tisdag 31 augusti 2010

Om maken och smidighet

För några dagar sen så var vi på middag hemma hos några norska kollegor..i Norge.

Frun i familjen har aldrig varit i Sverige och varpå vi efter diverse "Va? Skojar du? Nämenherregud, sa att "Självklart måste ni komma och hälsa på nån gång, ni kan bo hos oss, inga problem". Vilket vi givetvis menade.

Kvällen går och ämnet kommer upp igen. Maken säger då: "Jamen kom nu i höst, det vore kul".

Paret blir eld och lågor och säger ja, ja javisst. Till saken hör att maken i familjen är engelsman, och har inte heller varit i Sverige.

Jag blir däremot lite svettig eftersom vi har extremt mycket att göra fram till 1 februari. Det är liksom vår högsäsong just nu. No room för socialisering om jag säger så. Och absolut värsta tiden för oss är oktober månad. Dödens månad. Detta då vi dels har en stor mässa för allmänheten, och dels för att vi förmodligen flyttar upp det nyinköpta företaget från Nyköping till Stockholm, en enormus gigantusflytt.

Så jag försöker lite snyggt få maken att fatta galoppen, men han har för mycket vin och champagne innanför västen, varför han är helt jävla hjärndöd.

När vi ska gå så hör jag honom säga: "Jamen låt oss bestämma en helg när ni kommer över. I oktober kanske...?"

Asså. Ibland undrar jag.

måndag 30 augusti 2010

Home sweet home

Jag vaknar 00.28 inatt och kan inte somna om. Inte en blund i ögat what so ever. Ger upp 5.30. Duscha sig lite. Sen iväg.

7 timmar senare, och med svåra problem att hålla ögonen öppna (förvisso var inte jag den som körde, men jag måste ju vara co driver och ha koll) så kom vi fram till Nyköping. I hällande regn lastades allt av i en rasande fart.

Järnet hem. Dö i sängen i två timmar, sen taliban-gos.

Öppnar posten och har av bästa vännen, min siames, fått en nyckelring med århundrates Amen i kyrkan-visord;

För er som glömt bort engelskan så betyder det ungefär att det finns ingen bättre terapi än att handla till återförsäljarpriser. Hon läser inte min blogg och har såldes inte en aning om att jag just skrivit om det här med att handla på mässor. No wonder att vi är siameser.

Upptäcker sen ett annat paket:


Älskade Tara-Christinas debutbok...som kommer om ett par veckor. Jag har haft förmånen att få läsa början av den, för väldigt länge sedan, så det ska bli oerhört spännande att se vad det blev av det hela. Jag är dock lite nervös eftersom jag känner henne så väl. Hon är noga med att tala om att den inte är självbiografisk, även om delar av den kommer från hennes eget liv....när hennes make kom hem och talade om att han skulle dra för att han träffat en annan.

Detta skall givetvis firas med stort releaseparty;

Coolt med en sönderklippt inbjudan. Och honey, vi kommer!

Hejdå Norge



Som jag längtar hem.

söndag 29 augusti 2010

Ni som har koll

Dvärghamstrar lever inte så länge va?

Last night in Norway

Dagen börjar med en toalbild. Tänker att alltid retar det nån att jag har poppiga byxor på mig. Eller vad säger kärringen därborta i Uppsala?


...och harú sett att jag har en tatuering på foten också, vad säger du om det va va va?!

Sen satte jag mig i hotellets lobby tillsammans med maken och reggade ordrar i 5 timmar. Mitt i allt så ringer talibanen. Jag har så grymt jäkla dåligt samvete för att jag har jobbat så jeflans mycket den senaste månaden, så när vi lade på luren så hade jag visst lovat henne att vi ska köpa en dvärghamster i veckan. Ehh, hur f-n gick det till? Jag som avskyr allt vad djur i hemmet heter. Det räcker gott med makens skitfiskar.

Sen gick vi till mässan och sista timmen gick åt till att gå runt och hämta grejer i de montrar man varit och köpt prylar i. Alltså, ni fattar inte vad billigt det är att handla på såna här mässor. Svägerskan fick en handväska i lammnappa för 1400 kr, i butik ligger den på strax under 7000. Då ska man veta att hon dog när hon hörde vad vi betalade för den. Jag såg ju givetvis till att berätta det först när utställaren hade dragit, så att hon inte kunde lämna tillbaka den. Herregud, människan måste ta en kurs hos mig, det är helt klart det.

Klockan 17.00 stängde mässan. Klockan 19.32 så var montern tom.


Sen drog maken och svägerskan hem till Stockholm med sista flyget. Kvar är jag, en lastbil och den f d ägaren till företaget. Vi ska sitta 7 timmar i en bil i morgon.

När vi sagt hej och bock så drog jag till den stora matbutiken Reima. Som på skyltarna annonserar öppettiderna 7-23 (7-23). Jag, som egentligen är blond, tänkte inte på att det alltså då är stängt på söndagar. Jag som lovat Blogg-Monica majonnäs. Jävla skitNorge.

20.30 kommer ett sms från maken:

"Älskar dig. Tycker synd om dig som måste åka lastbil."

Hej och hå vad jag ska ta igen det sen. Ujuj. Just wait and see.

Om Norge

Kära norska bloggkompisen messade mig igår och sa att jag måste skriva nåt snällt om Norge.

Monica, jag skriver ju jättesnälla saker, men okey. Här kommer lite;

Norska kvinnor klär sig jävligt snyggt.

Norrmän är genuint trevliga.

Norge är fantastiskt vackert, det lilla jag har sett. Och jag vill se mer.

Och man blir på gott humör när man pratar med en norrman.

Fast...

...jag har inte sett EN ENDA snygg karl! 

..och satan i gatan vad alla röker här.

Idag är en stor dag. Klockan 17.00 ska montern packas ihop. Det som tog tre dagar att sätta upp kommer packas ned på 3 timmar. Sen ska jag tillbringa söndagskvällen ensam, alla andra (utom bolagets förra ägare, som ska köra lastbilen hem i morgon, men som gör annat på kvällarna) åker hem ikväll. Fifan vad tråkigt.

Men jag har ett uppdrag. Samma norska bloggkompis har bett mig handla majonäs. Norsk majonnäs. Det duger tydligen inte med det vi har hemma. Så jag ska robba snabbköpet på det ikväll.

lördag 28 augusti 2010

Dag 7 i lusekoftelandet

Tänkte på en sak vid frukosten i morse. Vid varje frukostbord så ligger en ölöppnare. But why liksom Och nä, det är ingen servering på kvällarna här..

Japp, jag äter nygräddad våffla varje morgon. Utan sylt eller smör. Sen avrundar jag med några melonbitar...

Just det ja, modet här i Norge är lager på lager, så jag tänkte att well, då lagrar jag väl också lite då´ra.



Och våra norska kompisar har fattade det här med vad man ska bjuda på i montern. Inget tråkigt vatten, eller billigt skitvin. Nä, här är det skumpa som gäller.



Sen måste jag faktiskt få säga en sak med anledning av den här killens närvaro på mässan. Det är han som huserar i brevlåde-montern. Han är från Amerikat. Titta noga på hans frisyr. Väry noga.


Om nån råkar ha en extremt jävla ful peruk på huvudet så får man inte skratta. Faktiskt. Och att peruken sen är the big talk of the town här, gör ju inte saken bättre direkt.

Fast jag måste nog få säga att min svabb hemma är snyggare.

Herregud så vi skrattar.

Nu är klockan strax 17. Maken och jag har reggat ordrar hela dagen. Just precis nu ligger han intill och snarkar så att jag fått huvudvärk. Han skulle ta en nap på 15 min då vi är hembjudna till några norska vänner.

Fast egentligen ligger han i koma efter att jag berättat vad handväskan kostar, som jag tänker köpa till hans syster i morgon. Tänk att män inte förstår sig på det där med investeringar i annat än aktier och BMW´s.

Om Norge och kvinnorna

Jag måste bara få säga en sak. Vi tjejer, kvinnor, kärringar i Sverige klär oss förjefla tråkigt. Här är det mycket bling bling. Nästan varenda en har nåt som glittrar på sig. Mycket snygga saker.

Och det passar ju mig som är en übersucker för allt blingat.

Kolla här t ex. En blingad brevlåda. Me like.

Blev eld och lågor, även om jag givetvis visste att maken skulle sätta stopp för det hela, och skulle precis fråga om lite fakta då säljaren upplyste mig om att det var en brevlåda för inomhusbruk. Fast i ärlighetens namn så var den lite väääl tacky.

Alltså, norrmän verkar ju inte särskilt bekymrade över att vi skrattar åt dem.

En brevlåda för inomhusbruk. What the fuck liksom.

fredag 27 augusti 2010

Kära kock


Efter snart en vecka på din restaurang så kan jag meddela att det finns inte ett skit som är "spennende upplevelser" längre.

Man lär så länge man lever

Innan vi åkte till Norge så var det nån som berättade att kaffet på mässan minsann kostade en hundring.

Jag är inte särskilt ekonomiskt enligt maken, men tänkte att 100 spänn var väl ändå att ta i.

Så jag drog iväg till hovleverantören CityGross och köpte inte bara det dyraste snabbkaffet, nä, jag köpte kaffemuggar, socker, skedar, skorpor, pepparkakor och riskakor.

Väl här på mässan så upptäcker jag att kaffet är gratis för alla utställare. Med bullar och frukt.

Mer rumpa

Fast, det är klart. Det finns ju de som har det värre.


Och maken kanske inte ska klaga;



Tycker nog att han ska tänka två gånger innan han kommenterar min häck nästa gång. Alternativen är många.

Don´t bend over

Står i badrummet och tappar nåt på golvet.

Samtidigt som jag böjer med ned så råkar jag få syn på mig själv i spegeln. Bakifrån.

Min häck. Min röv. Min brasa. Min rumpa. My ass.

Is gone.

När maken härom veckan lite fint sa att den är som en dunkudde utan dun, mjuk och tom alltså, så lyssnade jag inte så noga. Han snackar så mycket jämt.

Men för att vara helt säker så skakade jag lite på höfterna, eller ja, ganska mycket, och mycket riktigt: wobbeli wobbeli. Slapp som ett gäddhäng på en 90-årig kärring. ...eller fyrtifem också för den delen..

Okey. Det blir missionären för resten av mitt liv.

torsdag 26 augusti 2010

Dag 5 i grannlandet

Jag vet inte vad jag styrde med därhemma när jag packade ned mina kläder. Här går alla med stövlar och höstjackor. Själv har jag knallat omkring i en strandklänning, mintgröna flipfloppar och ser ut som en förvuxen fjortis.


Sjukt mycket kunder. Sjukt svårt att fatta vad de säger. Jag brukar inte ha svårt för norska, så länge de kommer från Oslo. Dessvärre var nästan alla besökare från byhålor runt om i Norge. Flera gånger svamlade jag bara på utan att begripa vad fan vi pratade om. Herregud så korkad de måste ha tyckt att jag var.

Efter några timmar kommer kära maken. Och som jag har längtat. Alltså, inte just så mycket efter honom. Mer efter innehållet i hans väska;

Jag har nämligen världens bästa bloggläsare. När jag är sjuk och ämlig, och beklagar mig i bloggen, så får jag en miljon tips av er. Alltid. Och så plötsligt dyker en kär bloggläsare upp i kommentatorsfältet. Vill inte outa henne då det kanske kan bli problem, men hon är doktor. I ett annat land. Men är hemma i Sverige på besök. Hon messar mig och erbjuder sig att åka in till en av våra butiker och lämna medikamenter till mig.

Så när maken kommer så är den obligatoriska pussen och kramen snabbt överstökade, hit med väskajäveln please, rota sig fram lite tabletter. Doktorn hade skickat med halva apoteket.



En av tabletterna är morfinbaserad. Med stränga förhållningsorder om att helst inte ta dom. För man sover som en kratta och kan hallucinera. Min erfarenhet av morfin har bara varit gott. I sjukhussammanhang. Men det som till sist får mig att avstå är noteringen om kass sömn. Det är illa som det är. Fast jag kan inte låta bli att undra vad som händer om man tar det mitt på dagen.

På eftermiddagen är jag färdig att amputera fötterna. Herregud vilken idiotidé att stå en hel dag i flip flopp. Blondinvarning på det kan jag säga. Och att sitta i en monter ser så illa ut så det går fetbort.

Således finns det bara ett ställe man får sitta i lugn och ro på;



I tjugo minuter satt jag och spelade patience på min mobiltelefon. Tills en kärring bajsade i båset bredvid. Dags och dra liksom.

Mässan öppnade klockan 9.00 och stängde klockan 19.00. En mycket bra försäljningsdag.

Tillbaka till hotellet, som ligger 20 meter ifrån mässentrén, in på restaurangen och hämta upp mat på rummet. Och kolla in katastrofen Mona Sahlin i Partiledarutfrågningen. Japp, här har vi SVT 1 och TV4.


Maken mumlade nåt om att ligga. Jag informerade honom om han nog skulle vara rätt ensam i den akten, men så länge han inte väcker mig så help your self liksom.

För jag är stendöd.

Självklart ska här inte sovas

03.50 bestämde sig huvudet för att det var färdigsovit. Och eftersom jag inte visste hur lättväckt kollegan är så var det bara glömma att sätta på vare sig tv eller dator. Inte ens toa kunde jag gå på då arkiteken låtit rita in ett glasparti längs med hela väggen mot taket, in mot toa.  Räkna sig lite får gick inte alls. En norrman berättade för mig härom dagen att man i avslappningssyfte kan koncentrera sig på att luften man andas in går att få ut någon annanstan än genom munnen/näsan. Typ genom axeln. Att det funkar om man v e r k l i g e n anstränger sig. Efter 2,5 timme började jag undra om norrmän på allvar är dumma i huvudet..fl´åt.

Så idag ska det gnällas. Om två timmar öppnar mässan och vi skall under 4 dagar se till att vår 40%-iga försäljning/omsättning i Norge helst blir några procent till. Verkar ju bra att stå där med en näsa som rinnar.

Därför har jag fått en ny kompis;



Jag har inte använt sånt här på säkert 20 år, så jag tyckte jag var en osedvanligt vågad kärring när jag köpte en med mentholsmak;

Ni som är gamla vet vad jag snackar om när jag säger att det känns som om jag snortar den där blåa Vicks-sörjan man hade som barn. Jesus, hela näsan exploderar varje gång.

Nu frukost och stirra på kostym-flipflop-mannen.

onsdag 25 augusti 2010

En dag i norska kronor i den norska huvudstaden


Dagen utanför hotellrummet börjar med frukost. Jag försökte ta kort på den här mannen. Det gick inte så bra. Han har en kostym på sig. Inget märkligt i det. Om det inte vore för att han till det har flipflop.

Efter frukost går vi till deras motsvarighet till tunnelbana. Ett tåg från andra världskriget. Två personer t&r till Oslo, 8 minuters resa, till det facila priset av 240 kr. Norska kronor. Som hittat.



Väl på tåget kom fru kontuktörskan och läxade upp oss för att vi satt i Ubetjent. Kollegan och jag fattade inte vad f-n hon pratade om. Kan säga att hon inte var uppvuxen i centrala Oslo, that´s for sure. Till slut läste vi på skylten ovanför. På engelska. Vi satt i vagnen där man har typ månadskort. Här är det segregering, vi skulle sitta i de-som-inte-har-råd-med-annat-än-enstaka-biljetter-vagnen. Konduktörsan gjorde oss uppmärksam på att vi minsann kunde få böter, men hon hade sin snälla dag idag.

Väl på centralstationen så ramlade jag in på apoteket för att köpa Otrivin nässpray. 58 kr. Norska.  Har inte använt nässpray på många många år och herregud så dumt, för jeflar vad det hjälpte!

Sen strövade vi på Karl Johan. Upp och ned. Det var gratis. Hittade dock en intressant affär;


Kunde inte motstå att gå in.



Hittade en massa roliga saker. Funderade starkt på att köpa en ny puff. Den såg ganska bekväm ut. Min ibland stiffa make kanske skulle loosen up om han satte sig på den ibland.

Det går väldigt bra att klicka sig lite på bilden.
Nä, jag hoppade över den. Fel färg.


Hittade däremot en ny man. En som är tyst och förmodligen gör som jag säger. Kanske lite för tyst dock. Hittade en ny fru åt maken också. Men jag avstod. Ni minns väl vad som hände förra gången? Scrolla fram till nr 57. Vore ju synd om han fick skavsår igen menar jag.

Sen gick vi fram till slottet. Orkade inte fota. Vände och gick in på TGI (Thank God its Friday) för varför prova nåt nytt, när man kan köra samma restauranger som hemma...dahhh. Dock hade kollegan aldrig ätit deras mat så jag introducerade henne för bl a fyllda potatisskal. Väry gott.


Jag tänkte att jag skulle slå på stort och beställa läsk. Dock måste de vid den här GBP-operationen även utfört en minor lobotomi: jag beställer diet free cooke, eller vad det heter, för att slippa sockret...som gör att jag somnar på två röda sekunder...men glömmer att jag har extremt svårt för kolsyra. Rapa sig lite. Ser fint ut när kärring på fyrtiofem sitter och smårapar..Not.

Eftersom jag pga nämnda operation har tappat smaken totalt för kaffe, så avslutar jag 3-timmars lunchen med en specialkombo: cauppuchino-milkshake. Yummi!

Den ackompanjeras av några musiktomtar som går förbi. Allt var rörande pittoreskt denna vackra sensommardag.


600 norska bananer senare, på väg tillbaka till centralstationen, så går vi förbi Grand Hotel och jag kastas plötsligt tillbaka många, många, skitjättemånga år i tiden, då jag och maken var här senast. Mycket bra humpa-bumpa här inne då kan jag säga.


Make; du minnas va va va?!

På tågperrongen, som alltså är utomhus, så har de annorlunda regler för rökare. Kollegan fick stå här och vänta på tåget.


En klassisk rökruta.

Vi satte oss sen i rätt vagn och alla konduktörer var nöjda och glada.

Väl tillbaka på rummet så kom jag på att jag har håriga ben. Det är typ skitäckligt och jag hittade några konstiga vaxremsor i min necessär. Jag har aldrig använt vax. Någonsin. Jag kör en sån där maskin som sliter upp håren.

Dessa skulle värmas. Ingen mikro på hotellrummet men jag har en varm röv, så jag satte mig på remsorna i sisådär en kvart-tjugo minuter. Sen tapetserade jag legsen.



Väntade 5 minuter och drog sen bort remsorna. Man har ju sett på tv liksom. Det gjorde svinont.

Problemet var att vaxet satt kvar. I mina hårstrån. Som var kvar på benen.



Så imorgon kommer jag har grönrandiga ben på mässan. Och varje gång jag lägger benen i kors, och ska byta ben efter ett tag (eftersom det tar en vecka att skriva det här inlägget), så är de ihoplimmade och det gör satan så ont att dra i sär dem. Jättekul.

Nu, snyta sig lite och gå ned till restaurangen och HÄMTA upp middagen.


Det är mycket möjligt att jag är stenkorkad

Ja, det finns ju som bekant inget safe på det här så kallade lyxhotellet.

Och eftersom jag har sablans ont i ryggen så kan jag inte bära något som väger mer än 1 kg. Typ. Därför får datorn ligga kvar på rummet. Och bara hoppas att städpersonalen är ärlig.

Dock är jag något mer rädd om min datorväska, som inte är köpt på CityGross.

Jag är nog den ende i Norge som den här veckan går omkring med en tom sådan. Och eftersom jag inte har lust att gå omkring och flasha med den så har jag lagt den i en annan, lite mer diskret väska. Som också är tom. Jag knallar alltså omkring med två tomma väskor.

Japp. Jag är korkad och jag bjuder på det.

Jamen varför inte

Med tanke på hur många läsare jag har så borde ju nån av er påmint mig om vad som händer när man är utarbetad och får massage.

Vaknar 02.20 och är stenförkyld.

Och eftersom jag är så gammal som jag är så vet jag vad som kommer hända: idag kommer jag gå på rena viljan. Imorgon, på mässans första öppningsdag, kommer jag vara jättesjuk. Brukar vara utslagen i 24 timmar, sen är jag med i matchen igen.

Fint.

Det är ju precis vad jag har tid med nu.

Och vad bra att jag har med mig en jacka till Norge. Not.

tisdag 24 augusti 2010

Things you do when you drink too much champagne, and don´t give a shit about the kostnader

Har precis bokat in mig på en heldag på Sturebadet.

Undrar om jag kommer ha ångest i morgon när jag nyktrat till.

När man bor på 4-stjärnigt i Norge

Sorry, men jag kan inte låta bli att tjata.

Jag och kollegan är helt slut och bestämmer oss för att vi inte ens orkar gå ned till hotellets restaurang. Efter tre dagar här så kan jag fortfarande inte tro att de inte har roomservice. Det är ju liksom inte nåt varandrarhem vi bor på direkt.

Så jag tänker att jag ska ringa och fråga. Tittar på det obligatoriska skrivbordet. Som endast kan serva mig brevpapper, kuvert och ett litet anteckningsblock. Ursäkta mig, men vem skriver brev 2010?

Ingen pärm med hotellinfo. Inte ens en obligatorisk bibel.

Så jag lyfter luren och chansar med nummer 9. Hamnar i receptionen. Som bekräftar att detta hotell icke har nåe roomservice, men kan koppla mig till restaurangen.

Pratar med nån snubbe som säger att, visst, det går bra att beställa mat och äta på rummet, "men du må hämta den selv".

Så nu ska vi äta en favorit i repris; goda korvar, potatismos och till det dricker vi champagne.



Åsså lite svennechoklad till efterrätt.

Dag tre i Norge

Dagen börjar med en frukost och ett klargörande;

Norrmän blötkokar sina frukostägg. Amazing.


Sen var det dags för massage. "Jej kan gott sig du är myje myje styv", sa massösen. Som inte trodde att det hade med 3,5 ton smidespackning att göra... nej, snarare stress.



Jag blev helt yr efteråt men här har vi inte tid att känna efter. Det vara bara att gå och jobba.

Så här såg det ut igår;


Det du ser ovan är vanliga mässväggar som de ställer ut oss, men man får absolut inte spika eller på något sätt göra märken i dom. I Stockholm så målar, borrar och hamrar vi hej vilt. Men här, här måste man släpa med sig egna väggar. Jag trodde först att det var ett skämt, men nej då. 98% av alla har egna väggar. Veckans andra skämt.


Och nu ser det ut så här;




Må nu Inköpsguden vara snäll mot oss.

Gick och hälsade på några norska kollegor. Mitt i montern stod det en pinne av nåt slag. Jag frågade vad det var. Tyckte först det såg ut som en avancerad högtalare från Bang & Olofsen. Den ena kollegan gick fram till den och vek ut dom där gråa plupparna ni ser höst upp.  Sen talar hon om vad det är:

En stumtjener. Alltså en stum tjänare.


Vi i den övriga världen kallar det för klädhängare..

Veckans tredje skämt.


                           

måndag 23 augusti 2010

Två klimakteriemiffon

Jag och den jämngamla kollegan delar rum tills maken kommer på torsdag.

En bra kollega. För hon gillar när det är kallt i sovrummet. Till skillnad från Pip-Larsson där hemma.

I 2,5 timmar nu så har vi legat i sängen. Och svettats. Som f-n. Vi pratar svettig i håret till och med.

Båda två ligger på varsitt håll och undrar på allvar om man har hamnat i klimakteriet.

Till slut får jag mål i munnen och säger att jag tycker att det är varmt. Skitvarmt. Kollegan håller med.

Några timmar tidigare hade hon vridit upp kylan. Trodde hon.

Mojängen var inställd på maxvärme.

Två ärkepuckon kan nu sova gott.

Slit och släp

Jobbat som en gnu hela dagen. Med en arm. Träffade en kär norsk kollega på mässans lunchrestaurang, och när hon såg mig och min stela lekamen så bad hon mig sätta mig på en stol.

Har ni sett När Harry möter Sally? Den där orgasmscenen på restaurangen. Jag kan säga att under dessa 20 minuters massage, så fick jag ur mig läten som lätt slog den scenen. Och jag sket fullkomligt i att hela restaurangen var fullpackad och att folk glodde ögonen ur sig.

Några timmar senare stapplar vi in på finhotellets restaurang. Skitiga och jävliga. Och som vanligt så måste jag lämna mer än halva maten. Känns ju sådär måste jag säga.

Men gott var det.

Klockan 20.00 så har kollegan och jag dressat om och intar ryggläge för dagen. Titta sig lite på Fångarna på fortet.



Mmm, sexigare än så här blir inte kärringen.

När jag ska lägga in ovan bilder så upptäcker jag att min mobilkamera har blivit hijacked, (utrikiska för kidnappad) och det är ju inte så svårt att lista ut av vem direkt.