söndag 28 september 2008

Och vad gjorde ni en lördagkväll som igår?

För er som inte varit här så länge så kan jag kort berätta att jag sedan några veckor tillbaka blivit diagnostiserad med en sjukdom som heter Menier. Nåt med vätsketrycket på balanssinnet (i örat). En obotlig, livslång sjukdom. Jag är i början av den varför jag får anfall rätt ofta. Dessa anfall yttrar sig i att jag får sus och lock för öronen och några timmar senare så kapsejsar hela balanssinnet och jag spyr som en räv.

Man kan kort beskriva det som att vara extremt jävla packad på en Ålandsfärja, som har kraftig sjögång. Och då tar jag inte i. Very obehagligt.

Igår var vi bjudna på middag. Värdparet hade dessutom bjudit in några barndomsvänner från bonnbyn där maken är uppvuxen. Mycket trevliga människor.

Hela dagen föregås av ett sus i mina öron. Sen kommer det välbekanta locket.

Så jag vet att jag kommer att få ett anfall. Men jag har sett fram emot middagen och att träffa de långväga gästerna, så jag biter ihop.

Jag slår mig ned med ett glas vin. Under tiden drar kvinnfolket till restaurangen för att hämta upp vår mat. 5 min passerar och jag känner att det är kört. Yrseln sätter igång. Lånar gästsängen en stund men får till slut ge upp och ropa på maken.

Så han lämnar talibanen där och släpar mig ut till bilen. Jag raglar
och kan inte gå själv. Hinner sätta världsdelen på sätet och hala fram en spypåse. Sen spys det hela vägen hem. Varje gas, varje broms varje minsta sväng var fullständigt outhärdligt.

Vi sladdar in på uppfarten och jag hinner tänka: "herrejävlar, tänk om de nyinflyttade grannarna tittar ut nu. De lär ju undra vad det är för jävla fyllkärring till granne. Klockan 19.30 på kvällen."

Jag fortsätter att spy och maken få klä av mig. Sen läggs jag i sängen och sover 3 timmar.

Vaknar och yrseln är borta. Som vanligt. Skakig som f-n. Precis som efter ett kraftigt migränanfall, ni som vet.

Så här ser det ut. Och jag kan inte göra ett skit för att påverka det. Inte mer än sova, äta och undvika salt (som har med vätsketrycket i örat att göra) och inte utsättas för någon som helst mental stress (och där har vi anledningen till mina anfall).

Och kärringarna kom tillbaka och fattade ingenting. För naturligtvis så är det inte så många av vännerna som vet om det här ännu. Och männen som fick uppleva mitt raglande undrade nog vafan det var frågan om. Svinpackad på ett halvt glas vin?!

Men maken kom ju tillbaka och fick dra hela sjukstoryn. Fast det är ju så; en sak att prata teoretiskt om en sjukdom, en annan att få se den live.

Mycket jobbigt kan jag säga.

11 kommentarer:

Anonym sa...

uff va jobbigt din stakkare ;( och du jag vet hur du känner med sus o tett i örat ,mitt har varit lock för sen i tisdags tror jag,men det är bara forkylning! Men man blir ju fan helt slutt i pallen, lider med dig *kram* Monica !
Hööru såg du mitt inlägg om vem som hadde hjälpt exet o maila mig??

Isabelle sa...

Tycker synd om dig.
Dina ord om upplevelsen i bilen hem känns som de kunnat vara mina för ett år sedan.

Även om din sjukdom är obotlig så är det min fulla övertygelse att det kommer att bli lindrigare. Du kommer att lära dig hur kroppen fungerar samt hitta något som kan hjälpa. Det finns många alternativmetoder som kan vara värt att testa. Men inte just nu. Nu ska du bara vila, vila, vila och ta det lugnt. LÄNGE!

Styrkekramar!!

Anonym sa...

han är knepp men det värsta är att M sa ;
säg inget till pappa , snälla!!
så jag kan inte ens ta upp det på famretten pga då bryter jag jo hennes förtroende;(

ibland skulle jag vilja skicka nån på han....
Nää jag sa inget till M sa bara jaha forstog det sa jag för det var lite stavfel, i hans mail...

Dubbelörn sa...

Om du visste så jag lider med dig. Kan föreställa mig känslan...-finns väl inget värre än att kräkas... brrrr

Mailar dig vännen

Anonym sa...

Att kräkas är det värsta som finns, tror jag. Jag fasar! Och din berättelse och beskrivning i bilen var frukansvär att läsa, undrar då hur det var att uppleva, hu!
Hoppas att det går att få "under kontroll" och att det blir bättre framöver...även om det är kroniskt. Ta och varva ner kanske? om det går kanske? Vad vet jag...hoppas att du får må bättre i alla fall.

Pangbruden sa...

Det måste vara fruktansvärt. Jag har haft panik över en veckas obehagligt lock i örat och det är ingenting jämfört med det du beskriver.

Min uppriktiga tanke är Hur sjutton står hon ut..jag vet att du måste stå ut men jag tänker så ändå.. Hopaps verkligen att det lugnar ner sig och att anfallen blir mer och mer sällan förekommande!

Anonym sa...

Hola bruden. Tror det va pralinerna hemma i soffan som suktade framför lantisarna på middagen....
Jag avundas dig inte, bra att du nu tar det lugnt.
Sluta jaga flugor, lev med dem i symbios istället, man vet aldrig vilka fina ställen dom varit på haha.

Hur blir det med reklamationen av tumbojjorna:)

Må bäst,
flugornas herre

Anonym sa...

Aj, aj ... lider verkligen med dig! Det är ju hemskt bara att läsa.

Önskar så jag kunde hjälpa dig! Lite mental avslappning i form av skratt kanske? Det ger du ju oss andra dagligen. Dock inte i dag.

Vännen, kram!

Carina sa...

Halloj!
Tittar in och tycker så fruktansvärt synd om dig!

Stora kramar fråm mig;)

Kramis Carina

Diverselådan! sa...

I lördags kväll var jag på jouren i grannstaden för att jag hade, på ren svenska; såinihelvete ont i ryggen. Muskelinflammation. Även jag hade tänkt gå på fest. Så jag förstår hur det känns.
Kram!

Ella sa...

Å... Jag vet inte vad jag ska säga Mona.

Skit också?

Eller att jag tror jag vet hur det känns inuti... under de tuffa orden och humorn?

Eller att jag var rädd för det när jag först läste att du varit sjuk?

Eller ingenting. Bara hoppas och tro att det blir bättre snart, för det kan det bli, så mycket vet jag om din sjukdom.

Kram