Maken ringer mig på förmiddagen och är jättesur. På mina blogginlägg. Han tycker att jag är orättvis mot honom, eftersom han faktiskt jobbar fruktansvärt mycket men att det aldrig kommer fram här.
Så då ser jag till att det gör det då: Maken jobbar skitmycket. Jämt. Varje dag. Vardag som helg. Hans devis är: "all vaken tid är arbetstid".
Never the less så är han skitkass på hemmaplan. Always.
Nu tänker jag ta helg. Och vänta på att maken ska boka bord på dyr-restaurangen här hemma.
För husfrun has gone kitchen-strajking. Jag är för trött.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
21 kommentarer:
Kan inte hjälpas att han jobbar skitmycket eller jämt....jag håller med dig...annars får ni anställa en barnflicka som sköter ruljansen hemma. Trevlig helg raring:)
Om nu maken är så noga med att företagen ska skötas både i stockholm och Nyköping och att just DU ska göra det,samtidigt som han sköter sitt jobb. Vem hade han då tänkt skulle sköta barn och hem? Det finns bara ett visst antal timmar/dag. Och talibanen är bara liten en gång. Hur ska hon minnas er? Som föräldrar som tog sig tid med henne eller föräldrar som prioriterar företaget över familjen?
Är fruns och makens hälsa bortprioroterad?
Ni är på god väg att bränna ut er båda två + att det går ut över äktenskapet.
Har bara två råd att ge er:
1.Antingen säljer ni av något/några butiker och varvar ner innan ni fördärvar er.
2. Eller så tar ni kostnaden för att anställa någon som avlastar er antingen hemma eller på jobbet eller varför inte på båda ställena.
Nu har jag förstått att maken oxå jobbar som en gnu. Men är det värt allt detta bråk?
Är det värt ett havererat äktenskap och förstörd hälsa?
Ni har bara ett liv, ni måste vara rädda om er själva och varandra, om inte för er egen skull så ialla fall för barnens.
Så otroligt korkad devis! Ursäkta...
Så otroligt korkad devis! Ursäkta...
Är du inte lite väl blygsam - räcker det verkligen med en middag?
Jomen du, även om det är så. Å jag fattar att det är så på riktigt. Men du har inte varit glad på din man de senaste veckorna. Min man skulle varit skogstokig på mig om jag sagt allt det där i nyktert tillstånd.
Det kan ju bli såhär när båda jobbar mycket.
Kom ihåg vilken fantastisk födelsedag du fick, och kom ihåg att han mindes var ni kysstes första gången (och inte du...). Han har goda sidor också, din man.
Håller med Malin J. Ni håller på att jobba ihjäl er bägge två. Trots detta faktum känner jag igen vissa av din makes argument hos min egen man. Hans arbetsinsats är alltid "värd" mer än min, eller i i ditt fall din. Du jobbar ju minst lika mycket och ska dessutom hålla projektet Hemmet rullande. Märkligt tycker jag. Ni får nog allvarligt ta och sätta er ner och diskutera hur ni ska ha det. Pengar är inte allt. Ni kanske har växt för mycket för att kunna hålla alla era businesses rullande?? Gör nåt innan liv och äktenskap totalhavererar!
En liten undran bara: läser din man de kommentarer du får till dina inlägg?
Jag skrattar, njuter och beundrar dig! Kram!
om det är något som kommer fram så är det ju faktiskt att han j9obbar skitmycket jämt. Det kommer faktiskt också fram att du tycker om honom men att du är jävligt trött på att vara familjens projektledare och att han inte verkar värdera familjelivet.
Hörru Maken, om det hände familjen något skulle du ångra att du inte spenderade mer tid med dem medans det fanns möjlighet.
Ni är kloka ni kära bloggvänner och Moi: jösses så klockren din kommentar är! Tack.
Nästa vecka ska jag inte vara så gnällig.
Och ja, maken lusläser varenda bokstav härinne. Tio gånger om dagen.
Herregud antingen får man ta det eller göra nåt åt det eller helt enkelt byt liv.
Går ju inte att hålla på och klaga hela livet???
Och även om maken är sämst på hemmafix planet så förtjänar han inte riktigt att hängas ut hela tiden. Det blir ju bara din sida på saken liksom?
Nä gå nu ut på en kalasmiddag och snacka igenom hur ni ska lösa det hela till bästa sätt för er alla.
Ha så mysigt !
Lotta
Fortsätt att gnälla om du känner att du behöver det för att ta dig genom denna tuffa tid. Ingen förväntar sig att du ska vara på topp, glad, käck och rolig för jämnan. Ibland behöver man spy ur sig sin ilska och frustration och få bekräftelse på att man har sååååå rätt. Jag kan bara tala för mig, men jag kommer att fortsätta läsa din blogg.
Massa kramar till dig! Och stå på dig!
/B.
Jodå, vi har förstått att maken arbetar fruktansvärt mycket. Du med, dessutom arbetar du hemma.
Varför ska du vänta på att maken bokar bord?
Är du hungrig, boka bord åt dig och talibanen. Är maken hungrig kan han 1. följa med eller 2. laga sin egen mat.
Ju.
Det är väl det faktum att han jobbat skitmycket som är problemet...
Ingen härinne kan väl ha missat det. Men ta hand om er. Och varandra. ANSTÄLL någon som kan hjälpa er. Släpp lite på kontrollbehovet båda två för jag tror det är där problemet sitter. Ni vill ha massor att göra men stör er på att det ska göras, samtidigt vill ni inte låta någon annan göra sakerna åt er. Stanna upp och tänk på talibanen. Hon är viktigast av allt. Inte företagen.
Mona o maken: Den här texten läste jag idag. Det stämmer ju inte in på er och det är inte menat som en känga utan bara lite tänkvärt på hur man kan se på tid och ledighet. Ska ses helt ironiskt. //Gina
Tänk efter först innan du frågar om en ledig dag:
Varför får du aldrig ta ledigt när du vill??
Så du vill ta ledigt en dag?? Vet du egentligen vad du begär??
Året har 365 dagar, men du arbetar ju inte varje dag.
Under årets 52 veckor har du ledigt 2 dagar varje vecka. Då återstår det 261 dagar.
Du är ledig 16 timmar varje dag, det blir sammanlagt 170 dagar. Då återstår 91 dagar som du kan arbeta.
Varje dag tar du lunch 1 timme, det blir sammanlagt 48 dagar.
Du behöver inte arbeta 6 röda dagar under året. Det blir 37 dagar kvar.
Varje dag tar du kafferast 10 minuter, totalt 11 dagar. Kvar finns 26 arbetsdagar.
Sedan har du 25 dagars semester.
Då återstår bara en enda dag och den förstår du väl att du inte kan ta ledigt!
Jag blir helt svettig när jag läser endel av dina inlägg.
Hela mitt liv går i repris. Jag jobbade arslet av mig, svor över mannen, bad om hjälp, etc etc.
Inget hände. Inget alls. Allt var som fucking jävla vanligt. Tills en dag förra våren när han plötsligt ville skiljas. Utan ett jävla ord.
Kan vi sälja huset innan midsommar (5 veckor bort)? Jag fick ett jävla frispel och efter det så förstår jag inte kvinnor som raljerar. Sorry. Antingen tar man tag i sitt liv. Eller så låter man honom hållas. Jag tror inte det finns något mellanläge.
Idag är jag feg. Jag skriver anonymt. Men jag orkar inte vara jag i sånna här inlägg. Det vrider om en kniv i mig när jag blottar mig på det är sättet.
Mona, gör något.
Anonym: Vet du, jag snuddar vid tanken allt som oftast. Det här med att han kommer hem och vill skiljas. Och istället för att noja över det, som jag alltid gjorde förr, så har jag bestämt mig för att well, då får det bli så. Då var kärleken inte starkare än så. Jag må låta likgiltig, men skulle det vara vad han vill så kan jag inte göra ett skit åt det.
Däremot så har du rätt angående raljerandet i sig, men ibland blir det för mycket för mig och då måste jag få kräkas här i bloggen. Just nu är vi extremt pressade men jag vet att det blir bättre i februari, när vår högsäsong har släppt.
Fast just nu känns det jävligt långt tid.
Jag är för övrigt jävligt tacksam för alla era kommentarer. Jag tänker, vrider och vänder på allt ni säger.
Jag säger det med glimten i ögat:
----------------------
Mona skriver: Och ja, maken lusläser varenda bokstav härinne. Tio gånger om dagen.
----------------------
DET har han iallafall tid med. Kan inte Talibanen läsa dom högt för honom MEDANS han lagar mat/städar akvariet/rensar papper utanför kontoret/bränner skräp i öppna spisen? Då får hon lästräning samtidigt som pappa får saker gjort OCH håller koll på bloggen!
Pröblem sölved! :-)
Mona har du läst familjens projektledare säger upp sig?
Skicka en kommentar