fredag 31 juli 2009

Om att inte ha koll på mat.

I helgen skall jag servera 35 personer mat, så jag drog i väg och storhandlade.

Jag tittar aldrig på priser. Har till exempel ingen som helst jävla aning om vad en liter mjölk kostar.

Inte för att är fispruttförnäm, utan mer för why liksom. Jag ska ju ändå ha det, så vad spelar det för roll vad det kostar.

Av en händelse så råkade jag titta på hyllkanten, där prislapparna sitter, och jag fick en smärre chock.

Jag är fyrtiofyra år (visst ser det inte lika farligt ut med bosktäver, visst, visst, visst?!) och fick just idag reda på att en vanlig jävla frukostost, Grevé, kostar 70 spänn.

Alltså, har den gjort det länge, eller?

NU börjar jag fatta varför det är sån hallå om matpriserna.

Fotnot: Bara för sakens skull så kollade jag kvittot nu: jag köpte även en Västerbottensost.

Till det facila priset av 141 kr. What the fuck!

Om att sova i en lekstuga. Eller inte.

Talibanen fyllde 6 år igår.

I ett års tid har jag meckat med hennes lekstuga. (Som nu nästan är färdig....för er som hängt med...)

Så igår kommer maken på den lysande idén att han och hon ska sova där.

Talibanen blir fullständigt till sig i trasorna och älskar pappa mest på hela jorden.

De lånas sovsäckar, bäddas och förbereds med ficklampor och sagor.

Hustrun är lika lycklig hon: en helkväll för sig själv. Kanske poppa sig lite popcorn och titta lite film.

Hustrun ser också till att maken tar med sig nyckel och larmdosa, om nu utifall de skulle vakna tidigt i morse.

Man säger godnatt.

Hustrun skall bara surfa in på nätet och kolla lite innan hennes hårt efterlängtade helkväll börjar.

16 minuter tog det.

Sen öppnas dörren och in ramlar två lekstugesovare med varsin kudde under armen.

"Mamma, det är en tvestjärt i taket och pappa vill inte sova där då."

Jag stirrar på maken, och undrar om han har tappat alla indianer i kanoten.

Som blixtsnabbt försvarar sig med: "Amenvafan, dom kan ju krypa in i örona ju!"

Alltså.

Nån måste ta ett snack med honom; att JAG hatar tvestjärtar är inga konstigheter, i synnerhet inte med tanke på att jag grejar samtliga andra djur utan problem, så det är liksom förlåtet, men maken.... för helskotta:

MÄN SKA INTE VARA RÄDD FÖR KRYP, OKEY!

torsdag 30 juli 2009

Att ha sex med en uppblåsbar docka.

Nu ska jag berätta en vuxensaga.

Det var en gång en man och en kvinna som var mycket lyckliga tillsammans. De hade även ett mycket bra sexliv.

För att inte just sexlivet skulle bli tradigt och tråkigt som det ofta blir, så bestämde sig kvinnan för att de skulle testa en massa leksaker för vuxna.

En dag så råkade kvinnan komma över ett stycke uppblåsbar docka.

Paret åkte till sommarhuset, och som av en händelse så hade kvinnat råkat få med sig nämnda dam.

Mannen fick en smärre chock när han upptäckte ytterligare en dam i sängen, men kvinnan var envis. Man måste prova på allt, annars blir livet så mycket tråkigare.

Efter många övertalningsförsök och ett stort antal glas vin så gav mannen vika.

Dessvärre var denna lilla uppblåsbara skönhet kanske inte av bästa kvalitet. Och den klassiska looken med vidöppen mun, kanske inte var så överdrivet inbjudande. Munnen var formad som ett O av uppenbar anledning.

Denna anledning passerade inte kvinnan obemärkt förbi. Här skulle alla håligheter provas.

Efter mången möda, besvär och kanske lite hjälp på traven av kvinnan, så hörs ett avgrundskri av smärta från mannen.

Vid närmare undersökning av damens mun så upptäcktes det att i själva "O":et var en så kallad söm (skarv). Liksom för att hålla ihop skiten.

En skarv som dessvärre skulle orsaka grava hyvlingsskador på allt som stoppades in där.

Man kan säga att från och med den dagen så hade kvinnan aldrig mer ett skit att säga till om.

Så, nu är sagan slut. Nu kan ni gå och sova.

Stängt p g a födelsedag.

Idag skall jag fira att min älskade lilla talibanpruttunge fyller 6 år.

Så det lär inte bli så mycket bloggande.

Inte förrän i kväll.

Michael Jackson. Nu räcker det va?!

Läser att fansen vill att Michael Jackson ska få Nobels fredspris.

Återigen så får jag bekräftat att rökning av marijuana inte är hälsosamt för hjärnan.

Vad fan styr de med därborta?!

Seriously.

onsdag 29 juli 2009

När man tappat kompassvattnet.


Om man parkerar bilen på en av Stockholms större parkeringar, så KAN det vara idé att memorera var man ställer bilen. I början, i mitten eller i slutet. Annars tillbringar man 22 min med att gå runt, runt. Jävla idiot man är.

Hur man får en fönsterorgasm.

Jag är rätt bra på att klaga på min man.

Att han jämt jobbar, aldrig hjälper till hemma och är en jävla skitchef.

Så är det.
Idag får jag ett ryck och får för mig att börja tvätta husets fönster.

Maken sitter på altanen och spelar spel med talibanen.

Jag har två stora altandörrar. Eller ja, det är en skjutdörrshistoria. På den, och på alla husets femtontusen fönster, så finns det spröjs.

Man behöver inte vara en raketforskare för att räkna ut att detta medför ett helvete vid fönsterputsning. Det blir asjobbigt.

Just altandörrarnas spröjs går att montera av. Så jag gör det. Och tvättar. Och torkar. Och fixar. Och stönar. Och meddelar maken om hur svååårt och jooobbigt det är att tvätta husets fönster.

När jag är klar och ska vidare till nästa så reser sig maken upp. Han meddelar talibanen att han ska "hjälpa mamma och putsa fönster".

Jag sväljer en syrlig kommentar. Vadå "HJÄLPA"??

Och med tanke på hans track record här hemma vad gäller kvaliteten på hans städning och diskning, de få gånger de har inträffat (ja, jag sa ju att jag är en gnällig jävel) så står jag bakom honom, fullt beredd på att styra upp det hela.

En timme senare håller jag käften.

En timme senare konstaterar jag att han är bättre än vem som helst.

En timme senare så är han utsedd till Förste Fönsterputsarchef.

En timme senare lovar jag sex varje dag, resten av året.

Halleluja så lite som behövs för att få igång kärringen.

Hyra sig lite.

Jag vill hyra en ponny till talibanens kalas. Utan att man går i konkurs.

Problemet är att på internet erbjudes endast hyra av häst under en månad.

Jag vill inte ha en hästjävel i en hel månad.

Å andra sidan; gräsklipparen är paj.

Hmm.

Tål att tänkas på.

Nån som vet?

Taliben och partyplaner.

Talibanen fyller år i morgon.

Och eftersom det stackars barnet är född på sommaren, så finns sällan kompisar hemma.

Därför planeras det ett party några veckor in i augusti.

Talibanen lider av samma åkomma som hennes far;

Den sociala sjukan.

Så hon vill bjuda in hela världen.

Men på nåt sätt har hon fått för sig att man bara kan bjuda in så många som man har tallrikar för. (Bra tänkt där.)

"Mamma, hur många såna där blommiga assietter har du?"

Mamman är blixtsnabb och svarar;

"12 st."

Och tänker: "In my ass att 12 ungar äter på mina Laura Ashley-assietter!"

Men talibanen är nöjd.

Och lär glömma bort att tårtan kommer att serveras på papptallrikar.

Arla morgon i finbutiken. Here we go again.

Jag bestämmer mig för att måla en trappa här hemma. Färgen tar slut så i morse måste jag införskaffa mer.

Alldeles intill finområdet finns en måleributik. Och givetvis den dyraste i hela jävla Sverige. Kanske för att den alltför ofta figurerar i alla inredningsprogam. Men jag är för lat för att välja någon annan.

Nåväl.

Detta är också en affär för proffsmålare. Således öppnar den 07.00.

Jag går upp tidigt idag.

Så när klockan är 7 så känns det som om jag varit uppe i flera timmar.

Jag kliver in i butiken och noterar att det redan är en 6-8 män där. Målare.

Jag noterar att de glor på mig. Tar för givet att det är för att det är arla morgon och kvinnor är en sällsynt vara där så tidigt.

Jag ställer mig i kön. Kvittorullen krånglar så en viss väntetid uppstår. 4 målare framför mig småpratar med varandra. Och jag dras in i konversationen. Det flirtas lite och alla är på osedvanligt gott humör.

Det är först när jag sätter mig i bilen igen, när jag lägger plånboken i knät, som jag upptäcker att mina rosa pyjamasbyxor, med hjärtan på, har fått vidga sina vyer litegrand.

Och inte ens det faktum att de är från Victoria's Secrets hjälper, eftersom män sällan har koll på sånt.

Det är ju själva fan att jag ALLTID gör korkade saker.

Har jag sagt att min man ofta skäms över mig?

Det här med GPS.

Jag tittar på fyrans Nyhetsmorgon.

Efter pausen har det en ny topic;

"Era värsta GPS:missar."

Har jag nån jävla golare här bland besökarna?!

tisdag 28 juli 2009

Ytliga Ylva. När man landar i verkligheten.

För 10 år sen så var min plan att köpa finfina huset i dyrområdet.

Sen skulle jag gå på ansikts-, pedikyr- och manikyrbehandlingar sisådär en gång per månad.

Och ett litet frisörbesök var sjätte vecka på det.

Och eftersom husen i finområdet inte är direkt billiga så tänkte jag att vi köper ett renoveringsobjekt, så kan jag fördriva dagarna med att instruera alla byggjobbare om vad som ska göras.

Sen tar jag en kurs i heminredning och bättrar på grundkundskaperna.

Och så har jag en man som har fullt upp med att jobba, och då inte har tid att lägga sig färger på prydnadskuddar och andra väry important things.

Och eftersom huset skulle vara så pass stort och därmed ta all min tid i anspråk, så skulle nåt utrymme för normalt, hederligt arbete inte finnas.

Bra så.

7,5 år senare så stämmer fyra av ovan planer in i min vardag.

Samsing went wrång in the planering.

En ny affärsidé. Hell yes.

Jag tänkte att jag skulle etablera en ny affärsidé så här i finanskriser.

Eftersom jag har valt att gifta mig med chefen, och det i sin tur ofta leder till att vi håller på att slå ihjäl varandra, så funderar jag på att leasa ut honom. For real.

Egentligen gör han sig bättre som make än som chef, men då vi har jävligt körigt just nu, så måste jag ha kvar honom som chef under några månader framöver.

Alltså kan jag leasa ut honom som make. För det kan jag vara utan just nu.

Så om det är någon därute som behöver lite omväxling, eller om man helt helt enkelt vill ha en man, så går det bra att hyra min för några dagar. Eller, för att göra det enkelt för oss: en vecka i stöten.

Jag har inte bestämt nåt pris ännu utan tänkte att man får betala i efterskott. Och då helt och hållet vad man tycker att han var värd. Är han på gott humör så kommer jag att tjäna grova stålingar. Och är han på ännu bättre humör så kommer ni ha det riktigt jävla trevligt, för han är sjukt social.

Eller så idkar vi lite byteshandel.

Kanske bättre med tanke på att jag nog skulle klassas som hallick annars. Känns lite olagligt.

Jag skulle behöva någon som kommer och sprutmålar några av våra tak här hemma. Och sen behöver jag någon som kan fixa mer belysning i flera av rummen. Och nån som kan slipa vår trappa, så att jag sen kan måla den vit.

Och medan vi är igång så kan vi väl också se till att tapetsera om i hallen. Jag har aldrig gillat dom där epilepsiframkallande knallgula tapeterna som förre ägaren satte upp.

Häpp.

Jag inser just att det är en man jag behöver. Dessvärre är jag inte så säker på att maken skulle tycka att det är ett bra bytesalternativ. Han är lite lätt homofobisk.

Å andra sidan så somnar han oftast tidigt så han lär inte märka vad det är för sort som kliver på. Så att säga.

Well.

Förslag någon?

Det är dags att sluta deppa nu därute.

Alltså.

Jag håller på att förbereda en fackmässa som går av stapeln den 27 augusti. En mässa som alltså inte är för allmänheten.

En mässa där vi som håller till i present- och inredningsbranschen ställer ut. Och leksaksbranschen. (Ja, vi jobbar i två olika branscher; inredning och videofilm.)

Jag var nyligen på en inköpsmässa i Frankfurt och köpte in nya saker för den svenska marknaden. Denna, världens största, mässa går dessvärre sämre och sämre. Det jobbiga är att den brukar vara en god termometer för hur våra mässor kommer att bli försäljningsmässigt.

Man kan säga att finanskrisen vi befinner oss i, som vi noterade redan i februari förra året, håller på att sänka Sverige totalt.

Butikerna vågar inte köpa in någonting, och de få kunder som handlar tycker att utbudet suger.

Självklart, eftersom inga nyheter köps in av butiksinnehavarna. Som är livrädda. För att inte tala om hur många det är av dem som har gått i konkurs. En kollega till oss i USA berättade att 23% av alla hans kunder (butiker alltså) har gått i konkurs. Vi är alltså långt i från ensamma.

Men nu tycker jag att det räcker. Nu tycker jag att ni därute tar och rensar lite i skåpen och gör plats för nya prylar. Vi kommer aldrig att få igång ekonomin om inte vi börjar konsumera. Många har forftarande inte råd, men många har råd men avvaktar.

Sen tror jag faktiskt att om man går omkring som en hängbjörk och tycker att livet suger fetpurjo, ja då suger livet fetpurjo.

Jaha.

Det var ju ett jävligt kul inlägg.

Måste nog kamma till mig lite tror jag.

Och ja, jag är fortfarande osams med chefen.

Flitiga Lisa

Ajm sårry.

Jag har lyckats ordna barnvakt några timmar idag, så jag passar på att jobba som en jävla gnu.

måndag 27 juli 2009

Det här med griniga män. Och att slippa telefonen.

Jag gjorde ju det största misstaget man egentligen kan göra; jag gav mig i lag med chefen.

Och som pricken över i:et så gifte jag mig med honom också.

Kanske inte så smart gjort så här i efterhand.

Eftersom min chef tillhör kategorin: agera först, tänk sen....eller: tänk aldrig, om man vill vara elak, så ringer han mig i snitt 15 ggr per dag. I stället för att samla allt och ringa ett par gånger.

Oh nej. Så effektiv är han inte.

Och jag är korkad som svarar. För det KAN ju vara livsavgörande.

Så jag blir rätt trött i huvudet på det här och har pga detta beteende kommit att utveckla en telefonfobi.

I samma sekund jag kommer hem så stänger jag av mobilen (...till många vänners förtret...jag vet). Detta gör maken galen.

Så då rings det på hemtelefonen. Och svarar jag inte på den, så rings det för säkerhets skull på hans telefon inne på hemmakontoret. 10 meter från hemtelefonen.

Det här betyder att jag aldrig kommer undan. Såvida jag inte skyller på att jag är på toa, men inte ens han går på att jag sitter och bajsar 5-6 gånger varje kväll.

I morse blev vi osams. Mucho.

Och det är ju alltid tråkigt.

Problemet är att jag ser en fördel i det varenda gång;

telefonjäveln är tyst HELA dagen.

Så just nu kan vi vara osams hela veckan vad mig anbelangar.

Jag får så inihelskotta mycket gjort nämligen.

Det här med Svenska Postkodlotteriet med han, den långe.

Maken frågade mig härom månaden om vi skulle gå med i det där.

"Absolut", sa jag.

För jag tänkte att eftersom jag bor i ett rikemansområde, är liksom katten bland hermelinerna här, så tar jag för givet att inte en käft på vår gata är med i Postkodlotteriet.

Det betyder ju då att vi kommer vinna pengar utav helvete när det beger sig.

Mycket fiffigt uträknat måste jag säga.

Härom dagen så kände jag att det nog är onödigt att vara med. But why liksom.

Men nu går det ju fan inte att gå ur. Då kommer vår gata GARANTERAT att vinna.

Det är ingen risk att de går i konkurs va?

Spamma mig hit och spamma mig dit. Och lite orgasm på det.

Jag tycker att jag har alla möjliga spamfilter men en sorts spammail lyckas ta sig igenom alla hinder, och jag blir tokig snart.

Loove Making Tips For Small penises - Orgasmic Moves to uPsh Her Over the Edge in Small Situations!.www.5site5 net

Alltså.

Maken har ingen small penis och han behöver inte lära sig orgasmiska rörelser för att pusha mig over the edge i small situations...

Jag får BARA sånt här skit.

Och reklam för Viagra.... som utlovas att diskret levereras till min dörr.

Om att gifta sig. Annorlunda.

Innan du klickar på den här länken, (som jag lånade hos Bühlmanns) så tänkte jag berätta en av detaljerna på vårt bröllop. Ett väry annorlunda bröllop.

Som gick av stapeln för 7-8-9 år sen. Ja, maken undrar om min hjärna är en Schweizerost eftersom jag aldrig kan komma ihåg..

Vi hade tidigt bestämt oss för att ha ett så annorlunda bröllop som möjligt och nyckeln till en del av det, var att hitta en präst som skulle gå med på vår galenskap. Senare visade det sig att prästen inte har så mycket att säga till om när det kommer till musik...så vi fick smörja upp organisten rejält kan jag säga.

Nåväl. Jag ringde nån ansvarig på Ulriksdals Slottskapell och bad om tips på en galen präst, vilket jag också fick. En snubbe med hår i en tofs långt ned på ryggen, som kom glidande på en Harley Davidson. En mycket bra präst för övrigt.

I alla fall. Han var involverad i det hela och när alla gäster suttit och väntat en stund så säger han plötsligt, med adress till maken: "ja, han har bett om lite extra betänketid".

På videofilmen kan man notera att gästernas anletsdrag är något spända. Att alla samtidigt har samma tanke: "men för helvete, IDAG är inte rätt dag att ha nån jävla betänketid."

Alla kompisar är väl medvetna om makens exceptionellt dåliga humör, som ibland poppar upp där det inte är lämpligt.

Så på videofilmen ser man att en kris är förestående. Alla börjar skruva på sig och i en kyrka så känns sekundrar som minutrar.

Sen drar bröllopsmarschen igång och dörrarna öppnas. In kommer jag. Ensam. Går sakta fram till prästen. På filmen ser man hur gästerna får panik. Ögongloberna är som tefat och alla undrar var i helvete maken håller hus.

Och inte blev det bättre av att prästen demonstrativt tittar på sitt armbandsur.

5 sekunder senare så drar den inhyrda DJ:n igång. Musiken dånar samtidigt som maken kommer in genom dörren. Och går till tonerna av Lill Lindfors: "Han går som en karl".

Jag kan säga att det var i särklass det häftigaste jag har varit med om. Den, i vanliga fall, stelna atmosfären var som bortblåst och alla asgarvade.

Jag kom att tänka på det när jag såg denna film. Och som vanligt så kan jag inte länka ordentligt, men håll till godo, och glöm inte att med kärlek kommer man långt.

Även fast jag just idag är mycket nära att ha ihjäl min man. För femtioelfte gången i år.

http://www.youtube.com/watch?v=4-94JhLEiN0&feature=player_embedded

Så bra.


Är på Arlanda för upphämtning. Noterar att Kriminalvården finns på plats också. Ifall någon undrar liksom.

S.Ä.P.O och svinsjukan.

Under vistelsen hos SÄPO-chefen kommer vi osökt in på hysterin kring Svininfluensan.

För de senaste dagarnas mediainformation börjar få mig lite smått hysterisk.

SÄPO-chefen säger att jag ska tagga ner.

Att det inte är nån fara på taket. Att sådana som han i så fall borde ha fått en spruta.

Så jag gör en deal med honom.

Jag tänker skicka ett mess varje vecka:

"Spruta?"

Och så länge han inte har fått nån, så tänker jag vara lugn och fin.

Amenförhellskotta förresten, det här är ju värsta scoopet!

Alltså, fatta: när han väl fått en spruta, ja DÅ jävlar vet vi att det är läge att se om sitt hus.

Fort som f-n.

söndag 26 juli 2009

Hehe. I'm evil.

Jag är med i en testpanel.

Fick ett erbjudande om att prova på det här med att beställa videofilm på nätet och få den hemlevererad.

Jag och maken äger 9 videobutiker.

Jävligt svårt att gissa vad min recension blir.

Jävla skitFacebook.

Jag har fått några vänförfrågningar de senaste dagarna och nu när jag ska ratta in där så har jag glömt kodjäveln.

Och även vilken av mina emailadresser jag har angivit.

Hur satans dum får man vara?!

Och hur gör man nu liksom?!

Plenty av vuxenpoints. Eller snarare idiotpoäng.

Jag står vid köttdisken i dag när en man vänder sig till mig och frågar:

"Ehh, alltså ursäkta; vet du vad skillnaden är mellan kycklingfilé och kycklingBRÖSTfilé?"

Jag, som förvisso kan laga rätt god mat, men är ett efterblivet miffo när det gäller just sådana saker, kom med ett tvärsäkert och högst intelligent svar;

"Jomen, bröstfilén är den finare delen, från bröstet liksom, det andra är andra filéer."

Han lät sig nöjas och jag gick vidare.

Och jag undrade hur många hål i huvudet jag har.

...."det andra är andra filéer..."

lördag 25 juli 2009

Om att handla på GeKå´s i Ullared.

Jamen herregud.

För en som möjligen kanske har lite dyra handväske- och lakansvanor, så kan man ju tro att Ullared inte finns på kartan.

Icke.

Man kan snarare påstå att det är värsta adrenalinkicken. Och det faktum att det ÄR svinbilligt.

Problemet var att vi inte visste att de stängde 16.00, hur man nu kan göra det på en lördag!

Så vi hann ju fan inte med mer än halva butiken. Och då sprang jag som en jävla guttaperka för att hinna dra ned så mycket som möjligt från hyllorna.

Och så har jag ju fullt sjå att glo på alla människor. För min del är det högt underhållningsvärde att bara glo på alla. Herrejesus vilka konstiga, annorlunda människor det finns.

Och tur är väl det.

Äh, så skrev jag bara för att var politiskt korrekt. Det är ju fan rena dårhusvarningen på många av besökarna.

Hur som helst.

Varuhuset är utbyggt och trots att vi var där idag, en lönedag, så var det inga som helst köer.

Maken var med på noterna och pep ingenting. Och tror fan det när man springer på ett par Timberlandpjuck för halva priset. Och en massa annat.

Om inte annat så kanske han hade förväntat sig ett besök inne på butiken rakt över gatan: Sveriges ende outletbutik för leksaker. Ähhum, vuxenleksaker.

Men se det gick ju inte så bra då hela jävla området stängde 16.00.

Så nästa gång så låter jag talibanen vara hemma, släpper av maken rakt över gatan och tillbringar 8 timmar inne på GeKå´s.

Ibland blir jag så rädd för mig själv när jag inser hur smart jag är.

Hehe!


De kommer ha kassarekord när de stänger här idag. That's my mission.

Om att vakna.


Klockan 03.14 bestämmer sig alla Skånefåglar, och säkert några danskjävlar också, för att hålla en sommarkonsert utanför fönstret. Nu har en dryg timme passerat utan en antydan till paus och jag är klarvaken och har svintråkigt. Maken kom aldrig och lade sig utan sover förmodligen ihopknölad i värdparets not så långa soffa därnere. Förutsättningarna för en tripp till Ullared, så här i lönetider, är ju lysande. Vi lär ju inte alls slå ihjäl varandra. Not at all.

fredag 24 juli 2009

Om mig och S.Ä.P.O

Vi bor hemma hos SÄPO-chefen och jag har sett fram emot många intressanta och avslöjande samtal, men hur jag än försöker så får jag fan inte reda på ett skit.

Han pratar om att "inte kunna berätta" och nonsensord som "sekretessbelagt", och jag säger att han är en tråkskit.

Att han borde byta jobb så att jag kan få gotta mig i massa pang-pang och mord.

Om mig och geografi.

Igår åker jag en dryg timme för att hämta maken på flygplatsen.

Jag programmerar in adressen och susar i väg.

Alla Skånes poliser har semester, så jag kan köra fort. Som f-n.

Och nä, talibanen är inte med.

Precis när jag kommer upp på motorvägen så blir jag omkörd av en idiot i en Porsche. Idiot för att han kör i närmare 200 blås samtidigt som han pratar i telefon.

Dessutom försöker en dumjävel i en Volvo Jeep (nä, inte jag) köra i kapp med honom.

Nåväl. De försvinner framför mig och jag susar vidare.

Efter 25 minuter, på en lång raktsräcka, så noterar jag att det står fullkomligt stilla några kilometer framför mig.

Precis där jag är så kan man svänga av mot Landskrona, så jag känner mig extra fiffig och tänker långnäsa till alla framför, som kommer att hamna i köer.

GPS:en tycker inte att jag gör ett bra val och blir confused. I stället för att, som vanligt, tänka till och ge mig en ny färdväg mot målet så snurrar "tanke-mojen" runt, runt. Jag fortsätter köra och hamnar i nån byhåla vid namn Glumslöv. Jag börjar bli orolig. Maken skall strax landa och vis av erfarenhet så är inte väntan hans second name.

Och så mitt ibland ladugårdarna och alla kor så svänger jag in på en väg, som strax leder ut på en motorväg. Det går så fort så jag blir först osäker på om jag är på väg tillbaka dit jag kom ifrån.

Jag lägger mig i innerfilen och 30 minuter senare så susar två dumjävlar förbi:

En Porsche och en Volvo Jeep.

Ha. Ibland ska man lita på sin instinkt...

...även om det var första gången på 3 dagar som jag hittade rätt.

Om längtan. Och när den gått över.

Märkliga saker sker när man är borta hemifrån.

Som att längta efter maken.

Som f-n.

Igår kväll kom han.

Idag längtar jag inte längre.

torsdag 23 juli 2009

Not today.


Jag är väldigt långt nere i Skåne. Jag noterar att det droppar väldigt mycket från nåt under bilen. Jag är väldigt långt borta från hovreparatörerna på Bilia i Alvik hemmavid. Det är liksom inte läge nu.

onsdag 22 juli 2009

Finområde. Torekov


My God, jag trodde att JAG bodde i ett finområde! Här finns inga bilar under en halv miljon och det är inget konstigt att gå till bageriet i fluffiga morgonrockar och hämta morgonbrödet! Nu Båstad ett dygn.

tisdag 21 juli 2009

Jag och min GPS.

Jag förstår inte riktigt hur jag bär mig åt. Bilen jag färdas i har en utomordentligt fungerande GPS... så fort maken kör.

"Sväng vänster", och jag tittar åt vänster...ut på en åker...typ. Så då fortsätter jag, och hamnar fel. Och så kör jag runt. I cirklar. Med en babbel-Stina i baksätet som gör mig ännu mer stressad, så att jag kör ännu mer fel.

Dessutom har hon blivit nån sorts jävla trafikpolis: "mamma, du använde inte KÖRRIKTNINGSVISAREN nu!" (nej, hon säger inte blinkers, som vi andra dödliga...) eller "mamma, det står 120 men du kör 140!"

Fast jag har nog större problem än så;

För man kanske bör släppa efter lite på gaspedalen när man är framme över en timme snabbare än vad GPS:en kalkylerat.

Och så avslutar vi dagen


med lite krabbfiske.

Hoppsan.


Det råkade bli en tur till Tylösand ocksä. Jag är fan hopplös.

Only me.


Jag är nog den ende, i hela jävla världen, som klarar av att åka 5 mil åt fel håll,tillbaka mot Stockholm,efter att ha tankat, trots att jag har en GPS.

Hej sommar.



Det är fritt fram.


Inte en trafikpolis så långt ögat når. Me like.

Har jag missat nåt?


Det verkar som om djuren i Safariparken också har semester. Inte en käft här.

Ja just det ja.


Det är jag och 5000 till som ska hit. Det står fullt på alla skyltar. Jag blir lite trött på min anusplanering.

Det börjar bra.


Går igenom resväskan mentalt och konstaterar att jag har femtioelva jackor till talibanen men ingen till mig själv. Inte ens en tröja. Smart.

Om 50 minuter.

Strax åker jag och talibanen på en miniturné i södra Sverige. Efter några justeringar så blir det;

Kolmården - för talibanen.

Halmstad - vina & grilla sig lite.

Torekov - luncha sig lite med kund - och hoppas att talibanen kan uppföra sig.

Båstad - vina sig lite, prata sig lite.

Helsingborg - luncha sig lite med favoritkund - och hoppas att talibanen kan uppföra sig.

Limhamn - vina sig mycket, äta sig mycket.

Ullared - shoppa sig mycket.

Göteborg - Liseberga sig lite....urk.

Just nu står en tomte i rutan och pratar "starka vindar, upp emot storm" och "nederbörd, kraftig med regn".

Så jag packar ned varsitt cyklop också.

Och så hoppas vi att alla idioter på vägarna håller sig undan.

Nu så.

måndag 20 juli 2009

Nyhetstorka. Eller hur man gör nonsensreklam.

Jag tittar tv4:s Nyhetsmorgon.

De intervjuar en man som "har startat Sveriges enda (får jag jävlarimighoppas) diabetesmuseum."

D I A B E T E S M U S E U M

Nu får dom fan lägga av.

Om att inte kunna sova.

I morse vaknar jag 03.30.

I 40 minuter ligger jag och lyssnar på det enorma regnoväder som råder, sen ger jag upp och går ned.

Tänkte att det var jävligt viktigt att meddela omvärlden detta.

Kan för övrigt konstatera att min lilla Taliban-turné kommer att omges av sommarens sämsta väder.

Det betyder att vi kommer att få umgås lite mer tajt än beräknat.

Det betyder också att vad som helst kommer att hända.

I morgonbitti kl 8.00 åker vi.

söndag 19 juli 2009

Att tappa bort sina gosedjur.

Bakgrund:

När talibanen är 2 månader får hon ett gosedjur; en kossa. Kossan är då större än vad hon är men kom att bli hennes allt. Den döptes till Joppe, och hon kan inte leva utan Joppe.

Eftersom hon har haft en sån stark relation till honom, så försökte vi tidigt att leta efter ytterligare en. En exakt likadan. Om utifall att vi skulle tappa bort Joppe.

Dessvärre hade företaget, Teddykompaniet i Båstad (där i stort sett alla Sveriges kramdjur av kvalitet kommer ifrån...) slutat producera just Joppe.

För drygt ett år sen får jag ett hett tips om att det ligger en Joppe ute på Tradera. En sprillans ny. Jag budar och tar hem auktionen. Jag skriver en stor lapp; "Hej, jag heter Tradera och undrar om jag kan få bo hos dig och Joppe." Sen arrangerar jag det så att det en dag ringer på dörren. Jag ser till att talibanen öppnar och där på trappan sitter Tradera med sin lapp.

Talibanen kunde vid det laget läsa, och blir fullkomligt överlycklig. Joppe, som i hennes värd är en kille, trots att det är en ko, har ÄNTLIGEN fått en storasyster.

För Joppe är, så här snart 6 år senare, en mager liten jäkel. Söndertvättad. Kraftig anorexivarning om jag uttrycker mig i klartext.

Tradera däremot, hon såg ut som Joppe gjorde i början: fluffig och übermjuk.

Så Joppe och Tradera har fått samsas om kärleken. Och för säkerhets skull så får de sällan lämna huset.

Utom idag. För de skulle absolut med på morfars 65-års firande på finrestaurangen. När vi ska åka hemifrån blir det lite stressigt. Jag säger att det är bäst att de är hemma. Hon tjafsar emot. Vi får plötsligt svinbråttom och alla tankar på gosedjur är borta.

När vi flera timmar senare är på väg hem så hörs plötsligt att avgrundsskri från baksätet:

"JOPPE....TRADERA!!!"

Vi säger att dom är hemma. Talibanen hävdar att de minsann följde med, men maken och jag vet med bestämdhet att de ej var med inne på restaurangen. Så vi kör hemåt i godan ro, övertygade om att talibanen svamlar.

Väl hemma letar vi igenom hela huset. 2 gånger. Jag tvingas upp på vinden, trots att jag säger att det är fullständigt, fysiskt omöjligt att de skulle vara där, men får till svar: "mamma, du vet ju att Tradera är magisk, hon kom ju till oss på trappan, så hon KAN komma upp på vinden!" Så det var bara att kravla sig upp.

Maken kastar sig i bilen och åker tillbaka till restaurangen. För det enda möjliga stället att ha tappat dem på, om de nu var med över huvud taget, var på parkeringen.

Jag letar vidare utan att veta att, under tiden ringer talibanen mormor och morfar, och får dem att ta sig till restaurangen. För de inser ju vilken jävla katastrof det är.

Hon ringer storasyster, som är långt ner i Sverige på semester: "mamma, ju fler jag ringer desto fler agenter har vi som letar!"

Sen stannar hon upp; "Mamma, du känner ju hon som äger kramdjursfabriken som Joppe kommer ifrån RING HENNE NU MAMMA! Om du säger till henne att det är en katastrof så kanske hon kan göra en ny Joppe, mamma du måste ringa NU!"

Jag försöker förklara att dom inte kan göra bara EN Joppe.

Då ringer mormor. Gosedjuren satt på en stol utanför restaurangen. Maken sladdar samtidigt in på två hjul och plockar upp dem.

Och först på vägen hem kommer han på att han druckt en halv flaska vin. Smart.

I morgon åker jag till nån hundaffär och köper hundhalsband. Med adresstags.

Vilken jävla cirkus.

Om att ha med sig talibanen på restaurang.

Talibanens plastmorfar fyller 65 idag.

Talibanen börjar födelsedagen med att kräkas och deklarera att hon har ont i magen.

Så vi räknade med ett avbok.

Några timmar går och hon blir sen frisk.

Vi besöker en av Stockholms bättre restauranger.

Jag läser på menyn.

Och har svårt att välja bland alla smaskiga rätter.

Servitrisen kommer fram och jag velar mellan ett par riktigt goda varmrätter.

Plötsligt öppnar talibanen munnen och ut kommer, högt och t y d l i g t, så att alla omkring kan höra:

"Min mamma är med i VIKTVÄKTARNA!!"

Så jag gör en blixtsnabb kovändning. "Ehh, en Ceasarsallad tack."

Efter middagen väntas det otåligt på efterrätt. Servitrisen serverar oss kaffet och talibanen undrar varför hon inte har efterrätten med sig. Förvisso på ett mycket artigt sätt.

Servitrisen svarar snällt: "Jamen du vet, jag har ju bara två händer."

Talibanen kontrar snabbt med ett. "Jamen du har väl en bricka?"

Note to self:

Ge fan i att ta mig talibanen på restaurangbesök de närmaste 7 åren.

Att jobba sig lite. Lönedags med 60-meters sprinterlopp.

Jag åker bort om ett par dagar.

Innan dess måste lönerna godkännas av chefen.

I det här förhållandet så är det samma procedur varje månad:

Hustru gör löner. Kollar noga att make sitter i telefon...lägger mappen på bordet och går för dagen.

För, varje månad kommer primalskriket: "VAA! Hur kunde det bli så HÄR mycket?!"

Same same always alltså.

Nu är det lite knivigare. Nu är vi hemma. Han sitter i sitt arbetsrum. Djupt försjunken i siffror på datorn. Han sitter med ryggen mot dörren så jag smyger in mappen och lägger den på skrivbordet intill honom. Sen smyger jag ut.

Tills parkettgolvshelvetet från anno 1922 knarrar satan och avslöjar mig. Och hör: "Tro'runte jag HÖRDE dig!"

Men då är jag halvvägs uppför trappan och sätter igång dammsugaren däruppe.

Så slipper jag månadens primalskrik.

Alltid är det nåt.

När klockan är 08.30 och talibanen fortfarande sover, ja då blir man misstänksam.

Men man tänker skärgård.

Man tänker frisk havsluft, och man tänker vaknade 05.10 föregående morgon.

Tills hon vaknar 10 minuter senare och är svinsjuk.

Grejtans.

Taliban-turnén startar tisdagmorgon 08.00. Sharp.

Det blir los Alvedonos.

Plenty.

Han. Den där sexiga.



När man är ute i skärgården så tänker man mycket.

På många viktiga saker.

T ex på var den här godingen tagit vägen.

Ricky Martin....

...ni vet, han som uppträdde på Allsång på Skansen och fick närmare 4,5 svenska kvinnor att gränsla tv:n och skruva upp ljudet maximalt.

Well, det satt nog en och en annan man där på tv:n också.

Det är viktiga tankar.

Klarvaken.

Jag vaknar tidigt och är förbannad över att ha varit vaken halva natten. Jag brukar kunna dricka kaffe sent på kvällen utan att ha några insomningsproblem liksom.

Kommer ned i morse och ska försöka mig på att göra en cappucchino.

Inga problem.

Men jag noterar att alla sorters varianter har samma grundinställning;

Extra stark.

Jaha. Inte så jävla konstigt då'ra.

Ska nog styra upp den där maskinen lite.

Att komma hem. Och vara vaken.

Jag åkte hem en dag tidigare då jag är så satans stressad över Taliban-turnén. Det ska strykas, packas, planeras och städas.

Ja. Städerskorna har forftarande semester och ja, jag gillar att det är städat när jag kommer hem.

Eller ja, maken är ju hemma så det blir väl en smärre hjärnblödning när jag kommer tillbaka.

Och ikväll måste jag på en viktig middag.

Igår var det osedvanligt tyst på telefonen från makens sida. Först tänkte jag att han kanske sov ut. Och pillade sig lite i magen. Och hade långfrukost. Utan en fru som tjatade hål i huvudet på honom.

Tills det kom ett MMS. Maken har fått hem sin nya leksak. Värstingkaffemaskinen. Så hela dagen gick åt till att provsmaka kaffe. Göra inställningar och njuta av livet som gräsänkling. Så det fanns ingen tid över till att ringa och tjata på mig.

Så när jag kommer hem i går kväll så ska det provsmakas kaffe. Det är latte, cappuccino, macciato, espresso and you name it. Många sorter är det.

Men när man kommer upp "i en viss ålder" så finns det en sak som liksom goes without saying:

Man leker inte kaffeconnessiur och dricker alla sorter som finns efter 19.00.

Det är inte så svårt att gissa vad som hände, men 00.30 tvingade jag mig i säng.

Sa jag att jag vaknade, fel: väcktes 05.10?

Ladies and gentlemen: I'm home.

lördag 18 juli 2009

Är det inte myror o fåglar


så är det ormar. Tur att Pip-Larsson är hemma. Han hade fått en hjärtinfarkt. Lätt.

'Mamma!'


Klockan 05.10; 'mamma, var är sladden till min dvd-spelare, den är urladdad? Och mitt ritblock?' Jag säger bara: 5-åring till salu. Nä, fan: 5-åring BORTSKÄNKES. Veckans tips: blanda aldrig sol, vin och 5-åringar. I'm dead. Och NÄ: jag kan inte somna om!

fredag 17 juli 2009

Hett tips.


Om man nu ska sova middag under ett parasoll, så kan det vara bra om man först förutspår var exakt solen kommer befinna sig en timme senare. Det kan till och med kallas intelligent. Vi andra vaknar av att vi håller på att bli friterad grisfilé. Man kan säga att man har ont. Märkligt nog känns smärtan mindre för varje glas vin jag tar. Asså, man är ju för fiffig ibland. Och så förtränger vi morgondagen. Bäst så.

Leva.


Vitt vin, klarblå himmel, sova sig lite i solstol. Herregud så jag kan vänja mig. Saknar bara en Pedro som kan bistå med paraplydrinkar och en Melker Andersson som fixar käket också. Ja, kanske lite make också. Men bara lite.

Skärgårdsluft.


Herregud. Talibanen, som alltid vaknar 6.30, SOVER. Klockan är 7.44 och det är jag och fågeljävlarna. Vilka annars liksom! Och jag ser att jag slirade på tangenterna lite längre ner: BOPPAR ska det vara. Inget annat än BOPPAR. Och jag är fortfarande öm.

torsdag 16 juli 2009

Att tänka med anus.


När man åker ut i skärgården så kanske det är smart om man klär sig efter syfte. Att klampa omkring i sankmark i Guccisandaler känns ju något mindre intelligent. Men så har jag aldrig påstått att jag är smart heller.

Bobbar till havs.


Vi har äntligen kommit in mot land. Efter att i 20 min skumpat på mycket hård sjö. Talibanen studsade och skrek 'mera, mera!!, samtidigt som jag undrade om elasticiteten i bobbarna skulle ge vika och få dem att ramla ned i knävecken. Äntligen framme så satt äggstockarna uppe vid axlarna och jag kan återigen konstatera att jag är en landkrabba.

Somliga har med sig handväska.


Andra en gräsklippare. Ringer gräsklippartomten men det tutar bara upptaget. Så jag packar in schabraket i bilen och ska släppa av den där på vägen till skärgården. Kommer dit och det är semesterstängt. Gubbfan måste ha glömt att lägga på luren. Så nu åker jag, talibanen och gräsklipparen ut till skärgården. Verkar ju bra.

Amenfyfan


Fatta: det ligger en myra i mitt kaffe! Jag flyttar snart. På allvar.

Om fötter. Fula fötter.

Jag har en liten släng av fotfobi.

Och givetvis så äktade jag mannen som har Sveriges näst fulaste fötter.

De fulaste tillhör min exmake. ..no wonder ex liksom..

I alla fall.

Maken har fötter som en anka. Spretiga. Och låååånga tår. Så långa att man i mörker kan missta dem för fingrar.

Och han kan fan vinka med dom!

Och även om någon gav mig pengar så skulle jag aldrig stoppa dom i munnen. Ever.

Jag sitter och spelar spel med talibanen.

I leken ingår att jag ska blunda och titta bort en stund. Jag böjer på huvudet och slänger en blick på golvet.

Och tittar på hennes fötter, som hon har i en viss vinkel.

På snart 6 år så har det undgått mig att hon har ärvt sin fars fötter.

Typ den enda jävla kroppsdel man inte kan plastikoperera.

...man ska inte vara utseendefixerad...jada..jada...jada...och ja, jag vet vad som är viktigt i livet. Never the less så kommer den stackarn få leva med fula fossingar...

Skärgården nästa.

Idag ska jag och talibanen ut till skärgården.

I 4 dagar ska jag göra absolut nada.

Bara äta, dricka, prata och sova.

För med tanke på att jag ska på roadtrip med talibanen nästa vecka, så behöver jag samla kraft.

Jag vet inte om den där idén var så smart.

Tänkte på en sak. Chokladogrammet.

Klockan är 06.50 och jag är sugen på choklad. Don't ask me why.

Så då kom jag och tänka på det där choklado-grammet som någon av er därute skickade till mig för nån månad sen.

Som gjorde att jag nästan höll på att börja böla där på kontoret.

Är det inte dags att ge sig till känna nu va?!

Om inte annat så är jag jävligt nyfiken.

Kom igen nu.

Who was it?

onsdag 15 juli 2009

Giljotindags. Who, who, who?!

När vi gifte oss maken och jag, så lade vi ner en smärre förmögenhet på fotograferingen. Vi hade två olika fotografer, varav den ena var/är en mycket känd och skicklig fotograf, och därmed sinnesjukt svår att boka. Så jag bönade, bad och mutade för att få till det med honom.

Den ene fotade före vigseln, och den andra efter.

Vi "fick" två olika album av dessa herrar. Den ena i färg, och den andra i svart/vitt.

Han, den där som var så skicklig, gjorde det svart/vita albumet. Det har också kommit att bli mitt favoritalbum.

Dessa två ligger under varsitt bord i tv-rummet.

För en stund sen så tar talibanen favoritalbumet och frågar om hon får bläddra i det. Hon har aldrig gjort det förut så jag säger okey, "men var försiktig". Varje sida har en avskiljare av tunt, skirt papper för att skydda fotona.

En sekund senare hör jag:

"Mamma, det ser ut som det är kaffe i albumet."

Behöver jag säga att jag studsade upp från stolen och kastade mig över albumet?!

Och konstaterar att NÅGON i familjen (jag har åtminstone TVÅ läskunniga som är här inne och läser) förmodligen har tappat ett glas vatten (tack gud för att det inte var kaffe) över bordet, och det har sen runnit ner i albumet. Och givit fula, mörka ringar på varje sida. Och fått några av fotona att klistras ihop med avskiljaren.

Behöver jag säga att samtliga familjemedlemmar i detta nu, kan skatta sig överjävligt lyckliga över att de inte är hemma?!

Satan vad lack jag är.

Rastlös.


Har jag sagt att jag, utöver 8 äppelträd och 1 plommonträd, även har ett megastort körsbärsträd? Det är för övrigt här fågeljävlarna sitter på morgnarna. Vet ni förresten vad det blir för färg på fågelbajset när de flyger omkring i vår trädgård och skiter ned alla möbler? Lila. Fatta: lila! Men maken vägrar såga ned fanskapet.

Walk over.


Dom där gräsklipparna kan dra åt helvete. Bok, radio med Sommar, i hängmattan will do för mig. Taliban med portabel dvd-spelare i den andra hängmattan. Jag tar ut en semesterdag idag.

En bild säger allt.


Eller hur var det nu igen?!

Min man och gräsklippare.

När vi flyttade in i det här huset för 7,5 år sen så insåg vi att det behövde inhandlas diverse apparater till trädgården.

När det kommer till maskiner så är maken ingen RUSTA/JYSK-kille.

Nä, det ska vara värstinggrejer.

Och det var med nöd och näppe som jag lyckades avstyra honom ifrån att köpa en gräsklippare modell bil. En sån man sitter på och kör runt.

Jag kände att vi förvisso bor i finförorten, men att en tomt om 1000 kvm knappast motiverade till ett sånt inköp.

Han tyckte att jag var en tråkkärring men kompenserade det med att köpa en normal värstinggräsklippare.

Och pojkar har ju alltid kul med leksaker till en början. Så turerna i trädgården blev lite glesare med tiden.

Men innan han hann lägga av helt, så lyckades han med kontstycket att köra på en järngrej, varpå värstingen skrek till och stannade. För gott.

I samband med detta så sålde vi makens barndomshem. Och se där: en fullt fungerande, vanlig svenssonklippare.

Så den har fått tjäna sitt syfte här hemma de tre senaste åren.

Tills härom veckan. Något hände. Maken hävdar att jag har sabbat den, jag hävdar att jag borde ha märkt något.

Men, vi är rörande överens om att den har pajat. Alltså, jag kan få igång den, halvspringa lite medan den hostar satan, och sen stannar den. Och så får jag vänta lite, dra igång den och halvspringa lite till.

Så har jag gjort nu några gånger.

Idag hör jag att den låter värre än vanligt. Så jag springer som en jävla gnu för att den ska ta så mycket som möjligt.

Vid ett tillfälle står talibanen i köksdörren och säger något. Jag hör inget pga av ljudet och vågar inte stänga av den, så jag sneddar rakt över gräsmattan, springades....i mina sexiga hjärtpyjamasbyxor (se nedan inlägg) för att höra vad hon vill.

GIVETJÄVLAVIS så lägger den av då.

För gott.

Och jag sliter fram värstingmaskinen ur boden och tänker att den säkert går igång nu. Att den har ju vilat i några år, så nog funkar den.

Dahhh! Sa jag att jag egentligen är blond?!

GIVETJÄVLAVIS så fungerar den inte.

Så nu står jag i trädgården med två skitmaskiner som inte fungerar. Och gräsmattan ser ut som hej kom och hjälp mig. Som ett rakat huvud där frisören gått bärsärkargång liksom.

Det råder ingen som helst tvekan om att grannar o.dyl kommer tro att jag varit packad.

Om inte annat med tanke på klädseln.

Nu går jag och bajsar istället.

Att klippa gräs i finområdet.

Denna sommar har jag definitivt och slutgiltigt blivit uppgraderad till Gräsmattechef. Och så här, ett par månader efter utmärkelsen (= frånvaron av maken i trädgården = jag fattar läget..) så har jag kommit att tycka att det är rätt nice och gå runt med gräsklipparen. Det tar 1,5 timme så man hinner tänka en del.

Jag har dock ett problem. Vad jag än sätter på mig för skor så blir jag grön under fötterna. Och det är apsvårt att få bort. Jag har ett par Birkenstock á la trädgård, som alltså ser ut som ett par låga träskor.

Okey. Kommer till det.

Imorse kliver jag som vanligt upp och duschar. Jag tänker att det som ska bli dåligt väder = jag slipper gå ut och kan ägna mig åt att städa huset.

Alltså är klädseln inte så viktig.

Så jag drar på mig ett rosa linne, möjligen en storlek för liten då bopparna är det som syns först när jag kommer gående.

Till råga på allt så sätter jag på mig en cp-behå, just för att jag ska städa och bli svettig. Denna behå är modell nu-ska-vi-framhäva-boobsen-ja-jävlar-i-mig.

Men det spelar ju inte så stor roll i sammanhanget liksom. Jag ska ju inte träffa någon idag.

Avslutningsvis sätter jag på mig ett par pyjamasbyxor á la caprimodell. Alltså slutar nedanför knäna.

Ett par rosa-och vitrandiga. Med hjärtan på. Det går bra att skratta men dom är åtminstone från Victoria Secrets, så jag bjuckar på det.

Nån timme senare noterar jag att solen minsann kommer fram.

Jag ska ut i skärgården i morgon, och resa bort i nästa vecka.

Jag är gräsmattechef.

Alltså måste det klippas gräs idag.

Precis innan jag går ut så tänker jag på hur gröna mina fötter brukar bli. Jag kommer då på en genial idé: jag sätter såna där fryspåsar på fötterna och sticker i dom i skorna sen. Visst, jag lär svettas satan, men jag blir åtminstone inte grön.

Ut i boden och hämta gräsklipparen.

Nåt har hänt med den. Den låter som om den har astma och bronkit. Alltså ett ljud som får folk att höja på ögonbrynen här i finförorten.

För några månader sen skalperade jag min trädgård. Jag klippte ned häcken nästan till marken och lite annat smått och gott.

Den har vuxit en del. Dock inte tillräckligt. Jag har en hörntomt. Alltså häck på två sidor. Alltså insyn på två sidor.

Och jag går där i allsköns ro. Fram och tillbaka. Människor går förbi. Jag nickar så där som man ska göra i finförorter.

Jag tänker att: det var fan vad folk glor, det måste vara många turister som hälsar på folk här i grannskapet.

Och lallar vidare.

När gräsklipparen till slut får ett dödligt astmaanfall och lägger av för all framtid och jag står där och svär, så kommer en kompis förbi.

Och undrar om jag har fått en elektrisk stöt i hjärnan: "Ehh, alltså, hur ser DU ut?"

Då inser jag vad folk ser:

En halvfet kärring i knallrosa linne, med boppar härifrån till himlen, i ett par vitrosa-randiga pyjamasbyxor med hjärtan på.

...och toppar det med fötterna i ett par plastpåsar inkörda i ett par röda Birkenstock.

No jävla wonder att maken ständigt jobbar över.

Att drömma.

Jag drömmer att jag står på flygplatsen i Thailand.

Och ser ett plan störta. Över en parkeringsplats där min Volvo Jeep står fullpackad inför resan nästa vecka.

Vaknar med sprängande huvudvärk.

Jag tror att jag tar cykeln.

Faktiskt.

tisdag 14 juli 2009

Tuttar.

Note to self:

När bopparna i urringningen ser ut som två nedtryckna baguetter;

skita i urringningen

alternativt

ringa hovleverantören av snygga boppar: Farbror Doktorn.

Fort som fan.

Allsång på Skansen. Kill me. Fort.


Jag håller på att kvävas av ett popcorn när nån dumjönsgrupp vid namn Larz-Kristerz dyker upp i rutan. (...och vad ÄR det med dessa jävla stavningar och bokstäver...?!)

Samtliga 6 töntar skuttar omkring på scenen med farmors gamla hattlamps-fransar. Nån sorts vit och vinröd blus/skjorta/vetefan-historia. Som dessutom har PUFFÄRMAR.

MEN VAD I HELVETE!

Tantvarning. Yttepytte.

Är man tant om man tänker titta på Victoriadagen, eller vad det nu heter?

Tag i beaktande att jag tänker poppa popcorn.

Alltså, då borde man ju kunna dra av några tantpoints.

Eller?

Sommarsex i Expressens anda.

Läser Expressens nätupplaga. En artikel om sexhoroskop i sommar. Sånt skit hoppar jag i normala fall över, men nu har jag tråkigt.

Och se där ja;

SOMMARENS TEMA:
Din sexuella energi är ombytlig, nyskapande och rastlös. Du tycker om att titta på när andra har sex och attraheras i hemlighet av lösaktiga typer. Att vara fler än två i sängen ser du som en extra krydda. I sommar får en glödande Mars grepp om dig och det blir svårt att koppla bort de sensuella fantasierna som vill att du ska ta några heta initiativ!

Å jävlar i min lilla låda vad det ska sexas här ser jag. "Attraheras i hemlighet av lösaktiga typer". Okey. Men var är dom då?! Och Mars, när ramlar jag över den glödande herr, eller kanske fru, Mars?

PASSAR OCKSÅ:
Du om någon vet hur man tämjer det egensinniga Lejonet med klyftiga och omväxlande sängkammarlekar. Denna stolta katt smälter för dina ansträngningar och du får massor av värme och beundran tillbaka!

Hoppsan, sa jag att maken är ett Lejon?!

Herregud, finns det nån därute som kan ta hand om talibanen, jag har plenty to do här ser jag!

Märks det att jag är rastlös...

Jag vann.

Eftersom jag har en make som ständigt har dåligt samvete för att han spenderar för lite tid med talibanen, så har han lyckats skapa ett monster av damen i fråga.

Detta betyder att talibanen får sin vilja igenom 9 av 10 gånger.

Och i början var det säkert inte meningen, men nu börjar jag på allvar undra om makens regionala ursprung har något med saken att göra. Att det var nåt i gröten. Eller i dricksvattnet.

Jag är rätt sträng. Mycket kärlek men många regler. Och jag försöker få min käre make att förstå konsekvenserna av att släppa efter för mycket. Om inte annat så borde min 18-åring vara ett vandrande exempel på att mycket kärlek och många regler fungerar.

Men icke. Det räcker oftast med att talibanen lägger huvudet på sned och armarna runt hans hals, så är han körd.

Och nu när han äntligen gör små tafatta försök att styra upp det här, så går det inte alls. 6 års inrotade vanor sitter rätt duktigt.

Så unga fröken och herrn i huset är osams varenda dag. Alltså VARJE dag.

Men det var ju fan inte det jag skulle skriva om. Jag spårade ur lite här.

Talibanen och jag var nyss och storhandlade. På vägen dit så frågade hon om hon möjligen kunde få en mjukglass efteråt, vilket jag sa vara okey.

När vi står vid kassan så börjar hon klättra på dom här "staketen" som avskiljer kassorna mellan varandra. Jag ber henne tre gånger att hoppa ned därifrån eftersom det inte är nån lekstuga och för att man kan göra sig illa.

Inget gehör.

När jag packat klart allt så går jag mot utgången. Talibanen svänger av åt motsatt håll för att köpa mjukglass.

Icke. Sa jag.

Och det blev ett jävla liv. Hon drog vagnen med alla kassarna dit och ställde sig i kön.

Jag talade om att vi kunde stå där till stängningsdags, 22.00 ikväll. Utan problem. Men att glass kunde hon glömma. För att hon inte lyssnade.

Hon stirrar på mig och jag ser att ögonen brinner och att hon laddar för nåt riktigt jävligt, men i sista sekund lägger hon band på sig och säger: "Så DÄR sträng kan man FAKTISKT inte vara mamma! INGEN utom du är så sträng!"

"Jo, det kan man, och nästa gång kanske du lyssnar på mig när jag ber dig hoppa ned därifrån."

Hon ger mig det trippla av onda ögat och stegar ut ur affären.

Och jag var såå nöjd.

Herregud. Hur svårt kan det vara liksom.

Los turos semestros Talibanos

Har suttit några timmar och planerat min resrutt nästa vecka.

Herregud, geografi har aldrig varit min starka sida. Ingen i min vänkrets skulle höja särskilt mycket på ögonbrynen om jag sa att jag åkte mot Skåne men hamnade i Östersund. Ingen.

För ibland ballar min GPS ur, men nu så har jag övertalat maken att få ta Volvo-jeepen. Och ska jag krocka, så ska jag i alla fall inte bli mosad.

Tänkte att han inte behövde veta att jag ska packa bilen smockfull när vi är i Ullared. Jag ska slå världsrekord i att handla där tänkte jag. För att det är så sablans kul.

Hur som. Jag börjar med Kolmården tisdag morgon. Vidare med övernattning i Värnamo för ett besök på High Chaparral.

Sen drar jag vidare till Torekov och förenar nytta med nöje, har en storkund där. Och där har dom säkert nåt schysst hotell man kan ta in på. Och nåt badhak så talibanen kan få springa i sanden.

Vidare mot Båstad nästa dag. Våldgästa sig lite hos kamrat. Om hon har hittat hem från alla partyställen vill säga...

Sen blir det Helsingborg. Lite nytta med nöje igen. Och hämta make på flygplats. För nu kommer pengarna att ha tagit slut så det är bra om han kommer. För vidare transport till Limhamn.

Och efter några dagar där så åker vi till Ullared. Sova sig lite i Varberg eller Falkenberg. Sen vidare till Göteborg nån dag, eller två. För talibanen ska få gå på Liseberg.

Så det är därför maken måste ned. Jag åker inga karuseller. I synnerhet inte efter helvetesfärden på Grönan härom sistens.

Sen är det back home.

Ett par dar. För planering av nästa tripp. Om jag hinner.

Skulle nämligen vilja åka uppåt i landet. Problemet är att det är så satans mycket mygg. Och jag är rena smörgåsbordet för dessa små satar.

Guilty


Det känns som om det har lunchats en del på McDonalds lately. Och dom är ju inte ens snygga.
Det känns som om jag måste tillägga att jag är helt oskyldig. Vad tror ni om mig egentligen?! Jag har liksom inte svalt kompassvattnet helt. Inte än.

måndag 13 juli 2009

Jag behöver tips. Portabel DVD-spelare.

Jag ska på Taliban-Turné i nästa vecka. Jag drar på tisdag.

Och för att i lugn och ro få lyssna på Sommar varje dag, och få vila hårt utslitna öron, så tänker jag mig en portabel dvd-spelare.

För slutmålet är Limhamn i Skåne. Och det lär ju ta några dagar då jag ska göra en del stopp på vägen.

Fast man kanske ska börja med och meddela de goda vännerna jag ska hälsa på.

För dom har ingen aning;

Hallå Petra & Jonas: jag tänker ankomst ons-tors nästa vecka. Maken får flyga ned på fredagen. Eller nåt. Funkar det?

Så ni som har köpt portabla dvd-spelare: give me some hjälp här please. Inget skit, men heller inte för dyrt. Vi har haft lite väl mycket utgifter den senaste veckan...

Att inte glömma. Om en kaffemaskin.

För nåt år sen köpte vi en liten skitmaskin som utlovades mucho gott kaffe.

Och jämfört med den vanliga bryggaren så fick vi nog hålla med. Kaffet var gott. Eller rättare sagt; it's all about the böna.

Den trogne bloggläsaren vet att maken gick i taket när jag köpte den här maskinen. För han ville bestämma själv. Han ville undersööööka marknaden. Han fick en mindre hjärtinfarkt över att jag, på en mässa, gick raka vägen över till grannmontern och beställde maskinen. Han påstod att det var en killgrej.

Sen att han själv sprungit fram och tillbaka och tiggt 18 koppar om dagen från just denna lilla maskin under alla mässdagarna, well, det spelade ingen roll.

Så det manliga lilla egot fick sig en törn när hustrun fattade enväldigt beslut.

Och så blev det lite upprörda känslor när hustrun inte tittade så noga på köpeavtalet. Hustrun råkade samtidigt skriva på nåt om prenumeration på kaffeleveranser i två år.

Man kan säga att det bidde lite dyrt.

Den här maskinen har hängt med rätt hårt så nu har den börjat balla ur.

Jag tänker mig en liten gemensam undersökning av marknadens kaffemaskiner. Och ett litet gemensamt beslut. För det började bra härom veckan.

Maken har minne som ett stolsben. Alla dar i veckan, utom när det gäller mitt kaffemaskinsinköp. Då glömmer han inte en hustrulig oförätt.
Och härom dagen åkte jag bort ett dygn. Just den dagen var det tydligen "beställa-kaffemaskin-dagen-now-or-never-ever".

Så på fredag kommer det här monstret. Och jag börjar tro att han ska lägga ned företaget och öppna kaffestuga här hemma. Nån som vill komma på fika?





You´ve got mail.

"Ring mig nu. Jag är snäll."

Färdigkvittrat.

Jag är inte nån människa som kvittrar eller sjunger små trudelutter.

Inte alls.

Men på väg till jobbet idag så kom jag på mig själv med att nynna. Glad så ända in i helvete för att jag skulle få jobba EN dag.

Planen var att göra löner under tiden talibanen följde med pappa runt till butikerna.

Jag skuttar in på kontoret, bara det är en bedrift med tanke på fysiken, och smackar igång datorn.

Sen börjas det.

Alla jälva femtioelva tusen samtal från chefen. En del viktiga, men de flesta fullkomligt oviktiga.

När han sitter i en bil så händer något. Fingret åker upp i näsan och det grävs så det står härliga till. Så gör han alltid när han TÄNKER. Och han TÄNKER mycket kan jag säga.

Och när han TÄNKER så pluppar det upp en massa idéer. Och vem ringer man till för att tömma sig på dem, så att man kan fortsätta att TÄNKA med fingret nu i nära angränsning till hjärnan?!

Mellan samtalen försöker jag koncentrera mig på 60-talet löner. Jag avskyr siffror. Jag måste sittat totalt ostörd när jag gör löner. Annars blir det fel.

Jag får aldrig sitta ostörd.

Vilket alltid leder till att chefen ska korra mina löner och samtidigt tala om att jag slarvar. Jag blir lika förbannad varje gång och säger till honom att han ska ge fan i att ringa.

Och ja, jag måste svara eftersom jag är ensam på kontoret. Alla har semester. Annars hade livet varit något enklare. Som nu. Sitta här hemma och dra ut telefonjacket och stänga av mobilen. Väry nice.

Hur som helst så hinner jag nästan färdigt innan han och talibanen dundrar in på kontoret. Då börjar den riktiga karusellen: talibanen är urtråkad efter att ha suttit i en bil hela dagen samtidigt dyker det upp några rejäla bränder som måste släckas omgående.

Och min man är jordens sämsta brandsläckare;

Han får fullkomlig panik och springer mellan rummen. I normala fall pratar han extremt fort. När han är stressad och pressad så är det halva meningar som kommer ut. Resten kan jag, med 12 års tränat öra/öga gissa mig till.

Problemet är att talibanen är som alla andra barn: när ingen har tid så blir man a pain in the ass. Och lever djävulen.

Samtidigt som maken ställer femtioelva viktiga frågor till mig, som jag i den extrema stressen inte har en chans att komma ihåg svaren på. För min hjärna är semesterkopplad. Så allt som har med jobbet att göra står helt stilla i huvudet.

Detta i kombination med att jag har en stressjukdom, gör att jag till slut inser att det bara är att packa ihop. Och dra från kontoret snabbare än hans jävla finger kan åka upp i hjärnan.

Sen hem.

Till lugnet.

Och konstatera att det skulle inte förvåna mig det minsta om min man dör i en hjärtinfarkt innan det här året är slut. På allvar.

Synd att det inte går att få honom att inse det.

För dö kommer han att göra.

Gud hör bön.


Maken låter meddela att jag får semesterdispens idag. Jag har sällan haft så bråttom ut genom dörren. Halleluja, jag ska jobba idag!

söndag 12 juli 2009

Min man och hans akvarium. Giv mig styrka.

För länge sen gjorde jag misstaget att ge maken två guldfiskar. För att han tjatade hål i huvudet på mig om att vi skulle ha husdjur.

Husdjur är håriga.

Jag vill inte ha håriga husdjur i mitt hem. Såvida maken inte går med på städerskor två dagar per vecka. Och det gör han inte.

Dessutom dör husdjur och då blir man så ledsen.

Så han fick två fiskar i en skål. På köksbänken. Bra så.

En dag råkade jag spola ner hans fiskar i toaletten. För att jag blev förbannad.

Alltså jätteförbannad.

Han förlät mig aldrig för det där, så när han började andas om akvarium så var jag rätt mör.

Och tror att vi ska köpa en liten historia.

Det blev ett på runt 200 liter.

Men det var inte hans fel. Nä, min bästa kompis tyckte att jag var en grym fru, så hon köpte Sveriges största guldfisk. Nån felavlad historia med hjärnan utanpå huvudet. Hon döpte den efter sig själv bara för att hon visste att jag inte skulle ha mage att spola ned fanskapet då. Dessutom hade det blivit stopp i toaletten.

Denna efterblivna guldfisk simmade runt som om hon hade en raket i röven. Och dunk, dunk in i glaset. I 1,5 år. Sen dog hon. Pang tjoff. Utan minsta påverkan från mig. Faktiskt.

Men vid det laget hade akvariumet förökat sig. Till en jävla massa fler fiskar.

Och det är ett himla hallå kring dessa. Ibland dör småfiskar. Inga konstigheter. Men i början blev jag förhörd vid varje dödsfall. Kan kanske bero på mitt track record.

Men det ska ojas varje gång. Och vara högtidiga begravningar. Förvisso i toaletten.

Och det ska köpas fina saker. Bästa maten. Bästa växterna.

Och jag hatar det där jävla akvariumet.

Akvariumet kleggade igen ofta, så varannan vecka tvingade maken mig att sitta och hålla en slangjävel som gick mellan akvariumet och toalettstolen. För att tömma vatten och sen fyllas på nytt från handfatet.

Och vi blev osams varje gång.

I julas fick jag nog och åkte och köpte en filtermaskin för flera tusen. En som passar ett 1000-liters akvarium.

Och mycket riktigt.

Idag är det första gången sedan annandag jul som det byts vatten.

Men nu har han en ny assistent.

Los Talibanos.

För jag sa upp mig i samma sekund som han öppnade julklappen.

Och jag sitter här och hör honom:

"Ajajaj, akta, akta, akta, håll slangen rakt!"

"Vänta, vänta, vänta, nu rinner det vatten på HELA golvet!"

"Nej, nej, nej, jag SA ju att du måste hålla ner den längre ned i hinken!"

Min man säger allting tre gånger. Alltid. För att han är störd. Eller från landet. Jag vet inte.

Sen hör jag:

"Du är världens bästa assistent."

Och snart ska nya grejer i.

För vi var i fiskaffären idag. Och för fridens skull så följde jag med in. Och han betedde sig som jag, när jag är på Tiffany's. Han var i extas. Nya växter, nya fiskar. Han undrar vad jag tycker/vill ha. Jag säger att alla fiskar suger utom saltvattenfiskar. Then we're talking liksom.

Men så pekar jag på grodorna och säger "dom". Efter många om och men så går han med på att köpa två stycken. Som, enligt fisksnubben, bara kan få vara i akvariumet ett par år. För sen blir de för stora och äter upp alla fiskar. Nämen Gud så tråkigt.

Sen går maken förbi ett ankare på 30 cm. Det blir pricken över i:et. Han stoppar ned ankaret i varukorgen och går till kassan.

Jag hasar efter och drar upp mobiltelefonen. För jag vill ta ett kort på kassadisplayen. För jag vill blogga om hur mycket dåren lägger ned på sitt bajsakvarium.

Men han håller för. För han vet vad som är i görningen.

Dock kan jag krasst konstatera att han lägger ned bra mycket mer stålingar på sina tv-apparater* och skitfiskar, än på sin underbara, oemotståndiga och vackra fru.

* jag råkade "hitta" en kartong i köket igår. En platt-tv med dvd till talibanen.

Turturduvor

Ett världskrig senare, då man som kronan på verket blev kallad ungefär det värsta man kan föreställa sig...;

....."Du är tamejfan exakt som min jävla morsa!"....

....så var vi rörande överens om hur man på bästa sätt skulle ordna upphängning av ett stycke platt-tv i sovrummet.

Maken kräver att jag tar tillbaka allt, men jag kontrar med att det fortfarande inte är 100% okey, endast 70%.

Och hade jag inte levt djävulen om hur det såg ut, så hade han aldrig varit så nöjd som han är just i detta nu.

Vi älskar varandra en vecka till.

Over and out.

Överjävligt gnällig och frustrerad fru.

Jag tror att jag ska skilja mig.

Jag tror faktiskt inte att jag passar att vara gift.

För jag blir vansinnig över småsaker.

Som att klockan i detta nu är 11.00.

Och att vi klockan 12.00 skall vara 45 min bilfärd härifrån.

Men innan dess skall present inhandlas.

Och just i detta nu står maken och steker frukostägg.

Som skall inmundigas samtidigt som man läser DN.

Sen skall det bajsas.

Talibanen gick upp 08.30 för att väcka honom, men det skulle liggas i sängen och tittas lite på tv innan man gick upp.

Och när han väl kom ned i köket så frågar han varför jag inte har städat undan stekpannan som står i diskhon.

Och frun som under tiden städerskorna har semester, lever efter devisen: alla-i-det-här-hushållet-plockar-fan-undan-efter-sig-själva står som ett frågetecken och upplyser maken att det var nog gårdagens steka-ägg-till-frukost som inte var uppstädad.

Den där morgonen när han var ensam hemma alltså. Strax innan han åkte och köpte en ny tv och dvd-spelare. I går morse alltså.

"Jamen jag jobbar ju, då kan väl du städa."

Vad han i klartext menar är att han, under min högst ofrivilliga, "semester" skall kunna betrakta det här som en hotelresort. Att han möjligen bara behöver torka sig i röven på egen hand. Resten skall frun ombesörja.

Och då känner jag att jag nog faktiskt SKA skilja mig.

På riktigt.

Släktträff. Och ytterligare upptäckter i tv-sovrummet.

Jag vaknar i morse och tror att gårdagens tv-upptäckt är en mardröm.

Eller hur.

Idag fyller någon i släkten år.

På makens sida.

Jag sitter i detta nu och funderar på om jag ska dra till jobbet och printa ut ett foto på tv-spektaktlet i sovrummet. På min A3-skrivare, så att detaljerna framgår ordentligt.

Och därmed visa att Mr Perfekt i finförorten har vissa Timellski-tics som måste elimineras.

För jag upptäcker ytterligare en sak igår.

På takbjälkarna finns en specialbyggd platta som endast är till för kabel-tv-boxarna. Alltså: plattan sitter så högt att du måste ha en stege sängen för att kunna mecka med dom. Detta gör inget eftersom man aldrig SKA mecka med dom.

Vad upptäcker jag igår?

Mr Timells not närbesläktade kusin har köpt en dvd-spelare. Och satt däruppe på plattan. Jag frågar HUR jag ska kunna titta på film. För det finns inte en jävla chans i världen att jag låter en stege stå permanent i sovrummet. Han tycker dock att det är en bra idé och kan inte alls förstå min motvilja.

"Är du inte glad?" Frågar maken.

"Jag är glad när vi har löst det här jävla problemet med kedjorna." Säger jag.

Och när jag lägger mig i sängen, just för att maken vill att vi ska inviga dvd-spelaren med en bra rulle, så noterar jag att tv-helvetet nästan är lika bred som sängen. Och just precis då inser jag att min man kommit jävligt billigt undan, och att jag har 100 upp på honom:

Han har alltså på egen hand gått och handlat en tv, kunnat välja helt fritt själv. Alltså skitit fullkomligt i min åsikt och måste därmed haft multipla orgasmer när han insåg att jag skulle vara borta i ett helt dygn och han kunde härja fritt. För nu har han nämligen fått en flerårig dröm uppfyllelse;

Nu kan han äntligen LIGGA i sängen och titta på sina fotbolls- och hockeymatcher.

Och tror han att han ska få sex det närmaste halvåret så tror han jävligt fel.

Fotnot: Maken tycker att det är av allra största vikt att jag upplyser alla om att han, om han står på tå, faktiskt når dvd-spelaren. Så HAN har inga som helst problem med konstruktionen.

lördag 11 juli 2009

Googla sig lite. Nej tack.

Talibanen sitter på golvet och bygger lego.

Och sjunger:

"Rör vid mig. Låt hjärtat stelna sig. I all våran hemlighet, finns bara vi...Blablabla."

Om och om igen.

Efter 20 minuter så blir jag nyfiken och går in på google.

Jag skriver: Texten till Rör vid mig.

Och jag inser att jag kanske skulle finslipa sökningen lite när nedan alternativ dyker upp;

Johnny Bode: Runka mig med vita handskar på.

Ehh.

Tack, men jag återkommer.

Semstertider i finområdet.

Talibanen kommer denna sommar att vara ledig 8 veckor.

Inget frivilligt. Hon är liksom in between. Mellan dagis och 6-års. Och då vi har kooperativt dagis så har vi inget ersättningdagis när det stänger för semester.

Så have one guess vem som är barnvakt. Eller livvakt. Eller lekledare. Eller bihang. Snart stendöd. Och hjärndöd. Pick your choice.

8 veckor hemma i finförorten kan få den mest tålmodige att ruttna.

Så jag tänker Sverigeturné här.

Om ett par veckor packar jag bilen och sticker. Slutmålet är goda vänner i Limhamn, eller vad det nu hette. Men innan dess måste jag in till Agneta på Ekmalmer Interiör i Helsingborg.

Ni som bor/är i närheten vet vad jag talar om: en av Sveriges finaste inredningsbutiker. Och Agneta är ett proffs. Och dessutom trevlig som få. Och så handlar hon ju saker av oss. Och hur många har kunder som bjuder en på vin när man är på seriös inköpsmässa i Frankfurt liksom.

Nåväl. Jag tänker att maken får flyga ned i slutet av turnen. Och sen drar vi en sväng förbi Ullared och har tävling: vi tokfyller två vagnar och gissar slutsumman. Den som förlorar får vara sexslav resten av sommaren.

Var finns det mer man kan göra? Skara Sommarland? (Astrid Lindgrens Värld avverkades för någon vecka sedan.) Jag är dålig på Sverige.

Och hotell? Ska man vara wild'n crazy och bara traska in på olika ställen och chansa?

Nä, tälta kan ni fetglömma. Jag tältar inte. Jag bor på hotell.

Jag och talibanen på TalibanTurné. Herrejösses.

Amen alltså. Jag kommer behöva semester när jag kommer hem.

Nä just det. Formex 27 augusti (Fackmässa för pryl- och inredningbranschen, jag ställer ut).

När katten är borta....och man köper sig en tv.

Det här mina vänner, det här är min man när han ska leka Martin Timell. Varsågod och klicka på bilden och studera noga, tack.
Detta är taket i vårt sovrum. Eller rättare sagt, det är takbjälkarna i vårt sovrum. Det är ca 5 meter upp till vårt tak så när vi flyttade in så köpte vi en vanlig tjock-tv och tog hit en kille som gjorde en specialupphängning för den.
I platt-tv-tider så har maken stört sig så hårt på att vi fortfarande haft en tjock-tv i sovrummet. Jag har sagt tvärnej till att köpa en ny, inte förrän tjock-tv:n går sönder.
I förra veckan pajade den. Maken grät av glädje. Nu skulle han äntligen få en ny tv däruppe.
Igår åker jag bort i ett dygn. Maken meddelar att han ska köpa en tv men jag är inte orolig, för hur ska han få upp den liksom. Han måste vänta på mig så att jag får hjälpa (bestämma).
I natt får jag ett MMS. Som denna bild, fast framifrån. Jag höll på att tappa champagneglaset i golvet för jag tycker mig skönja mina dyr-HANDDUKAR runt bjälkarna och ovanpå dom: KEDJOR. Jag skickar tillbaka:
"Du skojar."
Jag får inget svar, så jag messar tonåringen.
"Du. Tv:n."
Och får svar:
"Jag säger inget så har jag ingenting sagt."
Då får jag Mässling, Röda Hund och framfall på samma gång, och känner att jag måste fan hem och styra upp den där klåparen som har fått för sig att han är nån nära släkting till Timell.
När jag kommer hem är maken på jobbet. Jag springer uppför trapporna och in i sovrummet.
Och tror tamejfan att jag ska dö. Det är tio gånger värre än på bilden här. Det ser ut som Houdini varit i farten. Och från och med nu så kommer jag leka med döden, för om jag inte ser till att vara klarvaken varje gång jag kliver ur sängen så kommer jag slå i huvudet i den här jävla apparaten. För givetvis hänger den alldeles för långt ned och kanten är svinvass.
Jag pratar med maken på telefon:
"Amen, det där är ju bara tillfälligt, vi får fixa till det."
Och jag tänker att den där jäkla IKEA-skivan i badrummet är också tillfällig. I väntan på en svart granitskiva.
Det är 6 år sen.


Jag är tamejf-n förföljd.


Talibanen väcker mig 05.52: 'Mamma, hör du vad fåglarna kvittrar?!'

fredag 10 juli 2009

Ingen hemlängtan direkt.


Efter att ha kört 4-5 mil fel, trots GPS (ingen är förvånad) så hamnade jag mitt ute på bondvischan, 2,5 tim från Stockholm. Och givetvis smakar champagnen inte annorlunda här än hemma i finförorten. Jag tror visst att jag behöver jobba lite mer med mina fördomar. Skål på er!

Stön


När jag för en gång skull kommer kunna lyssna på P1 Sommar så är det en möglig trombonist som ska prata. Det är inte min dag idag.

Ojdå.


Insåg just att jag tankat bilen full, men bara betalade för kaffe och en barn-cd. Reagerade inte ens när hon sa "72 kr tack!" Och just den macken är hårt drabbad av smitare. Jag får panik och talibanen tror att polisen jagar oss nu.. Maken får åka dit.

Apropå korkade morsor.

Jag må vara en sträng mamma med lite konstiga tics, men jag får verkligen hoppas att jag har mer koll på läget än den här morsan.

Herrejävlar vilken nötskalle.

Monster i fina förorten.

Detta är ett väldigt tråkigt inlägg för dig som inte har barn....

Jag har varit så koncentrerad på tonåringens myndighetsdag, att jag totalt missat vilket monster talibanen håller på att utvecklas till den senaste veckan.

Bortsett från att hon och hennes far är på kollisionskurs varenda dag samt att hon alltid varit en dam med stark vilja, som man med järnhand måste styra rätt, så är det en ganska trevlig tjej.

Hon tittar mycket på tv. Eller rättare sagt, tv:n står på medan hon pysslar. Den enda kanal jag/vi tillåter är Playhouse Disney. En kanal med noll våld. Ingenting om de onda och de goda. Bara bra, pedagogiska program.

Häromdagen börjar talibanen nynna på en låt. "....bla bla Kim Possible....bla bla Kim Possible..."

Jag frågar vad det är och hon upplyser mig om att det är ett program som går på Toon Disney.

Tänker inte så mycket på det så här i födelsedagstider. Det enda jag säger är att "..om det är våld i det programmet så får du inte se det..." Lagom opedagogiskt i förbifarten.

I morse har jag landat mentalt och tar mig en titt på kanalen. Mycket riktigt; en jävla skitkanal.

Och då startar århundradets fajt. Talibanen, som har svar på precis allt kontrar hela tiden med det enda hon tycker borde sälja in sig bäst: "Men mamma, jag KOMMER inte att bli en våldsam eller ond unge, det är SÄKERT!"

Jag svarar att man inte blir det bara så där utan rätt var det är så börjar man bete sig illa, för att inte prata om vokabuläret man lär sig, och "du hör ju själv: dom använder ju orden hata och avsky, som du själv tycker är dåliga ord, dom säger ju hata HELA tiden!"

(Givetvis finns det barn som fixar att se dessa kanaler men min taliban är en svamp. Hon suger i sig allt. Och med tanke på hur viljestark hon är och vilka enorma problem vi har med henne så MÅSTE hon styras upp och hållas hårdare. Svårt att förklara i en blogg, men vi och dagispersonal är rörande överens. Så min syn på detta är inga som helst pekpinnar åt andra föräldrar. Inte alls.)

Det hela slutar med att hon får lov att se ett enda program som går på kanalen: nån jävla Kim Possible. Nån tjej "som räddar världen mamma". Jag är i allra högsta grad emot det men inser att om det är det enda program hon absolut vill se, av kanalens femtioelva värdelösa skitprogram, så fine, hon får väl det då.

Jag har inte sett just det programmet förut. Så jag sätter mig och gör det nyss. Och blir helt jävla horrified. För det må vara att bönan räddar världen, men herrejävlar vilket språk: "asså, då'ba, bonnläpp, stick o brinn" etc.

Så nu ska jag surfa upp på nätet och leta mig fram till hur man låser barnkanaler.

Jag må vara en jävla Gestapo men det finns fanimej gränser.

Säger mamman som svär som en borstbindare...

...när talibanen inte hör.