Manligt och kvinnligt

I montern bredvid oss så står det en snubbe och kränger kaffemaskiner.

Jag och maken har länge pratat om att köpa en. Men vi är ju som vanligt på två planeter när det gäller gemensamma inköp.

På mässans första dag går jag över till den här snubben. På en av maskinerna har han ett finfint erbjudande. Den kostar i normala fall 8000 kr. Nu tar han 5000 kr. En sån där fin sak som sköter sig själv. Som talar om när den behöver rengöras. Sånt gillar jag.

Så jag säger att jag ska ha en. Han sträcker fram handen, och vi är överens.

Jag går över till makens monter och säger lite kaxigt: "Nu har jag köpt en kaffemaskin!"

Han stirrar på mig, för att se om jag menar allvar. "Vad snackar du om?"

"Jo, jag köpte den där". Sa jag, och pekade.

"Du kan väl för fan inte bara gå och köpa en kaffemaskin!" Säger maken, som nu inser att jag inte alls skämtade.

Han surade halva dagen.

Han gick över och pillade lite. Ställde lite frågor.

Sen kröp det fram.

"Alltså, jag tycker att det här är en manlig grej. Det är MÄN som ska köpa sånt här, inte kvinnor."

En sårad manlig stolthet, med andra ord.

Idag, dag 2 på mässan, så är han ganska nöjd. Talar om för allt och alla att VI har köpt en kaffemaskin.

Han var nöjd tills han läste det finstilta på lappen intill. Att vi förbinder oss att få kaffe levererat varje kvartal (minns inte om det var 3 eller 5 kg). För 800 kr.

I två år.

Tjolahopp. Ska nog fortsätta att låta maken sköta bissnissen...

Rösta på mig