lördag 28 februari 2009

Maken ruttnar på mig

Jag sitter med datorn i knät och gör nåt.

Samtidigt som jag har Melodifestivalen på.

Maken lägger talibanen, och tjuvkikar i sovrummet tills hon har somnat.

Jag är mitt inne i det jag gör så det tar en stund innan jag inser att jag nynnar till "förbjudna" låtar.

Maken kommer ner och stönar satan över musikutbudet.

"Amen för helvete, vad ÄÄÄÄR det för musik?! Ta Susanne Alfvengren, vafan gör hon där?!! Och THORLEIFS, vad är det frågan om?!!"

Jag harklar mig.

Och erkänner att jag nog kanske nynnade lite där.

Alltså, kanske yttepytte lite.

"NU FÅR DU FAN GE DIG! Ska jag skicka in en anmälan till PRO, eller?!"

Herregud.

Jag måste nog se över mitt liv lite.

Från Christina på Tara

Christina tycker att jag ska ägna mig åt lite andra saker än att gnälla på min snåle make.

Så då gör jag väl det då´ra.

Till vem som helst: varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn. Osså inget ljug eller hittepå. Varsågod och kopiera;

1. Vad heter du? MONA

2. Ett ord på fyra bokstäver: MAKE

3. Flicknamn: MAGDALENA

4. Pojknamn: MARTIN

5. Yrke: MÖBELSNICKARE

6. Färg: MOROTSRÖD

7. Klädesplagg: MAMELUCKER

8. Mat: MOZZARELLASALLAD

9. Sak i badrummet: MÅNGA HANDDUKAR...

10. Plats/stad: MONACO

11. En orsak till att vara sen: MENSJÄVLAVÄRK

12. Något man inte skriker: MISSFOSTER!

13. Film: MIDNIGHT EXPRESS

14. Något man dricker: MJÖLK

15. Band: MANDO DIAO (ny blir tonåringen impad...för jag har noll koll på musik..)

16. Djur: MUS

17. Gatunamn: MORÄNVÄGEN

18. Bil: MERCEDES

19. Sång: MAMMA MIA

20. Aktivitet med mer än en deltagare: MARATHON

Dumsnål bonnläpp

Min man kommer från landet.

Inget ont i det.

Eller, landet var väl faktiskt att ta i.

Han kommer från en håla. Vi pratar ärkehåla med typ 100 hushåll. Där man åkte in till den stora byn på äventyr. Alltså till den stoooora byhålan där hela 1600 pers bor.

Ja ni hajar.

Så jag gissar att man fick snåla in på ett och annat. För att det var långt till förnödenheter, om så behövdes.

Det där har satt konstiga spår.

Härom dagen kom elräkningen. Han fick lätt andnöd. Den var på dryga 5000 riksdaler. Liksom förra månaden. Och månaden dessförinnan.

I går upptäcker jag att vår enda källa för att torka handdukarna i badrummet var avstängd.

Alltså handdukstorken.

Först trodde jag någon råkat stänga av av misstag.

Tills jag plötsligt kom att tänka på maken.

Givetvis.

Han tror på full jävla allvar att han kommer sänka vår elförbrukning anmärkningsvärt om han stänger av handdukstorken.

Vi snackar om samme man som skulle kunna köpa en jävla penna för 2500 kr.

Utan att blinka en sekund.

Jag blir så trött.

fredag 27 februari 2009

Fredagkväll i fiiina förorten.

Status på make fredag kväll;

På divanen i ena hörnet av vardagsrummet.

Sovandes.

Klockan är 18.55

Grattis kära hustrun.

Du måste verkligen ha tappat all dragningskraft!

I valet och kvalet.

Jag har stark beslutsångest.

Jag vill starta en ny blogg.

A little more aaaaanonym.

Och göra mig av med lite luggage, so to speak.

Fast jag har ju så kul här.

Men så mycket annat att skriva om.

What to do, what to do....?!

Funderar lite till.

torsdag 26 februari 2009

Kändisskvaller.

Imorse hade vi ett möte med alla våra butikschefer.

När vi ramlar in på caféet, där vi skulle vara, så sitter två kända personer och håller varandra i handen.

Samtliga av oss smålog och nickade bekräftande till varandra.

Själv tänkte jag komma med en bekräftelse på "scoopet" här på bloggen.

Så när jag nu kommer tillbaka till kontoret för att ratta in här och skriva lite, så hamnar jag först på Aftonbladets hemsida.

Niclas Wahlgren bekräftar sitt förhållande till Laila Bagge.

Jag skulle suga purjo som skvallerreporter.

onsdag 25 februari 2009

Knivskarp, fisig taliban.

Talibanen är en vandrande fismaskin. (Rakt nedstigande led från sin far.)

Vi pratar REJÄLA manliga väry-lukta-illa-fisar.

8 gånger om dagen.

Förvisso än väluppfostrad taliban för varje prutt eftergås av ett "Ursäkta mig."

Sen några veckor tillbaka har jag fått nog av fiseriet.

Jag försöker därför intala henne ett nytt mantra;

Fina Flickor Fiser Inte.

Det går sådär.

Varje gång hon fiser, så upprepar jag mantrat. Och tillägger: du får gå in på toa, eller in i ett annat rum.

Inget hjälper.

Läser godnattsaga ikväll.

Fis, prutt och två "Ursäkta mig."

Jag får nog.

-"Allvarligt, FINA FLICKOR FISER INTE!"

Min taliban är 5 år. Och snabb som en reptil.

-"FINA FLICKOR BLIR INTE ARGA PÅ SINA BARN!!"

Häpp.

Ulrica, my hero!

Knappt 24 timmar har gått och jag har klivit ur min komattack!

Tillbringade hela kvällen igår med att surfa runt på nätet och leta info om en sån där magsäcksoperation. (Och undrade varför det inte gick att komma i kontakt med DrAnnika, därborta i England!)

Nåväl.

Man kan säga att Ulrica räddade mig från att avsluta detta jordeliv.

För hon berättade hur det VERKLIGEN ska gå till när man väger sig.

Girlfriends; titta och lär!



Fy fan vad beröm jag kommer få vid nästa invägning!

tisdag 24 februari 2009

Adjö!

Nyss hemkommen från invägningen på ViktVäktarna.

Nu ska jag gå och ta livet av mig.

Ajöss.

Har inte tid!

Sorry.

Har inte tid att blogga just nu.

Har fullt upp med att trycka i mig all skit som stavas onyttigt.

Klockan 16.30 är det invägning.

Sen startar kampen om 25 kilo. (Ja, jag sa ju att jag ska bli snygg igen, och då är det lika bra att ta i!)

Måste gå,

det ligger choklad i köket här på jobbet....

måndag 23 februari 2009

Nu så. My new life.

Okey.

Jag ger upp.

Det är femton år sen.

Eller nåt.

I morgon 16.30 väger jag in mig hos ViktVäktarna på Kungsholmen.

Satan i gatan vad snygg jag ska bli.

Maken kommer att bli in löööv igen.

Och jag kommer att börja vilja umgås med folk...igen.

It's a win win situation helt enkelt.

Och nej.

Det här ska inte bli nån tråkig jävla bantarblogg.

lördag 21 februari 2009

Du som brukar titta på SVT.

SVT har börjat med någon slags återblick emellan programmen. Ni vet; snabba klipp med diverse tv-hallåor genom åren och korta klipp på olika paus-klockor som alltid visades mellan programmen förr i tiden.

Första gången jag noterade detta så satt jag som en jävla loser och log igenkännande, och en miljon barndomsminnen poppade upp.

Och det var en hel massa;

"Amengud, kommer du ihåg den där klockan, och den där?! Och minns du henne?! ....Och honom?!""

Sen hejdade jag mig.

Att jag känner igen SAMTLIGA klockor och SAMTLIGA tv-hallåor kan bara betyda en sak.

Och jag tänker inte ens skriva ut orden här.

Ett stolt modershjärta

Vaknar av att jag hör någon hoppa ned på golvet. Sen hör jag springande steg och något som släpas.

Sen blir det lite stök, bök och ett blip-blip-blip-ljud från den digitala displayen på tvättmaskinen.

Jag hör en lådsmäll, och sen vattenkranen som sätts på.

Springade steg tillbaka in i rummet. Garderobsdörr öppnas. Tyst en stund. Sen kommer elefanthjorden i form av två små fötter inspringandes på vårt knakande trägolv.

Någon lyfter på täcket och viskar HÖGT;

"Maaaaaamma, jag tog av täcket och pyjamasen och la det i badkaret, och sen tog jag påslakanet och lakanet och la det i tvättmaskinen och satte på 60 grader och sen tog jag en tvättlapp och så tvättade jag rumpan och snippan och titta vad fin klänning jag har mamma!"

Talibanen 5 år.

Skulle inte tro att jag behöver oroa mig nämnvärt för hennes framtida självständighet.

fredag 20 februari 2009

En rak höger.

I morse vaknade jag 05.14 och var svinförbannad.

Värsta mardrömmen.

Jag drömmer att jag ska åka tunnelbana, vilket senast skedde på typ 90-talet. Eller nåt.

Tåget står inne på perrongen och jag går fram till luckan. Spärrvakten säger "387 kr tack".

Jag tänker att, "vafan vad dyrt det har blivit." Spärrvakten noterar mitt höjda ögonbryn och tillar: "Ja, men remsan kommer ju att räcka länge."

Sen hör jag hur tågföraren därborta startar (!) tåget och jag får svinbråttom. Jag räcker över pengarna och spärrvakten tar emot dem. Och drar igen luckan.

Jag står som ett fån och undrar när han tänker ge mig remsan. Han lutar sig bakåt, sätter sig med armarna i kors och rycker på axlarna genom rutan.

"AMEN FÖR HELVETE, FÅR JAG TILLBAKA PENGARNA!" Skriker jag.

Det kommer mer människor. Tågföraren varvar motorn (!) och jag är nu helt jävla vansinning.

Han ropar genom rutan: "Du har inga bevis!"

Jag får ett jävla tokspel och försöker sparka sönder spärrkuren (heter det så?!) men han sitter därinne kolugn och stirrar roat på mig.

Samtidigt ser jag att tåget går. Jag backar och tar sats för att kasta mig mot spärrvaktens dörr. Precis innan jag når fram så vaknar jag.

Jag var så in i helskotta förbannad att jag inte kunde somna om. Det tog gott och väl en timme innan ilskan var helt borta.

Jaha.

Och vad kan man säga om det här då?

I'm a fucking nut case. Eller stavas det nutcase? What the hell....

torsdag 19 februari 2009

Ut på äventyr.

I morgon ska jag till Nyköping med maken.

Tror det vankas nyförvärv av ett inredningsföretag.

För han har varit osedvanligt snäll den senaste tiden.

Och jag har inte lyssnat så noga.

Frågan är om han har glömt vår gamla deal;

Ett förvärv = en ny måste-ha-väska från Louis Vuitton.

Fast det är klart.

Han börjar bli gammal.

Han lär åberopa alzeimer.

Så det är ju tur att han har en ungdomlig fru med väry gott minne.

I de finare kvarteren.

Det finns en enda nackdel med att vi flyttat vårt huvudkontor hem till Äppelviken i Bromma; det finns noll lunchrestauranger i närheten. I alla fall inga goda.

Så det är hemlagad lunch every day.

Och det är ju bra. Man spar ju en del stålingar. Kan man säga.

Idag spenderar jag halva dagen på Östermalm. Kollegorna och jag bestämmer oss för att lyxa till det med en restauranglunch.

Vi flyttade den 1 november förra året.

Så visserligen har knappa 4 månader passerat, men inte fan kommer jag ihåg att en sketen lunch kostade 220 pix!

220 jävla kronor.

Och jag drack vanligt kranvatten.

Eller så ÄR det så dyrt på just fiiina Östermalm.

Näpp.

Det blir fortsatta lunchlådor för min del.

Men.

Det var ju faktiskt ganska gott. Eller ja, det var inihelvete gott.

Det perfekta förhållandet.

Jag gillar att vara ensam.

Och jag gillar att vara gift.

Kombinationen i mitt fall är synnerligen opassande eftersom vi dessutom arbetar ihop.

Jag är aldrig ensam.

Till råga på allt så är vi sällan överens om en hel del. T ex inredning.

Så nu har jag kommit på hur vi ska göra när vi blir rika.

Vi köper två radhus. Vägg-i-vägg.

Han i ena, och jag i andra.

Han får ha det som han vill.

Och jag som jag vill.

Och så ses man när det passar.

På fullt allvar.

onsdag 18 februari 2009

Nåt så smart.

Veckans Do Not-Tips;

Utmana aldrig ödet med att efter tre kaffefria dagar, kombinerat med kraftig maginfluensa, intaga en mugg kaffe på jobbet.

Såvida du inte har jävligt nära till toa.

Det var tamejfan gränsfall för min del.

tisdag 17 februari 2009

Utskiten

Maj Gaaad.

Talk about årets värsta maginfluensa.

Och snacka om att man fick igen för att man hånat pip-Larsson till make.

Jag har spytt mer än vad jag gjort de senaste 15 åren.

Jävlar så sjuk jag har varit.

Men nu är det business as usual igen!

lördag 14 februari 2009

Vänner

För 10 min sen så ringer det på dörren och innan jag hinner resa mig så hör jag någon rusa in och gasta "HALLÅÅÅÅ!"

Käraste vännen Christina på Tara kommer inrusande med varsin Alla-Hjärtans-Dag-present till mig och talibanen.

Sen rusade hon iväg igen. "Är på Alla-Hjärtans-Dag-turné serru!"

Vilken idé;

att åka runt till sina käraste vänner och dela ut presenter.

Tänk så lite det behövs för att göra någon annan glad.

Tack bäjbi! Nu är jag glad igen.

Gammelgädda.

Jag har fullkomligt snöat in på inredningsbloggar. I synnerhet www.styleroom.se. Jag dammsuger varenda bild.

Alldeles nyss råkar jag på en bild på en byrå. På byrån står ett inramat foto. Insändaren skriver något i stil med:

"Gammalt foto på min mor & jag. Älskar hennes glasögon på det här kortet, stora & härliga!"

Och jag sätter morgonkaffet i halsen. Inte för att jag känner människan. Snarare för att glasögonen i stort sett är identiska med vad jag själv bar på den tiden.

Och jag inser att jag faktiskt inte är 25 år. Jag bor i en medelålderskropp, men hjärnan hänger inte riktigt med.

Och insikten om att man vid 43 års ålder faktiskt kan ha en 18-25-årig dotter, som skickar in sina inredningsbilder till nån jädra sajt, är en fullständig chock så här en stilla lördagmorgon.

Jag går fan och lägger mig igen.

fredag 13 februari 2009

Man är ju skruvad som få.

Jag tog mig en funderare på hur jag fungerar egentligen.

Och undrar om jag lider av någon bokstavskombination (no offence), eller något annat allvarligt.

Jag har inga som helst problem att läsa lusen av någon och be någon fara så jävla långt åt helvete det går. Om det är nödvändigt.

Men om jag råkar göra ett felköp, så skulle jag aldrig i livet gå och lämna tillbaka varan. För jag är asfeg.

En gång var vi i New York och jag hittade ett par döläckra Yves Saint Laurent-pumps. Schwaindyra. Men jag bara måste.

Och vi hade promenerat hela dagen.

Promenad i timmar = svullna fötter.

Promenad i timmar = tydligen svullen i huvudet, för jag tänker med den nedre regionen.

Nästa morgon när fötterna var normala, så konstaterar jag att de är en storlek för stora. Självklart.

Men jag vägrade att gå tillbaka med dem. Pinsamt. Maken undrade om jag hade hål i huvudet, för "självklart är det väl bara att gå tillbaka och byta storlek!"

Men jag tordes inte.

Så maken fick göra det. Och stå där och känna sig som en transa.

7 år senare ligger de fortfarande oanvända i garderoben.

Men snygga är dom.

Ombytta roller.

Jag och maken jobbar ihop.

Alla vet att maken är en idiot mellan varven. Han är liksom the bad guy, och jag är då the good guy.

Så har det alltid varit.

Idag hade vi ett möte med en person.

Jag kan, liksom alla normala människor, bli förbannad. På ett hälsosamt sätt.

Maken tvingade med mig på detta möte. Jag förvarnade honom och sa att jag inte skulle stå för mina eventuella handlingar.

Mycket riktigt.

Jag höll mig i 14 minuter. Sen exploderade jag;

Jag var SEKUNDER ifrån att lägga mig raklång över cafébordet och sticka latte-skeden rakt in i ögat på honom. Och då skojar jag inte. Jag till och med talade om för honom att jag ansåg honom vara ett jävla arsel och att det måste vara nåt allvarligt jävla fel i huvudet på honom. Jag var så upprörd att jag hyperventilerade och stammade.

Snubben satt som en våt jävla fläck på andra sidan bordet och var övertygad om att han skulle få spö av en fet 43-årig kärring mitt i Stockholms största köpcentrum.

Maken satt helt tyst och stirrade i bordet. Högröd i ansiktet.

Efteråt var han helt chockad. Jag har ALDRIG betett mig på det sättet.

Menstruation och möte med en fullblodsidiot är sällan en bra kombination.

(Förlåt Lindis, kunde inte svara, och jag har fortfarande inte lugnat ned mig så jag är inget bra sällskap ikväll!)

torsdag 12 februari 2009

Spyfärdig

Maken informerar mig för någon vecka sedan om att nästa styrelsemöte (föräldrakooperativet) skall hållas hemma hos oss som ikväll.

Och så tillägger han: "vore finfint om du fixar 5 semlor också."

Och som den utomordentligt lydiga hustru jag är, så ordnar jag det.

Givetvis.

Det som stör mig dock är att vi övriga i familjen måste äta ute ikväll. Och i ett svagt ögonblick säger jag ja till talibanens förslag om McDonalds.

Jag är tillräckligt fet och ska egentligen hålla mig därifrån. Och nej, jag tycker deras sallader smakar skit.

Så idag slutar jag tidigt för att hinna hem och städa satan. Fixar bauta-semlor på vägen. Hämtar talibanen.

Och när vi kommer hem för att hämta tonåringen så ringer maken. Nån är sjuk så mötet är inställt.

Men eftersom ett löfte är ett löfte, så var det bara att pallra sig iväg till McDonalds.

Och eftersom varken taliban eller tonåring gillar semlor, så sitter jag här nu med FEM bauta-semlor.

Med god vilja får maken i sig två när han kommer hem.

Jag har i detta nu tryckt i mig två och en halv semmeljävel.

Och känner att en släng av bullimi inte skulle skada.

En kvart-14 dagar sådär...

onsdag 11 februari 2009

Sko-galen taliban



Det ligger i generna.

Det bara måste göra det.

Och fan ta den som ens petar på dem.

(Klicka på bilden)

Teknikproffset.

Installerar min skrivare Canon Pro9000 på min nya dator.

Hämtar drivrutiner på nån internationell sajt.

Är lite fööör snabb på tangenterna när jag ska välja språk, och hinner trycka OK.

Om jag nu bara kan klura ut vad allt heter på japanska så ska nog det här bli bra.

Hur jävla korkad får man vara!

tisdag 10 februari 2009

Facebook. What the fuck!

Alltså.

Jag förstår ingenting av den där jävla skitsidan. Jag blir bara stressad av alla pookningar, eller vad de nu heter.

Och konstiga människor vill bli vänner. Människor jag inte har en aning om. Och nu när jag gick in och skulle ignorera en massa skit, så råkade jag trycka okey på en vänförfrågan.

Som jag aldrig någonsin hört talas om. Och får genast ett tack, för att jag accepterade. Jag går in på hennes sida för att få en eventuell ledtråd till hur vi känner varandra. Bara för att konstatera att hon verkar ha någon form av sociala problem för hon har alla möjliga kändisar i sitt stall av vänner. En sån där som stalkar allt och alla.

Jag vet inte vad jag styrde med när jag lade upp mig där från början. Måste ha fallit för grupptrycket tror jag.

Och inte går det att deleta skitsidan heller.

Satan var irriterad jag blir. Jag vill ha bort fanskapet.

Jamen TACK för alla kommentarer.

Man kan ju tro att en make som läser föregående inlägg kanske är lite ödmjuk och rannsakar sig själv en smula.

Icke min man.

Sur som ättika.

Och när maten är uppäten så reser man sig från bordet, ställer tallriken på diskbänken och går in till arbetsrummet.

Jag höjer mitt ögonbryn ända upp till hårfästet. Och slänger ur mig: "..så du bara går?!!"

Maken kommer tillbaka och är nu ytterst irriterad.

"Jag drar ju faktiskt mitt strå till stacken, på dig låter det som om jag inte gör ett skit!"

På jobbet; ja, mycket/mest

Hemma; icke det minsta.

Och återigen förvånas jag över hans matematiska oförmåga, som när det kommer till bissniss är oklanderlig.

"Men du, jag drar ju mitt strå till stacken på jobbet OCH tar hand om hela hemmet."

Han tycker på fullt allvar att jag är ute och hojar. För hans enorma arbetsbörda är way more värd än den tid jag lägger ned på arbete, oavsett var jag befinner mig.

Så han säger:"Jamen ansök om skilsmässa då!"

En timme senare kommer den klassiska cp-frågan:

"Ska du ha mens, eller?"

Och jag känner för första gången på 10 år att om jag skulle bli singel så är det fan inte hela världen.

Don't press your luck baby. Och med tanke på storleken på den här kossan, så är det inte svårt att föreställa sig hur saknad hon kommer att bli. Trust me.

Så. Nu ska jag inte tjafsa mer om det här för er.

Och ja.

Jag ska ha mens.

måndag 9 februari 2009

Please, kan någon tycka synd om mig?! Lite.

Gissa vem i familjen som har maginfluensa?

Nä, talibanus friskus mår okey, dock magont men glad.

Och inte är det tonåringen.

Så det finns ju inte så många att gissa på då´ra.

It's a fucking nightmare.

Jag må vara världens mest okänsliga fru, men det GÅR INTE att vara en förstående fru.

Inte nog med att måndagar är veckans absolut värsta arbetsdag för oss (av olika anledningar), jag måste dessutom göra hans jobb de gånger sjukdomar råka infalla på just en måndag.

Och när jag har jobbat klart och är slut som artist, så ska jag hem och jobba: det ska städas undan, eftersom talibanus någorlunda-friskus alltid tillåts härja runt fritt (oavsett om make är sjuk eller sitter hemma och jobbar), tvättmaskiner ska tömmas och fyllas på, sängvätarsäng skall bäddas, all disk ska plockas in i maskinen eftersom man inte orkar böja sig ned och ställa in den. Och så skall det lagas mat. I tid.

Så när jag ikväll sätter ned min feta rumpa för att intaga middag så är jag på lagom bra humör. Maken sitter intill och ställer sin alltid-samma-jävla-idiotiska-fråga; "jag förstår inte, det bara smällde till, jag fattar inte varför det gör så ont."

Och jag svarar, som ALLTID; "det är väl inte så konstigt, du har fått MAGINFLUENSA! Då gööööör det ont. Då mååååår man illa.

Hur svårt kan det vara?

Och eftersom han känner mig så väl, så känner han radiovågorna av mitt excellenta humör. Och frågar;

"Gick det bra idag?"

"Ja, självklart. Men jag är trött, och så får jag ju jobba dubbelt, och sen komma hem och ta hand om allt annat."

Och då blir han irro.

Och svarar:"Ja, men jag jobbar ju till åtta varje kväll."

"Det gör väl jag med!" Kontrar jag. Och känner att det börjar brinna i peruken.

Han sväljer betet och säger:

"Vadå, du sitter ju i soffan." (Vilket jag alltid gör från klockan 20.00 då jag kommit ned från nattningen.)

Och just precis då så får jag en överväldigande känsla av att vilja trycka upp mattallriken i ansiktet på honom, och endast det sunda förnuftet, och det faktum att talibanen sitter intill, stoppar mig.

Och jag sväljer.

Och känner att mellan kärlek och hat så är linjen JÄVLIGT tunn ibland.

I synnerhet om man inte haft tid att äta lunch.

Och jag orkar inte ens försöka förklara att jag visst sitter i soffan; när jag väntar på att potatisen ska puttra klart. Eller att lasagnen ska bli färdig. Och då sitter jag med datorn i knät. Och surfar. Och svarar på jobbmail. Och visst sitter jag i soffan efter maten och gör samma sak. Tills barnprogrammet tagit slut och det är sängdags för unga fröken.

För av någon outgrundlig anledning så FÖRSTÅR inte min man, som i alla andra avseenden är mycket intelligent, hur Aktiebolag Det Egna Hemmet fungerar. För han är inte styrelseordförande. Ej heller ledamot. Han är inte ens en sketen suppleant.

Han kommer hem och får allt serverat. Det jag kräver är att han tar undan sin mattallrik. Och kaffekopp. Och gärna torkar sig själv när han går på toa.

That's it.

Det är väl för fan inte för mycket begärt?!

Märks det att jag just nu är skitförbannad och förmodligen borde hålla mig långt borta från min blogg?!

Fotnot 3 timmare senare: Nämen. Nu var jag orättvis. Han är ju trots allt Sopchef. Dvs han är ansvarig för att knyta ihop den fulla soppåsen, och stoppa i en ny.

Dumma mig. Glömde ju det.

lördag 7 februari 2009

JAG och Melodifestivalen.

Det är ett skämt va?

Alltså kadavret de har som programledare.

Visst är det bara repetition och att själva festivalen börjar nästa lördag?

Please, säg att det är så!!

För SVT och Herr Björkman kan inte mena allvar med den där hysterikan.

Nu ruttnar till och med jag.

SEX veckor.

SEX veckor.

SEX jävla veckor.

För jag vill ju se artisterna!

Min man och Melodifestivalen.

För oss som bl a livnär oss på filmbranschen i form av videobutiker, så är de närmaste veckorna katastrof. Detta då filmuthyrningen sjunker märkbart. Just vi är lyckligt lottade då vi råkar ha fler än en butik.

Never the less så har maken utvecklat ett hat utan dess like gentemot denna nationalunderhållning.

Men han är en nyfiken jävel.

Så nu ligger han på divanen i ena hörnet av tv-rummet, och låtsas läsa en bok.

Och mellan varven hör jag honom muttra.

"Det är verkligen dåligt." "Amen hur fan ser hon ut!" "Jamen du hör, dom kan ju inte sjunga!"

Och det här ska jag stå ut med i SEX jävla veckor.

Inte ens den sinnesjukt snygga Emilia får honom på bättre humör.

"Hon har för stor näsa."

Och det är först då jag fattar exakt hur irro han är på denna tävling, eftersom vi pratar om en man som är gift med den största näsan i Bromma....

fredag 6 februari 2009

En normal fredagkväll på fina gatan i Bromma.

Klockan är 19.30

Tonåring på kammaren med pojkvän.

Taliban sover.

Make.

Make sover.

För det är ju fredagkväll.

Hustru har allvarliga funderingar kring att bryta det veckogamla löftet om att inte äta NÅGOT annat onyttigt än popcorn.

Jag lär ju knappast bli avslöjad.

Å andra sidan så kanske jag ska koncentrera mig på det hyfsat ofarliga micropopcorn-påsarna.

För, av rädsla för att få ett chocklad/chips/ostbåge-återfall, så tog jag nämligen hem några stycken idag.

Närmare bestämt 49 påsar.

Ja.

Utifall att.

Som ett brev på posten.

Maken och jag har denna dag planerad; vi skall tömma en av våra butiker, fördela varor på resterande och åka runt.

Men morgonen börjar med att vi lämnar vår ena bil på service. Så det blir till att samåka. Och det gör ju inget eftersom vi ändå skulle spendera dagen tillsammans.

Om det inte vore för att dagis ringer 10.30 och meddelar att talibanen nu har egna planer för helgen.

Maginfluensa.

Tack. Bra, då vet jag.

torsdag 5 februari 2009

Ny bransch.

Talibanen är en sängvätare.

Av stora mått.

Men i Sverige får man ingen hjälp förrän barnet fyllt 6 år.

Såvida man inte råkar få tag i en bra barnläkare (tack Mallan!).

Redan i somras var vi på väg till honom, men talibanen ville vänta.

Tills härom dagen.

Och när jag kommer hem från Apoteket med den medicin, som förhoppningsvis skall hjälpa henne, så konstaterar jag att jag är i helt fel jävla bransch.

Medicinen är subventionerad.

Trots det så kostar den 1100 kr.

Och då är det inte ens säkert att den hjälper.

Fuck inrednings- och filmbranschen, jag skolar om mig till medicinman.

tisdag 3 februari 2009

Dagens tips!


Ta av skoskyddet INNAN ni knallar runt på Östermalms gator. Upptäckte det först när jag satte mig i bilen..No jävla wonder att alla stirrade.

måndag 2 februari 2009

Ärliga blå talibanögon.

Nattar talibanen.

-"Mamma, jag har en stark hemlighet i mitt hjärta."

Mamman, och tillika Nicke Nyfiken vaknar till liv;

-"Jaha. Har du ätit godis från godisskåpet?"

-"Näe, men det är en hemlighet som du inte kommer att tycka om, så då kan jag inte berätta. Alla andra hemligheter kan jag berätta."

Ehh. Jaha.

Får nog klura på det här ett tag.

söndag 1 februari 2009

Oh du härliga söndag.

Låt oss se vad denna vintersöndag hade i sitt sköte;

1. Dator kraschar.

2. Make vaknar och är snorförkyld.....och ni alla vet ju exakt vad det innebär för frun i detta hus.

3. Storhandla med en mycket grinig make.

4. Köpa sig en dator. Vela, vela, vela. Bestämma sig fort. Köpa sammalikadansomförut.

5. Hem, koppla in, koppla upp, kopiera och installera. Lyckades få över alla mail UTOM just precis de världsaviktiga mailen; som låg i IN-korgen. Grejtans.

6. Asgrinig taliban som, pga av oansvariga föräldrar, fick vara upp way too late igår, och då givetvis ger igen med råge idag.

7. Hustru på med hjälmen när den ännu mycket förkylde maken deklarerade att han måste betala husets privata räkningar.

Det bara MÅSTE bli en bra måndag.

...6 timmar senare

...är jag en avsevärd summa pengar fattigare.

Och feg. För jag köpte en likadan, men lite vassare...

Och nu ska jag tillbringa hela kvällen med att få ordning på skiten också.

Det var ju precis vad jag hade sett fram emot denna söndag.

Or not.

Klockan är 12.46


Och min dator kraschar just i detta nu. Fanihelvetesjävlaskit.

Talibanen och luggen.

Talibanen fick ju en lugg i fredags. För första gången.

Och nu handlar allt om luggen. Hon är livrädd att den ska försvinna.

Blåser ute: "Mamma, den stannar väl kvar?"

Ta av sig tröjan: "Försvann den?"

Simskola: "Men jag vill inte åka, tänk om luggen försvinner när jag badar?"

Herrejösses, om man bara hade sådana problem!