onsdag 31 december 2008

....och så var det slut på anno 2008.

Maken vaknar något piggare, men fortfarande pipig, och vårt nyårsfirande begränsar sig därmed till hemmets fyra väggar.

Så nu måste jag ut och leta efter hummer. Eller nåt. För en vanligt middag känns ju så där.

Jag har med glädje sett fram emot att detta skitår skall ta slut, och nu är vi äntligen där. 2009 kan nämligen inte bli sämre än vad som varit. Ja, det ska väl vara skilsmässa och/eller konkurs då'ra.

Jag har bestämt mig för en del förändringar och ser därför fram emot detta nya år.

Och så var det det här med bloggeriet.

Min blogg har förärat mig med många nya vänner. Vänner som jag aldrig annars skulle ha lärt känna. Vänner som jag träffat i verkligheten, och vänner som kommer att förbli härliga cyberspace-vänner.

Ett helt fantastiskt verktyg för att lära känna andra utan att traggla sig igenom det vanliga sociala spelet. Som oftast bara är energikrävande.

Så alla ni som regelbundet tittar in här; tack som fan! Tack för alla uppmuntrande kommentarer. Tack för alla skratt. När man är gift med en oerhört krävande man, som dessutom råkar vara ens chef, så har bloggen blivit min ventil.

Och nog fan har jag ventilerat!

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

tisdag 30 december 2008

Det här med sjuka män.

Eftersom maken med all sannolikhet har vinterkräksjuka så passar jag på att dra till jobbet i morse.

I tron att jag skulle få jobba i fred. Och komma ikapp.

Icke.

11 samtal senare från maken, så är jag färdig för dårhuset. Eller snarare fängelset, eftersom jag hade långt framskridna mördarplaner.

Och jag kan inte låta bli att, under det sista samtalet, slänga ur mig:

"Med tanke på att du ligger för döden så är det ju otroligt att du orkar.."

Alltså.

15.30 ringer talibanen;

"Mamma, kan du komma hem. Pappa bara ligger och sover och jag får ingen mat, inte ens mellanmål, han gör INGENTING!"

En stund senare ringer tonåringen, som varit ute större delen av dagen;

"Mamma, han är som en jävla barnunge!"

Så det vara bara att packa ihop.

För tonåringen svär aldrig så att jag hör. Så jag fattar läget och drar hem, efter en tur till lilla snabbmatspläjset.

Och konstaterar att man, åtminstone under 11 tillfällen, varit så pass frisk att man orkat ringa och trackassera frun, men att det varit betydligt svårare att ta hand om en tv-tittande taliban.

Lyckligtvis så hade han sinnesnärvaron att ta med sig datorn och pipa upp till sovrummet när jag kom hem.

Och tonåringen hade flytt fältet till sin far.

När en timme passerat så slog det mig:

Jag ringer tonåringen och frågar om hon är medveten om att hon just tagit med sig vinterkräksjukan till pappa med sambo, tre små barn och farmor och farfar.

Maj gåååd, så poppis min dotter kommer att vara om två dagar.

Fotnot;
När jag kom hem så hade talibanen en överraskning till mig. Hon ber mig komma in vardagsrummet "för den ligger under soffan". I en sekund så trodde jag att dom varit och köpt en hund, eller nåt. Men så drar hon fram en inslagen blombukett!

Från käraste Rosa, som ligger i en solstol i Thailand. Och ändå har tid att tänka på oss olyckliga blekfäjs här hemma.

Tack darling, you made my day. Kan man lugnt säga!

måndag 29 december 2008

No No No No NEEEEEEEEEEEEJ!

Maken kom nyss hem.

Dubbelvikt.

Mumlade något om "skitont i magen och det känns som om jag ska spy." Innan han däckade i sängen.

Fint.

Vinterkräksjuka.

Skitbra.

Nyårsafton om två dagar.

Det är ju tamejfan heeelt otroligt.

Early bird.

Så oerhört kul det är att sitta framför datorn klockan 6 på morgonen.

I synnerhet när man är ledig.

söndag 28 december 2008

Världsrekord

34 flaskor julmust senare så tyckar jag nog att julen får vara slut.

Det är fanimej nytt rekord.

Och det är väl tur att man har egna butiker.

En enig nation.

Maken och jag är ju aldrig överens om heminredning och andra viktiga saker.

Aldrig.

Bara köpet av diskmaskin tog månader. För att han absolut skulle lägga sig i.

Senast jag kollade så var det jag som var hövding i köket.

Igår fick vi tips om nåt ställe som säljer vitvaror.

Idag åker vi dit utan några som helst förhoppningar.

Efter 15 minuter så åkte vi därifrån med både ugn och induktionshäll. Till vrakpriser.

Väl hemma så drar jag ut vår väggfasta gamla ugn.

Bara för att konstatera att väggkontakten är anno 1985 och inte liknar något annat jag tidigare sett.

Så nu måste jag hitta nån jäkla elektriker. För både ugn och häll.

Och det blir ju lätt.

Not.

En taliban på ett jävla humör.

Talibanen har fått vara upp länge om kvällarna.

Och det börjar ta ut sin rätt. Hon är på ett särdeles dåligt humör.

Efter att ha vägrat komma in, efter en misslyckad cykeltur, och då suttit på gräsmattan i nästan en timme, i minusgrader så lyckades jag få in henne mot löfte om varm choklad.

Jag till och med sa att hon kunde få sitta i soffan så skulle JAG hålla i chokladen. Detta eftersom vägrar låta något annat än vatten vara tillåtet i vardagsrummet.

Talibanen tjurar. Och tjurar. Och säger att hon kan ställa glaset på sidobordet.

Till slut går jag med på det, men tillägger:

"Jag blir fullständigt vansinnig, om du spiller i soffan."

Hon kontrar;

"Det är ingen idé du blir det för jag FÖRSTÅR faktiskt inte vad fullständig betyder."

Det är två veckor kvar tills dagiset öppnar.

lördag 27 december 2008

Genusperspektiv för en 5-åring.

Talibanen sitter och leker med några nya leksaker. Det är små minifigurer.

"Mamma kolla, här är ju kungen, och där är drottningen. Men vad ska man med henne till, om man har en kung?"

"Va? Vad menar du? Om man har både en kung och en drottning så bestämmer dom TILLSAMMANS!"

Sa den kloka modern.

Och undrar i stitt stilla sinne hur det kära lilla barnet uppfattar läget här hemma.

Färglös.

Under julens alla dagar så har jag lyckats med konststycket att vara helt osminkad.

Not a nice sight.

Men mitt smink är fortfarande borta.

Och jag vägrar att köpa nytt när endast en burk går loss på 500 kr.

För arbetskamraten är i USA och ökar på mitt förråd, till halva priset.

Och kommer hem två dagar innan nästa mässa.

Och dottern hävdar sin oskuld.

Säger att jag denna gång överträffat mig själv.

När brukar dom flytta hemifrån?

fredag 26 december 2008

Från noll till hundra.

Veckan började med middag för käraste Tara-Christina med döttrar.

Så kommer julafton, och då vi är en mycket liten släkt så var vi inte alltför många.

Juldagen är tillägnad makens släkt, som på något jävla sätt utökat sig från typ 5 personer till gårdagens 19 personer.

I dag, annandag jul, avslutas julen med min exman (!) och hela hans släkt, samma antal som igår.

I år har jag haft/har ryggskott och kan inte ens böja huvudet framåt. Sen måste jag ha hånglat svårt med någon eftersom jag fått nåt skit i halsen, så jag kan knappt prata.

Men maken överträffade sig själv var det gäller julklappar i alla fall.

Eller så blev han taggad av bruden här under.

Hur som helst så tror jag bestämt att jag är gift ett tag till!

God fortsättning Ladies and Gentlemen!

onsdag 24 december 2008

Jamen GOD JUL på er kära vänner!



Jag tänkte att det här skulle bli mitt mål nästa år.

Amen vafan, drömma kan man väl få göra!

Och delar man mig mitt itu, så blir jag två sådana här brudar.

Alltså är maken jävligt lyckligt lottad.

Två till priset av en!

Utgifter

Om man har svårt att komma på hur man ska göra av med pengar, så kan man göra följande;

Bjud hem ett stycke kompis med döttrar, ät en god middag. Skratta mycket.

När det roliga måste få ett slut så ser man till att maken sätter sig i bilen, för att köra tonåringen till sin far, och lägger i backen.

Och backa med full kareta ut från garageuppfarten.

Utan att kolla så mycket i backspegeln.

PANG.

Rakt in i käraste kamratens bil.

Så.

SÅ skaffar man sig lite extra utgifter.

Nästa morgon har man en make med ett stort stycke dåligt samvete.

tisdag 23 december 2008

Not too smart.

Man har inte många hjärnceller när man rivstartar träningen med att första dagen gå i en timme. Och dag två gå i 40 minuter.

Inte när man inte har rört på sig sedan kvinnorna i Sverige fick rösträtt.

Så två dagar senare, dagen före julafton, så har man ryggskott.

Jävla pucko.

måndag 22 december 2008

Det som göms i snö...

Tonåringen "lånar" mitt schwaindyra smink.

Så jag gömmer det.

Och hon hittar det.

Så jag gömmer det igen.

Och så vidare.

Nu har jag gömt det så bra, att jag själv inte hittar det.

Jag har vänt upp och ned på halva huset.

Smart.

Väry smart.

söndag 21 december 2008

Rivstart med döden i vitögat.

För några år sedan övertalade jag maken att införskaffa ett löpband. Givetvis inte nåt från Tv Shop. Nä, här skulle tränas med rediga grejer, så det blev en gymhistoria. En sån där som man kan trycka på en knapp så får man uppförsbacke. För att "jag måste verkligen ha en bra vettu."

Den väger ton och efter mycket trix och fix så fick vi in den i hans arbetsrum. Och för att vara riktigt inne så monterade jag upp en spegel framför bandet.

Jag hade en vision;

Medan jag, iförd i en snärtig liten träningsoutfit, gick på bandet, så skulle barnen sitta och pyssla någonstans i huset, det skulle lukta nybakat, brasan skulle vara tänd och maken skulle sitta intill och träjda aktier och plocka hem lite stålingar. ...till frun som tränade sig snygg för att kunna orka med alla shoppingresor till Europas huvudstäder.

4-5 år senare;

Maken brukar säga att om man slår ut de gånger jag har använt maskinen så är jag väl nere i 3500 kr/gången.

Och de få gånger jag har gått så har han vägrat att sitta och plonka aktiestålingar/jobba, för att "det låter när du går så jag kan inte koncentrera mig". Tonåringen lyser med sin frånvaro, och talibanen sitter inte stilla och lägger nåt jävla pussel, nä, hon står intill och säger: "är du färdig snart?!"

Men tiden går och häromdagen fick jag nog. Jag har tröttnat på att folk inte känner igen mig.

Så i morse var det dags.

Givetvis hittar jag inte mina träningskläder utan får ha på mig långa, varma mysbyxor i nåt fleecematerial.

Upp på bandet och kör igång med iPoden intryckt i öronen.

Efter 15 minuter i raskt tempo är jag färdig för bårhuset.

Men jag vill inte lägga av och då kommer jag på tricket.

Medan jag går så drar jag upp t-shirten och fäster den under behån.

Och nu måste jag tillägga en sak.

Jag är 43 år och inbillar mig att, eftersom jag aldrig/mycket sällan ser mig i spegeln, så tror jag att ingen annan heller ser hur jag ser ut.

Smart ass.

Så nu går jag där i rask takt och ser i spegeln hur allt vibrerar.

Och jag blir fullständigt chockerad över HUR mycket allt gungar.

Jag är livrädd att maken ska vakna och komma ner och se spektaklet, och jag inser just i den sekunden att han ska ha förstapris för att han står ut med det vaggande fettomonster jag har förvandlats till.

Överlevnadsinstinkten slår in efter denna fasansfulla upptäckt, och jag får ny energi och drar upp tempot. Inser också att man kan göra en himla massa övningar medan man går fort. Jag ser ut som ett sprattlande mongo. (No offence)

Och jag inser också att alla som passerar vårt hus kan se mig i profil. Jag lugnar ned mig och påminner mig om att jag nästa gång måste dra ned rullgardinen.

Jag går fortare och fortare men efter en timme måste jag ge upp. Då är jag blåröd i fejan och har skavsår på insidan av låren från byxorna.

Det tar 20 minuter innan jag återfår normal ansiktsfärg.

Men.

Jag ska på´t igen.

För nån gång måste det sluta och gunga.

Eller?

lördag 20 december 2008

Gungande, rungande sanning.

Talibanen är upphetsad och försöker få min uppmärksamhet. Jag sitter i soffan och hon lägger handen på min mage och säger;

"Mamma, mamma, kom igen, vi må...oj, vad det gungar här, ska det göra det?"

Gaaaahhh

fredag 19 december 2008

Där går gränsen.

På ett halvår så har samtliga trosor i vagnparken förvandlats till stringtrosor.

Hur fan gick det till?

Det betyder att jag nu faktiskt måste ta tjuren vid hornen och börja motionera.

Och avge samma nyårslöfte som alla andra bantfjantar.

Geeezzus.

Bråttom som få.

Det märks att jag ruttnat på att vara hemma med sjukt barn när morgonen gryr, och jag inte tittar så noga på klockan.

För att på jobbet upptäcka att klockan är 6.55 och inte 7.55.

torsdag 18 december 2008

John Blund

Klockan är 18.35.

Gissa vem som sover?!

Hej tomtegubbar slå i glasen....

Maken och jag blev bjudna på julbord av en leverantör igår. Detta julbord råkade ta plats på en väldigt bra restaurang i närheten av vår bostad (=nära hem).

Kvällen var mycket trevlig, fast då jag sovit få timmar natten innan så ville jag hem tidigt.

Men, av artighetsskäl så stod jag ut till 24.00.

Maken stannade kvar för "vi tar nog ett glas på stan".

01.10 släckte jag lampan.

04.15 vaknar jag av en omisskännlig stank av Kebab. Med lök.

Sekunderna efter hör jag vårt välbekanta golvknarr i sovrummet.

Och nån jävla överförfriskad tomte som försöker smyga.

Och det hade väl varit bra med det, om det inte vore för att tomten ifråga förmodligen spenderat en stund i kyla, i väntan på taxi, så han var iskall.

Och är man stenpackad 04.00 på morgonen och därtill iskall, så kanske man inte är den vassaste kniven i lådan när man kryper så nära sin fru man bara kan.

Så var jag inte vaken innan, så blev jag tvärvaken.

Och när han gått igenom sina förehavanden, inklusive det faktum att han var för "påverkad" för att komma in på huvudstadens casino, och talat om för hustrun hur mycket han minsann älskade henne, så somnade han mitt i en mening.

Och jag hade glömt bort hur mycket man snarkar när man är packad.

Så klockan 5 gav jag upp och tog en dusch.

Jag fick sova hela 3 timmar.

Talibanen kommer att vakna cirka 06.50.

Och eftersom min säng är tom så kommer hon per automatik tro att jag är på jobbet.

Och prata hål i huvudet på maken.

Som därmed också endast kommer att ha fått sovit 3 timmar.

Rätt ska vara rätt.

onsdag 17 december 2008

Okey, jag erkänner. I'm stupid.

Min make läser ju den här bloggen. Han var den som övertalade mig att fortsätta när jag försökte lägga av i somras.

Mitt villkor var att han skulle hålla sig borta. Alltså aldrig någonsin kommentera.

Jag noterar nu att han skrivit en kommentar i mitt inlägg "Ho, ho, någon hemma?"

Nåt om disco very.

Så då kan jag väl bjuda på den. Och en till. Så kan ni fundera på exakt HUR smart brud jag verkar vara....

För en väldans massa år sedan så läste jag innehållsförteckningen i mitt och exmakens kanalprogram i vårt kabelteveutbud.

"Vad är disco very för nåt?" (disko väääry)

Det där jäkla uttalandet har jag fått leva med i 20 år, och både make och exmake ääälskar att dra upp det för allt och alla.

Sen var jag riktigt jävla blond en annan gång. På OnOff, eller nåt. Var där med maken och skulle köpa tv. Också många år sen.

Och håll i hatten, för det här skäms jag för;

Av stöldorsaker så satt varje fjärrkontroll fast i en kort sladd, snurrad som en telefonlurssladd, på tv-apparaterna.

Jag tyckte jag var så jääävla smart när jag sa:

"Amen vi tar den där teven, men finns det ingen längre sladd till fjärrkontrollen?"

PÅ FULLT JÄVLA ALLVAR!

Maken gick aldrig mer tillbaka till den affären.

Talibanen och magnifika ord.

Talibanen fick ju maginfluensa igår förmiddag. Spydde en gång på dagis och har sedan dess klättrat på väggarna hemma. Hur pigg och uttråkad som helst.

Imorse måste jag rycka in ett par timmar i inredningsbutiken, och maken var tvungen att åka till en annan butik och sätta upp hyllor.

Talibanen valde att följa med honom.

Jag åker dit lite senare och strax efter spyr plötsligt talibanen. Vi sätter oss genast i bilen och åker hem.

I bilen pratar vi om svåra ord för femåringar. Out of the blue så undrar hon vad "magnifik" betyder. Jag förklarar.

Och förklarar. Och drar en himla massa exempel.

Tills hon avbryter mig och säger:

"Mamma, jag orkar faktiskt inte prata mer om dom här magnifika sakerna, jag måste nog spy nu."

tisdag 16 december 2008

Ho ho, någon hemma?!

Jag anser mig ganska datavan.

Alltså, jag surfar runt mycket. Emailar VÄLDIGT mycket.

Och så vidare.

Ibland läser jag slarvigt. För att jag inte behöööver läsa noga.

Så jag har noterat att man, ganska ofta, får svar från en emailadress som heter noreply.

Jag har alltid slarvläst det som noreplay. Alltså Nårpläj.

Idag. Efter 25 års datavana, så ser jag för första gången vad det står;

NO REPLY ("svara inte", typ. För dig som inte spikar engelska..)

Ibland undrar jag vad jag har för existensberättigande.

Planer. Aldrig bra med planer.

Talibanen skulle följa med en kompis hem idag.

Så jag planerade en 11-timmars arbetsdag med möten, pappersjobb och annat som brinner satan.

För igår insåg jag att jag bara är en vecka ifrån julafton.

10.15 ringer min mobiltelefon.

I displayen står: "Dagis".

Talibanen har spytt ned hela sig.

Maginfluensa.

Givetvis.

Varför skulle jag ha det bättre än någon annan...

måndag 15 december 2008

Mamma läser godnattsaga.

Jag skrev om det här för några månader sen.

Om godnattsagan som handlade om hunden Ajax. Som dör och blir en stjärna i himlen.

Jag har läst sagan 3 gånger.

3 gånger så har jag börjat böla som en babian.

Ikväll ber talibanen mig att läsa den.

"Mamma, du kanske kan hålla dig den här gången för nu var det länge sen!"

Talibanen lägger sig så att hon kan stirra in i mina ögon från 16 cm avstånd.

Jag läser.

Hon stirrar utan att släppa blicken en sekund.

Hinner igenom halva boken och tror att jag är home free.

Icke.

Börjar störtböla.

Talibanen tar boken och slänger den på golvet.

Vänder sig om och säger:

"MAMMMA! Du får inte läsa den där boken mer. NU GER DU UPP!"

Jävla skitbok.

Chefen och goda affärer

Vi får en förfrågan från en kund. Angående beställning av ett gäng av samma produkt, som ska vidaresändas till Lettland. Och det skulle vara julklappar = ankomst före ett visst datum.

Chefen säger ja, och inga problem.

Pga av chefen blir allt försenat från leverantören till oss. Så nu kan inte produkterna skickas med vår vanliga speditör.

Idag ringer ett stycke hustru/slavarbetare/husfru/kock till UPS.

UPS meddelar att det inte är några problem. Produkterna kan turbolevereras till Lettland senast onsdag.

Till det facila priset om 4445 kr.

Produkterna kostar 4300 kr plus moms.

Vår kund har blivit lovad max 500 kr i fraktavgift.

Tror minsann chefen måste omskola sig lite grand...

söndag 14 december 2008

Att det blev!

Mmm.

Vi hann inte utanför dörren.

Och i brist på fredsförhandlare så tog det sina modiga timmar innan frosten var smält.

Och idag var dagen full; galapremiär för talibanen, där jag lyckades styra upp klädseln. Glömde dock kameran...

Sen bar det iväg till Christina på Tara. Hon och döttrarna presenterade ett bord som fullkomligt dignade av egenhändigt gjorda godsaker. Jag har aldrig förr sett maken till läckerheter.

Så där drog vi på oss ett par kilo till. Tacksåmycketfördetflickor!

Talibanen fick äran att "hänga" med ena tonåringen och hennes kompisar, så hon var i himmelriket. När vi satte oss i bilen så var hon lite förfärad.

"Mamma, det var en tjej där som hette Olivia som hade vit tröja och svart kjol, hon sa DJÄVLAR, mamma!!"

Så nej.

Det blev inga nya vitvaror den här helgen heller.

lördag 13 december 2008

Bäddat för världskrig.

Vår vagnpark i köket är från anno 1842 så för några månader sen hade jag bestämt mig för vilka vitvaror jag vill ha i köket.

Det kom lite emellan.

När jag nu skulle göra slag i saken och beställa så får maken för sig att han vill lägga in ett veto.

Han som inte ens vet hur man sätter på ugnen.

Typ.

Och idag ska vi ut på stan för han vill "känna" på grejerna.

Det är bäddat för ett större världskrig mina vänner.

Wait and see.

fredag 12 december 2008

Vila i frid.

Om man stänger allt annat ute, så kan man räkna till 720 lampor i Råsunda Kyrka.

Jag höll mig bra.

Ända till jag skulle krama den döde vännens sambo.

Det finns ingen tid då det är lämpligt att dö.

Men nu vet både maken och jag vad vi vill ha för musik. För det är sånt man pratar om efteråt.

Å andra sidan så pratar man ju aldrig om sin egen begravning.

Vet dina nära och kära hur DU vill ha det?

Tonåring bortskänkes. Fraktfritt.

Vaknar och mår asdåligt. Och är det influensa så smäller jag av. Har inte tid.

Idag ska vi på begravning av en god vän. Så man mår toppen där också.

Bestämmer mig för att byta våra förkylda lakan. Byter örngott och lägger på lakan. Kan inte hitta påslakanet som hör till. Vänder upp och ned på hela övervåningen. Borta. Gone.

Vad är problemet, kan tyckas.

Jag har en fetish. Jag har sinnesjukt dyra lakan. Vi pratar dyrast.

Så när jag, som av en händelse, går in i tonåringens rum och tittar på hennes dubbelsäng, så inser jag att hon har en jävla tur som är i skolan. Och med en pojkvän så kan man ju bara tänka sig vad som pågått på MITT påslakan...

Vidare in i badrummet för att sminka mig. Well, man behöver inget smink på en begravning. Däremot lite färg i plytet, för att få bort eventuella influensabevis.

Smink gone.

Och nu är jag skogstokig. För om det inte vore för att HON har en fetish för mitt smink, så skulle inte jag behöva gömma det.

Och då skulle jag inte hamna in en situation där jag ständigt glömmer alla gömställen, eftersom hon hela tiden hittar dem.

Vilket jävla toppenhumör jag är på.

torsdag 11 december 2008

Kokt torsk med äggsås.


Var jag jävligt sugen på. Detta är 3:e försöket på enkel jävla vit sosse-sås! Jag SKA äta det till middag. Hur svårt kan det vara?!

Som man önskar får man betala.

Häromdagen säger maken:

"Har du tänkt på vad länge sen det är som talibanen var sjuk? Typ i våras."

Idag är

taliban, make, hustru och tonåring

sjuka.

Och i morgon ska vi på gode vännens begravning.

Well, jag lär ju inte ha problem med att få fram snor i alla fall.

Störa sig lite.

Min 5-åriga taliban är inne i nån form av tonårstrots, så det ska tjafsas varenda eviga dag.

Igår får jag nog och säger; "Herregud, MÅSTE du vara så störig HELA tiden?"

Hon vänder sig om, glor med riktigt förbannade ögon, och skriker:

"MAMMA, JAG HAR INTE STÖRT DIG EN ENDA GÅNG!!"

Bortsett från Dubbelörnen, som bor för nära; är det någon av mina läsare som bor i Kina och vill ha studiebesök av en mycket intelligent, men asjobbig 5-åring?

Jag kan lägga henne på brevlådan när som helst det passar dig.

onsdag 10 december 2008

Lyxproblem

Arbetskamraten skall till USA och jag får därmed önska mig vad som helst.

Och inte bara det. Hon skulle kunna fylla en hel resväska med prylar bara till mig.

TROR NI JAG KAN KOMMA PÅ EN ENDA JÄVLA SAK?!

tisdag 9 december 2008

Smakar det så kostar det.

Ni som har barn fattar detta.

Reimaoverall.

Reimaoverall à 1750 kr.

Inte läsa tvättråd då man tvättat Reimaoveraller åt 17-åringen i många år.

Borde ha läst tvättrådet om att dra igen dragkedja och vända skiten ut och in. Nytt jävla påfund.

Reimaoverall à 1750 kr helt söndersliten då dragkedja fastnat i tvättmaskinen.

Taliban ledsen.

Make stensur.

Hustru inte poppis.

Man kan.

Kan man bli så jävla förbannad på den man lever med att man, för första gången ever, låser sovrumsdörren?

Japp.

Det kan man.

lördag 6 december 2008

Gaahh

Står i badrummet framför spegeln, utan glasögon, och kammar mitt långa hår efter duschen.

Ser att det glittrar fint i håret och tänker; jösses, vad bra det var det där nya shampoot.

Sen sätter jag på mig glasögonen och noterar att det är gråa hår.

fredag 5 december 2008

Månadens råd


Not så smart att ha en sån här i bakfickan när man gör nr 2.

Det går bra att använda fantasin här

..eller inte.

torsdag 4 december 2008

Ett psyko i grannskapet.

Den här tiden på året är förenat med mycket stor krockrisk för min del.

Jag bor i ett av Stockholms så kallade överklassområden. Men jag är liksom katten bland hermelinerna, om man så säger. Vi bor dessutom i ett renoveringsobjekt.

Nåväl.

Genom vårt område går en låååååång väg. Rakt igenom fiiina villaområdet. En raksträcka.

Och jag är sjukt intresserad av inredning.

Och jag ÄLSKAR att glo in i fönstren hos folk.

I synnerhet denna tid på året då alla har sina lampor tända.

Problemet är bara att det är svårt att förena detta intresse med bilkörning.

För jag bara MÅSTE glo in i varenda hus när jag kör.

Idag råkade jag glömma att styra.

Så det blev en liten tripp upp på trottoaren.

(Dessutom 8 cm från ett träd.)

Tack gode Gud för att jag hade jeepen.

Annars hade hela julklappsbudgeten gått till att reparera underredet på min bil.

onsdag 3 december 2008

Lagens väktare.

Jag åker ut till våra butiker i Stockholms norra förorter.

Det är mörkt.

Jag är tvungen att ta makens bil, den ende av våra bilar som inte har en GPS.

Och mycket riktigt, jag åker fel ett par gånger.

A) Trött som en babian eftersom jag varit på jobbet sen 7.00, och klockan är nu efter 19.00.
B) Stressad över att jag och mufflan var tvungna att infinna oss för en inre undersökning hos gyn. Not så najs.
C) Irro över att jag hade "fel" bil och således utan GPS.
D) Förbannad för att maken inte klarar av att laga en simpel maträtt.

Så när jag vid 4:e varvet i en rondell, blir vinkad åt sidan av farbror polisen, så är frustrationen stor.

Och jag lät nog jävligt blond när jag förklarade att jag inte hittade vägen till min egen butik, och att jag därför var tvungen att "tänka" lite medan jag körde runt i rondellen.

Så för säkerhets skull så fick jag blåsa lite.

Jag tänker inte vara en jävligt god fru fler gånger.

Amenjeeezusgemigennyman

Nu jävlar brinner det i kalufsen.

En timme innan jag ska lämna kontoret, så ber maken på sina bara knän att jag, istället för honom, ska åka runt till våra butiker och fixa med lite saker.

Eftersom jag är en jävligt god fru, så säger jag ja, för att han behöver lite ledigt men också för att det betyder att jag får 4 timmar i ensamhet. Med förbehållet att HAN måste laga maten.

Och eftersom jag fortfarande är en jävligt god fru så underlättar jag det hela med att göra ett pedagogiskt recept på den redan förutbestämda maträtten. Step by step, så att säga.

Så sätter jag mig i bilen. Och pratar i telefon i 15 minuter. Jag hör att meddelandeblippet låter, men ignorerar.

Jag avslutar samtalet och tittar på inkorgen:

17.15 "Jag hittar inte morteln."
17.30 "Jag hittar inte hälften av grejerna."


Sen kommer ett desperat sms från tonåringen (som sitter på tunnelbanan och förmodligen helt nedtrackad av samtal från maken):

17.33 "MAMMA! Svara!"

Maken igen;

17.34 "Det blir ingen mat gjord förrän du ringer."
17.35 "Det blir ingen mat gjord förrän du ringer."
17.37 "Det blir ingen mat gjord förrän du ringer"


Jag ringer upp. Jag tillbringar 20 minuter i bilen och guidar @%&/!-en runt i skåpen. Han beklagar sig och fattar inte varför han "måste laga en sån svår maträtt."

Och jag letar febrilt i minnet efter vad det var som var så lockande med denne man på den tiden det begav sig.

Och ja, jag ska ha mens vilken sekund som helst.

Vadåra!

Lättlurade


Om jag äter upp halva chokladbiten i varje lucka i chokladkalendern, och sen tejpar igen luckorna, så märker nog pappa och mamma inget!

Håhåjaja


Känns ju så där kul.


Jag och 22 andra kvinnor satt och väntade på att få mufflan undersökt.

Och att sen ligga i den där inte-alls-pinsamma-positionen medan man pratar om den förestående julen, och låtsas att man sitter på en kökstol, kändes ju något jobbigt.

Och inte hade jag rakat benen heller.

Galaintroduktion

Japp.

Då var det dags.

Talibanen ska gå på sin första galapremiär den 14/12.

Skall bli högst intressant att få höra alla kommentarer hon kommer att fälla.

För att inte tala om hennes klädval.

Hon är ju inte diskret direkt.

Tror jag stannar hemma.

Tjalla-Malla

Är på jobbet 07.00. För att få lite arbetsro innan chäääfen kommer in och börjar tjata vid 9.30-tiden.

Klockan är nu 09.09 och talibanen har ringt mig femtioelva gånger.

Hon är osams med pappa och vill ringa och tjalla till mig.

Eftersom jag känner henne så frågar jag vad hon har sagt till honom.

"Jag vill inte säga det för då blir du bara arg på mig och då ska du bara prata om det hela tiden och då blir jag snurrig i huvudet och är det sant att pappa har numret till tomten?"

tisdag 2 december 2008

HJÄLP!

Hörrni, ni som har varit med mig länge: jag behöver er hjälp!

Jag har blivit tillfrågad att vara med i ett projekt och måste därför plocka ut ett 10-tal av mina bästa/roligaste inlägg.

Please, hjälp mig med detta...jag är nämligen hemmablind och tycker just nu att allt är svindåligt.

måndag 1 december 2008

En irro make med annorlunda prioriteringar.

Maken är irro på mig.

För att jag inte vill gå på galapremiär.

Han tycker att det ingår i jobbet liksom.

Men jag har ingen lust att slösa bort ett gäng timmar på kindpussar och Vi hade i alla fall tur med vädret igen.

I synnerhet inte när ettan sög hårt.

Not my cup of humor.

Och vi går på tillräckligt många galapremiärer ändå.

Men maken tycker att jag är felvaggad som föredrar att vara hemma och sätta upp julstjärnor.

Men så är han från landet också.

Inte.

Om man går i tankar att starta eget så ska man INTE starta en butik.

I alla fall inte en som hanterar kontanter.

För då kan man bli rånad.

Som typ 01.30 inatt t ex.

Av två jävla slynglar med kniv.


(Ja, just den butiken stänger 02.00.)

Inga förmåner här inte.

Man kan ju tycka att man borde ha lite förmåner när man är gift med chefen.

Som att ta ledigt när man vill t ex.

Min ansökan om ledighet 1 dag för uppsättning av juldekorationer ogillades.

Jävla konstig chef jag har.

...och ja, jag har mycket jul här hemma....

lördag 29 november 2008

Det blir dyrt ibland.

Talibanen upplyser mig;

"Mamma, du måste betala mig jättemycket: först sa du SKITbra till städerskorna, sen sa du jävla, jävla, jävla flera gånger när du pratade med Christina."

Och jävlar vad dyrt det blir. För just jävlar kostar 10 kr per gång att säga.

Sa jag att hon är Brommas rikaste unge.

fredag 28 november 2008

Tävlingen avgjord.

Ja, jag skulle ju gå vidare med mitt liv men jag blev så irro över att jag gissade fel på vem som skulle vinna. (Givetvis ett grattis till vinnaren!)

Vi är ju ett antal tusental människor som ägnar stor del av vår tid till att blogga och för min del finns det bara en riktigt klart lysande stjärna på denna blogghimmel.

Så härmed förklarar jag denna blogg som Sveriges, i särklass, bästa blogg.

I min värld.

Eller Universum kanske jag ska säga.

Så.

Nu ska jag göra mig bjutifull och gå på tjejmiddag.

TILL ALLA ER NYA HÄR!

Hej och varmt välkommen till mig! Jag blir oerhört glad när någon ny hittar hit och eftersom ni gärna får stanna kvar här, och det blir jobbigt om ni ska läsa ALLA mina inlägg, så tänkte jag göra en kort presentation;

Jag har en 7-åring, som jag av olika anledningar kallar talibanen. Hon försätter mig i...ja, lite jobbiga situationer ibland. När hon t ex vill veta hur barn blir till.Fast jag är rätt bra på att trampa i klaveret själv. Och det kanske inte är så smart att sitta på toa och prata med BVC. Inte när man gör nr 2 i alla fall.

Eller hur man, som lätt överviktig fastnar i en butiksdörr..

Och så har jag stora problem med att uppföra mig i trafiken.

För att inte tala om vad jag tycker om kärringar bakom ratten...

...och vem har inte problem med utseendet, både upptill och nedtill..

Vidare så har jag en tonårsdotter på 19 år, och hon har gett mig ett och annat grått hår, dels själv och dels med sina kompisar, som gärna diskuterar sex & samlevnad med mig.

Och ja just det ja. Jag har ju en chef också. Som jag är gift med. Som jag hatar varannan vecka och vill skilja mig ifrån en gång i kvartalet.

Jag måste avsluta med denna historia. Om bajs. Som många påstår vara mitt bästa inlägg.

Fotnot: På allmän begäran har jag lagt till den här. Snabbaste sättet för att få en bild av hur sinnesjuk jag är. Egentligen.

Mycket nöje!

Min man

Alltså.

Jag har ju en man.

Han är ganska sällskapssjuk.

En sån som gillar Fanny & Alexandra-jular med mycket folk.

Och det blir ju till att koka soppa på en spik just när det gäller det, eftersom vår släkt består av typ 8 personer.

Nåväl.

Han gillar sällskap.

OM han mot förmodan ska sätta upp något i hemmet, typ en rullgardin, så måste hustrun stå intill.

Inte för att hjälpa (nåja, det finns tillfällen han ber mig hålla i hammaren..) utan mest som sällskap.

Idag skall han för ovanlighetens skull leverera en byrå till en kund.

Och kräver att jag måste följa med. (..och jag har ju ingenting att göra på kontoret, nejdå...).

Så jag åker med. Öppnar bakluckan. Håller upp dörrporten. Och går och sätter mig i bilen och väntar.

Och känner mig som en jävla groupie.

Jag visste det.

Jag upptäckte att det ligger en däckfirma 50 meter från vårt nya kontor.

I alla år så har jag satt på vinterdäcken typ 1 okt. För att jag skiter på mig vid minsta lilla annorlunda väglag.

Och i alla år så har jag svurit när första snön har kommit....för att försvinna 2 dagar senare. Och så dröjer det 3 månader innan den riktiga snön kommer.

Så i år fattar jag ett wild'n crazy beslut: jag skiter i vinterdäcken. För snön försvinner ju.

Men när 3:e dagen infaller och det fortfarande är kaos på vägarna, så får jag panik.

Vi har tre bilar som behöver vinterdäck.

Min man är en pussy ibland.

Så VEM får BÄRA ett gäng av däcken bort till däckfirman?

Nu har alla bilar vintersulor.

MEN VAR FAN ÄR SNÖN?

Jag VISSTE det.

torsdag 27 november 2008

Hur man kommer ned på jorden igen.

Jag förstår inte.

Denna vecka har gått i Rix FM:s tecken.

Någon tipsar mig om att jag har blivit delfinalist och vunnit nåt trådlöst bredband. Jag rusar in på hemsidan och, jovisst, jag ser mitt namn.

Besökarantalet skjuter i höjden, nästan tusen besökare mer än vanligt.

Jag somnar med ett leende på läpparna och tror att jag är världsabra och nu jävlar ska det bli åka av. Tror visst jag säger upp mig också.

Nästa dag börjar jag knata runt på en massa finalisters bloggar. Jag noterar att SAMTLIGA blivit uppringa av RIX FM.

Men inte jag.

Alltså.

Nu har jag konstaterat följande:

1) Av alla dom tusen extra som var här inne och kikade lyckades jag behålla typ 100. Alltså var jag inte så jävla världsabra. Good to know liksom.

2) INGEN har ringt mig. Det måste ha blivit något tekniskt fel, eller så ångrade dom sig vid närmare undersökning och hoppas att jag inte skulle märka om de tar bort mig från finalist-listan.

Eller så har jag drömt alltihopa.

Nåja. Nu går vi vidare och skiter i det här.

Ska börja med en kurs i ödmjukhet tror jag visst.

Skönhetsoperationer

Aftonbladet låter meddela att en av fem äkta män vill låta skönhetsoperera frun.

Varför kan inte min man vara en av dem?

En gång, när jag skulle hissa upp bopparna till plan ett igen, så var det ett jävla liv hemma.

...och när jag sa till min nya, för livet bästa kompis El Doctore, att han kunde gå ned en våning och suga sig lite där nästa gång, så fick jag svaret:

"Skulle kunna, men du blir bra mycket snyggare om du FÖRST bantar 10 kg. DÅ kommer maken att få stora problem!"

Så jag anar var skon klämmer.

Jag kanske skulle ta och börja banta bort dom däringa 10 kilona.

Som utökats till typ 15..

Fördelar och uppenbara nackdelar in "tha hood".

Vi har ju flyttat vårt huvudkontor från Kungsholmen till de lite fisförnämare kvarteren Äppelviken i Bromma. För att komma närmare hemmet.

Vi får oerhörda mängder post, läs: fakturor, OERHÖRDA mängder.

Så vi är rätt beroende av att Posten fungerar.

Igår konstaterar vi att brevlådan varit tom i två dagar. Det har aldrig hänt förut.

Så vi ringer postkontoret.

"Amen du vet, brevbäraren är sjuk."

Alltså.

BREVBÄRAREN ÄR SJUK.

"Ja, men när tror du vi kan få vår post igen då?"

"Ahh du vet, det är ju lite svårt att svara på, och vi har problem med att hitta en vikarie."

Okey.

Brevbäraren är sjuk.

Vi kan inte betala våra fakturor.

Jag undrar hur hög min trovärdighet är när jag ringer leverantörerna.

"Ledsen, brevbärarjäveln är sjuk, så ni kan inte få några stålingar."

What the fuck!

Jag har gått upp så mycket i vikt den senaste tiden, så jag slipper stryka mina tröjor.

Amenvafanihelvete

onsdag 26 november 2008

Tävling på Rix

Hörrni.

Tack!

Nu har jag gått vidare till nån delfinal på Rix.

Dessvärre lär jag inte vinna då en av de andra deltagarna är utom konkurrens.

Fast, har ni inget roligare för er så rösta gärna. Man vinner saker såg jag, både bloggvinnaren och en av dem som röstar.

Och jag vinner aldrig nåt. Jag har bara tur i kärlek.

2 lallare hos polisen

Ni som är med vet att en av våra butiker eldhärjades 2 gånger på en helg, i förra veckan.

Sista gången fick de tag i en kille, som befann sig utanför butiken.

Maken har därför haft en del kontakt med polisen.

Så när han beordrar mig att följa med till polisen för att träffa Bosse-utredare, så höjer jag inte på ögonbrynen.

Vi kliver rätt in i en polisfilm, det är bovar & banditer, poliser med pickadoller och en massa annat löst drivande folk på polisstationen. Som den fisförnäma förortsbrud jag är så sitter jag med mina brillianter och diamanter och bara gapar.

Sen kommer Bosse-utredare. Maken presenterar sig och jag sträcker sen fram labben och säger:"...och jag är frun i huset..."

Bosse-utredare tittar på mig och säger: "nämen, det går inte, det här är ett FÖRHÖR serru!"

Det hade maken inte förstått varför jag hann notera hans oro innan de försvinner iväg. Han hinner ge mig sin mobil och bilnycklarna. För några sekunder känns det som om vi nästa gång ses med en glasruta emellan. Det har jag ju minsann sett på film.

Kvar blir jag bland alla jävla förortsbanditer. Nää, det var inte "vår" polisstation. Låt oss säga att runt denna polisstation bor en hel del folk jag inte skulle vilja möta en mörk natt.

När 34 minuter har passerat så börjar jag bli bajsnödig. Vilket jag alltid blir när jag blir nervös. Vafan är det frågan om? Tror dom att det är VI som har tänt på?

När 50 minuter har gått så ringer jag kontoret och har panik. Saken blir inte bättre av att ena kollegan säger: "fan, tänk om han som tänt på säger att det är chefen som har beställt jobbet!"

Och hur motbevisar man i så fall något sånt? Och inte lär det hjälpa att säga att man minsann visst känner en Sääääpochääf, som kan intyga vilka utomordentligt tråkiga icke-brottslingar vi är. Nä, jag har ju fan sett hur det går till på Uppdrag Granskning.

Ja ni hör. Huvudet gick i 180.

1 timme och 1 minut senare, och mycket nära diarré, kommer maken. Det visar sig att polisen tar synnerligen allvarligt på detta då det dels klassas som mordbrand och dels för att ingenting blev stulet, och då är man angelägna om att få fram ett motiv.

Själv var jag helt slut och var tvungen att gå och lägga mig samtidigt som talibanen.

Efter att ha suttit på toa i 20 minuter.

tisdag 25 november 2008

En 5-åring och det svenska språket.

Talibanen skulle försöka tala om att hon satt och funderade. Hon, som har talets gåva, kunde inte hitta rätt formulering, så det blev klipp och klistra uppe i ordarkivet;

"Mamma, jag har alla mina tankar i huvudet nu, och då kom jag på en sak."

Tävling på hög nivå.

Med en farbroderlig röst;

"-Säg bara till om du inte förstår så stannar jag. Jag hade också lite svårt att hänga med."

Fråga: Är detta en mening ställd till talibanen 5 år, eller ställd till hustrun, när hustrun skulle se ett avsnitt av Vita Huset med en, just i det avsnittet, komplicerad politisk handling?

Du vinner en cykelpump om du gissar rätt.

Själv visste jag inte om jag skulle skratta eller slå stekpannan i huvudet på honom.

Snacka om att förutsätta att man är idiot!

Fotnot;
Jag förstod ALLT!
Utan att behöva stanna. Och innan jag hinner se avsnittet så erkänner maken att det nu är 3:e gången han tittar på det...no more comments..

När små barn är smartare än vuxna.

Vi har problem med talibanen.

Hon är inne i en jag-bestämmer-allt-och-skiter-fullkomligt-i-er-period.

Idag påminde jag henne för femtielfte gången, att jag nog är lite orolig för att tomten inte kommer i år. Eftersom han är noga med att alla barn, som ska få julklappar, lyder sina föräldrar.

"Men mamma, Antonia skötte sig inte alls förra året så tomten kom inte men ÄNDÅ fick hon massor med julklappar."

Och vad svarar man på det?

måndag 24 november 2008

Aldrig kasta sten..

Jag brukar ju gärna håna brudar/kärringar bakom ratten.

Idag var jag inte så kaxig.

"Glömde" bort att Stockholm befinner sig i ett fullständigt snökaos när jag var tvungen att ta min icke-vinterdäckade bil i morse. Och jag är skiträdd för halka då jag för många år sen krockade rejält.

Så imorse satt jag med nästippen i rutan och bopparna intryckta i ratten.

2 timmar senare, när jag kom tillbaka till kontoret, så var det nästan så att jag hade ett rattavtryck på bröstkorgen.

Ska aldrig mer klaga på kärringar bakom ratten.

Inte på en stund i alla fall.

Hmm


Jag undrar om det är dags för vintersulor på bilen. Kan vara en bra idé kanske.

söndag 23 november 2008

Ibland har man tur.

Vilken jävla tur jag har.

Det snöar.

Och det betyder att ingen ser att jag sket i löven i år igen.

(Bra svenska där..)

lördag 22 november 2008

Tack!

Tack AnnaAnnadesign, och alla ni andra, som har nominerat mig till RIX FM's bloggtävling!

Och nej, jag är inte alls ute efter fler nomineringar.

Inte alls.

För i Sverige lever vi ju i jantelagens anda.

Inte sant?!

=))

Husdjur, män och talibaner.

Jag gillar inte husdjur.

Anledningen är enkel.

Dom dör.

Så.

Bra med det.

Maken vill ha katt. Eller hund. Likaså tonåringen och talibanen.

Katt har jag lätt kunnat avvärja då mormor är superallergisk.

Så periodvis tjatas det hårt här hemma.

Jag trodde maken skulle nöja sig med sina bajsfiskar. Det är ett jädra hallå med hans akvarium; det ska köpas nya pumpar, mera växter, flera fiskar. Och så vidare.

Och jag avskyr det där jävla akvariet. Det vet mina trogna läsare här.

I morse kläcker han ur sig att han nog vill ha en hund. En liten.

Jag svarar: "Erunte klok. Jag vägrar att plocka upp bajs."

Maken kontrar med: "Småål dågs, smååål korvar."

"Glöm det". Sa jag.

Dagen gick.

På eftermiddagen säger talibanen: "Mamma, jag vill ha katt."

Pappa svarar: "Men du vet ju att inte det går, mormor är ju allergisk."

Talibanen svarar: "Kan vi skaffa katt när mormor dör då?"

"Mmm." Svarar jag. Väl medveten om att jag hamnar i helvetet för den lögnen.

Det blir tyst en stund.

"Mamma, när kommer mormor dö?"

Amenvafan, är det nåt i vattnet här?

fredag 21 november 2008

Talibanen och kondoleanser

Ett liv har totalraserats för en vän. Jag berättar för talibanen, som genast tycker synd om den bortgångne. Jag förklarar att det nog inte är synd om honom, att det är mer synd om sambo och son.

Talibanen vill ringa. Jag säger att det inte passar så bra just nu, men att hon kan maila.

Så på helt egen hand formulerar hon detta. Utan att fråga mig en endast gång. Och hon är fortfarande bara 5 år.

Hej XXXX
Det är XXXXXXXX.
Jag tyker det är väldit sorjlit att XXXX har dött.
Jag kan trösta dig.
Puss och kram
XXXXXXXX


Och tack för era kommentarer. Ikväll eller i morgon, så är jag på banan igen. Ibland är det bra att bara stänga och låsa dörren i huvudet.

torsdag 20 november 2008

Stängt

Ledsen mina vänner.

För några timmar sen så fick jag besked om att en vän har dött, så idag orkar jag inte skriva nåt klämkäckt.

onsdag 19 november 2008

Nya användningsområden.

Talibanen har löst soffproblemet.

Hon använder divan-delen som studsmatta.

Hoppa, hoppa, hoppa, hoppa.

Och jag tänker inte hindra henne.

Något dyr studsmatta bara.

Hacke Hackspett

Jag gillar ordning och reda.

Nu börjar arbetskamraterna att protestera.

"Borde inte du färga håret rött?" Sa kära arbetskamraten.

"Va, vadå?" Sa jag.

"Såna där jävla hackspettar brukar vara röda!"

Bara för att jag gnällde satan över att saker och ting som plockas fram, också skall ställas tillbaka. Gärna under detta århundrade.

Med lite tur så kanske jag får sparken endera dagen.

tisdag 18 november 2008

Fotbollsgalan och (o)kvinnliga vader.

Igår tittade jag på Fotbollsgalan.

Och jag konstaterar att jag har en del fördomar.

Kraftiga sådana.

För det första så tycker jag tjejfotboll är skitfjantigt.

För det andra så ser det för jävligt ut när en fotbollsböna sätter på sig en galastass, och ska försöka GÅ kvinnligt. Med värsta muskulösa vaderna.

Sådärja.

Nu har man stuckit ut hakan ordentligt.

Nu får ni slå mig.

måndag 17 november 2008

En vecka.

Mmm.

Efter en vecka står jag inte längre ut.

Jag har ont i hela kroppen.

Och det hjälper inte ett skit att jag har en fet rumpa.

På egen hand, helt oförklarligt var styrkan kom ifrån, så har jag förpassat den nya soffajäveln till ena hörnet av vardagsrummet.

Och jag skiter högaktningsfullt i hur snygg den är, hur "rätt" den är, hur flashigt det är att den kommer från Ekerö Möbler.

Nu står min härliga, saggiga, amerikanska gamla soffa på sin vanliga plats.

Snart kommer maken hem.

Ska bli intressant och se vad hans lösning på problemet är. För man kan inte lämna tillbaka den.

Hela den här soffhistorien blir till fördel för mig.

För nästa gång vi ska handla soffa och han så mycket som ens öppnar munnen, så kommer jag; "bapapa, inte ett ljud, nu är det MIN tur!"

Oftast

Jag har kommit på en sak.

Jag är oftast arg på min chef.

"Gör nåt åt saken", kan man tycka.

Mmm, med det är inte så lätt när man är insyltat upp över öronen i företagen.

Och ibland kan man ju tro att jag är en gnällkärring.

Det är jag.

Men never the less så har jag en chef som är skitdum.

Nu ringer han, mitt i matlagningen (och jag har lagat mat samma tid de senaste 5 åren, men det hindrar inte honom) och säger:

"Du har räknat fel."

Då mina vänner. Då lackar gnällkärringen ur ordentligt.

För då undrar gnällhaggan VAD hon kan göra åt saken just precis då.

Och i synnerhet när chääääfen ringde kl 17 och jag då sa, ordagrant;

"Kan vi höras EFTER 19?" Just för att jag har storhandlat, måste packa upp, frysa in, fixa tvätten, laga maten, äta, diska upp, lägga talibanen.

Alltså.

Ett tips.

Jobba ALDRIG tillsammans med den du delar säng med. I alla fall inte den permanenta sängen.

Ett jävligt hett tips.

söndag 16 november 2008

Första gången.

Just precis nu så har jag gjort en söndagsstek.

Plommonspäckad fläskkarré, god sås, gelé och kokt potatis.

Det måste väl ändå vara 1 miljon vuxenpoäng på det va?

Ska bara kolla hur det smakar först.

...och så var det dags för ytterligare en utryckning, till samma butik..

Brandbomb mot videobutik
En 19-årig man misstänks ha kastat in en brandbomb genom skyltfönstret på en videobutik på Sandavägen i Upplands Väsby, tidigt på söndagsmorgonen. Mannen försökte springande fly från platsen men hindrades av en väktare som grep honom.
Det var strax efter fyra på söndagsmorgonen som 19-åringen misstänks ha kastat in brandbomben genom skyltfönstret.

- Det handlade om en ren mordbrand. Brandbomben bestod av ett föremål, förmodligen en glasflaska, som var fylld med en brännbar vätska, säger Sylvia Oldin, stationsbefäl på Norrortspolisen.
Det började brinna inne i butiken men brandkåren var snabbt på plats och kunde släcka elden.
När 19-åringen försökte fly från platsen greps han av en väktare som befann sig i närheten.
- Han är skäligen misstänkt för mordbrand. Vi kommer att höra honom nu på morgonen, säger Sylvia Oldin


Plöstligt behövde jag inte bekymra mig för vad jag ska göra idag...

Illa

Det är illa när man tror att dotterns trosor hamnat i ens egen troslåda, tills man inser att det är ens egna.

Jag slutade med Nicotinell i somras.

Det har kostat mig sisådär 10-12 kg.

Och råkar jag gå förbi en spegel så tar jag för givet att det är ett annat fetto.

Grattis.

Nu är det tamejfan dags att göra nåt åt saken.

lördag 15 november 2008

Drama queen

Talibanan och jag har en jättefajt.

Och i slutänden handlar det om att hon måste förstå att det inte är hon som sätter spelreglerna här hemma.

Så jag är stenhård.

Talibanen är dessvärre en sjukt intelligent varelse.

Så rätt var det är så kontrar hon:

"Om inte du gör det så kommer inte du att finnas i mitt hjärta längre."

Tjolahopp.

Den satt.

Men jag gav mig inte.

Och jag undrar var i hela friden hon får allt ifrån, för sånt där säger vi aldrig.

Lite trött tror jag visst.

Går upp lite småstressad, duschar och kommer ned.

Och ser DN Bostad på diskbänken.

Den brukar jag läsa vid frukosten på lördagar.

Så det är alltså lördag idag.

Inte fredag.

Jag kan med andra ord ta av mig jobb-kläderna.

fredag 14 november 2008

Har man inte att göra så får man.

Vi får ett samtal angående en av våra butiker i norrort.

Två jävla slynglar har kastat in en sten, hoppat in, snott lite godis men glömt (!) att sno pengarna, satt eld på en stol och sedan blivit ivägskrämda av väktaren och brandkåren.

Så bortsett från att halva kassadelen är uppbrunnen, så är det inga större skador.

Om man inte räknar med allt sot. Plus den enorma brandröksstanken.

6 man, plus taliban, har stått och torkat bort sot från väggar, hyllor och filmer.

Roligare kan man ha en fredag.

Idiotchefen

Chefen ringer och är på väg till kontoret:

"Jag behöver skitstarkt kaffe. Jag håller på att bli sjuk!"

1. Suck. En man och en chef, som blir sjuk, är ingen bra kombination för mig.

2. Gör omedelbart kaffe: Zoega skånerost: 3 delar vatten, 5 delar kaffe.

Den här dagen ser jag fram emot!

Häpp.

Med revolvern mot tinningen.

Jag ska ha mens.

Så jag behöver inte ha en idiot som ringer och gastar över att jag inte har tankat den ena INPARKERADE bilen hemma (undrar vem som parkerade in den..). Som jag faktiskt upplyste honom om i morse, när jag tog den andra bilen.

Idag är det skottpengar på somliga chefer.

torsdag 13 november 2008

Häpp

För några månader sedan så försvann iPod nummer 2.

Häpp.

Jag hotade livet ur samtliga familjemedlemmar, inklusive talibanen.

Häpp.

För jag VISSTE att någon av dom slarvat bort den.

Häpp.

Tog på mig en gammal fleece-tröja idag.

Häpp.

Den låg i fickan.

Häpp häpp.

Ska visst var snäll ett tag framöver.

Handen i kakburken.

Idag åkte jag förbi den ena inredningsbutiken som vi har stängt. Vi hade en brevlåda inne i porten intill.

Jag var där för lämna nycklar till de som har tagit över lokalen, som inte var där just då.

Jag öppnar locket till brevlådan och noterar att det ligger en massa post där. Vår post. Och jag har lämnat ifrån mig brevlådenyckeln till dom nya.

Så jag sticker ned handen i springan för att "fingra" upp posten.

Det går sådär.

Så jag trycker ned handen lite till, och böjer mig ned lite.

DÅ öppnas en dörr och en gammal kärring kommer ut.

Jag försöker få upp handjävlen, som givetvis fastnar.

Kärringen undrar vad jag har där att göra.

Jag säger att det är min post.

Hon kontrar med att jag i så fall borde ha en nyckel.

Och avslutar med;

"Ge dig iväg härifrån innan jag ringer polisen."

Jag orkade inte tjafsa så jag drar upp handen. Alltför fort. Så den blir alldeles rispig.

Och jag kände mig som om jag var 10 och pallat äpplen.

onsdag 12 november 2008

Basattnivet!

Det här med soffan har fått mig att fundera lite.

Både jag och maken har ett jävla humör. Och är lika bestämda.

När vi bråkar så har det ofta hetat (från hans sida): "det är bara du som bestämmer hur det ska se ut här hemma."

Nu hör ju jag till dom som anser att en man inte ska bry sig i vad det är för färg på soffkuddarna.

Så icke med min make. Han ska peta i allt.

Nåväl.

Jag är alltså den som bestämmer mest och "alltid får min vilja igenom."

Låt mig nu se;

I matsalen står ett matbord i ek och valnöt.

I vardagsrummet står ett soffbord, som jag efter TVÅ år, gav efter för.

I vardagsrummet står en tv-bänk i ek och valnöt.

I vardagsrummet står (snart stod för det får inte längre plats!) ett litet hörnbord i ek.

I vardagsrummet står numer en soffa som maken själv har köpt.

Summa summarum;

För det första så avskyr jag ek. Jag är en "vit" människa. En "Laura Ashley"-människa.

För det andra så undrar jag vem det är som bestämmer.

Så alla ni som tycker så synd om min man för att jag ofta hänger ut honom här, ja ni kanske förstår VEM ni ska lägga era sympatier på i fortsättningen!

Ledbruten

Maken och jag intog den nya soffan igår. Vi låg sida vid sida i själva divan-delen.

Mmm, för så stor är den.

Och vi tittade på ett gäng avsnitt av Vita Huset.

Idag önskar jag att vi kanske hade spenderat timmarna där med något annat.

För jag har ont i ryggen som satan.

tisdag 11 november 2008

Japp.

Maken kommer hem.

Maken har ångest.

"Ojdå." Säger han när han ser den.

"Vi kanske vänjer oss." Säger vi båda.

Föga övertygade.

Vilda protester.

Talibanen ligger i vår gamla soffa och gråter krokodiltårar.

"Varför måste vi sälja soffan och fåtöljerna? Jag vill faktiskt ha kvar dom!"

"Mmm. Med tanke på att din pappa tror att vi kommer få typ en miljard för dom, så ska du nog se att vi får behålla dom..."

Maken och jag har en vild diskussion om prissättning kontra Blocket. Kan säga att han inte är inne där särskilt ofta. Hans gamla (givetvis finska!) skinnsoffor står på vårt ena lager. För att han vägrar går ned i pris.

Och det är två år sen de kom dit. (Nä, de har aldrig varit i mitt hus. De fick stå kvar i hans lägenhet..OCH marmorbordet..)

Så det ska bli intressant det här.

Mmmm.

Före; mjuuuk, gosig, sova-skönt soffa (hittade ingen bra bild på själva soffan..) Alltså, ni har väl sett Robin Hood? Föreställ er ormen som gosar in sig i vaggan vid fotänden, SÅ nice var det att sitta i vår gamla soffa..



Efter: PLANKALAINEN!



Och maken som verkligen avskyr soffkuddar, kommer strax att inse att om man över huvud taget skall sitta någorlunda okey, så måste man ha femtioelva kuddar!

Mmmm. Somliga straffar Gud med detsamma!

Bild från Ekerö Möbler/Soffa Domino fr. Eilersen.

Nervös

Om fyra timmar kommer min nya soffa.

Och nu är till och maken orolig.

Och då undrar jag ju genast var det lämnar mig.

Är det hos tingsrätten man ansöker om skilsmässa?

måndag 10 november 2008

Hoppsan

Går in på mitt konto igår kväll och noterar att en större summa pengar är draget från mitt konto av ett försäkringsbolag.

För ca 1 år sen så blev jag uppringd av dessa och eftersom jag är en sucker som går på allt, så sa jag ja. De informerade mig om att jag, när papperen kommer, hade ett antal ångerveckor.

Så jag ångrade mig inom föreskriven tid. Jag ringde, och de sa att jag kunde bortse från allt.

Frid och fröjd.

Så upptäcker jag att de har dragit stålar i alla fall.

Jag ska ha mens.

Det brann i peruken.

Så jag, som i normala fall är mycket väluppfostrad (faktiskt!) och alltid supertrevlig, skrev ett mail där jag i stort sett hotade dom till livet och att "....drar det här till högsta instans"... och "är fly jävla förbannnad....Och så vidare.

Efteråt kunde jag knappt andas. För jag visste att maken skulle få tokspel på mig och mina impulsköp.

Han kom ned och jag förklarar situationen. Han tittar på kontot, och säger;

"Men Mona (som han alltid säger när jag har gjort nåt korkat), men Mona; jag har ju betalt en räkning från ditt konto!"

Jag hade råkat förväxlat namnet.

Känns som om jag måste maila en ursäkt.

lördag 8 november 2008

En ledig make. Eller var det chef?

Min make vaknade i morse och lät utbringa en lättnadens suck över att slippa jobba idag.

"Jag ska vara ledig idag."

Och då ska vi se hur dagen har sett ut;

Ligga soffa och läsa sig lite. Äta sig lite frukost EFTER att vi andra ätit.

Duscha sig lite.

Åka iväg till tre av våra butiker.

Åka till zoo-affären för inköp av mat till hans bajsfiskar.

Kommer hem och sätter upp två lampor, som hustrun tagit fram alla verktyg till. (Ja, han måste få känna att han faktiskt gör nåt här i huset.)

Detta tog ca 14 minuter.

Sen satte vi oss lite framför datorn i arbetsrummet, medan frun i huset förberedde mat till talibanens tjejmiddag.

Och så fortsatte vi att sitta framför datorn under tiden tjejerna intog sin middag.

Under tiden bytte frun lakan, vek tvätt, stoppade in ännu mer tvätt i maskinen.

Sen diskar hon upp alla tallrikar. Tar fram talibanens beställning;

godis, choklad, popcorn, chips och ostbågar, att fördelas exakt lika på samtliga damer. Annars världskrig.

Sen går hon upp och fortsätter med tvätten.

Maken dyker plötsligt upp bland vika-tvätten och undrar om vi ska äta.

"Well, jag ropade på dig två gånger, men du kom aldrig så jag har redan ätit."

Maken åt och lät grytorna stå odiskade för att sen fortsätta framför datorn.

Hustrun skickade hem middagsgästerna och röjde upp efter desamma.

Tilläggas skall att damerna tillbringat sin tid i vardagsrummet, som ligger 15 meter från arbetsrummet. Maken har givetvis inte reagerat över att de har röjt satan.

Hustru tvingar make att lägga taliban. Han knorrar då han är mitt inne i nåt skit. Hustru couldnt give a shit.

Maken lägger taliban och kommer ned för att göra rent i sitt akvarium (som hustru avskyr). Hustru måste komma var femte minut för att tala om var växtjävlarna skall placeras.

Make klar 21.30 och försvinner in till sin dator.

Jävla mycket samkväm det är i det här huset.

Tonåringar och sno morsans smink.

Som en del av er vet så har jag ENORMA problem med 17-åringen och mitt smink.

Och ibland undrar jag HUR korkad en tonåring tror att en mamma är.

Jag använder i.d Bare Essentials. Ett smink i puderform.

Häromkvällen skulle jag på bio. Kommer hem efter jobbet, duschar och ska sminka mig.

Jag har glasögon/linser. Jag ser MYCKET dåligt utan dessa.

Jag tar fram mitt puderfoundation och "penslar" på.

Till och med UTAN glasögon/linser så ser jag att något är fel.

Jag ser plötsligt ut som om jag kom från västra Afrika. Eller nåt.

Till saken hör att jag gömmer mitt smink. Jag byter gömställe vartefter tonåringen hittar dem.

När jag var i USA i våras så köpte jag en väldigt mörk foundation till tonåringen, för att matcha hennes mörka solbränna.

Den är uppenbarligen borta nu när hon byter ut den burken mot min väldigt mycket ljusare variant.

Jag konfronterar henne.

Hon börjar med att neka.

Jag går fram och låter min näsa nudda hennes och hotar henne till ett liv utan smink över huvud taget.

Då erkänns det.

"Jag skulle bara låna ditt ett kort tag. Jag kan inte använda mitt, det är för mörkt och du sminkar dig ju aldrig."

Och eftersom jag känner henne så vet jag att "ett kort tag" betyder tills burken är tom.

Och dessutom så kalkylerade hon iskallt med att jag inte skulle märka något.

Är det någon som vill köpa en tonåring billigt? Hon är bra på att lag mat, det måste jag tillskriva henne.

Bajsunge.

fredag 7 november 2008

Det ska börjas i tid.

Står i duschen när talibanen kommer in. Mycket upprörd.

Hon vet inte vad bästa väninnan ska ha på sig idag. Och hon vill att de ska ha samma. Så det är katastrof.

5 minuter senare överhör jag hur hon ringer upp henne, hon bor i huset mittemot. Jag hör hur de diskuterar.

"Mamma, vi ska ha kjol, t-shirt och diadem."

I morgon ska hon ha tjejmiddag.

Jag frågar vad hon vill att jag lagar för mat.

"Du har ju sagt att jag inte får popcorn och sånt, om jag inte äter upp maten, så jag vill ha spaghetti och köttfärssås. Sen vill vi ha popcorn, chips, ostbågar och godis. Kan du och pappa vara i ett annat rum sen?"

Jag och maken är utsparkade av en 5-åring.

Är det inte lite tidigt?

torsdag 6 november 2008

Är jag helt galen, eller?

På måndag kommer vår nya soffa.

Och nu undrar jag hur stort hålet i mitt huvud är.

För maken har köpt den på egen hand.

Ett litet experiment.

För vi kan ju ALDRIG vara överens om någonting.

I synnerhet inte inredning.

Han är från landet och dessutom har han 50% finska inslag.

Det betyder att han gillar skinnsoffor och marmorbord.

Men jag vet att soffan som kommer är i tyg, beige.

Gudskelov.

Och jag vet också att den kommer från Ekerö Möbler.

På måndag vet jag om jag fortfarande är gift.

onsdag 5 november 2008

Ack, så fel man kan ha.

Vaknar och tycker mig höra fåglarna kvittra. Ja, i alla fall i mitt huvud.

Åker till jobbet och konstaterar att det är första gången på 3 veckor som jag har rena kläder på mig. För nu är det färdigflyttat.

Tar en kopp kaffe och funderar. Under den här flyttsvängen så har jag sluppit (läs: skitit i) personalfrågor/problem, leverantörsproblem, beställningar och allt annat administrativt blaj jag håller på med.

Det har varit 3 veckor utan några som helst problem. Ja, bortsett från det fysiska helvete jag genomlidit.

Och jag gillar det.

Att slippa allt ansvar.

Så efter fikapausen gick jag ut på lagret och byggde hyllor resten av dagen.

Svettig som en babianos.

Men sköt alla problem på framtiden.

Ska nog skaffa mig en sån där Snickars-overall. Ehh, heter de fortfarande så? Eller är det chokladen jag tänker på?

Mmm. Det är många viktiga funderingar man har som grovarbetare.

tisdag 4 november 2008

Amen, varför händer det bara mig?

Har svinbråttom hela dagen. För att hinna hem och göra mig bjutifull till Tara-Christinas överraskningsfest, som jag och hennes döttrar meckat ihop.

Så när jag kommer hem för att fixa till mig, så börjar jag blöda näsblod. Det slutar efter ett tag.

Drar iväg och stannar bilen utanför bankomaten. Slår in rätt kod och får upp ett meddelande: "På uppdrag av utfärdaren så behåller vi kortet". Eller nåt sånt. Vad i helvete. Ringer till maken och skriker men han försäkrar mig om att det inte är några konstigheter.

Jag får panik. Jag MÅSTE ha kontanter. Maken ber mig komma förbi kontoret och hämta nycklarna till ena butikens kassaskåp, för han har inte heller några kontanter på sig.

Hämtar nycklarna, kommer på att jag glömt kameran. Hem och hämta, för att sen åka till butiken. När jag är hemma så öppnas dammluckan i näsan.

Jag störtblöder. Jag är stressad som satan. Jag har inte tiiiid.

Så jag trycker upp en O.B i näsan. Sladdar in till butiken.

Glömmer givetvis O.B:n och inte förrän jag är framme vid kassan, och personalen stirrar på mig, fattar jag läget.

Hur KOMMER det sig att sånt här BARA händer MIG?!

Apropå Mixmegapols bloggtävling.

Jag blev lite smickrad (mycket, för att vara ärlig) när två av mina läsare här, nominerade mig till Mixmegapols bloggtävling.

Sen gick det några dagar och jag gick in och kollade vad det var för tävling.

Och då blidde jag lite fundersam.

För jag vågar trotsa jantelagen och påstå att jag är roligare än minst en av de finalister, som de nu tagit fram.

Och NU. När det är försent, tror jag, så får jag blodad tand och vill vinna.

Det är så dags.

Ibland går hissen långsamt.

måndag 3 november 2008

Efter en sjuhelvetes arbetsdag.

Det är 98 steg fram och tillbaka till frysen, där glassen ligger.

Icke inkluderat 5 avvikande steg till soppåsen för glasspapperet.

Det är 77 steg till sängen, där kudden väntar. Efter en extremt jobbig flyttdag på kontoret.

Icke inkluderat 12 steg för att borsta tänderna.

Ole dole doff, kinke lane koff...

Hallåååå!

Är det någon här inne över huvud taget?

Känns jävligt ensamt.

söndag 2 november 2008

Fördelar, nackdelar och sluga fruar.

Fördelen med att ha en egen inredningsbutik är många.

Om man ska bort på middag så är det rätt najs att slinka förbi och hämta en passande present.

Eller om man vill byta ut matsalsbordet hemma, så är det bara att rita ett nytt och be snickarna på Österlen att bygga ett.

Fördelen att stänga den ena av de två inredningsbutikerna är också många.

Man kan ta hem en himla massa saker som man varit sugen på, men som maken tidigare satt stopp för. "Mona för fan, meningen är att vi ska SÄLJA prylarna, inte att du ska ta hem dom!"

Men han måste ha slagit huvudet i något igår, för han tyckte att vi skulle ta hem en lampa som jag sneglat på länge. En supersnygg bordslampa.

En lampa som får ett eget hörnbord.

Det är bara ett problem.

Lampan passar inte ihop med soffgruppen.

Oj så tråkigt att vi nu måste köpa nya soffor.

Ska bara tjata hål i huvudet på maken först.

För det var ju faktiskt han som ville ha hem lampan.

Vår företagsflytt....för trött för inlägg...

Jag har lyft, dragit, burit, släpat, kånkat, gått, suttit, legat och kört fram och tillbaka.

Hela helgen.

Jag har ont överallt.

Jag har till och med träningsvärk i bopparna.

Hur nu det gått till.

Nu kör vi på likadant i en dag till, men sen checkar jag in mig på ett spa. Med kollegorna.

"Dyrt", säger maken/chefen.

"As if I care", svarar jag.

För det här är nog det jävligaste jag varit med om.

fredag 31 oktober 2008

Hur gick det här till?

Denna vecka har autopiloten varit påkopplad.

I går kväll när jag kommer hem så känner jag något konstigt på fötterna när jag går genom trädgården. Jag liksom vadar igenom nåt. Tänkte inte mer på det.

Imorse när jag kommer ut så noterar jag att trädgårdens samtliga träd, typ 100 st, bestämt sig för att tappa alla löv samtidigt.

Det är löv tamejfasen upp till knäna.

Och det ser något löjligt ut i alla 8 äppelträd: alla träd MED äpplen men UTAN löv.

Och min stora fråga är: vem ska ta upp det?

Ikväll ber jag till väderguden att han sätter igång snökanonen.

Löven får bli kvar till våren.

Finns fan ingen tid.

torsdag 30 oktober 2008

Jag ska inte vara i närheten av kunder just nu...

Jag och den kvinnliga kollegan har det senaste halvåret inte gjort annat än rensat lager, flyttat prylar, fixat mässor, burit, burit och åter burit.

Och just nu tömmer vi alltså vårt kontor. Och vår ena inredningsbutik. Vi sliter som babianer.

Igår kläcker min not så smarta make ur sig: "Vi kanske skulle ragga tag i ett par polacker."

Kollegan svarar raskt: "Ehh, jag trodde det var det du hade gjort." Och syftade på mig och henne.

Så nu går vi runt och kallar oss själva för Krystyna och Elsapeta. Eller vad de nu brukar heta.

Hur som helst. Vi är rätt trötta. Rätt utslitna.

Idag står jag i butiken som ska stängas. Jag packar saker på kontoret när den anställde kommer in och frågar ifrån vilket företag vi köpt in en vara, och ifrån vilket land varan kommer ifrån.

Jag svarar.

När hon för 4:e gången kommer in för samma kunds räkning så får jag nog.

Jag går ut i butiken och säger: "ÄR DET NÅGOT SPECIELLT LAND DU INTE VILL ATT VARAN SKA KOMMA IFRÅN SÅ KAN DU KANSKE SÄGA DET SÅ KAN JAG TALA OM FÖR DIG OM VI HAR NÅGOT DÄRIFRÅN!" Trevligt, men bestämt.

Kunden: "Va? Åh. Ehh. Näe, jag är bara intresserad."

Gud så välkommen hon måste ha känt sig.

Själv kände jag bara: för helvete kärring, det är halva priset på allt så skit i var det kommer ifrån.

Jag klev tillbaka in på kontoret, där maken kissar på sig av garv.

"Snacka om dish, dish."

Mmm. Men jag BRUKAR vara aptrevlig.

Basattnivet.

onsdag 29 oktober 2008

Jobbiga dagar

Den här bloggen är allt annat än rolig just nu.

Eller rättare sagt; JAG är allt annat än rolig nu.

Jobbar mot klockan: ska tömma vårt gamla kontor samt en butik. Allt ska vara klart i helgen. Vet ni hur mycket skit man samlar på sig på ett 230 kvm kontor på 15 år?!

Idag var jag så stressad så när jag sprang ut till bilen, för att backa in till lastkajen, så gick det inte att röra ratten.

Jag drog och slet men den rörde sig inte. Jag tänkte: inte paja nu för fan, INTE nu.

Bilen fortsatte att rulla bakåt men ratten var tvärlåst.

Sen kom jag på att man kanske ska starta motorn också.

Det brukar underlätta.

Kalsongproblem

Tonåringen har ju pojkvän. Och efter att ha umgåtts dygnet runt hela sommaren så bestämde mor i huset att nu fick det vara nog. Skola skulle komma i första hand.

Det blev världskrig. För "mamma, vi MÅSTE sova tillsammans. Vi bara MÅSTE."

Så det blev en kompromiss. Alla vardagar kommer han 22.00. Och på helgerna är det dygnet runt.

Och det är ju inga problem.

Bortsett från tvätten. För även pojkvänner har smutstvätt. Särskilt kalsonger.

Och nu till saken.

Både make och pojkvän använder Björn Borg. Helst svarta. Givetvis också samma storlek.

Och jag tycker att det känns sådär.

Så jag funderar på om jag ska köpa en märkpenna. Eller beställa namnlappar.

Men det lutar mest åt att jag köper en tonårstvättkorg.

Så får de sköta tvätten själva.

Ja.

Så får det bli.

tisdag 28 oktober 2008

TV-reklam

Det är nån sorts långreklam på tv. Nåt som heter Tvins. Eller nåt.

De gör reklam för något som heter VIBRATONE. Ett 20 cm brett mjukt bälte.

Som man sätter runt ett lår. Eller runt magen. Och så ligger man och läser, eller gör nåt annat, under tiden det vibrerar. Och när man har vibbrat klart så är man smal. Yea right.

Och jag bara undrar.

OM det nu skulle fungera så varför gör man inte en overall-liknande historia så att hela kroppen vibrerar samtidigt. Då spar man ju en massa tid.

Visst, man kanske ser ut som en månbas alpha-gubbe när man är ute i trädgården och krattar men what the f-k.

Eller ännu bättre.

Man kanske ska idka lite umgänge med maken samtidigt.

Woooow. Snacka om att förena nytta med nöje.

Jag tror minsann jag kommer bli mångmiljonär.

måndag 27 oktober 2008

Kunden har alltid rätt. Don't think so.

Igår var vi i vår ena butik och packade ihop kontoret där (vi har sålt butiken då den inte är lönsam). Vi passade på att ha öppet eftersom vi ändå var där.

Jag står på kontoret och fixar när jag hör maken prata med en kund. Efter en stund hör jag hur han höjer rösten.

Det visade sig att kunden dagen innan varit inne och lagt en handpenning på en möbel. Strax efter att hon gått upptäckte personalen att hon sagt fel pris och hon försökte få tag på kunden för att meddela detta. (Till hennes försvar skall sägas att anstormingen av kunder var ENORM pga utförsäljningserbjudanden, så det borde ha varit två som jobbade den dagen.)

Maken förklarar detta men kunden får tokspel och menar att möbeln är hennes till det pris som var sagt från början. Hennes make var med och försökta lugna situationen.

Rätt var det var så tar kärringen möbeln och kliver ut ur butiken. Maken blir galen. Jag hastar ut från kontoret för att se vad som händer. Maken springer efter kärringen ut på gatan och säger att han tänker ringa polisen.

Då ger hon upp och bär tillbaka möbeln. Och kräver ett återköp. Inga problem.

När hon gått så kommer en annan kund fram och är helt chockerad över vad som hänt.

Hur tänker folk egentligen?

Och det var ju tur för henne att det inte var "den tiden i månaden" för min del.

söndag 26 oktober 2008

Talibansk sägning

Ända sedan talibanen fick sina första hårstrån så har hon alltid haft någon form av frisyr.

Och sedan hon kunde göra sig förstådd så har man kunnat fråga henne; vad vill du har för frisyr idag, diadem, en tofs, två tofsar eller fläta?

Så utan att tänka på det så har hon missförstått den meningen.

Nu säger hon:

"Mamma, vänta, jag ska bara gå och hämta en frisyr!" Och så kommer hon med ett diadem. Eller nåt annat.

Jag har försökt tillrättavisa henne men det går inte.

Så det får helt enkelt vara.

lördag 25 oktober 2008

Torsken

Jag är rena drömmen för en dörrförsäljare.

För att inte tala om TV-shop, eller vad programmen nu för tiden kallas.

Om jag tittar tillräckligt länge på en reklamfilm så är jag till slut övertygad om att det fungerar.

Sen.

När man får hem varan.

Då undrar man hur stort hålet i huvudet verkligen är.

fredag 24 oktober 2008

Att inte vara tydlig med ett barn.

Häromdagen kom talibanen hem och berättade stora nyheter.

Hon skulle nämligen åka till Mallis.

"För Erik sa att jag fick följa med honom. Och det var okey för hans pappa också! Får jag det?"

"Jamen vi då, får inte vi följa med?!" Sa jag.

"Jo, Eriks pappa sa att det gick bra."

Jag och maken skrattade lite så där. Ja ni vet: Ha ha, du är ju för söt.

Ungefär.

Och släppte det hela.

Idag när jag kommer till dagis så ser hon mig på mycket långt håll. Hon släppte det hon höll på med och jag såg henne komma rusandes, med Erik i hälarna.

Hon var helt exalterad.

"Mamma, maaaaaaamma, vi måste skynda oss hem och packa!"

"Ehh, va?"

"Jamen jag ska ju följa med Erik till Mallis!"

"Ja, och ni får inte glömma passet!" Sa Erik.

Vi måste nog vara lite mer tydliga när vi pratar med henne.

När hjärnan är för snabb.

Får ett pressmeddelande på mailen igår.

Om att ett företag tagit över annonsförsäljningen på en specifik tidning.

Jag läser fort.

Jag hinner registera att jag tycker att företagsnamnet är osedvanligt jävla puckat.

Det står: HANDSHAKE. Jag läser: HANDS-HAKE.

Och jag tänker att "måste man krångla till det så förbannat när man bestämmer sig för ett namn?"

Men kommer på att HANDS-HAKE nog betyder något.

Ja. Så måste det vara.

Idag läser jag mailet igen.

HANDSHAKE. Alltså HÄNDSHÄJK.

My Gaad vad korkad jag är ibland.

Maken är sur.

Maken är skitsur.

Säger att det är ren och skär mobbing som jag håller på med här.

Han säger att han ska "sluta läsa din jävla blogg."

Mmm.

Äjnt gånna häppen. För nyfiken för det.

Och får man inte ur sig frustrationen hemma och på jobbet, så får man välja andra kanaler.

Simple as that.

Annars kan man ju alltid anstränga sig och försöka kandidera till Årets Chef.

Eller ännu hellre: Årets Make.

DÅ skulle jag verkligen få något att skriva om.

What!

Maken kom med ett förslag i morse.

"Du, vet du vad vi borde göra i morgonbitti?"

Jag stålsatte mig eftersom jag trodde han skulle prata löv.

Och jag har lovat mig själv att aldrig mer hålla i en kratta.

Ever.

"Vi borde ta en promenad."

Promenad.

Hur promenerar man tillsammans?

Då måste man ju praaata med varandra.

Fast, det är klart, talibanen lär ju följa med.

Så då var den saken avklarad.

torsdag 23 oktober 2008

Chef bortskänkes mot avhämtning.

Vad ni än gör, se för f-n till att aldrig jobba ihop med samma människa ni lever med.

Jag har fått en sjukdom. En sjukdom som gör att jag MÅSTE ta det lugnt.

En sjukdom som satt stopp för mitt vanliga turbotempo.

Det verkar även som om min chef har fått en annan slags sjukdom.

Nåt med att delar i hjärnan har ramlat bort.

Kanske den heter;

Jag-håller-på-att-ta-kål-på-min-fru-för-jag-har-svårt-att-fatta-sjukdomen.

Och det absolut bästa sättet att VERKLIGEN se till att frujäveln går under, är att säga: "Jaha, jag för väl göra det själv då. SOM VANLIGT."

Då brinner det i hårbottnen på mig.

Om han är en fullblodsegoist?

HUR kan ni tro det?

Kundservice?

Vi har alla våra företagsabonnemang på Tele2.

Vi har flyttat kontoret.

Vi behöver ett gäng fler telefonjack i nya lokalen.

Tele2 säger: "Ni måste vända er till Telia. Det är deras nät."

Telia säger: "Nä, vi kan inte göra något, ni har ju valt en annan operatör än oss."

Summa summarum: Jag måste lägga över alla abonnemang på Telia. De kommer och fixar. Jag lägger tillbaka abonnemangen på Tele2.

Vem skjuter man?

tisdag 21 oktober 2008

Min chef.

Jag är ju gift med min chef.

På gott och ont.

Mest ont.

I alla år så har han alltid rådfrågat mig när han ska göra business.

I alla år så har han svarat mig att jag är en negativ motvallskärring.

Alla gånger så har samtliga bissnissgrejer jag avrått honom ifrån, gått åt skogen.

Och jag orkar inte ens säga "vad var det jag sa".

För en stund sen ringer han hem och presenterar ett förslag.

Själva idén är bra, men det finns ett par hakar.

Som jag givetvis påtalar.

Ändå så är det som om han inte lyssnar på vad jag säger, för han babblar på. Jag är liksom nån sorts automatisk telefonsvarare, och han har behov av att verbalisera sina idéer.

Så jag har bestämt mig för att nästa gång vidarekoppla hans samtal till Fröken Ur.

Och jag är 100% övertygad om att han inte skulle märka det.

Jag ska fan prova.

Tålamod lika med noll.

Gör i ordning en skaldjurssoppa till mig och talibanen (5 år för er som inte vet).

Hon har lite problem vid matbordet. Kan inte sitta still. Så jag tjatar varje dag.

Jag försvinner ut i köket (vi äter i matsalen) och hör strax ett "mamma, oj".

Så det är inte så svårt att lista ut vad som hänt.

Lyckligtvis så har vi skinnstolar varför hela tallrikens soppa, som hamnat där, går lätt att torka upp.

Never the less så får jag ett tokbryt och säger, mycket moget;

"Alltså, VAD ÄR PROBLEMET? VARFÖR kan du inte sitta STILL när du äter? Till och med Småpysslingarna (de minsta på dagis) sitter STILLA när de äter!"

"Men mamma, varför måste DU laga sån här rinnig mat?! Och det var FAKTISKT en olycka!"

Och eftersom jag inte tog henne på bar gärning och kunde se vad som hänt, så var det bara att knipa igen.

Svar på tal har hon i alla fall.

måndag 20 oktober 2008

Favorit i repris

Lägger talibanen.

Otippat väljer hon samma bok som igår. Det glittrar förväntansfullt i hennes ögon.

Självklart är jag väl förberedd och stålsätter mig.

G i v e t v i s börjar jag storböla igen.

Vad ÄR det med bokjäveln?!

Hur gör man?

Hur övertalar man sin man att man verkligen måste få en ny iPod? För jag vill börja gå på promenader. Och lyssna på böcker.

Jag är en sån som har stenkoll på mina prylar, men det går troll i mina iPods. Nu har jag lyckats slarva bort två stycken och maken undrar vad jag håller på med.

Denna gång vill jag ha en ny svart med mitt namn OCH telefonnummer ingraverat. Som en dagisunge.

Men jag har köpstopp.

Fast jag måste få honom att inse att det faktiskt är en investering. Även för honom. En ny vacker fru.

Jag får väl ta fram knäskydden.

Kloka beslut.

Vi har flyttat hela helgen.

Vi har inte varit så snälla mot varandra.

Jag tror att jag tänker skilja mig.

För det är nog bättre att sitta frånskild någonstans, än att sitta häktad för mord.

Det är en mycket tunn linje mellan kärlek och hat.

söndag 19 oktober 2008

Böcker på McDonalds

Ni som har små barn och som nyligen varit på McDonalds vet att man just nu får en bok med i Happy Meal:et. Och det är bra böcker.

Men jag var totalt oförberedd på just denna boks innehåll.

Ligger och läser för talibanen. Det handlar om en hund som heter Ajax. Och om en bebis. Och de växer upp tillsammans. Gör ALLT tillsammans. Och efter några år så dör Ajax. Och kommer till hundhimlen där alla stjärnor är döda hundar.

Jag börjar storböla. Vi pratar hulka. Talibanen blir helt förskräckt;

"Men mamma, det blir bättre sen, jag lovar."

Jag fortsätter att läsa och bölar mellan raderna. Talibanen ligger och klappar mig på kinden. Hon vet ju slutet. För det har pappa läst.

Pojken får en ny hund. Och alla blir glada.

Det var bara jag som var helt tagen på sängen.

Jävla skitbok.

lördag 18 oktober 2008

Sorry

Men i helgen är jag flyttgubbe.

Tillsammans med maken/chefen.

På måndag återstår det att se om jag har en anställning och om jag fortfarande är gift.

Vi är inte särskilt snälla mot varandra just nu.

fredag 17 oktober 2008

Män, och fruar som kör bil.

Vi håller ju på att flytta kontoret.

Och i väntan på den stora lastbilen, så har vi kört fram och tillbaka som blådårar med våra stora jeepar och Landrovar.

Eller ja. Det är mest jag som kör eftersom maken måste hålla företaget flytande.

Vårt kontor har de senaste åren förvandlats till ett jättelager, varför vi har en miljon varukartonger. Gudskelov så sväljer våra bilar en hel del.

Nåväl.

På gamla kontoret så måste man backa in i huset, långt in mot en lastkaj. Och det är lite tajt på sidorna. Men då ska man veta att stora lastbilar lastar av/på där varje dag.

Och eftersom jag kör som en babian fram och tillbaka så har jag således backat in där ett ANTAL gånger.

Idag var jag så slut så jag beordrade maken att hjälpa mig lasta bilen. Säger att jag går och hämtar Landrovern.

Backar in. Tittar i backspegeln och får se maken. Eller chefen ska jag kanske säga.

Han vevar med armarna och skriker: "WOOOOAAOOOOW, AKTA, AKTA, AAAAAKTA!"

Som en jävla kärring.

Jag får ett cp-bryt och stannar bilen. Drar ned rutan, lutar mig ut;

"Du. Jag vet EXAKT vad jag gör och var jag har bilen!"

Alltså.

Det händer ofta att män/makar/chefer inte vet när det är läge att dra igen glappluckan.

torsdag 16 oktober 2008

Skampålen

Talibanen går på Dans- & Lek varje torsdag.

Idag var det första gången på uppföljnings"kursen". Regeln är att första gången så får föräldrarna sitta med och kolla.

Så jag går in och sätter mig i gympasalen. Som har väggar klädda med speglar.

Jag slår mig ned på en sån där låg, klassisk gammal bänk. Jag sätter mig i en hörna och lutar huvudet lite lätt bakåt mot hörnet där speglarna möts.

Dagen har varit jobbig.

Najs musik.

Efter ett tag så hör jag ett obehagligt ljud. Och känner nån form av vätska.

Jag som har opererat bort mina mandlar och därmed inte snarkar, bortsett från när jag är extremt trött, har somnat.

Och vaknar av att jag hör mig själv snarka och känner saliven rinna nedför mungipan.

Så jäkla bra att jag satt i en spegelhörna, så att jag syntes från alla håll.

Bra.

Skitbra.

Maken får gå resten av gångerna.

Verkligen begåvat.

Vi har ju flera bilar.

Min bil är en lite mindre. En Volvo S60.

Eftersom vi har haft två mässor på raken, samt att vi håller på att flytta, så har jag använt vår ena stora bil.

Således har min raket stått parkerad.

Igår råkade jag gå förbi den och noterade en liten gul kemtvättslapp.

Jag lämnade visst in ett gäng kavajer och jackor i somras.

Fina saker.

Som jag förmodligen inte kan leva utan.

I synnerhet inte nu när jag konstaterar att de antagligen skänkt allt till Myrornas.

Smart.

onsdag 15 oktober 2008

Nya tider

Vi flyttar ju vårt kontor till våra hemtrakter just precis nu.

Jag har i flera år sagt att vi borde göra det. Så att jag kan börja gå till jobbet.

För det är ju bra med motion.

Och jag är inte så bra på sånt.

Nu är det ett faktum.

Flytten och "att jag kan börja gå."

Jag känner att jag inte kan gå från 0 till 100 så där på en gång.

Så jag tänker börja med moppe. Och sen blir det cykel. Och så.

Med undantag från några dagar på en grekisk semester för sisådär en miljon år sen, så har jag inte kört moppe.

Jag har absolut ingen aning om hur man kör.

Och hur blir det på vintern? Kan man köra moppe då?

Och att jag igår blev vittne till en riktigt otäck olycka mellan en mopedist och en taxi gör inte saken bättre.

Så jag funderar på om man ska ha en fluorescerad knallrosa moppe, med dito hjälm.

Ärligt talat så vet jag inte riktigt hur jag ska komma ur det här.

tisdag 14 oktober 2008

Chefen & jag

Vi befinner oss sällan på samma planet, min chef och jag.

Inte jag och min man heller, för den delen.

Just nu står vi inför en större flytt då hela vårt kontor skall packas ned och flyttas till nya lokaler närmare hemmet.

Maken är en stjärna när det kommer till att driva företag och vara entreprenör.

Men det är, hmm...låt mig se...lite MINDRE stjärnstatus på honom när det kommer till organisering. För ordningens skull så kan vi väl säga att det är fullständig katastrof på den avdelningen.

Han tror att det bara är att packa ned ett par lådor och swish så är det klart.

Dessutom är maken en högst dominant person. Det är liksom my way or the highway. I alla lägen. Sen är det skitsamma om man är fru eller inte. Och det har jag lärt mig att leva med.

Men ser ni, när det kommer till just organiseringar så är han inne på min planhalva, och det måste vara oerhört tungt för någon så dominant att behöva finna sig i att någon annan pekar med hela handen.

Så just nu njuter jag extra mycket. För nu bestämmer JAG.

I love it.

Trött

Jag har ju den är väldigt sällsynta sjukdomen. Och eftersom jag hade 9 yrselanfall på raken senast, så fick jag nog och mailade lilla professorn på Karolinska. Och sa att jag nog faktiskt inte kan leva så här. Anfallen gör ju att jag är satt helt ur spel under en hel dag.

Han mailar tillbaka och säger att jag ska köpa åksjuketabletter och äta dessa två gånger om dagen i en vecka.

Nu har det snart gått två veckor och jag vågar inte sluta.

Problemet är biverkningen.

Man blir trött.

Så trött att man, utan minsta problem, kan somna här och nu, var som helst.

Och det är lite jobbigt. I synnerhet eftersom allt går i slow motion.

Folk uppfattar det som om jag inte har alla indianer i kanoten så att säga.

Jag måste nog ta tag i det här känner jag.

måndag 13 oktober 2008

Ont, ont

I morse var jag tvungen att gå upp tidigt för att möta upp transportören av mässvarorna utanför vårt nya kontor.

Som ligger i ett litet bostadshus om 6 lägenheter. Vi sitter i källarplan och vägg i vägg ligger även vårt lager.

Det är en liten fin nedförsbacke till lagerdelen. Som öppnas med garageportar.

Ett tiotal meter från detta bostadshus går Nockebybanan. För er som inte vet så är det en liten minitunnelbana med typ två vagnar som går ovanpå mark.

Mona är trött.

Mona har trädgårdstofflorna a la Birkenstock på sig.

Mona går med händerna fulla av kartonger, glömmer att lyfta på fötterna, ramlar raklång nedför backen mot garaget/lagret. Och eftersom jag har så bråttom, och det lutar så mycket, så tar fallet liksom inte slut. Jag rullar ned mot dörren och får inte stopp på kroppen.

Nockebybanan passerar exakt i det ögonblick jag ramlar mot marken.

Lastbilschauffören tror att jag har slagit ihjäl mig.

Jag är uppe på en tiondels sekund och säger...skrattande: "ha ha, nä, det är lugnt, glömde lyfta på fötterna bara. Ingen fara."

Jag var stencool.

Men jag slog fanimej ihjäl mig. Skrapade sönder knäna och nu, några timmar senare, kan jag knappt gå på ena benet.

Men det måste ha sätt sanslöst roligt ut. Särskilt för dom på tåget.

söndag 12 oktober 2008

Friends. Ajm ded

Just hemkommen från mässan.

Jag kan inte gå. Jag är ledbruten.

Lee är en skitfegis som inte vågade hälsa, ha ha! Och svaret är ja, det var jag i lila tröja.

Men feg var inte Skrivarmamma/Pernilla. Hon kom minsann fram och hälsade..!

Och Åsa/Virve är en omtänksam ängel som gav mig en jättefin present. En parfym!

Och vi har kvar en miljon bajsankor.

Make tappar nyinköpt, skitsnygg vit minisoffa till talibanen, på garageuppfarten.

Hustru mycket nära mord.

I'll be back tomorrow.

lördag 11 oktober 2008

Jag är så listig.

Jag får inte handla något för min man.

Alltså.

Jag har köpförbud.

Igen.

Jag brukar få det en gång om året.

Det var nåt om att jag handlar som en galning, inte ser konsekvenser, vi behöver inga fler prylar, att man inte MÅSTE ha en köpepåse i handen varje dag.

Ja.

Nåt sånt. Och lite till.

Så då KÖPER jag väl inget nytt då.

Vi ställer ju ut på möbel- och inredningsmässan.

Han nämnde aldrig något om byteshandel.

Komplimang

Jag fick värsta komplimangen från en anställd idag.

Hon börjar med att be om ursäkt för att "det kanske är opassande att säga men....

....you have a great hand with men!" (Nä, hon är svenska. Vet inte varför hon sa det på engelska. Det lät kanske lite oskyldigare.)

Öhh?

Va?

Jag flörtar aldrig.

Inte så mycket i alla fall.

Bara lite.

För min egen överlevnads skull.

Jag svarade:

"Tack, du kan ju säga det till man för han tror att ingen annan vill ha mig."

Well.

Han skulle bara veta.

Sardinmässan


Man kan nog säga att vi har häcken full. Och halleluja: tavlorna är slut. Det tog bara 3 år..

Fredagkväll i Bromma

Ja.

Det är ju maken som somnar tidigt i det här hushållet.

21.20 så var det någon annan som slaggade in på soffan.

Inte ens Persbrandt hade kunnat hålla mig vaken.

Och då är det illa gott folk.

När jag lite senare tvättar av mig sminket så noterar jag att mitt ena öga varit osminkat hela dagen.

Det verkar ju bra.

fredag 10 oktober 2008

Deala och weela på inredningsmässan.

Det kom förbi en snubbe och ville köpa alla tavlor som vi har kvar.

Han lade ett skambud på 200 spänn.

Jag frågade om han hade rökt något olagligt.

Så jävla desperat är jag inte.

Men det är klart. På söndag 17.55 så kanske han kan få dem för en fotmassage.

Jesus Christ, just nu kan jag lova maken sex varje dag, resten av året, bara han pillar lite på mina fötter.

Och det är tur för mig att han har minne som ett stolsben.

Ha. Sug på den ni!

Den förre ägaren till det ena företaget kom förbi idag.

Upplyste oss om att han, en gång i tiden, sålde ankorna i massor till NK Inredning.

De tog 125 kr.

Minsann.

Vi säljer dem för 20 kr.

På söndag går de för 10 spänn.

Omtänksam taliban.

Maken får sova ut och "slipper" lämna på dagis.

Talibanen är inte så imponerad.

Hon och pappa går de fjösiga 200 metrarna varje morgon.

"Men mamma, HITTAR du dit när man går, du åker ju alltid bilen?" (Man måste åka en annan väg när man har bil.)

När jag lämnar henne så vägrar hon gå in och leka med barnen.

"Mamma, jag står här och kollar så att du hittar tillbaka samma väg."

För er info så HAR jag faktiskt gått där.

Flera gånger.

För länge sen.

torsdag 9 oktober 2008

Inga behå-arkebuseringar

Ähhum.

Harkel.

Den låg i strumplådan.

Sälja satan

Mmm.

Kommer hem från mässan och öppnar posten från Skattemyndigheten.

Nya taxeringsförslaget på huset har kommit.

Känns ju härligt att de tycker att den ska ligga på 7 miljoner kronor.

Fattar ni hur många, ljuslyktor, tavlor och kvackankor jag måste sälja?!!

Eller så får jag skicka in papper och tala om att vi byggt om huset och att det numera endast består av 2 rum och kök. Och bara ett badrum.