fredag 31 december 2010

Jamen gott nytt år!



Efter 10-timmars röj på kontoret så är jag så jävla värd champagne.

(Och gissa om det är hallgolvet jag eldar!)

Hörrni, tack för i år. Jag är inne på mitt andra skitår och vet att det kommande 6 månaderna kommer suga lika hårt, men tack vare er så orkar jag stå ut, och jag skojar inte när jag säger så.

Tack, från hjärtat. Ni ger mig så mycket.

Uppdatering:

Jäklar vilken god champagne jag dricker. Sladdade in på Systembolagets hemsida och upptäckte att den dessutom är billig, 250 spänn. Köp den!

Nyårsafton. För andra.

Som ni vet så har jag flyttat en hel del de senasten två månaderna. Alltså, vi har flyttat ett företag från Nyköping till nya lokaler i Bromma. Sen hade vi vårt gamla huvudkontor, som också skulle flyttas till dessa nya lokaler. Den flytten har varit seg då vi har tagit lite i taget varje helg den senaste tiden.

Igår gick sista rycket. Vi höll på hela dagen. När sista lasset gick till nya stället, så åkte jag och handlade middag. Så med andra ord var jag alltså inte närvarande.

Maken kommer hem ett par timmar senare med följande mening: "Asså Mona, du kommer DÖ när du kommer till jobbet på måndag." Och syftar på min oförmåga att fungera som människa om det är stökigt omkring mig.

Bra förutsättning för en god natts sömn. Eller inte. Så jag vaknar vid 4.30-rycket och har rå-ångest. När jag lämnade kontoret så var det så packat med prylar att man får klättra över saker och ting för att kunna komma runt. Och då har vi ändå 500 kvm. Så när maken kommer hem och berättar att det är 100 gånger värre nu, så har jag inget annat val än att dra till jobbet strax. 6.15 på en nyårsafton, för jag har ingen som helst lust att "dö på måndag".

Hejdå 2010. För övrigt ett jävla skitår.

torsdag 30 december 2010

Smakråd please

Tog hem våra storsäljare från jobbet och stoppade i svartlackade stearinljus.

Bra eller anus?

De finns i storlekarna 25, 40, 55, 75, 100 och 120 cm...
...och är astunga eftersom det är smide...

Sug-Tele2

Tror ni på allvar att skitföretaget Tele2 har kopplat in våra telefoner?

De utlovade 4 arbetsdagarna är nu inne på 18 dagar. De skyller på att de har försökt få tag på mig.

In my ass, säger jag.

Har jag sagt att dom suger hästballe?

You go girl!

Tonåringen, 19 år, bokar en 5-dagars tripp med pojkvännen. En reguljär resa. Alltså: bokat flyg och hotell själv. Det här hennes andra åka-utan-mamsen-resa.

I går skulle de flyga hem. Planet är inställt pga tekniskt fel. Hon fick lite småpanik. Tills ilskan infann sig.

Så hon stövlar fram till disken igen och får ett psykbryt. Men på ett trevligt och tydligt sätt. Eller ja, trevligt var kanske att ta i, men i alla fall inom gränsen. Hon läste lusen av personalen och det slutade med att de, i stället för en hotellnatt, som de andra fick, och istället för att mellanlanda och komma hem 23.00, fick ett direktflyg som landade 22.00 plus 400 kr till middag medan de väntade.

Hehe, jag har närt en satkärring vid min barm.

Och glöm nu inte det här skitviktiga.

onsdag 29 december 2010

Amen okejra

Ni är några stycken som har tipsat mig om att det pågår nån sorts Blog of the year-historia på Facebook. Jag har inte brytt mig men tänkte att jag får väl ta och göra det.

Jag finns tydligen bland Kissie och alla andra småbrudar. Jag och Ketchupmamman. Det är vi mot dom liksom. Hängpattar mot silikonboppar. Sloggies versus tanga. Så kan ni vara så vääänliga och gå in och rösta på mig tack. Inte på Ketchupkärringen, för hon är en svår konkurrent och egentligen borde jag inte mäta mig tävla mot henne, men jag sticker ut hakan ändå..(Hej och hå vad jag kommer få stryk!)

Och nu ska vi se om kärringen klarar av att länka också. Jag tror att om ni trycker HÄR så hamnar ni rätt. I värsta fall får ni söka på MonasUniversum.

Tack så mycket kära vänner. I owe you.

Uppdaterat: Jag smög in till konkurrenten och vad får jag se om inte två små svartfötter som röstat på henne! Smultronblomman och Singelmamman. Tagna på bar gärning liksom! Tur för dom att de är så trevliga varför de är förlåtna. För den här gången.
Fast det var inte det jag skulle säga, näe, hos Ketchupmamman upptäckte jag att man kan vinna en resa till New York.

SÅ NU VILL JAG ATT NI RÖSTAR ORDENTLIGT. Jag behöver komma iväg.

När man jobbar med maken



Idag sitter maken på min kontorsstol och ska lära mig bokföring.

Kontera mig hit och kontera mig dit. Det är verifikation A och E...bla bla bla.

Jag låtsas som om jag lyssnar men fattar ingenting. Tänder ett stearinljus för att få upp mysfaktorn men maken, sorry; chefen muttrar nåt om att koncentrera oss och inte lalla med annat.

Herregud så tråkigt liv ni ekonomitomtar har. Jag har hellre lite crazy sex på skrivbordet.

Ujuj, tänkte inte på det

Vårt hallgolv fortsätter från hallen in till köket.

Man kan alltså inte byta golv i hallen om man inte samtidigt gör om köksgolvet. Som är jättestort.

Hur tänkte jag där?

Well, jag behöver ju inte bekymra mig om vad vi ska göra på nyårsafton i alla fall. Och inga andra helger det närmaste halvåret heller för den del.

tisdag 28 december 2010

En bild säger mer än tusen ord



...och möjligen ett antal svordomar från maken när han kommer hem...

Hoppsan, vi ska visst slipa lite golv här till helgen.

När man lägger energin på rätt saker. Väl?

Idag har jag för ovanlighetens skull jobbat hemma. Jag vaknade 03.45 och kunde inte somna om eftersom jag är sönderstressad pga av två mässor som är i antågande. Som jag inte har gjort någon som helst åt. Typ beställa mattor, belysning, eventuella väggar, utställarkort till personalen. Rita upp montern och placera alla produkter. Ja, sånt skit.

Så 04.15 var det lika bra att hälsa dagen välkommen. Och jobba sig lite. Men först med annat än mässorna. Sånt där skitgöra som att korrigera personalens stämplingstider, svara på en miljon obesvarade (och sura) mejl. Mejla leverantörer om nyheter till mässan. Påminna andra om annat. Bara tråkiga saker. Dess emellan spela sig lite spel med talibanen och låtsas vara en bra mamma.

Sen, när jag väl är laddad för att börja jobba med mässorna, en i Sverige och en i Norge, så funkar inte respektives hemsidor vilket gör att jag inte kan beställa ett skit. Samtidigt ringer maken och meddelar att en av butikscheferna har brutit handen och vi måste fixa personal. Akut.

Blir så förbannad att jag slänger igen locket på datorn med en smäll, går ned i källaren och hämtar en kofot. För att sen gå ut i hallen och slita upp golvet.

Så där ja.

Nu MÅSTE vi renovera klart i hallen.

Byta bransch kanske



Köper två yttepytte "Saffransknyten" på lokala Gateau-fiket här i finhooden.

24 pickadoller styck.

Som hittat.

Walk of shame



Seriöst ICA: de här champinjoncrepen var det äckligaste jag någonsin har ätit.

...och jag har ätit en hel del i mina da'r, trust me.

Tvi fan.

Ännu en produkt under ert eget namn som är katastrof. Vad hände med valfriheten för oss konsumenter...?


måndag 27 december 2010

Min man ÄR felvaggad

Trogna bloggläsare vet att jag för en tid sedan köpte lite nya glasögon. Bästa barndomsvännen är ju optiker och gav mig kalaspriser när hon tog med mig till en glasögonleverantör. Eller nä, det var inga kalaspriser, det var inköpspriser. Till och med inköpspriser med rabatt.

Jag är egentligen linsbärare men har de sista åren övergått till glasögon. Detta innebär att jag således har lite problem när solen skiner. Är ljuskänslig som attan och får ont i ögonen. Jag vägrar dessutom att sätta på såna där fula clips.

Nåväl. Optikern vet ju det här och ser givetvis till att jag inhandlar ett par rejäla solglajer. Som hon gör om med slipade glas. Jag köper dom, och två par vanliga glasögon.

Och herreGUUUD vilket jävla liv i luckan det blev hemma. "Räcker det inte med ETT par glasögon och vem fan köper solglasögon mitt i vintern?! och jada jada jada.." Maken var vansinnig och tyckte jag var en slösaktig kärring. Typ. Och just det där med solglasögonen störde honom enormt.

Men visst är dom väl snygga?
Sen kommer julafton.

Och tomten.

I form av maken.

Och vad får jag av honom då?

Bland annat det här;

Är det någon därute som tror att jag lever ett lätt liv med min man?

Sulle inte tro det va.

Ni efterfrågade bilder på soffan..

Och här är den. Min 4-meters soffa.

Ja, bordet ska bort.
Ja, gardinerna ska bytas ut.
Ja, en ny jättematta ska inhandlas.
Nej, OddBirds-kuddarna ska vara kvar. Trots makens protester.

Du som gnäller över pälskanten på min jacka

Satan vad trött jag är på såna som du. Jag hoppas VERKLIGEN att du inte går omkring med skor i skinn. Och jag hoppas VERKLIGEN att du är 100% vegeterian. Annars kan du knipa igen.

Jag hatar idioter som kackar i sina egna bon.

Men han kan ju sitta där med sin fyrkantiga nya bekantskap

För nån månad sen så köpte jag en ny vinterjacka. En dunjacka. Och för en gång skull så gick jag mer på utseendet än något annat. Så det blev en svinsnygg moderiktig dunjacka med riktig pälskrage.

Bad mistake.

I freeze my balls off. I alla fall så fort det är över 10 minus och de dagar det inte är det är ju lätträknade. Tonåringen har varit snäll och lånat ut sin vita (mmm, what to say liksom) jacka när det varit som värst.

Med andra ord så har jag varit lite gnällig. Aningens.

Men tomten var snäll i år. I detta nu sitter han på släden från Amerikat med en ordentlig, icke moderiktig jacka till mig.
Säg hej till min nya älskare. Som jag ska njuta.

Min konkurrent



Vet inte om jag ska skratta eller gråta över att man efter snart 15 år blir brädad av den här lilla könlösa historien. Det är länge sen jag hörde så många "ahh,  åhhh, mmm " som jag har hört de senaste dagarna.

Och den har inte ens tuttar.

söndag 26 december 2010

När man får hem en ny soffa

Dagen innan julafton kom Mio med vår nya soffa.

Nästa gång, vilket kommer ske inom ett år eller så, när jag börjar tjata om ny soffa, kan ni vara så vänliga och påminna kärringen om ett par saker.

Inte köpa en 20-tusen kronors soffa på Mio = skitkvalitet. Ihopsnickard på en pisskvart på nån fabrik på nåt torp i Rumänien. Typ. Varför görs det inga soffor i Sverige?

Inte köpa en svart, utan hålla mig till vit/beige. Herregud, vad tänkte jag med?

Se till att benen inte är kromade, som sabbar hela färgställningen i vardagsrummet.

Ha lite bättre koll på soffstorleken och inte köpa en soffa med TVÅ divandelar, som sen upptar 98% av rummet. I stället för en schysst lounge så blev det nu ett tv-rum.

Se till att den inte innehåller syntetiska fibrer, som gör att varje gång jag reser mig ur den så utvecklas det en statisk elektricitet som gör svinont.

Som sagt. Jävligt bra om ni kan påminna mig.

lördag 25 december 2010

Vuxna män och deras leksaker

Sedan maken öppnade ett av sina paket igår så har jag knappt sett röken av honom.

Vad jag gav honom?

En iPad.

Så jag lär väl inte se honom förrän fram på vårkanten.

Kanske lika så bra det.

fredag 24 december 2010

torsdag 23 december 2010

Inte läge



Det verkar som om vår relativt nyborrade bergvärme med tillhörande apparatur strular.

En aning.

Det blir en rolig jul det här.

Hotell har väl öppet i juletider va?

onsdag 22 december 2010

När man inte orkar bry sig

Idag har jag köpt tumvantar.

Jag är fyrtioplus och jag har tumvantar.

Och som inte det är nog så har jag grävt fram en björnf***a ur gömmorna. För nu orkar jag inte bry mig om eventuella looks.

Må Gud vara med oss och se till att talibanen äntligen avslöjar morfar som jultomte, så att vi kan börja åka utomlands på jularna.

Annars avslöjar JAG honom.

Här kommer ett skepp lastat med dåligt samvete



Så här ser en vagn med julklappar ut när man är två föräldrar som tror att man kan döva det dåliga "måste-ni-alltid-jobba-när-alla-andra-åker-på-solsemester-mamma?"-samvetet.

Sa jag att vi är fullvuxna också?

Kan också kallas bad parenting.

Aldrig i livet



För första gången ever så ringer jag in till skolan och ber dem skicka ut talibanen.

Aldrig i livet att jag lyfter på min skrynkliga röv och lämnar mitt uppvärmda säte.

Just nu hatar jag alla människor som är på solsemester.

Minus 16 grader

Man vet att det är svinkallt när man startar bilen och det i displayen står:

"Låg kyla (eller vad det nu stod), stäng av motorn"

Eller när det nytvättade, fuktiga håret, förvandlas till 50 centimeters istappar och jag kan spela "Räven raskar över isen" om jag skakar tillräckligt med huvudet.

tisdag 21 december 2010

Dan före dan före dopparedagen

Vad kul att jag är ensam i Sverige om att inte ha hunnit handla en enda julklapp.

måndag 20 december 2010

Herregud, vilken dag. What a day

Idag har det varit trippla PMS-anfall. Jag har varit så arg hela dagen att jag är helt övertygad om att jag kunnat flyga hem på en kvast om jag hade nån. Tele2 kan inte ordna inkopplingen tidigare än den 23:e. Pratat med tre olika chefer och nu ger jag upp. Vila i frid liksom. Jag kommer för all framtid bojkotta dem efter det här OCH göra allt för att sprida mina åsikter.

Och eftersom jag inte kan skilja på arbete och privat tid så åkte maken på en verbal käftsmäll så det stod härliga till. Fast efter hans 14 samtal till mig idag, trots att jag redan i morse bad honom att ge fan i att ringa mig idag, så var det nog befogat.

Kommer hem för att snabbt byta om innan kvällens galapremiär av Änglagård. Sladdar in på Facebook och hittar det här. Säg att det är ett skämt.

"Subject: hi Mona

Wow!!! You have a nice profile and a lovely picture with a cute smiles...

I went through your profile and founds it interesting. I would like to know more about you.. I am a successful businessman and Engineer. I am an Engineer by profession (A Chemical Engineer precisely). I have been working as a chemical engineer for 18 years. But right now, I'm Self-Employed(Contractor). I bid for contracts, I design turbines (gas turbines), I do the analysis and evaluation part of turbine designing, and I love being a practicing engineer... My dear, love is not all about finding the right person but creating the right relationship... I am honest, loyal, trustworhty, and lovely... I am open minded, with a great sense of humour, I am real gentle man inside and outside with a kind heart... I would like to meet a kind woman who can share good life together and always can explores life together... I am ready to care and love her all my life time.. I will appreciate it if you kindly tell me more about yourself or send me your email address so I can add you up for a chat for easy communication and knowing more about ourselves, hope you don't mind. Here is my email .... richavalon@att.net... Hoping to hear from you... Please I really want to know more about you...

Thank you,
Rich"

Ska man behöva ha galningar hängandes där också?!
 
En lapplisa på det här och dagen är fulländad.

Nu jävlar brinner det i peruken: Öppet brev till Michaela Lindell på skit-Tele2

"Hej

Nu är jag så förbannad så jag vet fan inte var jag ska ta vägen.

Du sa att vi skulle få numren inkopplade inom fyra arbetsdagar. Okey, jag väntade. Sen påstår ni att jag inte har svarat i telefonen. Inte sant någonstans. Sen får jag besked om att telefonerna ska kopplas in den 20 december. Fine, jag lackar ur men accepterar. Sen ringer Relacom och ska bekräfta "inkoppling av telefon på Ekbacksvägen 2."

-Vadå "2", säger jag. Det är TRETTIOTVÅ!"

-"Jaha, här står det 2 så då måste vi låta det här gå tillbaka till Tele2."

Vad händer: jag får meddelande om att det nu skall kopplas in den 23 december!

Jag är så JÄVLA förbannad på ert skitföretag så jag kan fan inte ens andas. Ni är fullständigt inkompetenta och borde fanimej skämmas! I fredags ringer jag för att prata med en chef. Kommunikatören säger att hon ska meddela en chef. Efter en timme ringer jag tillbaka. Får samma svar.

NU RINGER JAG IDAG OCH DET FINNS INTE NOTERAT ATT JAG RINGDE I FREDAGS! VAD I HELVETE HÅLLER NI PÅ MED?

Jag kommer nu ringa er var tionde minut tills en ansvarig hör av sig.

Ni skall IDAG ordna så att Relacom kommer. IDAG!

Jävligt förbannad hälsningar

Mona"

Uppdatering: Jag ringer efter 10 minuter. En Robin Johansson upplyser mig om att mitt samtal 10 min tidigare inte finns noterat. INTE FINNS NOTERAT! (Tilläggas skall att jag är mycket trevlig när jag pratar med dom!)

Har man inte jobb så...



En leverantör har skickat oss 150 stycken exklusiva askar, ost- och knivset. Som ska vidare ut till butiker.

Uppenbarligen har de problem med sin kinafabrik för i varje låda är minst två av tre bestick repiga. Jag och tonåringen kommer spendera halva förmiddagen med att gå igenom dem med lupp.

SOM OM JAG HAR TID!

söndag 19 december 2010

Ibland har man råflyt

Igår fyllde en kompis 40 år. En singelböna. En happy singelböna. Hennes butik brukar ställa ut på en publikmässa här i Stockholm varje höst. Alltså en sån där mässa dit alla får gå, inte bara branschfolk.

I alla fall. Det var så vi lärde känna varandra för ett par år sen. Hon och syrran hennes hade montern mitt emot oss och vi blev kära omedelbart. Sen dess har vi umgåtts. Och eftersom alla vet hur svårt det är att jobba med den man är gift med så brukar vi ofta skoja om att hon och jag ska gifta oss i stället. Vi kör rätt hårt med det här.

Presenten hon hade önskat sig kom inte i tid så igår hade vi rikspanik jag och maken. Sladdar in på Cervera och tycker inte att det finns ett skit att köpa. Till slut hittar två Efva Attling-champagneglas. Jag tvekade en aning eftersom de är ganska dyra, men så tänkte vi "what the fuck, she´s worth it". Men maken var väry tveksam till att det var "rätt" present.  Ser ni ringarna på foten?

De kommer dessutom i en sjukt snygg förpackning. Jag är en sucker för snygga askar;

Till det fick hon en flaska champagne. Sen kom mitt megaflyt: Hon inledde festen med att hälsa alla välkomna. Helt oväntat så skojar hon och säger att vi skulle se det här som hennes bröllopsfest och höll ett tal till oss alla. När hon var klart så harklade jag mig, sa "ursäkta", tog  paketet och stövlade igenom folkmängden fram till henne. Medan jag vandrade fram och pratade så öppnade jag hennes paket. Jag sa nåt i stil med: "älskling, nu när vi gifter oss så här lite mer offentligt idag så tänkte jag att vi skulle skåla i riktiga glas. Ja, maken står därborta och du och jag har ju alltid sagt att det ska bli vi på riktigt, så honom kan jag skilja mig från i nästa vecka. Under tiden så får vi ha våra ringar här på glasen..bla bla bla" och så fram med glasen och i med skumpan. "Skål älskling, bla bla bla." Puss och kram.

Alla skrattade läppen av sig och tackade för en jävligt bra inledning på festen.

Och som av en händelse, faktiskt, så hade vi en liten present till. En nyckelring. I form av en stor ring med en "diamant" i.


Den presenten kommer hon inte att upptäcka förrän idag.  Hon kommer att garva ihjäl sig.

Talk about having tur.

lördag 18 december 2010

Till en tjej som har allt



Efva Attling-glas och en flaska bubbel blir väl bra?

Idag jobbar jag som Nisse



Igår hade jag ett 5,5 timmar oplanerat möte med en kund här på jobbet. Han skulle köpa julklappar till all sin personal. På 5,5 timmar så blir det en del, och i ett svagt ögonblick så lovade jag att slå in alla varor.

Kan säga att det är tur att man är morgonpigg en lördag plus att festen vi ska på ikväll börjar 19.30.

Amen vad, VAD ska jag köpa?

I kväll ska vi på 40-års fest. Skitkul. Om det inte vore för en liten detalj.

Födelsedagsbarnet hade en enda önskan. Som jag beställde via internet. Som, trots utlovade "2-3 dagars leveranstid" inte har kommit.

Så gissa om jag nu har panik. För inte nog med att det i normala fall alltid är svårt att hitta på nåt till en brud som fyller 40, människan är dessutom ena halvan av det här.

Hur lätt är det då att komma på nåt?

I´m in deep shit.

05.40 Påklädd och klar



Tanter sover sällan länge på lördagar. I synnerhet inte efter alkoholintag.

Inte en käft i hela finhooden är uppe. Inte ens tomtejäveln.

Men hörrni, jesus vilken god frukost jag just ätit. Prova!

fredag 17 december 2010

Betyg: Bollinger Champagne



3 av 5 MonasUniversum-poäng för smaken.

5 av 5 för berusningseffekten. (I alla för en GBP-opererad.)

"Torrt, utvecklat, friskt, smakrikt vin med inslag av moget äpple, rostat bröd, grapefrukt och nougat." Står det i beskrivningen på Systembolagets hemsida.

Rostat bröd känns ju sådär att dricka. I synnerhet inte ihop med nougat.

Nä, den här tänker jag inte köpa igen.

Seriöst



SOM jag har förtjänat bubbel efter den här skitveckan.

Avslutar den med att panikleverera varor till butiker mitt i city. Tror ni att det är smart en fredagseftermiddag mitt i julhandeln?

Jag kan berätta att det var ett synnerligen ointelligent beslut.

Själva då, vad har ni förtjänat ikväll?

torsdag 16 december 2010

När man öppnar posten en dag i december

Jag fick så jäkla mycket pengar tillbaka på skatten. Ujuj.

Tänk om man ändå hade kunnat undanhålla det för maken. Förra året var det samma sak, och då skänkte jag bort massor till bättre behövande, men jösses vilket liv i luckan det blev här hemma.

Vad skulle ni göra om ni får skitmycket pengar helt oväntat?

Same same but different years



Varje år när jag ska besiktiga våra bilar så händer samma sak.

Jag sitter framför portarna och ser texten snurra om att ta fram alla bilbälten och varningstriangeln. Och varje år inträffar panik över var fan triangeln finns. Letar som en jävla gnu och överväger alltid om jag ska hinna bort till nån mack och tjacka en. Tills jag kommer ihåg att den på nyare bilar är inbyggd på nåt fiffigt ställe. Men ändå inte förrän kontrolltomten tar fram den så går det upp ett liljeholmen...

När man har en bror som inte har alla indianer i kanoten

Jag har en bror. En vuxen man. Som var ute och skulle handla en julklapp till sin sambo. En kvinna. Ja, det kunde ju faktiskt har varit en man i dessa moderna och vågade tider.

I alla fall. Han ska köpa nåt till hennes fejs. Varför expediten frågar vad hon har för hudtyp.

"Ehh, asså, hon är svensk. Blond..och så." Säger idioten som tror att man kan måla naglarna med en mascara. Typ.

Om jag vore sambon så skulle jag oroa mig en aning över vad som finns i paketet.

Apropå dom däringa terroristernas planer på att fortsätta att spränga här hemma i Svedala

Jag hade tänkt åka in till stan i helgen och handla julklappar.

Det känns som om jag stannar hemma i soffan och klickar hem allt i stället.

onsdag 15 december 2010

På med skämsmössan

Om man vill maila mig här på bloggen så finns det en emailadress. Som jag själv har skapat. Och då kan man ju lätt tro att det är en mail som fungerar. Vilket den gör. Men det kanske inte vore för mycket begärt om blogginnehavaren själv kunde komma ihåg att emailadressen existerar och att man kanske, KANSKE, borde ha noterat inloggningsuppgifterna någonstans. Jag lyckades ta mig in för några månader sen och blev förfärad över alla emails som låg där och väntade på svar.

Och när man gör en sån upptäckt så kanske man verkligen borde ha skrivit upp kontouppgifterna, men nä, man loggar ur och glömmer bort det hela.

Alldeles nyss kom jag på vad det var och loggade in. 26 nya emails från er bloggläsare. Obesvarade naturligtvis. Och 26 personer som undrar om man är dum i huvudet på riktigt, eller om man bara låtsas.

Till er som har mailat: I´m sorry, jag är det på riktigt.

Jaså, skulle telefonerna kopplas in?

Vadå, har jag sagt att Tele2 skulle koppla in våra telefoner? Big mistake. Att det skulle ta det utlovade 4 dagarna? Mera big mistake.  

Nänänä, om vi säger att vi har ringt och sökt den där jävla draken (hon Mona alltså) på företaget, och att vi inte har fått tag i henne, så skjuter vi på det hela ett par veckor.

Jamen så gör vi.

När kärringen blir sur

Trots att namnet på vårt ena företag, Hemslöjdsprodukter, är aningens, a n i n g e n s, osexigt så har vi otroligt mycket snygga grejer. Svenskt Tenn, NK, Norrgavel mfl är kunder så det är ju bra.

Och har man snygga grejer så blir det lite som en ladugård; flugorna sladdar in utan karta och kompass. Så vi har en hel del inredningsbloggar som varje vecka hör av sig och gärna vill ha grejer gratis "mot att vi nämner ert namn i bloggen". Jamen så fint. All reklam är bra reklam...I know. Men som bekant så finns det en hel del inredningsbloggar och vi skulle gå i konkurs om vi gav bort grejer till allt och alla, varför jag är konsekvent och säger nej till alla. Fast ibland gör jag undantag. Som när en inredningsbloggare berättar att en större tidning ska göra reportage hos henne och att hon då kommer nämna att den as-snygga pläden kommer just från oss. Så jag sträcker mig till att hon får rabatt på de grejer hon vill köpa. Hon har nämligen en liten butik och vill köpa lite andra grejer också. Vi packar ordern och allt är frid och fröjd.

Helt plötsligt börjar jag nu få mail om att en viss bloggare skriver att om man nämner hennes blogg när man mailar oss, så får man köpa plädar till ett bättre pris.

Och här sitter jag och undrar om jag ska ringa upp henne och fråga vad fan hon styr med. Eller om jag ska vara schysst och ge de som hör av sig rabatt.

Hur som så blir man ju något jävla trött.

tisdag 14 december 2010

Nämen hoppsan, har jag en blogg också?

Hej

Det här är en hälsning från sugbloggaren. Jag drunknar i mitt arbete just nu. Men kan nån komma på hur jag kan tjäna bra med stålingar på att blogga hela dagarna så kan jag leverera plenty of shit varje dag till er. Och säga morsning till chefen.

Ja, jag vill helst ha det serverat på en silverbricka också, varför anstränga sig liksom.

måndag 13 december 2010

I love my optiker



Tack Nettan, du är i världsklass!

..och jag är så snygg!

Om Petters "Mikrofonkåt"

Känns sådär när man har en sjuåring som går runt och trallar Petra Marklunds version av "Mikronfonkåt"...

...och undrar vad det betyder.

söndag 12 december 2010

När man inte kan förklara om en rumpa så bra

Det här med att jag har gått ned 35 kg i år har gjort att jag fått vissa ticks.

Jag måste känna på min rumpa när jag ligger ned.

Japp. Låter helt sjukt, men när jag ligger på sidan så killar jag på rumpskinkan. Den övre alltså. Ja, så där som man gör om man killar nån under hakan ni vet, man tar två fingrar och killar snabbt. Så gör jag på rumpskinkan och varje gång får jag en hjärtinfarkt eftersom skinnet är så LÖST! Och mjukt. En gammelrumpa.

Jag vill inte ha en gammelrumpa.

Kan inte fatta att jag delger er det här. Tror fan jag lägger mig ned och dör.

Jamen jag glömde ju att berätta...om Tele2

I morgon måndag så kommer de och ska koppla in våra telefoner. Det tog en vecka i stället för tre och det tackar jag Michaela för.

Men det var inte det jag skulle berätta. Vet ni, som är företagskunder, att Tele2 har ett hemligt kodsystem på alla kunder. Ett så kallat CRM-system: customer, relationship, management.

Det är en kod som sätts på varje kund utefter hur de tycker att kunden ska behandlas. Med silkesvantar eller "skit i vilket". Det finns tre typer: förändra, utveckla och skydda-kund och kommunikatören, den som svarar alltså, måste alltid gå in på kundbilden och kolla vad det är för typ av kund han/hon pratar med. Det här är strict confidential och Tele2 är extremt noga med att detta inte ska läcka ut till oss kunder.

Hehe. 30 000 bloggläsare senare and it´s out. Up your´s liksom.

DHL? Well, låt oss säga att jag i morgon skriver på avtalet med Tomas på Schenker.

När man är en för snäll mamma



För första gången ever låter jag någon annan röra min don't-you-dare-touch-my-julgran.

Talibanen får fria händer, bortsett från att jag sa "max två färger", men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det är mest sannolikt en engångsföreteelse.

Uppdaterat;
Ja, plastgran. Annars kan varken min mamma (som lagar all julmat) eller maken vara hemma de närmaste veckorna.
Hmm. Kanske inte så dum idé förresten...

lördag 11 december 2010

I min mailkorg

"Hej!Vi på Tele2 arbetar ständigt med att förbättra och utveckla våra erbjudanden. För att kunna göra det behöver vi din hjälp.
En gång i kvartalet ber vi vår företagspanel att svara på några korta frågor.... "

Skulle inte tro att jag tänker offra en sekund på den enkäten. You´re out in the cold baby.

Never more

Ska aldrig mer önska att jag "bara blir lite sjuk". Satan i gatan vad dålig jag är. Fortsätta flytta kontoret idag och sen mest troligt missa en trevlig lördagkväll hos Sus Klurar.

Herregud så rätt PGW hade sin kommentar till mig härom dagen:

Du är företagare, våra sjukdomar är väldigt digitala, vi är friska eller medvetslösa.

Just nu är jag mest medvetslös. Kan man bli frisk om man kör upp ett gäng Alvedon i röva tro?

fredag 10 december 2010

Två idioter

Igår var jag och maken och åt på Grand Hotel. Först var vi i  baren och eftersom vi sällan hinner vara ute på "krogen" så tyckte vi att det var så otroligt mycket folk ute. Det var smockfullt på hela Grand. Och alla var så otroligt fint klädda, det var glitter och glamour överallt.

När vi hade ätit klart och stod i stora foajén så tänkte vi: "jösses vad turister det är i stan". Det var liksom packat med folk och jag hörde 10 olika språk överallt.

Precis när vi klev ut på gatan så kom vi på det. Det är ju för fasen Nobelfesten som ikväll. No wonder liksom.

torsdag 9 december 2010

Trösta sig lite mera



Restaurang Mathias Dahlgren på Grand Hotel.

Jag börjar tina.

Trösta sig lite



Gissa var jag är.

Jamen det är klart att allt ska jävlas

Vi har ju ett nytt kontor och jag har inte tagit dit datakillen för the final adjustments. Det betyder att min lap top inte är synkad med datorn på jobbet ännu. Det i sin tur betyder att jag har två datorer. En på jobbet och en lap top hemma. Jag har två företagsmail, den med "mona" i företagsnamnet går till min dator hemma. Sen en "info"-mail till jobbet.

Så när jag på kvällarna sitter och jobbmailar, så skickar jag eventuella svar till min arbetsdator på kontoret.

Det betyder att när jag kommer till jobbet och ska svara på dessa svar så kan jag ju givetvis inte trycka på "Svara", utan måste ändra till rätt adressat.

Annars svarar jag ju mig själv till min hemmadator. Ja, ni hajar.

Have one jävla guess vad jag inte har gjort idag. På en triljard mail.

Hur man tar livet av en man, anybody who knows?

Jag har proppat mig full med medikamenter för att kunna vara med på en väldigt god julbordsmiddag. Denna inbjudan går alltid till maken varför han är den som har detaljerna.

Han skulle dessutom komma senare pga ett megaviktigt möte.

Så jag drar hem vid 14-tiden för att göra mig bjutifull. Och passar på att messa maken och fråga när båten går (båt till restaurangen). Inget svar. Får lite småpanik och messar ett par andra som ska med. Inget svar.

Skickar 18 tusen mess till maken, som absolut inte får störas i detta möte, och eldar upp mig i 180.

15.20 svarar han att båten går 15.30.

Jag sitter i soffan och är skitsnygg men vad fan hjälper det när man inte har en chans att ta sig in till stan på 10 minuter.

Maken skickar 17 stycken "Förlåt, förlåt, förlåt".

Han kan dra åt helvete.

Be careful for what you wish for..igen

Jag har otroligt mycket att göra. Roliga saker, men det är så mycket att jag har svårt att tro att jag hinner med allt. Eller rättare sagt, jag vet att jag inte kommer göra det och mår asdåligt för det. Lägg därtill att jag inte har hunnit julpynta huset, som talibanen påminner mig om varje dag. Lot´s of dåligt samvete alltså.

Så för några dagar sen så tänkte jag: "om man bara kunde bli lite, lite sjuk, och få vara hemma och komma i kapp  med åtminstone några grejer."

03.22 vaknade jag och var dyngsjuk.

Alltså du där uppe (eller nere); jag sa "lite, lite".

Så off to work, för idag är ingen bra dag att vara hemma. Och ikväll är jag bjuden på Fjäderholmarnas julbord med SF.

Lovely.

onsdag 8 december 2010

När man blir en glad människa


För en tid sedan så gjorde jag något för några här i hooden. Ingenting märkvärdigt alls egentligen, men betydelsen blev kanske större än jag trott.

Så när jag, efter en riktigt skitdag, sladdar in i vår ena videobutik alldeles här hemma, för att hämta lite godis, så möts jag av det här.

Jag blev fullkomligt tagen på sängen. Här är det en familj som har drabbats av något fruktansvärt, men som mitt i deras helvete ändå tar sig tid att tacka mig och maken.

Tänk om människor kunde göra osjälviska saker lite oftare för varandra, då skulle vi inte ha så mycket problem här i världen tror jag.

I´m wårking

Asså, jag har ett jobb att sköta.

Blogga sig lite senare.

tisdag 7 december 2010

Hmm, man undrar ju

Jag har en kär vän som tillsammans med sin bror och mor råkar äga Sveriges största, och bästa, företag inom gosedjur, Teddykompaniet i Båstad.

Idag mailade Anna mig och talade om att de har lite nyheter att lansera på nästa Formex-mässa i januari. Den här snigeln t ex. Som hennes bror av någon anledning har döpt till Mona.

Jag har inte bestämt mig än för hur mycket stryk han ska få. OM han ska få det över huvud taget. För jag fattar inte eventuella likheter. Jag och en snigel liksom. Nog för att de jobbar dygnet runt därnere på Teddykompaniet, men såå jävla långsam är jag väl inte?!

Vad säger ni, ska jag spöa skiten ur honom?

Dialektala eller geografiska skillnader

Jag ska betala en leverantör. En dam som tillverkar små träfåglar på en pinne. I Dals Långed. (Var det nu ligger..) Alltså ingen megakoncern hon bedriver. Så räkningen är på en liten handskriven lapp. Med bankkontonummer.

Men något stämmer inte med numret så jag ringer. Klockan är 10.30 och en väldigt sömning man svarar. Talar om att frun inte är hemma.

Jag berättar mitt ärende och frågar om han möjligen har hennes mobilnummer.

"Hur ska jag kunna få fram det hade du tänkt?"

Vänlig man det där, tänkte jag och frågar istället om han möjligen vet vilken bank hon har.

"Säbb".

"Ursäkta?"

"SÄBB"

"Jaha, du menar  S E B?"

"Ja, SÄBB SÄGER JAG JU!"

Klick. På med luren.

Kul snubbe.

Olika sänghalmar



I natt har jag tillbringat ett antal timmar sovandes här. Det var inte direkt en dunkudde jag låg på.

Hej jag-har-så-ont-i-magen-att-jag-nog-dör.

Men have one guess var jag har mest ont idag.

måndag 6 december 2010

När man slirar på tangenterna

Är lite trött och ska googla på "exklusiva filtar". Förstår inte alls varför det kommer upp en jävla massa snusk och runda ord när jag trycker på Enter.

Tills jag ser i sökningen.

"exklusiva fitta"

Dags att sluta jobba tror jag visst.

Rövhålsstart på veckan


Dagen börjar med att jag, lite lätt stressad, gör en smörgås. Toppar med mjukost och en kalkonskiva. Tar en jättetugga och inser att någon har bajsat i munnen på mig. Kollar under kalkonskivan och konstaterar att jag sprutlackerat mackan med ädelost på tub. No time för en ny.

Ska precis ta min medicin, som jag  i och med att jag är GBP-opererad skall äta livet ut, och som jag hämtade ut i lördags och som ska räcka i tre månader, inte kan hitta någonstans. Plötsligt fattar jag att, när jag städade ur kyl och skafferi nog råkat slänga burkarna tillsammans med dom tomma i soppåsen.

Går ut till soptunnan. Som är knökfull. Orka.

Så ikväll ska jag stå som en uteliggare och rota runt bland äckliga sopor. Life´s a bitch.

söndag 5 december 2010

Eh, I think I will stay home

I ett par månader så har jag suttit och surfat runt efter resor strax efter jul. Typ en vecka med familjen. Om man nu skulle kunna tråckla in det i schemat.

Och det enda stället man kan åka till tycks vara Egypten. Thailand och de andra bättre länderna kräver längre vistelse. Liksom alla andra så har man ju hört hur fucked up magen blir, men eftersom jag och toaletter tycks vara i symbios så är jag inte särskilt orolig.

Egypten har ju många trevliga turistplejs. Har jag hört. Och efter en djup penetrering så bestämde jag mig för Sharm El Sheikh.

Men jag har just bestämt mig för att bada i mitt eget badkar i stället. Det verkar säkrast så.

Jamen då tar vi och firar. Avdelningen för Klagomål på Maken, nr 962

Jag bor i ett av Stockholms så kallade lyxområden. I ett jättehus. Vidare så är jag delägare i inte mindre än två grossistföretag inom heminredning. Plus en möbel- och inredningsbutik (för att inte tala om 9 videobutiker också). Så mina förutsättningar är rätt bra för att ha ett schysst hus. Om det inte vore för en liten detalj. Eller kanske två.

Vi köpte ett hus som behöver omfattande renovering. Mycket har vi redan gjort. Sådana där tråkiga saker som nytt tak, ny fasad, bergvärme och byggt ett helt nytt badrum.
Nu har vi "bara" dränering, renovering av badrum nr 2 och totalrenovering av köket kvar. Plus hela källaren. Billiga grejer. Mellan dessa så skall ett och ett annat rum tapetseras och göras om.

Så här i efterhand så skulle vi givetvis lagt till ett par tre miljoner för ett topprenoverat hus i stället. Det hade varit en bra mycket smartare lösning. Och huset hade haft en mindre grinig husfru.

Men nä. Maken, som inte riktigt har koll på vad som är fram och bak på en hammare...ja, jag överdriver lite (Men inte mycket.) ÄLSKAR att riva. Faktum är att jag är helt övertygad om att han föredrar det framför att ligga. Plus det faktum att han är lite "amen hur svårt kan det vara liksom". Positiv inställning, men även om man är en stjärna på försäljning och marknadsstrategi, så är det sällan man samtidigt är en stjärna på hantverk.

Idag är det den 5 december. Förra året på denna dag så satt vi och åt frukost. Jag kom med förslaget att vi kanske skulle ta och ge oss på nåt mindre renoveringsbart i huset.  Som typ hallen. För att göra något tillsammans. Tänkte att det var lagom för oss två och HUR kan man misslyckas liksom. Förslaget föll i god jord och jag påtalade då vikten av att vi först skulle sätta oss ned och skriva ned vad vi ville göra och exakt hur allt skulle utföras. Nemas problems. Vi var rörande ense.

Sen satte jag mig i bilen och drog till CityGross. När jag kommer hem en timme senare så står maken med jobbarbyxorna på och en kofot i handen. Man kan säga att han glömde det där sista vi kom överens om. Jag fick en smärre hjärnblödning men tänkte att okey, nu hade jag i alla fall fått igång honom.

Trodde jag ja.

Idag är det som sagt ett år sen.

Detta är halva hallen. Här har han även rivit en vägg som täckte hela höger sida om trappan. Titta gärna lite extra på taket. Först kofot för att slita ned träplankorna och sen hacka sig lite med hammare för att se ifall taket under var fint. Hackeli hack. Det var det inte...

Maken blev lite nyfiken på vad det var för golv under det fula trägolvet och fixade lite med kofoten. Ser man på. Ett trägolv. Som inte går att använda eftersom det är skarvat på fel ställe.

Jag fick tokspel i våras och målade den ena delen av vår trappa. Den äckligt fula bilhandlarpanelen i brunt har blivit vit. Jag väntar på att "nån" ska komma och fixa väggen ovanför panelen. Och taket. Som är en egen historia.

En del av er har sett det här förut. Notera taket. För 5 år sen fick maken för sig att det "bergis är högt i taket ovanför innertaket". Fram med kompisen kofoten. Riva sig lite. Taket var förvisso högre men det var en massa andra konstigheter där, så det är tydligen inte helt enkelt att fixa det. Som sagt, FEM år sen.

Och då kan man ju undra varför jag står ut. Det gör jag inte. Men istället för att anlita hantverkare så har vi lagt pengarna på att köpa nya företag. För att på sikt få en bra tillvaro. Jag höll ju nästan på att få hallen fixad för att par månader sen. Av en skunkluktande hantverkare, men maken glömde att ringa tillbaka och konfirmera datumet, så snubben fick ett annat större jobb. Och nu börjar jag få nog. Det har gått så långt att jag inte gärna tar hem folk.

Så mitt nyårslöfte till mig själv blir att halljäveln ska vara klar absolut senast 31/8 2011.

Med eller utan maken. Helst utan, för då går det undan.

Nu ska jag tända 1-års ljuset i tårtan och kräkas lite.

lördag 4 december 2010

Amenfyfan, hjälp mig att dö


Jag halvligger i soffan med datorn i knät.

För er som inte vet det så är jag GBP-opererad. En av "bieffekterna" är att när jag äter godis, eller annat med socker i, så somnar jag. Rakt av. Som en jävla Skalman. På riktigt.

Ikväll blev jag sjukt godissugen och snodde lite ur talibanens påse. Jag satt ensam i soffan och läste mail. Har ju på mig sparkdräkten och efter en hela dags eldande i öppna spisen, så är det aningens varmt här i huset. Plus att datorn ligger i knät och bränner upp mig.

Så jag äter godis, läser mail, svettas ihjäl och drar ned dragkedjan i pyjamasen. Till magen. (Men se, ni får inte se mer än så här, för jag drog upp när jag fotade!)

Och somnar.

Vaknar av att det knarrar i golven. Slår upp ögonen och där på tröskeln står tonåringens 22-årige pojkvän. (Som bara ville meddela att han skulle åka och möta upp tonåringen, som varit på fest.)

Amen FATTA att jag dog! Bra svärmor.

Solo-myspys



Jag har rymt hemifrån. Fast inte så långt, bara upp till övervåningen. Ingen kommer hitta mig. En sparkdräkt, ett glas champagne och lite tända ljus avslutar min dag.  Jag väntar på samtal från bästaste vännen.

För några timmar sen säger maken: "Herregud vad rörigt det är här, nu gör vi ett ryck allihopa och röjer upp här!"

(Ett sånt statement händer ungefär tre gånger om året.)

Jag har precis då gjort en större insats i rummet-ingen-får-röra, dvs hans kontor här hemma. Det hela tog över en timme.

Så därför har jag ångan uppe och går genast ut i köket och börjar plocka. Tittar ut i vardagsrummet, i tron att maken har häcken full med plock där. Ehh, inte det inte: han sitter och zappar i soffan. Jag äta tre djupa andetag och upprepar mantrat; "Jag-ska-inte-tjata-jag-ska-inte-tjata", och fortsätter att städa.

En kvart senare rör han på sig. In till arbetsrummet och zappar vidare, fast nu på internet.

Japp, så går det till när maken "hjälper" mig att röja här hemma. Har ni det lika bra...?!

Och jag visste att ämnet skulle komma upp

Jag vill förtydliga ett par saker;

1) Textilfabriken är en fabrik som omsätter miljoner och är inget skitföretag. I Sverige är det helt omöjligt att tillverka saker pga kostnaderna. Alldeles nyss gick t ex Borås Wäfveri i konkurs (som inte ens klarade överlevnaden TROTS att de också tillverkade i Baltikum.). Mycket sorgligt men har vi inte konsumenter som är villiga att betala, så går det inte att bedriva verksamhet.

2) Båda våra smeder åker omkring i nyare bilar än vad vi har. Det går alltså ingen nöd på dem. Att den ena valt att inte ha el på kontoret kan jag inte ha några synpunkter på. Jag vet bara att vårt företag ser till att 6 personer har arbete vid lågsäsong, och 20 personer vid högsäsong. Good enough for me. Tilläggas skall att vi satt på kontoret. I smedjan var det varmt eftersom ugnarna är upphettade till 700 grader.

3) Vi designar och tillverkar matbord och byråer i ek. Dessa framställs av ett snickeri på Österlen. Det är sjukt dyra varor; ett av våra bord kostar ca 15.000 kr. Ni kan ju räkna ut att det inte är någon massförsäljning av dessa när man kan köpa en snikvariant på Folkhemmet för 5000 spänn.

....som förvisso ser förjävligt ut efter ett år.

Så om det sitter några muppar därute som har invändningar mot att jag låter tillverka produkter i Baltikum, well, ställ er då frågan om ni är villiga att betala 2500 kr för en ullpläd, eller 1000 kr. Jag skulle tillverka rubbet i Sverige OM vi hade kunder som var villiga att betala vad det kostar.

Sen tycker jag inte att vi ska glömma att vi är med i EU. Alltså ser jag inga som helst problem med att förlägga tillverkningen av våra grejer någon annanstans än i Svedala.

Nog om detta.

Nu kör vi en bildkavalkad från Baltikum

Vi har tre mycket viktiga leverantörer i Lettland och Lituanen. Två smeder och en textilfabrik, som gör våra ullplädar.

Trots min ringa ålder så verkar jag ha svårt för att fatta vilket land som är vad. Liiiituania och Laaatttttvia.

Så kom det sig då att jag först höll på att boka flyget till fel land. Maken styrde givetvis upp det hela, men sen blev det inte så många rätt. Vi landar i Lettland, hyr en bil och kör som blådårar till Litauen. Maken kör. Och som han körde:
Ända till farbror polisen stoppade honom. Man kan säga polisen i Sverige är något trevligare än vad den här tomten var. Maken blev lite bajsnödg då han blev ombedd att kliva ur bilden. Själv sitter jag och flinar skadeglatt eftersom jag tänker på vilket finfint blogginlägg det här blir. Upp med telefonen, skriver inlägget. Bara för att upptäcka att jag inte har nån internetanslutning.

Under tiden sitter maken i polisbilens baksäte. Väldigt länge. Jag och kollegan börjar bli lite smånervösa. Tänk om de tar honom. Lite make-semester kan ju i och för sig behövas. Efter en kvart ångrar jag mig och just då släpper de honom. Han hade visst kört 108 på en 50-väg. En väg utan skyltar. De förklarade att vid varje "stads"-del så fanns det en stadsskylt. Då skulle man, per automatik, fatta att det är 50 som gäller. Även om man kommer från ett land med separata vägskyltar vart 100-ade meter. (Hmm, har dock för mig att vi har en liknande regel..) Kalaset kostar 90 euro, för polisen blev plötsligt snäll och skrev ned antalet för fort körda kilometer.


Sen kom ovädret. I det här landet finns inget högre än möjligen ett 8-våningshus. Och det blåser satan. Så det snöar i sidled. En mycket märklig upplevelse. Vägarna är gjorda av betong, som är mycket utsliten, varför vi hoppar vart 50-meter då fogarna sticker upp. Resan som ska ta 3 timmar, tar 4,5. Kollegan blir helt utmattad och tar sig en sittande lur.

Efter ett par timmar så är vi så hungriga att vi håller på att dö. Inte en enda McDonalds eller liknande i sikte, så till slut sladdar vi in på Statoil. Och här säljer man lite mer än bara korvar och mackor..

Men så kom vi på att vi var jättekissnödiga maken och jag, så vi tävlade in till toaletten. Och ser man på, här har man tänkt på allt. Vi körde stereo, maken fick lilla och jag stora.

 Sen träffar vi textilfabriken, pratar nya mönster och ullkvalitet.
Några timmar senare har vi bestämt oss hur vår nya kollektion skall se ut. Vi är tre personer med tre olika smaker. Hej och hå vilka diskussioner. Maken fick ett samtal och jag och kollegan kunde smyga till några plädar med marina motiv, som vi tror kommer sälja.

Sen kör vi tillbaka till Lettland. När vi för andra gången passerar gränskontrollen så konstaterar vi att poliserna verkar ha fullt upp med att ta fast fortkörare än att kolla luffare från Sverige.

Nu är vi två timmar sena till middagen med vår smed. Han den där som är lite fööör förtjust i undertecknad. Vi kommer överens om att träffas på en bensinmack. När han kommer så kan jag konstatera två saker:

Det foto han mailade på sig själv i somras är aningen gammalt. Man kan säga att det nog var taget för 10-15 år sen, för in kommer en gubbe på 52 (fick jag veta) med grått hår och påsar under ögonen som kunde liknas vid ICA-kassar.

Men jag konstaterar också att han är sjukt nervös. Han tog maken i hand, tog kollegan i hand, och när han drog fram kardan mot mig så öppnade jag armarna och gav honom en kram. Han skakade som ett asplöv den lille stackaren.

Vi åker till den lokala finrestaurangen.
Jag vågade inte fota mer än så här. Lettisk inredning á la 1977. Vi var svinhungriga och jag tänkte att jag kommer säkert dö av maten här. För visst har dom en massa äcklig kokt kål och annat skit i såna här länder? Plus att menyn innehöll 157 maträtter och man har väl sett på Den Arga Kocken, eller vad serien heter. Restauranger med en miljon rätter har rutten mat i kylen. Det vet ju alla.

Jag beställer in inbakad kyckling med ost och mango samt bakad potatis. Servitruskan frågar om jag vill ha en hel eller halv portion. Jag ber om en halv.

Det här är värsta största tallriken! Och bortsett från att detta är motsvarigheten till vår bakade potatis plus alla vedervärdiga grönsaker (ja, jag avskyr sånt äckligt) så var det här bland det godaste jag ätit på mycket länge.
Sen blev vi sugna på efterrätt. Jag tänkte att en liten glass med färsk frukt alltid sitter bra. Även när man är GBP-opererad, så vi beställer in varsin.
Modell Glassus Gigantus. Och den i särklass godaste vaniljglass jag ever har ätit.

Till slut blev det dags för hotellet. Jag hade ju glömt att boka så jag mailar smeden samma dag på morgonen, och ber honom fixa.  Att jag ville sova på slottet han rekommenderade.

Och HAHAHAHA, herrejeflar vilken upplevelse! Hotellet var inte öppet för säsongen varför vi givetvis var de enda gästerna. Vi fick gå upp för en miljard trappor, ja i slott finns ju inga hissar direkt, och välja mellan två rum. Vi valde en liten svit med två sovrum. Allt var mycket enkelt med den otroliga miljön var magisk.


Allt var kanske inte perfekt....

Men det var bara en liten, liten detalj. Nån av er kanske redan har listat ut haken här. Om ett slott är stängt och det är mitt i vintern....och det inte finns nån kakelugn/öppen spis, så behöver man ju inte vara nån Einstein för att fatta att det var SVINKALLT!

Änd I mean svinkallt. Var det 12 plusgrader så var det bra kan jag säga. Vi frös så att tänderna skallrade.

Och nu ska vi snacka karma här. När man skrattar åt folk och får tiofalt igen. För gissa vem som var förbredd..
Jajamensan. Min sparkdräkt från Amerikat har kommit. Och skratta på ni, karma går igenom datorskärmar också...
Nu kan ni inte se det, men den har en baj-lucka också. Väry fiffigt för det var is på toaringen. Mina två rumskamrater garvade så att de kissade på sig, men det var fan inte jag som låg och sov så här i alla fall;

Maken var grinfärdig, så kallt var det. Han mumlade nåt om att ligga, för att få upp värmen. Jag talade att han nog inte hade så mycket att erbjuda i kylan, så tack men nej tack.

Hade det inte varit för att sängen var hård som en sämre parkbänk, så hade jag sovit gott. Jag gillar ju när det är kallt i sovrummet.

På morgonen går vi en triljard trappor ned till frukosten.
Och in till ett otroligt vackert frukostrum, vilket tyvärr inte framgår av bilden. De hade dukat upp ett plockbord intill vårt frukostbord.

Och hade det varit jag som ägt slottet så hade jag tänt alla fina ljus.
Ett litet minus för den detaljen. Å andra sidan så var det en snubbe som var in charge, och de har ju ofta annat i huvudet än att göra det myspysigt för medelålders kärringar.

Vi går ut i kylan, som inte är långt ifrån den sibiriska, let me tell you, och drar tillbaka till Litauen för att träffa vår andra smed. Men först var jag tvungen att fota slottet.

I will be back for sure. Men då på sommaren tacksåmycket.

Ja, då var vi tillbaka på vägarna igen. Man kan säga att infrastrukturen är aningen eftersatt. Inga lampor längs vägarna. Inga motorvägar. Bara köra 70-80-90. Och vägarna är raka. Hela tiden. Vi stötte på tre kurvor. Såinihelvetetråkigt.


Och här kommer en lastbil från 1968. Ungefär. Plenty av såna här rariteter. För att inte tala om husen. Värsta rysskomplexen. Tyvärr är bilderna inte de bästa.


Självklart körde vi till fel stad. Trots GPS. Så en och en halv timme sena kommer vi fram till vår andra smedleverantör. En make och hustru som absolut ville bjuda hem oss först på te och varma mackor. Otroligt gästvänliga. Dock satt vi med en hel myrkoloni i rövarna då vi var försenade till vår "förste-Smed" (min käresta ni vet) i Lettland, där vi skulle tillbringa resten av dagen innan hemresan.

Sen åkte vi till "the work shop", som låg i samma länga som en ladugård. Full av kor. Gissa lukten.

Otroligt roligt att få se en riktigt gammal smedja, om än liten. Detta äkta par är oerhört skickliga och gör fantastiska saker.
Nåväl. På med spikskorna och tillbaka till Lettland. Vi missar lunchen och måste sätta igång att jobba direkt. Men först får maken prova att göra en spik. En smidesspik. Såna säljer vi 100-tals av i alla möjliga storlekar...som krokar.
Jag kan berätta att han inte blev godkänd.

...och så 4,5 timmers koncentrerat jobb på det. Diskutera och välja ut alla modeller smeden har gjort efter våra ritningar. Som ska presenteras på Formex i januari.
Fast allra först fikade vi.


Mitt te...som fick silas mellan tänderna..
Och här har vi lite kulturkrockar. Kollegan och maken ber om kaffe. Jag ber om te. Här har man inget kaffefilter utan fyller koppen med vatten och sen i med 18 skedar vanligt pulverkaffe. Te häller man rakt ned i vattnet. Här silas inte ett skit, möjligen mellan tänderna. Och i glasen skulle man även ha nån sorts sprit, från den där smala flaskan ni ser om ni klickar på bilden.
Till det så fick vi lettiska pepparkakor med betoning på peppar. Vi det här laget var jag så hungrig att jag tryckte i mig mer än lovligt. Häv one gess vad som komma skulle..

Jag har skrivit tillräckligt mycket om mina toalettbesök så jag tänker bespara er. Dock ska sägas att jag fick en otrolig magvärk. Hård mage så att säga. Och ni kvinnor vet vad jag talar om när jag pratar om att föda barn. Men hur mycket jag än tog i så hände inget. Inte mer än att jag fick avbryta och gå tillbaka till mötet. Alltså borta tillräckligt länge för att alla fattade vad jag hade gjort. Eller borde ha gjort. Inte alls pinsamt.

Efter nästan fem timmar så är det dags att åka till flygplatsen. Då var vi så stelfrusna att vi hade svårt att röra oss. Då berättar smeden att de inte har någon värme. "It cost too much." Helvete som vi frös.

Ut till bilen och järnet iväg till flygplatsen i Riga. Lämnade från oss bilen, som vi hade kört i närmare 100 mil på ett dygn.

Väl inne på flygplatsen så kunde jag inte hålla mig längre. In på toa...hej och hå...
Under tiden så roade jag mig med att beundra mina skitasnygga stövlar. Ja, jag sitter faktiskt ned på denna bild.
Ut och tvätta händerna. Rusa bort till maken och kollegan. Då kommer jag på att jag inte har mitt pass och biljett i handen. Järnet tillbaka till toaletten.

Jomenvisst låg den kvar. På handfatet. Thank you Lord för det liksom.
Off we went till Taxfreen.

Jag tyckte mig ha förtjänat lite lyx i tillvaron. Maken surade för att favoritwhiskyn inte fanns, så det blev lite annat plåster på såren i stället.

På planet spelade jag vuxen och löste Sudoku för första gången i mitt liv. Och i makens liv.

Det gick inte så bra för oss kan jag meddela. No vuxenpoäng där.

Och där satte jag rekord i världens längsta blogginlägg.

Säg att ni saknade mig lika mycket som jag saknat er.