tisdag 30 september 2008

I feminismens anda

"Vägvärket och JÄMO har enats om en kvinnlig Herr Gåman-skylt."

...och JÄMO!!!

Alltså.

För det första: spela roll.

För det andra: ska man behöva blanda in JÄÄÄÄÄÄMO för en skyltjävel.

Har vi inte större problem att ta itu med?

Herrejösses.

Min man och jag

Idag ska jag och maken träffa en av våra anställda.

Jag vill egentligen träffa denne person själv. För jag har en avancerad och slug plan.

Men maken är en nyfiken jävel, som lider av kontrollbehov, och har fått för sig att det är bäst att vi träffare den anställde gemensamt.

Och eftersom vi egentligen också är ute på en "fisketurné" så är det av största vikt att varje ord begrundas innan det uttalas.

Maken har en tendens att babbla för mycket om saker som inte skall babblas om. Och babbla innan han hinner tänka.

Så efter klockan 14.00 så vet jag exakt hur mycket pannkaka det blev av det här mötet.

Kanal 5's nya serie Färjan

Hörrni.

Bortsett från att jag inte förstår mig på folk som ens tänker tanken på att åka en sån där k****container så måste jag ändå tillstå att det var underhållande.

På ett förnedrande sätt. (När man inte orkar titta på något annat för att man mår pyton.)

Men.

VARFÖR känner jag igen bartendern?

Jag hoppas vid Gud att det finns en enklare förklaring än att jag själv skulle haft nåt outhärdligt samröre med honom i min ungdoms röjiga dagar.

Så vänner; säg att jag känner igen honom av någon annan anledning.

Please.

Uppdatering;

Jag ska berätta för varför du känner igen honom..
Du har nämligen anställt honom på ett av företagen ni haft,
dock var han endast kvar ett par veckor...
Hur är det med minnet?
Ps: Det var kul att se dig idag/Anneli


Mmm. Vilken jävla bra koll man har.

Ni är fegisar!

Är det bara jag som är vaken?

Mmm, det trodde jag med. Tills jag tittade på min lilla statistik-moj här intill.

Jag konstaterar att det är 5 personer inne på min blogg just precis i detta nu.

Men ingen vill prata med mig.

Mailbomba

Professorn som jag i torsdags träffade på Karolinska Sjukhuset gjorde misstaget att ge mig sitt visitkort.

Nu kommer jag mailbomba honom tills jag får ett svar. Har nämligen för mig att han sa att man "på sikt får överväga en operation som tar bort yrselattackerna".

Jag har anfall varje dag nu.

Jag ska ha en sån operation.

Jävlar så trött jag är på det här.

Det går ju inte att leva normalt.

Och det här håller på att bli en tråk-blogg.

måndag 29 september 2008

1+1=4

Herrejösses.

Look at my schema för oktober;

Planera hur-var allt skall stå på det nya kontoret.

Packa och flytta hela kontoret.

Säga upp en massa saker. Flytta en massa saker, tele, larm etc.

Bygga två montrar på Älvsjö-mässan inför Möbel- och Inredningsmässan den 9-12. Och dessutom jobba dessa dagar. Och det kommer att vara fullständigt packat.

Tömma en av butikerna och flytta inventarier.

Tömma en av de andra butikerna. Och även flytta dessa inventarier.

Förbereda tömning av en tredje butik.

Anordna en konferens för samtliga butikschefer.

Japp, då rullar vi igång karusellen igen.

Ja just det;

måste trycka in mamma/hustru-rollen någonstans också.

söndag 28 september 2008

Och vad gjorde ni en lördagkväll som igår?

För er som inte varit här så länge så kan jag kort berätta att jag sedan några veckor tillbaka blivit diagnostiserad med en sjukdom som heter Menier. Nåt med vätsketrycket på balanssinnet (i örat). En obotlig, livslång sjukdom. Jag är i början av den varför jag får anfall rätt ofta. Dessa anfall yttrar sig i att jag får sus och lock för öronen och några timmar senare så kapsejsar hela balanssinnet och jag spyr som en räv.

Man kan kort beskriva det som att vara extremt jävla packad på en Ålandsfärja, som har kraftig sjögång. Och då tar jag inte i. Very obehagligt.

Igår var vi bjudna på middag. Värdparet hade dessutom bjudit in några barndomsvänner från bonnbyn där maken är uppvuxen. Mycket trevliga människor.

Hela dagen föregås av ett sus i mina öron. Sen kommer det välbekanta locket.

Så jag vet att jag kommer att få ett anfall. Men jag har sett fram emot middagen och att träffa de långväga gästerna, så jag biter ihop.

Jag slår mig ned med ett glas vin. Under tiden drar kvinnfolket till restaurangen för att hämta upp vår mat. 5 min passerar och jag känner att det är kört. Yrseln sätter igång. Lånar gästsängen en stund men får till slut ge upp och ropa på maken.

Så han lämnar talibanen där och släpar mig ut till bilen. Jag raglar
och kan inte gå själv. Hinner sätta världsdelen på sätet och hala fram en spypåse. Sen spys det hela vägen hem. Varje gas, varje broms varje minsta sväng var fullständigt outhärdligt.

Vi sladdar in på uppfarten och jag hinner tänka: "herrejävlar, tänk om de nyinflyttade grannarna tittar ut nu. De lär ju undra vad det är för jävla fyllkärring till granne. Klockan 19.30 på kvällen."

Jag fortsätter att spy och maken få klä av mig. Sen läggs jag i sängen och sover 3 timmar.

Vaknar och yrseln är borta. Som vanligt. Skakig som f-n. Precis som efter ett kraftigt migränanfall, ni som vet.

Så här ser det ut. Och jag kan inte göra ett skit för att påverka det. Inte mer än sova, äta och undvika salt (som har med vätsketrycket i örat att göra) och inte utsättas för någon som helst mental stress (och där har vi anledningen till mina anfall).

Och kärringarna kom tillbaka och fattade ingenting. För naturligtvis så är det inte så många av vännerna som vet om det här ännu. Och männen som fick uppleva mitt raglande undrade nog vafan det var frågan om. Svinpackad på ett halvt glas vin?!

Men maken kom ju tillbaka och fick dra hela sjukstoryn. Fast det är ju så; en sak att prata teoretiskt om en sjukdom, en annan att få se den live.

Mycket jobbigt kan jag säga.

lördag 27 september 2008

Envis taliban

Talibanen skall idag gå och hälsa på en kompis, som har slutat på dagis och börjat i skolan.

Kompisen bor på samma gata som oss, 100 meter bort.

Talibanen vill gå själv.

Det vill inte mamma.

Efter hårda förhandlingar så går talibanen med på att mamma får följa med hela vägen.

Om hon går på andra sidan gatan och inte pratar. "Inte nånting mamma!"

Hon är 5 bast.

Min ekonomiske make

Vi har ju sagt upp vårt hyreskontrakt avseende kontoret i stan. Och egentligen satt vi fast i 3 år till, men maken dealade lite med värden.

Denna deal resulterade även i att vi fick lämna ifrån oss våra garageplatser två månader innan vi flyttar. Detta eftersom dessa platser är hårdvaluta i området där vi arbetar.

I samma område har två skolor startat nu i augusti.

Skolor är lika med lärare, eller hur?

Många lärare åker bil, eller hur?

Så om det förr fanns en yttepytte chans att få parkeringsplats på gatan, så är den fullkomligt obefintlig idag.

Denna vecka har jag fått 3 böter á 450 kr.

Mycket smart deal.

Vem snor mina iPods?

För ett år sen fick jag en kalasfin iPod med en jättefin inskription på baksidan.

Nåt halvår senare försvann den.

Åker till Las Vegas i maj och köper en ny, knallrosa.

Fyller den med böcker och musik.

Idag ska jag gå ut på promenad (ja, denna gång med telefon och plånbok tack så mycket!) och ska ta fram den.

Borta

Gone

Disappeared

Någon vill verkligen inte att jag ska gå ned i vikt.

fredag 26 september 2008

Pruttiga kärringar

Idag spenderade jag större delen av förmiddagen på Karolinska sjukhuset. En massa tester. Ut och in i olika rum. Vid ett tillfälle så gjorde jag en övning som resulterade i att jag blev rätt yr i pallet. Jag skulle sen ut i väntrummet för att vänta på nästa övning.

Jag var så yr så jag behövde sitta. Väntrummet var packat. Sånär som på en plats.

En plats som var intryckt mot väggen. Alldeles intill satt en tant i rullstol. Hon var runt 70-80. Jag lyckades krångla mig in mellan rullstol och bord och satt sen fast. Detta eftersom hon svängde runt sin rullstol. Hon var dessutom blind.

Nåväl.

5 minuter går och jag ser plötsligt tanten lyfta på halva kroppen.

För att släppa en brakskit. Och inte bara en. Näe.

Hon släppte TVÅ!

Och vi pratar REJÄLA.

Det var nästan så att jag tog mig om huvudet för att vara säker på att inte tavlorna skulle dimpa ned i skallen på mig.

Det blev dödstyst i väntrummet. Samtliga 10-talet patienter stirrar ned på golvet. Två gick därifrån.

Sen kom den.

Stanken.

Jag kunde fan inte andas. Och jag satt fast. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Till och med när jag andades med munnen så kände jag odören.

Några minuter senare kom doktorn och hämtade mig.

Alltså fy fan, säger jag.

torsdag 25 september 2008

"Hagga-lainen"

Jag är en gammal inkasso-hagga. Alltså, en gång i tiden så arbetade jag på en inkassobyrå i en massa år.

Så jag vet hur man driver in dollares.

En gång hade maken och jag ett annat företag, i en annan bransch, i en annan värld.

Vi hade många kunder, i form av butiker, och det var inte alltid så att dessa skötte sina betalningar.

Och då skickade inkasso-haggan in ärendena till kronofogden. Och då fick man så kallade utslag. Alltså en dom som visar att företaget/ägaren var skyldig oss pengar. Denna dom kan icke bestridas idag. Och efter att man skickade domen för verkställighet, alltså utmätning, så fick man efter ett tag tillbaka dem med orden;

"Ledsen, puckot har inga stålingar." Fast med lite finare ord.

Jag rensar mitt kontorsrum.

Jag hittar ett 15-tal domar.

Jag blir genast på glatt humör och gör i ordning alla underlag.

Nästa vecka kommer alltså ett antal personer få brev från kronkalle.

För jag ska nämligen driva in cirkus 700 000 kr.

Och dessa människor har garanterat trott att jag har glömt bort dom.

Skulle inte tro det.

Problemet är mitt ovanliga namn. Och i dagens internetvärld så hjälper det inte att man har hemligt telefonnummer.

Ska nog heta Vera Persson ett tag framöver.

Har nämligen ingen större lust att hitta nåt hästhuvud i sängen.

onsdag 24 september 2008

Blocket

Jag gillar inte Blocket. Eller ja, jo. Om nån ANNAN sätter in annonser. Alltså. Näe, jag menar så här;

jag kan fota och sätta in prylar men jag vill absolut inte prata med folk.

I synnerhet inte om det handlar om prylar man har hemma för då betyder det att dom måste HEM till mig. Och det vill inte jag.

Eftersom vi har haft hyfsat många anställda genom alla år och företag, och eftersom vi jobbar tillsammans maken och jag, så har jag utvecklat nån form av mitt-hem-är-min-borg-mentalitet.

Jag vill inte att anställda ens ringer. Alltså på hemmatelefonen. Jag svarar inte om jag inte känner igen numret. Och jag skulle inte komma på tanken att ha nåt jädra mingelparty för dom här hemma heller.

Maken är tvärtom. Han är supersocial och skulle gärna ha alla möjliga människor hemma var och varannan dag. Han har inga som helst problem med att ha leverantörsmöte hemma i vår matsal.

Och jag får kikhosta och utslag varje gång han har det.

Vad jag skulle komma till är att maken och jag haft en deal om det skall säljas nåt på Blocket; jag fotar och fixar annons. Han pratar och tar hand om försäljningen.

Så jag gör så även denna gång. Och han får plötsligt tokspel. För att han inte har tid. För att jag satte in annonsen på "fel dag". För att vi inte "pratade om saken innan". För att jag uppgav hans telefonnummer (ehh!) och så vidare.

Och eftersom vi inte är så Blocket-vana, så gör han ett fundamentalt fel när det ringer satan första dagen. Han lovar den första spekulanten som ringer, att han skall hålla på skrivbordet till nästa dag kl 16.30. Vad tror ni händer? Det ringer och ringer och maken informerar alla vad han lovat och "ja, det får väl bli budgivning om ni vill ha det." Spekulanter lovar att komma till kontoret och titta. Inte en käft kom. För ingen vill vara med på en budgivning. Och självklart dyker inte tjejen upp som han lovat hålla skrivbordet till i ett dygn. Givetvis.

Så då får frun ta lite skit:

"Jamen det fattar du väl att man inte kan sätta ut en annons om folk inte kan komma SAMMA dag! Dom ringer bara första dan, sen är man rökt! Nu kommer vi inte att bli av med den här skiten!" Bla bla bla.

Idag ringer en snubbe. Kommer en halvtimme senare. Tjackar skrivbordet.

In my ass att folk bara ringer första dagen.

Märks det att mitt tålamod är lika med NOLL just nu?!

Slut på pralinerna

Idag har jag jobbat.

Detta eftersom maken upplyste mig om att det inte går längre.

Vi är ett för litet företag för att jag ska kunna vara hemma och kurera mig.

Jag får väl gambla lite med hälsan då'ra.

Så att maken blir nöjd.

Hellre en död fru, än en lat fru.

Mmm, så är det när man är egna företagare.

Hur som helst så är jag fullständigt slut och skulle kunna gå och lägga mig för natten.

Ska bara fixa tvätten, laga mat och natta talibanen först.

Lite att bita i.

Vi har ju ett litet problem med talibanen.

Det skall tävlas i allt.

Och vi försöker stävja det så mycket vi kan.

Pratar lite med chäääfen på dagis igår.

Som har typ 35 års erfarenhet.

"Jag har nog faktiskt aldrig stött på ett barn med sådan tävlingsinstikt."

Och det är garanterat arv och inte miljö det handlar om.

Som sagt.

Pappa upp i dagen.

Mmm, måste nog ta tag i det här på allvar nu.

Innan det går över styr.

tisdag 23 september 2008

Tyst.

Maken, tonåring och taliban lämnar huset i morse.

Jag njuter av tystnaden. Tänker inte så mycket på HUR ovanligt tyst det är.

Förrän nån timme går och dörren öppnas med ett brak.

Maken rusar in och gastar nåt om "varför svarar du inte i telefonen, jag glömde viktiga papper!"

Att telefonen är på vift är inte så ovanligt. Så jag går upp och tittar i tonåringens rum. Icke.

Letar på några andra ställen men den är spårlöst väck.

Och då slår det mig att talibanen verkar ha återupptagit sin gamla hobby;

Gömma telefonen på alla möjliga konstiga ställen.

Well, det är bara 330 kvadratmeter att leta på.

Eller så skiter jag i det för jösses så lugnt och skönt det är.

måndag 22 september 2008

Ännu surare

För några år sen, när jag kom tillbaka från min mammaledighet, så hade maken tagit sig friheten att göra en "make over" på mitt kontor.

Min man har många fina skills.

Inredning hör dessvärre inte till dem.

Jag hade själv beställt mina kontorsmöbler och inrett mitt rum.

Och jag trivdes mycket bra.

Maken hyr ut sin våning på Östermalm. Hyresgästen ville inte ha de kontorsmöbler han hade i sitt arbetsrum där.

Exklusiva möbler. I en viss stil.

Som jag allt annat än gillar.

Så han kommer på den briljanta idén att hustrun ska få en total office make over.

Och ställer in skiten där.

Jag kommer tillbaka och får slag.

Men tiger.

Muttrar dock mellan varven eftersom just skrivbordet är mer fint än praktiskt.

Idag var jag på kontoret och fototgraferade alla möbler.

Och slängde ut kadavren på Blocket för en spottstyver.

Med makens telefonnummer.

Nu ringer det satan och maken är vansinnig.

För att det ringer för många och för att jag praktiskt taget skänker bort "bokhyllan kostade fan 40 000 kr" etc etc.

Mmm.

Han skulle ha tänkt på det innan han mäjkade åver rummet.

Sur.

Idag är jag sur.

Idag var jag på jobbet. Alltså, jag hälsade på, kan man säga.

På mitt skrivbord låg det ett brev från det förortscentrum där vi har en av våra möbel- och inredningsbutiker.

Den 31 juli i år så råkade en av personalen bli försenad pga problem med Saltsjöbanan. Hon öppnar butiken 10.20. Alltså 20 minuter försent.

Klockan 10.17 har det noterats att vår butik var stängd.

Som straff får vi en faktura.

Fakturan är på 20 000 kr.

Är det nån som vill ta över en inredningsbutik i västerort?

Vilka jävla idioter.

söndag 21 september 2008

Äckliga husdjur

Jag är inne i ett kan-inte-bestämma-höstöverkast-till-sängen-period.

Så jag byter typ varannan månad.

Mmm. Ett jävligt världsligt problem.

Det senaste nyförvärvet är, håll i hatten; ett svart skinnöverkast. För att jag vill ha en liten maskulin ton. Och för att det ska passa till de nya sovrumsgardinerna.

Och nej, det ser inte ut som en horverkstad. Faktiskt.

Nåväl. Slänger på det nya svarta, och inser att jag behöver balansera de kuddar som finns, med några svarta. Som jag har i källaren.

Närmare bestämt i bastun.

Jag har ju dille på vakumpåsar varför jag drar fram en sådan. Som är fylld med kuddarna samt ett överkast (otippat!) Undrar samtidigt varför den ej längre är vakumpackad. Det är tungt och jag lyfter ut det på golvet.

Och vänder på det.

Plasten och en stor del av överkastet är söndertuggat.

Råttalainen.

Inte en käft är hemma så jag kan inte skrika.

Inte för att jag är rädd, snarare för att jag blev heligt förbannad.

Det här huset är invaderat av tvestjärtar, spindlar och myror.

Och jag har ingen lust att bedriva nåt jävla zoo.

Dessutom upptäcker jag att två kuddar från Laura Ashley är söndertuggade.

Katastrof alltså.

Jag rusar över till grannarna, som jag tyckte mig minnas mumla nåt om möss tidigare i sommar.

Så nu ska jag iväg till Claes Olsson och köpa nån mojäng som "avsöndrar" ljudvågor. Det har åtminstone hjälpt hos dom.

Blir jag nå trött.

lördag 20 september 2008

Abra kadabra simsalabim

Vi har 8 äppelträd. ÅTTA.

Jag är allergisk mot äpplen. På riktigt alltså.

Idag var några vänner här och fyllde ett par kassar. Av en händelse så hittade jag en lång mojäng, med nån sorts tång längst fram, i vår bod. Den har funnits där i 6,5 år. Det visar sig vara en grenklippare.

Ja, ni hör vilka oerhörda skills jag har när det kommer till trädgården.

Jag kom då på en lysande idé. Istället för att hålla på med stege och böka för att plocka ett äpple i taget, så kan man klippa ned hela grenar och plocka på marken. Och så slänger man grenarna sen.

Maken vägrar och undrar om det är nåt fel i huvudet på mig.

Själv kallar jag det för effektivitet.

När han kommer hem på måndag så kommer det stå 8 kala stammar här.

Sanna mina ord.

fredag 19 september 2008

Fredag.

Ni som följer mig vet hur det ser ut i det här hushållet på fredagar.

Klockan är nu 19.34 och maken sover sött med talibanen.

Själv har jag öppnat en flaska vin, tänt husets alla värmeljus, halat upp fötterna på bordet, lagt datorn bekvämt i knät.

Och gör löner.

Hot, hot, hot. Som i varmt alltså.

Jag sitter ju hemma och jobbar. Eller ja, jobbar är väl att ta i...Så jag åker därför inte bil så ofta.

Nu på eftermiddagen måste jag till bolaget så jag slänger på mig dunvästen och sätter mig i bilen. Noterar strax att det är 17 grader ute och jag börjar bli varm, varför jag kränger av mig västen.

Jag är ingen människa som blir svettig. Kan kanske bero på att jag sällan anstränger mig fysiskt.

Efter en stund känner jag hur svetten lackar. Jag fullständigt kokar.

Jag noterar också att det är fredagsrusning i trafiken. Jag svettas ännu mer och nu känner jag hur det rinner ner i pannan och sånt händer ALDRIG.

Och jag har ganska långt hår, och jag känner hur det kletar fast överallt. Tittar i backspegeln och är röd som en alkis i fejset.

Jag hinner tänka; "Vad är det frågan om, är det panikångest?!" Men det har jag haft tidigare och avsaknaden av hjärtklappning gör att jag därför, bara i en sekund, tror att det är klimakterievallningar. Näe.

Och det kan ju f-n inte bero på att det är rusningstrafik och att jag därför blir stressad. Eller?

Håller jag på att bli sinnesjuk?

Så råkar blicken fastna vid klimatreglagen.

Någon.

Någon KLÅFINGRIG har ställt in värmen på 30 grader.

Undrar om min man försöker ha ihjäl mig?

Han kanske tycker att det är dags för mig att checka ut nu när jag inte håller måttet längre, och hoppas på att jag har en fet försäkring.

F-n, vore det inte enklare och bara klubba ihjäl mig och slänga ned mig i vår här-förvarar-vi-döda-fruar-frys i källaren?

Jag är fortfarande irro.

torsdag 18 september 2008

Aldrig hosta med en tampong.

Det här är ingenting för mina manliga läsare.

Åker med talibanen till hennes torsdagsevenemang, Dans & Lek. Parkerar bilen och kliver ur. Hostar till så att jag nyser.

Känner att tampongen åker halvägs ut. En icke så skön känsla. Vi har dessutom bråttom.

Så jag småspringer med korslagda ben och känner att den kommer längre och längre ut. Panik.

Dumpar talibanen och sätter mig med de andra föräldrarna utanför och väntar. Försöker sitta så att den ska åka in igen. Icke.

För givetvis har jag ingen back up med mig. Och jag vågar inte riskera att gå till toaletten, som ligger typ en kilometer därifrån jag befinner mig.

En timme senare går jag som en pensionär till bilen. Talibanen undrar varför. Jag skyller på magont. Talibanen säger att jag ska försöka prutta för "det brukar hjälpa mamma".

När vi kommer till bilen så känner jag att någon har öppnat dammluckan. Jag har beige bilklädsel. Och jag har ännu inte upplyst talibanen om saker som detta.

Så jag tar en tidning och lägger på mitt säte. Talibanen undrar varför. Jag svarar att jag fryser om rumpan och att bilens rumpvärmare är trasig och "du vet ju hur bra en tidning värmer rumpan". Eller nåt.

Kommer hem, kutar upp för trapporna samtidigt som jag drar ner brallorna. Snubblar på sista trappsteget och landar raklång utanför badrumsdörren.

15 minuter senare är jag förvisso svårt mörbultat men ren.

Det gör inget om jag kommer i klimakteriet snart.

Inte ett skit.

onsdag 17 september 2008

Det man inte har i huvudet...

Just nu så har jag lite svårt att lägga ihop två och två. Jag är inte särskilt snabb i huvudet och måste göra det mesta sakta.

Idag råkade jag stressa lite och just nu så fixar jag inte det så bra. Men jag kan ändå inte låta bli att se det komiska i det hela;

Kutar in på ICA och handlar. Ställer mig i kön och är siste man då kassören sätter upp en "Stängt"-skylt efter mig.

Halvvägs till dagis så undrar jag var påsen är, ser den inte i bilen. Fattar först ingenting.

Jag betalar alltså maten, killen lägger pengarna i kassan och går därifrån, eftersom han stängt kassan. Jag tar kvittot och går rakt ut ur affären.

Så jag rattar tillbaka. Varorna ligger kvar på bandet. Och det blir; "Oj, ha ha, ursäkta mig, jag hade visst lite bråttom, ehhh." Högröd i ansiktet så packar jag ihop grejerna och drar till dagis.

Ska inte handla där på ett tag tror jag.

Insikt

Jag jobbar ju inte just nu. Men i morse var jag tvungen att åka med varuprover till inköparen på det megastora, världsomspännande företaget i Kista.

Jag har varit där förut.

Jag har GPS.

Och liksom förra gången så ville GPS:en nåt helt annat än jag. Och eftersom varken GPS eller gatuskyltar visade rätt så var det ett jävla helvete att hitta rätt den gången.

Jag mår inte så bra. Så jag är inte så skärpt. Så jag irrar runt med bilen i 40 minuter och försöker hitta. Eftersom jag inte minns.

Jag har dessutom lämnat telefonen hemma. Men jag har inbyggd telefon i bilen. Och det är ju bra. Om man kommer ihåg koden.

Till slut hittar jag rätt. Men är helt sönderstressad så jag glömmer människans namn. Står i receptionen och hon bakom disken tror att jag på allvar är skadad i skallen. Stammar som en jävla tomte. Till slut kommer jag på förnamnet. Och hon får hjälpa mig med resten.

Sen går jag.

Åker raka vägen hem.

Vad håller jag på med.

tisdag 16 september 2008

Min man tror att jag är korkad.

Min mans dator säckade ihop för ett par månader sen. I väntan på "reservdelar" så är han tvungen att panikköpa en ny samma dag den pajar. En Sony Vaio, eller vad den heter.

Så han har alltså två.

Lyssna nu på det här;

I våras bestämde vi oss för att nästa gång våra datorer pajar så ska vi köpa Mac. För första gången.

Tiden har gått och vi hör fler och fler som har gått över och är supernöjda.

Så vi bara går och väntar på att våra datorer ska krascha.

Men så går då makens dator sönder som sagt. Och han panikköper den här Vaio:n. Så han har nu två fungerande datorer.

Min dator börjar däremot rasa ihop. Fläkten låter som ett tröskvärk så jag vet att det är en tidsfråga.

En bärbar Mac kostar 24.500 kr.

Till saken hör att i den här familjen så är det förbehållet maken att prova på nya grejer. För att han är en prylbög. Jag får alltid ärva.

Men just nu verkar det ju som att jag blir den som kommer få en Mac först.

Och det fixar inte maken riktigt.

Så för ett par veckor sen så började han klaga på sin Outlook-mail. Att han inte alltid får skickade mail från folk. Och det stämmer. Han måste ha fått nån bugg, eller något.

Den här klagan har ökat gradvis. Nyss damp det t ex ner mail som avsändarna skickat i augusti. Så något är uppenbarligen fel.

Men.

Så slår det mig.

Han är ute på en "införsäljningsturné".

För givetvis är det så att om några dagar, eller veckor, så kommer det låta exakt så här;

"Alltså, jag kan inte ha det så här med mailen. Det blir omöjligt för mig att jobba. Nåt är fel på den här datorn. Och den andra, fixade datorn, nä, den funkar inte heller. Och för företagets överlevnad så måste jag ha en fungerande dator. Jag måste köpa en ny."

Och på så sätt tror han att han ska få en Mac före hustrun.

Och han tror att jag är korkad som inte ser igenom.

Skulle inte tro det va!

Jag är ju inte så smart alltså.

Vi lyckades ju få med EN flaska rött vin hem från Toscana i somras. Som smakade gudomligt.

Och nån tipsade om att man kunde be Systembolaget att ta hem det åt en.

Så jag sladdar in på Systemets hemsida och fyller i en blankett. Det står "antal flaskor" och glad i hågen så jag skriver 30. Och sen trycker jag på "sänd".

Det går någon dag. Och jag tänker.

I det här hushållet så dricks det mycket lite. Inte ens en flaska vin i månaden. Ja, då hajar ni. Detta beror på att maken bara dricker vitt och jag dricker givetvis då bara rött.

Jag har alltså gjort en förfrågan på 30 flaskor vin.

Ska nog ansöka om utskänkningstillstånd när jag ändå är i farten.

måndag 15 september 2008

Tillbakalutad

Jag har skrivit det förr.

Jag lever ihop med nån som inte kan stava till ordning och reda.

I en timme har han nu vänt upp och ned på huset.

Han letar efter 3 kuvert med pengar.

Han svär och är skitförbannad.

Jag gäspar.

Och lutar mig tillbaka i soffan.

Han blir ännu mer arg. För att jag inte engagerar mig. För att jag inte bryr mig om hans borttappade pengar. För att jag hävdar att kuvert-helvetena inte finns i huset.

Jag gäspar lite till.

För det här är inte första gången.

Och det slutar alltid på samma sätt.

Han hittar dom.

På jobbet. I någon av hans femtioelvatusen väskor, eller femtioelvatusen pappershögar.

Som sagt.

Vi har varit ihop i många år.

söndag 14 september 2008

Varför fråga?!

Jag och maken är lite petiga när det kommer till mat.

Barnen äter gärna grönsaker, men vi står över. Alltså, tomat och gurka är väl inga problem, men allt det andra gröna: majs, gröna ärtor, brysselkål, broccoli. Nä, det kan man dö av.

Då fattar ni HUR petiga vi är.

Vid middagen upplyser jag familjen att jag från och med nu kommer att servera soppa en dag i veckan.

Erkännas ska att jag kanske inte har tänkt så noga på VILKA sorts soppor. Jag satt just då och åt ärtsoppa, som jag tycker är jättegott.

Så jag gör misstaget att fråga talibanen vad för slags soppor hon vill se på menyn.

"Jag vill ha tomatsoppa, linssoppa och potatissoppa. Dom tre sopporna gillar jag."

Jag tittar på maken.

Maken tittar på mig.

Ain´t gonna happend.

Kvinnor och menscykeln

Jag undrar en sak.

Jag har haft mens i 239 år ungefär.

Jag blir alltid en mördarsugen psykopat dagen innan menstruation.

Igår morse var jag SYNNERLIGEN nära att trycka upp två äggmackor i makens ansikte.

Ganska precis 4 cm ifrån.

Utan att göra någon koppling till vad som komma skulle.

Idag är det Niagara-fallen, och saken är ett faktum.

Jag undrar varför jag VARJE månad inte ser vad som är på G.

Jag är 43 år.

Kommer jag hinna mörda innan det går upp ett liljeholmen?

Jag blundar

Igår hade vi middagsgäster.

Och jag mådde inte så bra och ville egentligen ställa in, men det tog oss tre år att få till en middag med dessa goda vänner.

Så det var inte läge att vara pipig.

Ett ANTAL flaskor vin senare så var även jag i finfin form.

Hur som helst. Vi sitter och äter. Jag sneglar på tonåringen och pojkvännen.

Båda sitter med ett glas vin.

Båda är under 18 år.

Hur gick det där till?

Jag ska nog ta ett allvarligt snack med mig själv idag.

lördag 13 september 2008

Talibaner förnekar sig aldrig.

Häromdagen tittade vi på nya kontorslokaler. Jag var först på plats och var dessutom tvungen att ta med mig talibanen.

Klockan 17.00 är inte en så bra tid för en taliban. Då har man i regel varit hemma från dagis nån timme, man är rätt hungrig och mamma brukar börja med maten.

Rätt taskiga förutsättningar för att kolla på en lokal alltså.

Hyresvärden hinner visa oss första rummet innan tjata-lainen börjar: "Mamma, jag vill gå hem. Mamma, ska vi var här länge? Mamma, när kan vi gå?"

Sen kom det.

"Mamma, jag måste bajsa!"

Hyresvärden öppnar genast en toadörr och visar talibanen. Som går in, öppnar toalocket: "detär kackerlackor här!!" Jag tillrättavisar henne och säger att det är tvestjärtar.

Jag lämnar henne i fred men tyvärr är isoleringen inte så bra. Och det blev inte bättre av att hon absolut ville ha toadörren öppen.

Jag står mitt i ett stort rum, ganska nära toaletten varför både hyresvärden och jag tar del av århundradets bombardemang och "ahhhh", "ehh" och "öhhh".

Ja, ni vet hur det låter när mycket ska tryckas ut.

"Mamma, det är JÄTTEMYCKET bajs, aaaaahhhhhhh!" Och jag riktigt hör hur röd hon blir i ansiktet av att trycka. En fruktansvärd stank lägger sig över hela lokalen.

Jag försöker föra en normal konversation med gubben, och till slut kommer make med kollegor.

Jag städar upp efter talibanen, tar med henne ut i friska luften och har inte noterat ett skit av vad hyresvärden sa.

Nästa gång stannar hon hemma.

fredag 12 september 2008

Hörrni Brudar!

Jag har spenderat de senaste 2 timmarna framför filmen P.S I Love You (med Hilary Swank).

Och känner ni för att skratta OCH grina så att ni hulkar, så ska ni hyra den.

Jag är helt slut. Jag har bölat så mycket att jag har ont i huvudet, så nu går jag och lägger mig.

Go'natt.

Christina; gå och hyr den i morgon!

Skäms Mona!

Idag var jag inne i en av våra butiker och stod och pratade med butikschefen. In kommer en tjej och säger hej till både mig och butikschefen. Han i sin tur säger nåt i stil med; "vad kul att se dig, det är väl aldrig så att du kan tänka dig att jobba lite?"

Hon skrattar och säger, "ja, varför inte". Sen vänder hon sig till mig och säger; "Mona, är det okey att jag uppger dig som referens när jag söker jobb?"

Hon går efter en stund. Jag vänder mig till butikschefen;

"Öhh, du, vem var det där?"

Han förklarar.

En tjej som har jobbat hos oss, som jag har träffat EN gång förut, som slutade för att åka till London och jobba ett halvår. En av våra bästa tjejer, ever.

Det är ju förjävla otroligt vilken koll man har på sin egen personalstyrka.

Måste nog dra på en personalturné snart. Och säga hej.

Fredagar i Bromma

Min man är en rolig snubbe.

VARJE fredag så låter han så här på morgonkvisten;

"Åhh, vad skönt, äntligen fredag. Kan vi inte se en film ikväll?"

Och så bestämmer vi en film.

Och varje fredag sker följande;

Make nattar taliban 19.15.

Make sover djupt 19.30.

Hustru sitter i soffan och svär.

torsdag 11 september 2008

Nya lokaler.

Vi har ju bestämt oss för att flytta från våra svindyra lokaler på Kungsholmen, och försöka hitta nåt billigare närmare huset.

Maken är värdelös när det kommer till sånt här. Han förstår t ex inte vikten av att ha både lager och kontor i anslutning till varandra.
Nä, han tycker att om det är billigare hyror så kan man ju ha det på två olika ställen. Sen att han "glömmer bort" det faktum att det kostar tid och pengar att åka med bil fram och tillbaka....det är inte så viktigt.
Så vi har letat en del.

Igår kommer han hem och är helt i extas: bara ett stenkast, typ cykelavstånd, hemifrån, så har han hittat "det perfekta stället, alltså fan vad bra det är Mona, det kan inte bli mer perfekt, lagom stort och vi får plats med allt". Och så vidare.

I morse så hade han mentalt redan flyttat in. Jag undrar lite försynt om det inte vore bra om JAG fick se lokalen.

Då kom verkligheten i fatt honom.

Ojsan. Frun, som är mycket bra på att se helhet, organisera etc.

"Ehh. Hmmm. Alltså, det kanske inte är stort nog. Och jag hade tänkt att du och jag skulle dela kontor..."

VAAA? DELA KONTOR?!

Nu har jag i 10 år suttit vägg i vägg med honom på kontoret, och det är väl inte hela världen. Tycker ni.

Jo, om väggen emellan oss är en GLASVÄGG, så ÄR det hela världen.

Och jag är något utled på att se honom sitta och pilla sig i näsan, kommentera mina telefonsamtal, komma med inlägg här och där eller "va, vadå?" så fort jag pratar med någon bara för att han inte HÖR så bra genom glasväggen.

Idag kl 17.00 så ska jag dit och titta.

I helvete att vi delar kontor.

Halleluja!

Eftersom jag är ett tekniskt missfoster och därmed inte klarar att kopiera en artikel i Aftonbladet, så får det bli en länkning!

Jag visste väl att det inte var mitt fel! Frågan är då om jag går ned massor i vikt om jag lägger av med linserna...

onsdag 10 september 2008

Släkten är värst

Som alla andra har även jag en far. Ett rikspucko. Så jag har valt bort honom i mitt liv.

Never the less så har människan givetvis en annan familj. Sen 100 år tillbaka, så jag vet att jag har ett par halvsyskon, som jag inte har träffat på typ 25 år.

Idag ringer det på dörren. Där står en tomte med ett telegram i handen.

Jag öppnar och läser;

Mona
Jag hoppas att detta är din adress. Jag har inget telefonnummer till dig. Kan du vänligen ringa eller maila mig på nedanstående tel/mail. Jag söker in till polisen i USA och behöver ange dig som referens. Uppskattar verkligen din hjälp.
Din bror XXXX


Ehh, va?!

Och vad f-n ska jag möjligen kunna referera om då? Skulle inte ens veta vem han är även om han passerade mig på gatan.

Får nog undersöka det här lite närmare tror jag.

Uppdatering;
Nästan ett dygn senare så har jag plötsligt kontakt med 3 halvsyskon, varav två bor i USA. Amazing.

Korkade människor.

En fråga.

Om man skriver i en annons att en soffa är OXBLODSFÄRGAD samt har en bild, varför får man ett mail där man undrar vad det är för färg på den?

I synnerhet som denna typ av soffa, Chesterfield, endast görs i brunt, grönt och OXBLODSFÄRGAT skinn.

Är jag störig om jag skiter i att besvara mailet?

För det tänker jag inte göra.

När jag ändå är igång.

För några år sedan så köpte min man sin drömbil. En värsting-BMW som börjar på 800-nåt. En sån bil som jag vägrar att köra för att alla glor.

Och maken åkte. Och åkte. Och åkte. Sen tröttnade han. Eller rättare sagt; eftersom vi har det jobb vi har, så krävs det utrymme i våra bilar. Plus att dessa BMW;ar inte är så barnstolsvänliga.

Så då inhandlades det en Volvo jeep.

Hustrun frågade lite försynt om vi möjligen kunde göra oss av med BMW:n.

Icke.

Och av olika orsaker så har vi, sedan nån vecka tillbaka, fått ytterligare en bil. En Landrover.

Så nu har vi följande vagnpark:

En BMW 800-nåt
En Volvo XC90
En Volvo S60 Turbo (MIIIIN!)
En Landrover Discovery (ser ut som en amerikansk fångvaktarbil)

Vi bor ca 15 min från Stockholm City.

Vi åker aldrig ut på landsvägarna i Sverige.

Och jag frågar maken om vi kan göra oss av med BMW-jäveln nu då.

Näpp. Däremot "kanske" jeepen, "nu när vi har Landrovern".

Sen att ingen har kört BMW:n på två år, ja det är tydligen inte så viktigt.

Det viktiga är att en pojkes dröm gick i uppfyllelse.

Att vi sen inte får plats med de två bilar vi faktiskt använder, ja det antar jag är sekundärt.

Hhm, man kanske skulle sätta in en annons på Blocket och sen låtsas att nån har snott bilfan.

tisdag 9 september 2008

Kan dom lugna sig lite!

Det är den 9 september och jag har redan haft 3 st som har ringt på dörren för att sälja jultidningar.

Vad är det frågan om!

Snart börjad dom väl sälja semlor på kondiset också.

Fan, jag har inte ens hunnit få undan utemöblerna.

Otrohet

Jag sitter och jobbar och har tv:n på. Jag hör att det är Dr Phil. Dagens ämne är "Varför är män otrogna?".

Mycket intressant ämne.

Härom veckan dog ju en bekant och efter 40 års äktenskap så poppar en otrohetshistoria inklusive en liten son upp. Och som grädde på moset så jobbar mamman på en strippklubb här i stan.

Min man visste om detta. Och hade goda skäl att inte avslöja det för mig.

Och otrohet är ju ett laddat ämne. Jag är av sorten som anser att man gör sina val själv. Och därmed får räkna med konsekvenser.

Men för säkerhets skull så påminner jag maken om att han, inte bara kommer att bli bragd om livet, jag kommer också se till att han begravs utan vitala delar på kroppen.

Basatthanvet.

Lite hjälp på traven.

Min mamma och hennes man är lite saktfärdiga. Eller rättare sagt; hennes man är. (Vad ÄR det med män egentligen?!)

Min mamma har velat byta ut soffgruppen i många år. Maken är av typen: varför-byta-ut-nåt-som-är-funktionellt.

Jag har bearbetat honom i några år nu. Så nån gång i våras så fick jag äntligen att "mmjaa, kanske".

Igår påminde min mamma mig om saken.

Idag satte jag in en annons på Blocket.

På torsdag åker dom på en 2,5 veckors utlandsresa.

Jag undrar sa flundra vad min styvfar kommer säga när han kommer hem till ett sofflöst hem.

Hoppsan.

måndag 8 september 2008

Fiffiga lösningar

Jag har kommit på mig själv med en, kanske mindre bra, sak;

Om jag får ett obehagligt/obekvämt mail, så har jag börjat trycka på deleate-knappen.

Oftast/alltid är dessa mail från chefen. Har jag märkt.

För om mailen inte finns i min mail, så finns inte problemet.

Hhm, jag undrar om jag börjar bli störd på nåt sätt.

I lugn och ro

Jag har bestämt mig för att börja jobba hemifrån. Eftersom jag är livrädd varje dag för anfallen, så känns det klart bättre att vara hemma när de inträffar.

Och jag har ju dessutom ett redan inrett arbetsrum i källaren. Så jag undrar varför jag inte har kommit på detta tidigare.

Det är ju värsta lyxen. Och dessutom blir man effektivare eftersom man slipper telefonsamtal från diverse puckon.

Och ringer chefen så kan ju alltid lägga på. Om jag känner för det.

Ja jävlar vad fiffig jag är!

Nya obekväma vänner.

Jag har fått en ny vän.

En vän som jag kommer att ha vid min sida under en lång tid framåt.

En liten vän.

Som jag inte kommer att kunna våga klara mig utan.

En vän som får plats i min byxficka. Tillsammans med en tub handsprit.

Vännens namn?

Primperan

Ett STOLPILLER som jag inte kommer att kunna gå ut genom dörren utan att ha med mig. Som tar bort mina fruktansvärda kräkattacker när jag får anfallen.

Roligare vänner kan man ju ha.

Får man


peka finger åt idioter i trafiken! Jo, när nån försöker köra om en och inte uppmärksammar en barnvagn, som jag just åkte förbi.
Hade jag varit i bättre form så hade jag gått ut och sparkat sönder hans bil. Jävla idiot.

söndag 7 september 2008

Så är det.

Jag älskar min man.

Han är fullkomligt sönderstressad över min situation och vår arbetsbelastning. Han har panik.

Jag älskar min man.

För att han för första gången verkligen anstränger sig. Hårt.

Jag älskar min man.

Djupt.

Vi måste bara ta hand om varandra lite bättre.

Jag älskar min man.

Och jag är alltid livrädd för att han en dag dör knall fall. För han har alla förutsättningar att göra det.

Jag älskar min man.

I all evighet.

-------

Men.

Min chef är en jädra skithög.

Oftast.

Otroligt att det är en och samma person.

Not so bekvämt.

Efter nattens anfall så är jag idag krafigt yr. Det känns ungefär som om jag är ganska packad.

Så jag måste hålla mig helt stilla.

Resten av familjen har dragit för att storhandla.

Talibanen har varit "omtänksam" och låtit tv:n stå på. På högsta möjliga volym.

För är man sjuk så hör man ju säkert dåligt.

Det är bara tre problem;

1. Det är nån Disney-kanal med outhärdlig Musse Pigg och Långben.

2. Fjärrkontrollen ligger någonstans där jag inte kan nå den.

3. Familjen är tillbaka om cirkus 1,5 tim.

Perfekt.

Chianti mig hit och Chianti mig dit.

En fråga;

Om man åker på semester till vinernas paradis; Chianti i Italienska Toscana, och bor mitt bland vingårdarna, och lyckas få med sig EN flaska rött från gården vi bodde på; är man helt jävla dum i huvudet då, eller finns det någon annan förklaring?

Möjligen att man reste, för första gången, med Ryan Air och endast fick ha en resväska på max 15 kg och GIVETVIS var tvungen att släpa med sig badhanddukar, uppblåsbara madrassjävlar och annat skit.

Så att man alltså bara lyckades få med sig EN flaska hem. Ett helt fantastiskt rött vin.

Och som sedan i går kväll endast är ett minne blott.

Och jaaa, jag har letat satan på nätet men den går inte att köpa.

Ibland blir jag så outsägligt trött på mig själv.

lördag 6 september 2008

En hypotetisk, påhittad historia.

Mmm, jag ämnessätter denna historia så, för jag vill inte åka fast för nåt som jag kanske inte alls har gjort....

Tänkte berätta om min vigselring. Alltså hitta på en historia här nu då.

Bästa väninnan är amerikanska. Numer bor hon här, men back then så bodde hon i Las Vegas. Hon har en enormt vacker vigselring från Tiffanys. Jag och maken skulle gifta oss. Jag hade redan tidigt talat om att jag ville ha en "fet" ring. Om-uti-fall-att han någonsin lämnade mig, så kunde jag ju panta ringen.

Så jag letade och letade. Hittade ingen som jag gillade. Tänkte bara på väninnans fina ring. Till slut säger hon: jamen, köp en likadan, jag bor ju här och du där så vad är problemet?!

Så jag mailar mitt och makens ringmått till fina butiken. Väninnan hämtar ut ringarna. Två veckor innan vigseln så kommer hon. Jag hämtar på Arlanda och innan vi ens hinner ut ur ankomsthallen så gräver hon fram ringen.

Som är för stor.

Den är så stor att jag nästan kan få in två fingrar. Tölparna hade konverterat måttet fel.

Vi ringer och det är naturligtvis inga problem att byta. De kan självklart sända ringen pronto. Men.

Jag blir informerad om att jag måste förtulla ringen/ringarna. Till en kostnad som överstiger många människors månadslön. Inte aktuellt, tänkte jag.

Så väninnan ringer en lokal väninna. Som kilar till fina butiken och köper ringarna. Åker hem och letar fram ett gammalt videoband, öppnar kassetten, tejpar fast våra ringar, skruvar igen och ringer UPS.

Vi gifter oss en lördag. På fredagen får vi reda på att kassetten kommit till Sverige men att den ska igenom nån sorts slumpmässig koll.

Vi hinner inte få ringfan i tid.

Så jag får låna väninnans ring. Som är ungefär 4 nr mindre. Så jag fick blodstopp i fingret och var övertygad om att jag skulle få amputera.

Kliver in i kyrkan och har ringen på fingret, väl dold av blombuketten. När maken ska "trä på mig ringen" så tar han fram den felaktiga, den svinstora, och stoppar den på långfingret. Ingen ser. På väg ut ur kyrkan tar jag av mig den och låter alla beundra ringen på mitt ovanligt röda, snart vita finger.

Våra ringar kom på måndagen.

Och numera bor väninnan här.

Och alla tror att VI är gifta.

Ja, om det nu hade varit en sann historia det här..

Mr Lee

Apropå min noll-koll på makens och mina år tillsammans;

Jag har förstått varför man har vigselring, det är för att kunna se vilken dag man gifte sig. (Då kan man även räkna ut hur många år man vart gift!)

Du vinner en cykelpump om du kan gissa om vi har graverat våra ringar...

...om vi någonsin kom överens om vad som skulle stå!!

Men jag har faktiskt superkoll på vilken dag; 9 juni. Det är bara årtalet som är lite luddigt. Detta jubileum den 5/9 hade mer att göra med när vi "blev ihop"!!

Och maken suckar djupt. För han vet exakt alla datum.

Har för mig att det brukar vara tvärtom i förhållanden..

fredag 5 september 2008

Kvällens generationsfråga!

Sitter med tonåringen i soffan.

"Mamma. Vet du vilka Eldkvarn är?"

- - -

Hhhm, jag tror nog att jag ska ta det som en komplimang.

Nu vet jag

Efter ett antal timmar på akuten så har det nu konstaterats vad det är jag lider av.

Och när jag fick höra det så var min första kommentar: "Åhh, vad skönt att det inte var kristallsjukan!"

Tills jag fick fullständigt klart för mig vad denna sjukdom innebär.

Jag har något så fint som "Menieres sjukdom".

Kronisk - låter ju väldigt kul

Livslång - ja, varför skulle jag klara mig undan?!

Ofta kopplas till psykisk stress - what a suprise

Man får nedsatt hörsel - grejtans, kan i och för sig behövas när chefen gastar.

Yrselattackerna beror på att impulserna från det sjuka balansorganet plötsligt ökar eller minskar. Mekanismerna kan liknas vid en motorbåt med dubbla propellrar. Så länge bägge propellrar (de bägge balansorganen) går lika snabbt har båten en rak kurs. Men om den ena propellern (det sjuka balansorganet) plötsligt ökar eller minskar varvtalet (förändrar sin signalering av balanssignaler till hjärnan) får båten slagsida och går i cirklar. Avdriften från den raka kursen (yrsel- och balanssymtomen) kan vara mer eller mindre uttalad beroende på hur stor varvtalsförändringen på den trasiga sidan är. Enstaka patienter kan i framskridet sjukdomsskede drabbas av så kallade droppattacker. En sådan attack innebär att man plötsligt kan tappa balansen och handlöst falla omkull. Orsaken är en plötslig och snabbt övergående "kortslutning" i det sjuka balansorganet. Kortslutningen påverkar hållningsmuskulaturen i samma kroppshalva till att bli helt avslappnad under någon sekund. Man blir inte medvetslös och är snabbt återställd men omtumlad efter en sådan attack.

Så jag önskar starkt att det var den där jävla kristallsjukan jag hade.

Fast.

Man behöver ju inte ha perfekt hörsel för att kunna blogga.

Hhhm


Jag, maken och Christine, från Hej Baberiba-gänget, sitter på akuten. Gott eller ont omen?

Snart tillbaka.

Hörrni.

Min husläkare ringde. Hon vill att jag åker till Karolinska Sjukhusets Öron-akut.

Så då får jag nog göra det. För jag mår inte så bra.

Basattnivetvarförjaginteskriverpåetttag

Oväntat besök.

Inatt vaknar jag av ett nytt anfall, likadant som förra lördagen. Jag raglar upp och med makens hjälp hittar jag till badrummet. Spyr som en galning. Hela världen snurrar okontrollerat.

Maken får sen hjälpa mig att bulla upp i sängen så att jag kan sitta. Sätter på tv:n men måste stänga av då det är för mycket rörelse och jag mår illa igen.

Sitter sen upp hela natten och idag är jag lealös. Maken är tvungen att åka till jobbet. Tonåringen är i skolan. Jag messar henne och säger att jag blivit sjuk igen och kan hon, snälla, hämta talibanen i eftermiddag.

40 min senare kliver pojkvännen in genom dörren. Han går i det lokala gymnasiet och fick mess från tonåringen: "kan du åka hem och kolla mamma?"

Hon är 17 år. De senaste 2 åren så har mamma varit pain in the ass. Ingen man behöver. Frigöra sig lite.

Nu har hon äntligen hamnat i fasen: "inser att det nog är bra med en mamma i alla fall."

Mitt i min skakiga och yra dag så kan jag inte annat än känna stor stolthet över vilken omtänksam dotter jag har.

I lööv yo hanni!

torsdag 4 september 2008

Det var bättre förr!

Imorgon har jag och maken nåt sorts jubileum. Så jag tänker att jag ska överraska honom med en middag på den lokala "gourmet"-krogen. Som är vida känd för sin mat.

En sån krog som man numer kan ringa och säga; "Hej, det är Mona, har du ett bord på fredag?"

Jag ringer.

"Konsumtionsföreningen har stängt och vi på Elliots Restaurang, Take away & Catering öppnar i ny regi. För bordsbokning ring 265680."

VA! VA! VA! Vafan är det här?!

Restaurangen som har räddat många inte-orka-laga-mat-kvällar.

Restaurangen som står ut med ett gäng mammor varannan månad.

Restaurangen som skämmer bort talibanen så att det står härliga till.

Restaurangen som alla kändisar, som bor runtomkring, jämt hänger på.

Elliot.

Restaurang, Take away & Catering.

Vad är det för jävla namn?!

Jag vill inte ha nån ny poppig restaurang.

Som dessutom inte öppnar förrän den 3 oktober.

Så vad gör jag nu?

F-n, jag avskyr sådana här förändringar.

Men jag har i alla fall bord för två den 3 oktober.

Måste ju prova.

Höst, med allt vad det kan innebära.

Vi sitter och äter middag när talibanen plötsligt säger;

"Mamma, det kliar jättemycket här." Och pekar på sidan av sitt huvud.

"Mmm." Säger jag. Djupt försjunken i mina orkar-inte-laga-mat-falukorvar.

Tonåringen harklar sig ljudligt och får mig att titta upp.

Hon stirrar på mig med vidgade ögon.

Då fattar jag.

Det är höst.

Det är 5 nya barn på dagis.

Det är lustider.

Och plötsligt kliar det överallt på både mig och tonåringen.

Ikväll åker luppen fram.

Måste lära mig tacksamhetens dygd.

Jag har fått för mig att jag vill ha en ny vedkorg.

Men det ska vara den här som är gjord av gummidäck. Mycket snygg.

Istället för att jag beställer en för 5-600 kr, så mailar jag helt enkelt leverantören och säger att jag vill börja sälja dem i våra butiker.

Och det är här jag måste lära mig att vara mer tacksam över vad jag har, och vad jag har för möjligheter.

Tack gode Gud för att matriella ägodelar oftast gör mig mycket lycklig.

Vilse i pannkakan

Jag bestämmer mig för en promenad.

Ett ord som inte existerar i mitt vokabulär.

Jag tar inte med mig vare sig plånbok eller telefon.

Mycket dumt.

En promenad som, från början, skulle vara i maximalt 30 min...jamen vafan, jag är ju inte VAN!!.... varade i 2,5 timme!

Jag gick vilse.

Jag gick vilse i min egen näjburhood.

Uppenbarligen var det många år sen jag promenerade.

Uppenbarligen har jag aldrig promenerat i det området jag befann mig i. Ja, jag kan inte ens minnas när jag tog en promenad senast.

Och inte kunde jag ringa några av mina lokala ute-jämt-och-promenerar-kompisar, för jag hade ingen telefon.

Och inte kunde jag, när jag väl lokaliserat mig, ta vår lilla mini-tunnelbana (Nockeybybanan) eftersom plånboken låg kvar hemma.

Det är typ 250 meter till dagis.

Gissa om jag tar bilen. Har gått nog för resten av året.

My Gååd vad skönt!

Jag skulle kunna sitta i soffan i flera veckor.

Får jag bara nån som kan servera mig kaffe och mat, och gärna kissa åt mig också, så kan jag nog sitta här ända till jul.

Ingen äcklig jobbtelefon som ringer och stressar upp mig.

Till och med maken har subventionerat sina samtal. Kraftigt.

Det här ska nog gå bra.

Extra fina strumpor

Idag är det fotografering på dagis.

Många av er har ju lärt känna min taliban. Jag lägger mig aldrig i vad hon sätter på sig. Men ibland har jag synpunkter.

Så i morse sa jag att klänning var uteslutet. Att det är för kallt. Att hon måste ha strumpor.

Talibanen är en smart tjej. Hon sätter på sig klänning OCH byxor. Givetvis.

Till det så sätter hon på sig att par strumpor med blommor på. Sen får hon ett tokspel. Hon stoppar nämligen in byxorna i strumporna.

"Mamma, jag vill att blommorna ska synas."

"Mmm, men fotografen koncentrerar sig nog mest på alla barns ansikten.

"MEN JAG VILL ATT HAN SKA FOTOGRAFERA MINA STRUMPOR!!"

Jag känner att det inte är läge att ta en konflikt så jag säger att om hon ber snällt, så gör han säkert det.

Yes, sure.

onsdag 3 september 2008

Fyllo. Eller inte.

Jag, maken och kollegan drar iväg i morse för att titta på nya kontorslokaler. Givetvis åker vi i tre olika bilar. När vi avverkat den första lokalen och kommer ut så känner jag att det börjar snurra satan. Vi åker till nästa lokal, med samma hyresvärd, och jag känner att jag inte borde köra alls.

Minns inget från den sista lokalen. Raglar ut som ett fyllo och maken är tvungen att förklara situationen. Kollegan håller i mig så att jag inte ska ramla. Jag inser att bil inte är att tänka på, så maken kör mig hem.

Tillbringar följande 6,5 tim i soffan. I samma position. Sen släpper det någorlunda.

Jag är 43 år. Det känns som om jag måste kontakta nåt reservdelslager snart eftersom hela kroppen börjar säcka ihop.

Eller så måste jag börja träna.

Gaaahh.

Orka.

tisdag 2 september 2008

Ehh, jaha.

Vaknar kl 04.00. Är fruktansvärt yr i huvudet men hade inte tid att tänka på det då min dröm var något mer intressant.

Drömmer att maken är otrogen. Drömmer att vi sitter ned och har ett långt samtal (yea, right, jag skulle hämta en yxa och slå ihjäl honom IRL!) och jag vill veta vem det den "lycklige" är.

Eftersom min man är en feg jävel så var jag tvungen att ta till lite tricks. Och det lyckades. Till slut säger han;

"Det var Christine Meltzer, hon i Baberiba-gänget."

Och det är här det märkliga sker. För jag svarar;

"Thank God att det var hon!"

Och sen vaknar jag. Och undrar vafan jag menade. Och det skumma var att jag verkligen kände hur LÄTTAD jag var. Alltså när jag fick reda på namnet.

Ibland undrar jag om det står rätt till däruppe. Eller så kanske jag hade lite dåligt samvete...

Not so poppis morsa.

Talibanen är på osedvanligt dåligt humör när hon hämtas idag. Dessvärre stod inköp av höstskor på schemat, varför det fick bära eller brista.

Och bortsett från att jag var färdig med att slänga ut henne från affären, så lyckades vi komma överens om ett par skor.

Väl hemma försvinner jag upp på övervåningen en stund. När jag kommer ned så sitter hon och äter kex. 30 minuter före middag.

Jag säger då att tar hon ett kex till så blir det ingen middag. Att då får hon äta kex till middag. Eller så får hon spara dessa till efter maten. Hon håller 4 kex i handen. Jag går ut i köket. Kommer tillbaka 5 min senare. Hon tuggar. Jag frågar var kexen är. Hon pekar på soffkudden. Under den ligger ETT kex.

"Mmm, men då blir det ingen middag."

Gallskrik.

"Men MAAAAAAAAAAAMMMMA, jag är jättehungrig.

"Spelar tyvärr ingen roll, jag sa åt dig att det inte skulle bli någon mat om du åt upp kexen."

Hysteriskt gallskrik.

"Men MAAAAAMMMMA, min mage skriker efter Chili con carne. Och den säger att du är dum. Och det tycker jag också!"

Och detta är inte fråga om prestige. Det handlar om att få henne att göra som jag säger. Så jag tänker vinna fajten denna gång.

Sen att hon just nu sitter och producerar teckning efter teckning med texten: "Filot mamma" (Förlåt mamma) gör förvisso att man gråter i hjärtat, men fan att jag ger mig.

måndag 1 september 2008

Augusti-september

Jag har kommit på att jag hatar tiden slutet på augusti och september. Det är mina värsta telefonmånader.

Jo, för då har alla företag haft sina jädra kick off-er och då ska man ringa satan runt till eventuella loosers som går på alla klämkäcka erbjudanden.

Idag sa jag till kollegan att ringer det en enda tomte till så säg att jag har slutat på företaget.

Passa på

Idag är det en perfekt dag för alla säljare att ringa mig.

Jag noterar nämligen att jag säger ja tack till alla som ringer.

Ska nog gå hem nu.

Att se signalerna

Jag har tänkt mycket på det här med psykisk stress de senaste dagarna. Och bortsett från att jag redan i förra veckan kände att det susade lite i örona så borde jag ha sett andra saker.

Som när jag kom hem en dag i förra veckan. Fixade middag. Nattade talibanen.

Efter det så skulle jag fixa något i köket, noterade att mina bilnycklar inte låg där de skulle. Letade överallt. Misstänkte till slut att de möjligen kunde vara kvar i bilen. Man har ju jämt så mycket att bära och jag kunde lätt ha lagt dom på sätet eller nåt;

Jag kommer ut. Ser att förardörren är öppen. Och motorn igång. Och det hade gått cirkus 4 timmar sen jag kom hem.

Jag är nog jävligt poppis hos grannarna så här i miljötänkartider.

Klipp

En fördel med att vara utställare på dessa mässor är att man kan göra en del klipp. Försäljning är givetvis förbjuden men vi utställare brukar ändå mäjka some business.

Igår när jag stod där så kom en utställare och sa att hon var jättesugen på en av våra vaser. Hon frågade om hon fick byta mot en kökskniv. Eftersom jag fortfarande inte har alla indianer i kanoten så tyckte jag att "det går väl bra, knivar är alltid bra att ha."

Jag är ju ingen stjärna i köket. Eller rättare sagt, jag kan, och jag kan nog bra, fast jag tycker det är urtrist och har noll intresse av allt som har med matlagning att göra.

Men jag har tydligen gjort värsta dealen för hon fick en ful vas mot att jag fick en stor, svindyr, Porsche-kniv.

Som att slänga pärlor för svin antar jag.

Jag smög lite

Var tvungen att åka en sväng till mässan igår. Men jag tog det lugnt. Gick runt som en pensionär och undvek hastiga huvudrörelser. Kände mig som en svikare när jag drog hem. Jag vet ju vilket jobb det är att plocka ihop.

Hade lovat barnvakterna, läs: min mamma med make, att vara hemma 17.30. Jag kom 19.30. Och fick en utskällning som hette duga. För att jag borde varit hemma och tagit det lugnt. Eller åtminstone varit hemma i tid.

Plötsligt var jag 15 igen och hade missat utegångstiden. En något märklig känsla när man är 43.

Tonåringen satt i soffan och garvade läppen av sig. Ombytta roller.

Men nu är det måndag och dags att planera för nästa mässa i oktober.

Under min frånvaro i helgen så passade maken på att göra några konstiga dealar med några helt nya leverantörer, som har med den mässan att göra (Hem & Villa 9-12/10).

Jag känner att jag måste styra upp det där lite grand eftersom han har en tendens att "flyta iväg" lite om jag inte sätter på kopplet och trycker på bromspedalen.

Och tror han för en sekund att mitt zoombie-liknande tillstånd skulle gör mig till en snäll hustru/kompanjon, ja, då är han ute och hojar!