måndag 30 juni 2008

Ursäkta mig.

Det har varit lite jobbigt idag.

Make bokar upp huset kl 18.00 för styrelsemöte med föräldrakooperativet. Och givetvis måste hustrun se till att fixa nåt ätbart åt dem. För det har ju inte maken tid med...

Och så måste hustru hem fort som fan och ställa i ordning allt eftersom Mr Anticimex varit här = alla golvlister besprutades = alla möbler/gardiner måste flyttas.
(Det är dessutom första gången styrelsen har möte hemma hos oss och jag vill att allt ser okey ut!)

Så jag bestämmer att middag med talibanen intas på McDonalds. En happening som inte sker så ofta. Hon var överlycklig, i synnerhet som det vankade McDonalds-glass till efterrätt.

När vi precis har satt oss ringer maken. Han är på jobbet och har låst sig ute från garaget. Givetvis. Resten av styrelsen skall komma om 20 minuter. Givetvis. Talibanen har precis tagit sin första tugga. Givetvis. Mamsen får ställa sig i kö, köpa glass. Slänga ned allt i en påse, in med henne i bilen. Bara för att mötas av värsta rusningstrafiken. Givetvis. När jag sitter där, mitt i köerna på Tranebergsbron, så ringer maken.

"Ehh, jag tog fel på tiden. Styrelsemötet är kl 19.00, så du kan ta det lugnt."

Det är jävligt svårt att vända på en bro. Gahhh.

När vi kommer hem så ser jag till att jag och talibanen håller oss på övervåningen. Som vanligt så svidar jag om till min very, not, sexy hemmastass: mjukisbyxor och t-shirt.

Strax innan det ringer på dörren så kommer maken upp. Stirrar på mig och säger:

"Ehh, du kan inte visa dig så där, kan du inte byta om?"

Jag är fortfarande irro på honom och svarar;

"Nu är det ju så att jag har svårt att tro att fruarna till dom som kommer är annorlunda klädda när dom kommer hem från jobbet, så nej, här byts det inte om. Serru!"

Rösta på mig

söndag 29 juni 2008

What goes around...

Vaknar av att talibanen har sin mun INNE i mitt öra och väser;

"Mamma, kan du vakna, mamma kan du läsa skyltboken för mig NU...maaaaammma!"

Ibland kommer mammor med särdeles korkade idéer.

Rösta på mig

lördag 28 juni 2008

Talibanen och trafikskyltar

Tonåringen kommer att få grava problem med självkänslan det närmaste året.

Efter kursen idag så erhöll man en mapp med fyrtioelva broschyrer, böcker och annat.

När det är sängdags så är talibanen gnällig och övertrött. Hennes inte alltför smarta mamma kommer då på en briljant idé för att få henne i säng. Hon går och hämtar häftet med Sveriges alla trafikskyltar.

"Vet du, jag kom på en idé; istället för att pappa läser godnattsaga så kan du titta i den här, så kan pappa förklara dem för dig."

Talibanen hamnar i fullständig extas, sträcker upp armarna i lyften och skriker;

"JAAAAA, MAMMA, VILKEN BRA IDÉ!! Då kan JAG lära xx alla skyltar!"

Och utan att blinka så pekar hon ut tio, rätt svåra, skyltar och förklarar för en häpen pappa vad de betyder.

Och pappa suckar djupt och ger mamman det onda ögat. För han vet att ikväll kommer hon inte nöja sig med att bara gå igenom några av skyltarna. Han kommer få berätta om varenda en.

Om 12 år så är jag garanterat handledare för henne.

Fy fan, det kommer att bli en walk in the park.

Rösta på mig

Den krassa sanningen.

Idag har jag och tonåringen suttit på en så kallad handledarkurs.

Jag var ganska sen med att ta körkort. Två månader innan tonåringen föddes så slog det mig; hhm, maken är ute och reser mer eller mindre varje vecka = jag kommer vara solo = ehh, kanske idé med körkort.

Så höggravid i 8:e månaden så kör jag halkbanan. Jag minns att jag var lite orolig pga magen, men jag minns också att instruktören envisades med att kalla mig "du, Steve McQeen i bil 8; tagga ned lite va! Det är ingen rallybana det här!"

Jag klarade körkortet 2 veckor innan hon föddes, så det var i grevens tid.

Och nu satt jag här, 17 år senare, och kände att; vafan är det frågan om, det är väl bara att smacka upp "Övningskörnings"-skylten och ut och köra?!

För jag kör ju som en Gud. Hålla på att tramsa med nån jävla handledarkurs och slösa bort tiden.

3,5 tim senare så är jag övertygad om att samtliga 20 blivande handledare inte skulle ha en sucke om vi skulle köra upp idag.

Hoooly shit vad skyltar, regler och annat skit man inte har koll på.

Och som vanligt så skämdes tonåringen. Läraren ställde diverse frågor till oss, men det var inte så att man räckte upp handen direkt, näpp, han tittade i pappren, lyfte på ögonbrynen och; "Mona, den här skylten jag har ritat upp här, vad exakt betyder den?"

Mona, som i utsatta lägen, alltid förvandlas till klassens clown, för att dölja blygheten och nervositeten, blir plötsligt jävligt blond. Och svarar intelligent (not);

"Ehh, vi har inte sådana skyltar i Bromma serru."

Läraren ger tonåringen ett medlidsamt ögonkast och säger:"Lycka till, men bara så att du vet, du KAN byta handledare!"

Tonåringen sjunker genom golvet och när vi går därifrån så får jag höra det vanliga..."men maaaaaammmaaa!"

Rösta på mig

fredag 27 juni 2008

Fredagar

Finns det något bättre än att komma hem till ett sprillans nystädat hus varje fredag?!

Icke i min värld.

Och jag är ingen lek för de övriga familjemedlemmarna just denna dag, och även lördagar. Det är knappt så att de får lov att andas, utifall att de smutsar ned.

På måndag morgon ser det oftast för jävligt ut igen. Sen går det bara utför.

På torsdagar får man till och med gå in med skorna. (Igår klev maken runt med dojjorna på. Han tittar snabbt på mig och säger: "ehh, det är torsdag idag". Saved by the bell, tänker jag!)

Och så börjar jag om på fredagen.

Jag är nog underbar att leva med.

Rösta på mig

Våga lura lapplisor!

Det är svårt med parkeringsplatser mitt i Stockholm city.

Så givetvis ställer jag mig på lastzon direkt utanför butiksdörren.

Det ramlar in några kunder ungefär samtidigt som jag upptäcker två lapplisor. Jag får lite panik eftersom jag inte kan kasta ut kunderna.

Och givetvis var det kunder som skulle gå igenom vartenda föremål i butiken.

Så jag tar bilnycklarna, öppnar bakluckan och börjar lasta in prylar från butiken. Jag gör det långsamt medan lapplisorna studerar mig.

Trots det så lyckas jag tömma halva jävla butiken innan de ger upp och går vidare.

Sen får jag bära tillbaka allt igen.

Men jag lämnar bakluckan öppen.

För jag ger mig fan på att de kommer tillbaka.

Rösta på mig

Takes one to know one!

Jag jobbar ju i normala fall inte i våra butiker, men har nu gjort det i en dryg månad. Och eftersom jag är gift med en ûbersäljare, dvs någon som skulle kunna sälja in skosnören till Statoil, så har jag dels lärt mig argumenten/tekniken och dels lärt mig att avsky detta "folkslag".

När de ringer till kontoret så säger jag tack, men nej tack. Vissa är trevligare än andra och har produkter som gör att de får lov (av mig) att fortsätta tjata.

När jag nu står i butik så upptäcker jag ett annat fenomen: canvas-säljare. Dvs säljare från bolag som gör oannonserade besök.

Prick kl 11.00 kliver det in en ung kille. Innan han hinner avsluta sitt "hej" så säger jag;

"Och vad säljer du då?"

"Va, hur kunde du veta?!"

"Jag har ett tränat öga you see, vad säljer du?"

"Alltså, jag kommer från Tele2 och tänkte prata lite om våra abonnemang och fina erbjudanden som vi har nu."

"Mmm, prata på du. Under tiden kan jag berätta att vi har 35 abonnemang totalt och samtliga ligger på Tele2, sörru."

Den stackars killen kom av sig helt. Hela upplägget, som han förmodligen tränat på en kvart, försvann och han började stamma;

"Jaha, ehh, jaha, ja...mmm...det var ju bra. Alltså, jag blir jätteimponerad...har inte varit med om att någon har så många abonnemang..men du, ska vi kolla så att du verkligen har ett bra avtal, att du är silverkund?"

Han ringer kontoret och hamnar i samma köer som vi vanliga dödliga alltid hamnar i på Tele2.

"Ja, gör det du, men du wäjstar din tid, jag är en jävel när det kommer till avtal, så jag både silver och allt annat som ni har."

Han lägger på. "Jag fattar inte hur du kunde se att jag var säljare."

Hade inte hjärta att tala om att jag har 25 års erfarenhet av släktet då även exmaken är säljare.

Rösta på mig

Önskningar

På väg till dagis i morse;

"Mamma, vet du, jag vill ha en hund, pappa vill ha en motorcykel och du vill ha ett städat hus!"

Ähum..harkel...tror visst att jag tjatar lite för mycket...

Rösta på mig

torsdag 26 juni 2008

Torsdagstips

Man ska inte greppa en flaska nagellack utan att kolla om tonåringen skruvat åt "korken" ordentligt.

Man ska inte stoppa/gömma flaskan i fickan bara för att man ska slippa tjat från talibanen om att även hennes naglar skall målas.

Man ska inte sätta sig i soffan med ett nagellack i fickan, som inte är igenskruvat ordentligt.

Och OM man känner någon form av väta runt fick-trakten, så skall man ögonblickligen kolla det och inte tänka; "ska bara avsluta mailet." För att det sen slutar med: "vadihelvetesjävlaskit är det här!"

Nagellack på ljusa byxor och på en beige soffa är ej att rekommendera.

Bara så att ni vet.

Rösta på mig

Från det ena till det andra.

Har ett samtal med talibanen. Vi pratar jobb och framtid. Hon frågar om man verkligen kan bli precis vad man vill.

"Självklart, men först måste man gå i skolan." Säger en intet ont anande mamma.

"Va bra. Då vet jag vad jag ska bli."

"Jaha, vadå?"

"Jag ska bli prinsessa!"

"Ehh, mm, men just prinsessa är ganska svårt att bli."

Talibanen blir irro.

"MEN MAMMA, du har ju sagt att prinsessor är ett JOBB!"

"Jaa, men man föds till prinsessa. Eller så gifter man sig med en prins."

Talibanen vet att vi i Sverige har en prins.

"Mamma, kan du ge mig telefonnumret till prinsen så kan jag gifta mig med honom och då behöver han inte betala några filmer. Det är väl bra mamma?"

Och syftar på att kungafamiljen hyr film hos oss.

Rösta på mig

onsdag 25 juni 2008

Hur man fastnar i en dörr.

Det här blir ett långt inlägg så kila iväg och hämta en kaffe vetja.

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av musik i den bemärkelse att jag måste ha en iPod. Men nu har jag en i alla fall. Syftet var från början att ladda ned böcker och sen gå på mitt motionsband, som fortfarande står därborta och skriker efter mig. Hur som helst så har jag laddat ned en massa musik, jaaa, betalat också. Och jag lyssnar gärna på 70/80-tals hits.

Och min iPod har aldrig varit utanför dörren, mer än på flyget till Hamburg häromsistens. Så på vägen till jobbet i morse pluggar jag igen öronen och sätter på lite musik. Min öron är jättekänsliga för ljud så nivån är inte alltför hög. Men tillräckligt för att missa polisens sirener och mobiltelefonens signal/vibrationer.

Hur som helst. Min kontorsdag går åt skogen när maken ringer och jag är tvungen att åka runt till våra butiker på Östermalm. När jag kommer till den sista butiken, som ännu ej öppnat och som ligger mitt på Östermalmstorg så har jag fortfarande iPoden igång och för säkerhets skull så har jag lagt den i behån. Och eftersom jag vill kunna notera om någon ringer mobilen så lägger jag även den i behån. I varsin kupa alltså.

Och nu får ni använda er av fantasin här. Vår butiksdörr ser ut som alla andra dörrar med en skillnad. Den har ett brev/film-inkast. Och för att filmerna inte ska rasa i golvet så har personalen hängt fast en megastor papperskorg på dörrens insida. Vi pratar enorm. Den tas givetvis bort när butiken är öppen. Till saken hör också att direkt innanför dörren (som svänger inåt) så sitter två larmbågar. Ja, ni vet hur de ser ut.

Så när man ska in där så är det två saker som gäller: man måste vara hyfsat smal och man måste vara snabb som fan eftersom man har 40 sekunder på sig att nå larmknapparna och larma av.

Jag har ju jobbat i ena inredningsbutiken några veckor. Med bageriet som granne. Not a good combination.

Jag parkerar bilen, i öronen ljuder musiken. Telefon i säkert förvar i behån. Låser upp, ska tränga mig in.

Fastnar.

Jag sitter fast mellan larmbågen och dörren. Dörren går inte att trycka upp mer eftersom papperskorgsjäveln tar emot på den andra larmbågen.

Jag sitter som ett skruvstäd. iPod och telefon skär in i tuttarna. Och telefonen börjar dessutom ringa/vibrera. Jag får panik eftersom jag måste hinna slå av larmet.

Då kommer ägaren till den nyöppnade exklusiva herrekiperingsbutiken vägg i vägg förbi. I samma ögonblick lyckas jag få in ena tummen i behån, i ett försök att stänga av iPoden, men kommer istället åt ljudvolymen, till maxläge. Öronen sprängs av nån jävla 80-tals hit, jag försöker skaka på huvudet så att plupparna ska ramla ur öronen men givetvis sitter de fast. Killen i butiken bredvid, som självklart är svaret på alla singelbrudars dröm (har sett honom förr) säger något. Jag svarar: "eh, jag sitter fast". Han ryggar tillbaka och jag inser att pga av ljudvolymen i mina öron så skriker jag så att ALLA på hela jävla Östermalmstorg kan höra mig. Och nu se mig.

Till slut kan jag gnugga ena örat mot en kant så pluppen ramlar ur örat. Och nu går dessutom larmet i butiken. Och det är inte diskret.

Och eftersom jag för länge sedan har passerat storlek Petit och därmed har bröst som matchar övrig volym av kroppen, så värker brösten. Ju mer jag försöker ta mig loss, ju djupare skär mobilen och den jävla iPoden in. Killen försöker trycka upp dörren lite och till slut, till slut får jag igenom min feta häck och kommer loss. Jag tackar för hjälpen, han skrattar och går in till sig.

Jag larmar av och går in och dricker en liter vatten för att svalka av mig. Blusen har gått sönder och jag bestämmer mig för att nu får det fan vara nog. Nu ska jag upp på det där jävla gåbandet.

tisdag 24 juni 2008

Snål, eller bara korkad?

Vi har ett hyfsat stort huvudkontor på Kungsholmen i Stockholm. I dessa lokaler har vi suttit sen Dackefejden. Och på den tiden var det grymt svårt att få tag i schyssta lokaler i city så när man väl fick tag i en så fick man pröjsa också.

Så nu har vi bestämt oss för att flytta. Finns ingen anledning till att betala en skyhög hyra samt maximalt med vägtullsavgifter varje månad (vi åker ju fram och tillbaka till stan 17 ggr/dan, typ) när vi kanske kan hitta ett kontor i närheten av vårt hem.

Så idag har jag tillbringat ett par timmar med att surfa kontor och åka runt i området där vi bor. Hittar inget som passar oss. Pratar med maken och han kommer då med en av sina vanliga lysande, not, idéer;

"F-n, vi borde röja ur garaget, ta bort ditt hobbyrum, din stora klädkammare, bastun och inreda kontoret där!"

En liten passus:

Garage: mycket stort och mycket fullt av bråte från en försåld lägenhet samt ett försålt barndomshem. Prylar upp till taket alltså.

Hobbyrum: nyligen omorganiserat för att passa min hobby, har lagt ned en förmögenhet på hyllor och förvaring. Där finns också en av husets bättre gästsängar. Rätt stort rum.

Klädkammare: här finns klenoderna: alla mina ska-bara-gå-ned-20kg-så-att-jag-kan-ha-på-mig-dyrkläderna samt min hyfsat stora skosamling. Plus 6 stora flyttkartonger.

Bastu: en miljon flyttkartonger från golv till tak.


Så jag sitter helt tyst. Och undrar om urverket har stannat helt därinne.

Och säger;

"Mmmm. Och alla grejer som finns där idag, vart ska vi göra av det hade du tänkt?"

Lugnt och stilla. Inte mitt vanliga hetsa-upp-mig:-är-du-helt-hjärndöd-eller?-reaktion.

"Äh, ja just det, det förstås. Tänkte inte på det."

Alltså. Min man är en ganska smart man. Mycket intelligent.

Men så fort det handlar om praktiska lösningar så blir han en fullkomlig idiot.

Rösta på mig

Ibland måste man ryta till!

Jag har tidigare bloggat om mina myrproblem som dyker upp framåt vårkanten. Herr Myrbekämpare på Anticimex har sagt att vi får leva med det, eftersom jag förmodligen hyser ett litet pensionat någonstans i mina väggar.

Och när Herr Myrbekämpare väl står innanför dörren med all sin apparatur så är det inga problem.

Men, tiden det tar innan han kommer är alltid lika problematisk.

I år trodde jag att det lilla pensionatet hade förflyttat sig eftersom jag inte sett en enda myra.

Tills för 10 minuter sen. Talibanen går ut i vardagsrummet och noterar att det är party på golvet. Innan hon ens hinner uttala meningen fullt ut så kastar jag mig på telefonen. För jag har numera Anticimex nr förprogrammerat. Och jag får samma jävla fråga varje år; vilken sorts myra? Kan du skicka in ett prov?

I år hade jag förberett med att ha förra årets servicesedel i handen. Med exakta bekämpningsmedel samt namn på tomten som var här. Jag krävde att samma kille skulle komma.

Tjejen envisas med att jag ska skicka in ett myrprov. Jag talade om att jag gjort det varje år, och varje år får jag, efter ett par veckor, tillbaka ett papper som talar om vad det latinska namnet för myrjävlen är. Punkt. Inget datum för åtgärd.

Och varje år ringer jag tillbaka och säger att jag inte är så intresserade av vad det är för art, jag vill bara ha bort skiten.

Och varje år hinner det gå ett antal veckor innan de väl kommer hit och då har jag myror precis överallt: golv, köksbänkar, trappor, bord, övervåning, badrumsgolv och så vidare. Väry najs.

Så nej tack, jag skickar inga jävla myrprov.

Måndag mellan 12-16. Tack så mycket, hej.

Rösta på mig

måndag 23 juni 2008

Kommentarer överflödiga!

Herrejävlar. Jag är i himlen!





Rösta på mig

Back seat driver

Mmm, vet inte hur lyckat det är det där med att talibanen har lärt sig trafikskyltars betydelse.

Eller att hon numera sitter i baksätet. Och därmed har full översikt över intstrumentpanelen.

För nu låter det så här:

"Bapapapa mamma, man får bara köra 50 här och du kör snabbare! SAKTA NER!"

Rösta på mig

söndag 22 juni 2008

Min nya passion, men what the fuck?!

Härom veckan blev jag introducerad för ett för mig nytt fenomen inom förpacknings/förvarings-branschen.

Jag är ju värdelös när det kommer till sånt: älskar ALL form av förvaring och köper massor. Som ofta står oanvänt. I väntan på...man vet ju aldrig när man kan behöva...

Nå. Jag fick en s k vaccum bag. En stor plastpåse där man trycker in så mycket som möjligt och sen tar dammsugaren och suger ur luften.

Halleluja, det var nog det närmaste orgasm jag kommit denna helg. I denna till synes inte alltför stora påse fick jag in två överkast, några kuddöverdrag samt två skitstora kuddar, modell 80x80cm. Och allt blev platt som en pannkaka. Förvisso vägde det en del, men vadå!

Så jag rasslade in på hemsidan för denna eminenta produkt och beställde ett gäng påsar.

30 sekunder senare får jag en orderbekräftelse, som bekräftar påsarna...

och en riskokare???

Och inte för att jag ska ha några fördomar men i företagets namn så ingick det ett "Cheng".

Och med tanke på mina färdigheter när det kommer till riskokning så undrar jag vem fan det är som har ett finger med i spelet.

Rösta på mig

Uppstyrning

Den plöstliga ångesten över att bila igenom Europa resulterade i ett allvarligt samtal med maken.

Så det ser ut som det blir Italien.

Flyg till en flygplats, hämta en bil, bila sig lite runt Gardasjön, Toscana, Venedig för att sen lämna bilen på en annan flygplats.

Make, taliban, tonåring med pojkvän.

Och boka hotell hemifrån. Givetvis.

Nån ordning på torpet får det ändå vara.

Och det lär bli hallaballo. 4 starka viljor (pojkvännen är cool) som ska sitta i en bil i 10 dagar.

Jag packar nog ned en hockeyhjälm.

Rösta på mig

Semesterplanering

I ett litet svagt ögonblick häromdagen så säger jag följande till maken:

"Hörru du, efter att vi har varit och hälsat på vännerna på Gotland, varför inte ta bilen över Öland och sen vidare ut i södra Sverige, så där oplanerat och bara åka lite var som?"

Då ska man ha jävligt klart för sig att jag aldrig har tågluffat, eller gjort några som helst "obekväma" resor i mitt liv. Jag reser mer än gärna, men det ska vara minst 4-stjärniga hotell. Har liksom haft lite svårt att tänka mig en semester utan roomservice.

Maken blir således mycket förvånad men tycker "why not!"

Jag kanske bör nämna att han är en äkta bonnläpp, uppvuxen i en metropol bestående av typ 300 hushåll och kanske därför är nååågot mer jordnära än vad hans äkta söderböna till hustru är. Lite "back to the scout roots", så det har väl tältats en hel del i barndomen där, kan jag tänka mig.

När jag nu kommer ned på morgonen så sitter maken med datorn i knät.

Min braiga idé har slagit rejäl rot i huvudet.

För nu skall det bilas ute i Europa. Lååångt ifrån någon roomservice.

Madre Mia, vad har jag gjort.

Rösta på mig

lördag 21 juni 2008

Män och fotboll.

Jag förstår inte.

Jag kan fatta att jag måste vara tyst som en mus under själva spelet. Så att maken noga kan notera varenda rörelse och höra varendaste liten kommentar.

Sen kommer den sedvanliga reprisen av målet. Och jag kan förstå att jag även då måste vara tyst. Utifall att maken under en blinkning nu råkat missa en specifik spelares anletsdrag. Eller nåt. För det kan ju verkligen vara avgörande. Och så måste ju givetvis ljudvolymen höjas så att man kan HÖRA reprisen av målet. För det är ju viktigt.

Men när den andra, och för all del den TREDJE reprisen kommer så undrar jag exakt VAD det är man, som en soffskutthoppande-JAAAA-MÅÅÅÅL-NU-JÄVLAR!-make omöjligt kan kan ha missat under själva målgörandet, som gör att jag även DÅ måste vara tyst?

Jag förstår inte.

Rösta på mig

Orka!

Somnar vid 03-tiden.

Vaknar av att talibanen kissat på sig 07.00. Make fixar. Talibanen kommer in och lägger sig hos oss. Vill se på tv.

Vad väljer hon?

Repris på en fotbollsmatch.

Det är uppenbart att hon fick alldeles för lite bröstmjölk.

Rösta på mig

Ofrivillig fotbollskväll

Klockan är 01.00 och scenen är följande;

Tonåring på fest. Mamma har svårt att sova.

Maken, som missar fotbollsmatchen pga midsommarfirande, sätter sig i soffan för att se reprisen när vi kommer hem.

Exakt i samma sekund som bollen ska slås ut, eller vad fan det heter, så somnar han. Och det är väl inga problem med det.

Om det inte vore för att han har fjärrkontrollen i ett järngrepp och jag får inte loss den.

Och han snarkar som en babian. Och jag tycker mig skönja lite dregel ur högra mungipan.

Tv:ns ljudnivå är utöver det vanliga och jag tvingas att sitta 90 min och se/höra på en bajsmatch mellan Turkiet och Kroatien.

Ska nog ut och plocka 7 sorters blommor i alla fall. Det kan ju inte bli värre direkt.

Fotnot: Och inte fan blev det bättre av att jag råkade gå in på Aftonbladets hemsida och notera att Turkiet vann. Well, nu är det bara 45 min kvar. Eller vänta lite nu. Det stod att de vann på straff. Och det betyder väl att man spelar längre än de normala 90 minutrarna? Gaaaaaaahh
Rösta på mig

Stockholmare ut i fingerspetsarna!

På väg ut till broderns lantställe, ca 2 timmar från Stockholm, passerar vi en hästhage.

Talibanen säger plötsligt: "mamma, kolla, jag såg hästens spene, den var jättelång!"

Ähhum, måste nog ta mig ut till landsbygden lite oftare.

Stackars 08-barn.

Rösta på mig

fredag 20 juni 2008

Olaglig rökning?

Som en del av er vet så är jag en sucker för Louis Vuitton.

Och givetvis registrerad kund, så att jag får nyhetsmail.

Och jag är ofta inne på deras hemsidor i andra länder.

Och antingen måste jag ha pillat hårt på några knappar varje gång, eller så sitter det nån fransos i Paris och röker nåt olagligt för
det bara regnar in nyhetsmail. Hittills idag har jag fått 6 stycken. Med samma innehåll. Och klockan är 09.30!

Eller så är det Louis Vuitton-guden som tycker att min icke-närvaro i butiken den senaste tiden bör uppmärksammas.

Satan, jag måste be maken jobba hårdare.

Trevlig midsommar på er kära bloggvänner, nu åker jag till en annan del av Köping!

Rösta på mig

torsdag 19 juni 2008

Det kostar att ligga på topp.

De senaste veckorna så har jag jobbat några dagar varje vecka i vår ena inredningsbutik.

Som ligger vägg i vägg med ett konditori.

Som förvisso säljer sallader, pajer och annat nyttigt.

Men som också har extremt goda biskvier och bullar.

Och det har gått långt när man inte ens behöver uttala sin beställning högt. Dom bara fixar.

Och jag börjar få jävligt svårt att knäppa brallorna.

Så nästa vecka får bli sista veckan här.

För jag har överskridit budgeten vad gäller viktökning.

Igen.

Rösta på mig

Personal Delivery

Nu har jag under två veckors tid sett en tv-reklam från Hemglass. De har en ny glass med Centerchoklad. Den där ni vet.

Och jag har tidigare skrivit om hur jag har ljugit för talibanen så fort vi har hört signalen/SIRENEN utanför huset. "Eh, måste vara nåt konstigt billarm" eller "åh det där, det där är nåt huslarm ("amen mamma, varför låter det så? (så glatt)" "Ehh, man kan välja vad man vill ha för låt på tjuvlarmet.")

Så glassbilen har för länge sedan slutat att stanna utanför oss.

Men nu vill jag ha den där Centerglassen. Och jag vill ha den NU!

Så vad gör man? Man letar på nätet, ringer dom, får mobilnumret till chauffören. Ringer. Stämmer träff utanför huset på måndag. "Asså, det är ju midsommar och jag åker bort." Okey då, jag får väl ge mig.

Bra kvinna reder sig själv.

Och som tack för servicen så lär jag väl få köpa allt han har.

Och jobbigt läge om den smakar skit.

Rösta på mig

Se där ja!

Jag kanske ska vara förbannad lite oftare de få gånger jag måste stå här.

Lyckades kränga iväg ett ekskåp.

En mycket stor bedrift av någon som i normala fall hatar att sälja.

Rösta på mig

Sverigessossesjukvård

Talibanen har problem med kisseriet. Det kissas i sängen VARJE natt, i bland två gånger. Hon tycker att det är jättejobbigt. Och jag tackar gud för att vi investerade i marknadens dyraste tvättmaskin.

Så kära bloggvännen Jupp tipsar mig om Minirin och en så kallad alarm-matta.

Och jag spenderar två dagar med att ringa runt. Hon är för liten. Ni måste stå ut. Normalt med sängväta upp till 7-8 års åldern. Och nej, det går inte att köpa mattan svart på nätet! Och hur som helst, ni måste få en remiss av husläkaren. (Som inte vill hjälpa till för "det är normalt.")

Men nu orkar vi inte. Eller rättare sagt, talibanen orkar inte. För svinkopporna försvinner inte. För de blir infekterade av kisset. Och hon har ont.

Och till slut hittar jag en privat barnläkarmottagning med icke svensk personal. Couldn't care less. De förklarar och ger mig samma svar som alla andra. Men. Samtalet slutar med en bokad tid på måndag.

Och jag är helt slut av alla "stängda dörrar" och sjukvårdsutbildad personal som vägrar att förstå och ge hjälp.

Idag står jag i ena inredningsbutiken. Och gud hjälpe den kund som kommer in och säger "oj-vad-dyrt-allt-är-här."

Eller, gud hjälpe MIG, för annars blir jag anhållen för misshandel.

Rösta på mig

onsdag 18 juni 2008

Halleluja

Det finns en Gud!

Rösta på mig

Jävla skitfotboll!

Maken jobbar.

Jag sitter i soffan med datorn i knät.

Kl 20.45 så känner jag att jag måste sätta på TV4. Bara för att. Inte för att jag är så intresserad. Men bara för att..

Ljudet är på normal nivå.

Plötsligt kommer maken hem i andra halvlek, eller vad det heter.

Rusar in, slänger sig i soffan, höjer ljudet maximalt.

"Måste du ha så där högt, kan du inte sänka lite?!" Säger jag.

"Varför är du så där för?! Jag vill SE matchen!" Säger maken.

Och sen NÄR ser vi med ÖRONEN?

Så jag tar min jävla dator och går upp till sovrummet.

Och sätter på TV4.

Med normal ljudnivå, möjligen lite över.

Gode Gud, måtte Sverige förlora så att den här skiten tar slut någon gång!


Rösta på mig

Smyga sig lite.

Läser saga och säger godnatt.

"Och du, jag vill att du ligger i sängen och sover nu, så inget upp och spring. Jag hör direkt om du går upp, okey?!

"Amen mamma, vet du, jag kan faktiskt smyga så att det inte knakar i golvet, titta här får du se"

Hon visar.

"Så kan jag göra, då hör du ingenting."

Gaaahhh

Rösta på mig

Ett utdrag ur NÅGRA av mina samtal med maken idag.

Samtal 1
Make; "Har du sett hyreskontraktet för xx-gatan? Jag måste ha det."
Jag (ej på kontoret); "Titta i min avtalspärm."

Samtal 2
Make; "Jag hittar det inte, vafan kan det vara?!"
Jag; "Om det inte sitter i min pärm, då har jag aldrig fått det."

Samtal 3
Make; "Alltså, det är kris, jag måste ha kontraktet!"
Jag; "Vad vill du att jag ska göra? Jag står här."

Samtal 4
Make; "Fan, det går åt helvete, jag måste ha kontraktet. Kan det ligga i källaren hemma?"
Jag; "Ingen aning. Och jag kan inte hjälpa dig."

Samtal 5
Make; "Jag är svinstressad, alltså, vafan, det går verkligen åt helvete, jag måste ha kontraktet NU, NU, NU!"
Jag; "Jag kan fortfarande inte göra något."

Samtal 6
Make; "Jag hittade det. Det låg i butiken på xx-gatan.
Jag; "Jaha. Vad bra."

Klick.

Min man/chef ringer mig upp till 20 gånger på en dag. Utan överdrift. Det är tyvärr bara de som känner honom, och mig, som vet att det verkligen är sant.

Är det konstigt att jag ruttnar mellan varven?!

Rösta på mig

Apropå slavdriveri.

Mmm, det tog ungefär en kvart, sen rök vi ihop.

Och tonåringen hävdar med bestämdhet att det är bättre att söka jobb någon annanstans.

Om hon bara visste.

Rösta på mig

Alltså...

Inget ont om husvagnar, men är det inte desperation i musikbranschen när man på tv ser reklam för ett nytt skivsläpp;

"Husvagnshits"

??

Inte ens du Carina går väl och köper sånt skit?!! Väl?

Rösta på mig

Slavdrivare

Igår var tonåringen på fest. Jag vaknade till vid 2-tiden när hon och kompisarna ramlade in.

Idag ska jag jobba i butiken nära hemmet. Och tonåringen ska med. För hon ska få lära sig att tjäna egna pengar. Och för att hon har tjatat om sommarjobb.

Vad hon inte har greppat är att barn till egna företagare har värsta utgångsläget.

Kraven kommer vara extrema.

Tror inte hon har fattat vilken dag hon har att se fram emot idag.

Till att börja med så kanske det inte var så intelligent att vara ute till 2 på natten.

She will be sorry...trust me.

Rösta på mig

tisdag 17 juni 2008

Fantasin har inga begränsningar.

Talibanen har en fin-hylla i sitt rum. En hylla med lite finare saker på. En hylla som sitter väääldigt högt upp. Barnsäkert alltså.

Vissa av sakerna har hon själv bestämt ska vara där. Andra har jag satt dit.

Och vi har varit rörande överens om att man inte leker med dessa saker.

En av dessa prylar har varit en presentask från Tiffanys. En dop-present. I den ligger en armbands-skallra i silver. Den är instoppad i en liten grön Tiffany-tygpåse.

Då och då så öppnar jag asken och känner efter om den ligger där.

Och det gör den alltid.

Trodde jag.

Något fick mig idag att även öppna den lilla tygpåsen. Där i fann jag ett gäng stenar och snäckor.

Jag frågar talibanen var silverskallran är. Först säger hon att hon inte har någon aning. Och "det är inte jag".

Sen kommer hon på den logiska, självklara förklaringen;

"Den måste ha legat där så länge att den förvandlades. För så kan det bli mamma."

Och jag känner en mamma som måste vända ut och in på hela huset i morgon.

Rösta på mig

Jag undrar

om det är ovanligt att man MAILAR sin make om privata göromål?

Har hört att man i normala relationer praaatar med varandra.

Men det kan väl inte stämma?!

Och ja, vi har en så kallad familjealmanacka.

Som bara jag fyller i. Och läser. Vem jag har fått den av?

Maken.

Givetvis.

Rösta på mig

Oops!

Besökte ju kära vännen i skärgården härom helgen.

Nu ringer hon och säger att hennes barn fått svinkoppor.

Igår fick hon ett tvåveckors-besök av en familj från landet over seas. Och om nån vecka kommer hennes syskonbarn över.

Man kan säga att talibanen sprider sina gracer.

All the way to Vegas.

Man kan ju dock fråga sig varför samtliga dagiskompisar har klarat sig.

Fy farao vad dåligt jag mår!

Rösta på mig

måndag 16 juni 2008

Årets bästa föräldrar...not

Talibanen är en mycket mentalt utvecklad 4-åring (strax 5). Ni som har hängt med här ett tag vet att hon bl a börjat läsa och alltid har svar på tal.

Och som med alla barn, som har olika färdigheter, så är det något som blir lidande. I talibanens fall så är det kissa-i-sängen. Vilket hon gör var och varannan natt. Läkares råd har varit att vi ska låta henne hållas.

Talibanen har ärvt sin fars extremt torra hud och runt julen började hon att klia sönder sig helt. Vi smörjde, hon kliade. Jag har gått igenom Apotekets alla salvor men inget har hjälpt. Apotekspersonalen talade om att hon förmodligen kommer ha det så här hela livet. Till saken hör att hon även ärvt faderns "pillande". Dvs, när hon upptäcker någon liten plit så ska det pillas tills det börjar blöda.

Nåväl.

Sedan många månader tillbaka så har hon bl a kliat sönder insidan av låren. Att hon sedan kissar i sängen har gjort saken värre och värre. Det blir infektioner och det svider. I förra veckan fick jag nog och tog med henne till läkaren.

Som drog upp hennes klänning och sa ett ord;

"Svinkoppor"

"Eh, va?! Men. Men. Men hon har ju haft det så här sedan i julas, fast nu är det värre än någonsin, och svinkoppor brukar man ju få i ansiktet och på bröstet. Och så sprider det sig sen." Sa den väldigt braiga, uppmärksamma-not modern.

"Mmm, men det händer att de startar på andra ställen och det här är solklart." Sa den övertygande läkaren.

"Men, alltså, dagis då? Inte en enda unge har nåt sånt här och det brukar ju sprida sig duktigt." Sa den nu mycket molokna modern.

"Ni har haft tur. Och nu får hon penicillin, så då kommer hon inte att kunna smitta någon längre."

Bra föräldrar. Ungen har lidit satan och morsajäveln och farsajäveln har bara smörjt och smörjt.

Rösta på mig

söndag 15 juni 2008

Min man och hans planer

Jag vete fan om det var så bra det här. Med maken alltså.

Sedan jag startade bloggen för drygt ett år sedan, så har jag misstänkt att maken har läste den.

Och jag har varit mycket imponerad eftersom hans andra namn är "Glappkäft". Men han har inte sagt ett ord. En mycket, mycket stor bedrift av honom.

Men nu har helvetet brakat löst.

"Varför skriver du inte om det där? Eller om den gången då vi...Och vi/du som har varit med om så mycket, varför berättade du inte om det?"

"Alltså, ge fan i att tala om för mig vad jag ska skriva om. Det är MIN blogg och jag skriver om vad jag vill, hur jag vill och när jag vill!"

Och om han för en sekund tror att jag kommer sluta att skriva om honom och hans företeelser, ja, då är han ute och hojar ordentligt.

Rösta på mig

På svensk mark

08.00 i morse så kommer frälsaren. Safen öppnas och jag ropar till maken: "ta ut allt, fort som fan!"

Maken har lite ont i hårfästet i dag. Kan man säga. Allting går väldigt lååångsamt.

Vi tar en taxi ut till flygplatsen. Naturligtvis en sunkig gammal taxi där det stinker rök. Jag börjar må illa och klarar färden med nöd och näppe.

Framme vid flygplatsen så testar vi den där så kallade snabb-incheckningen. Maken konstaterar snabbt att det inte går. Vi ställer oss i den vanliga kön. Som är megalång. En flygplatsvärd kommer fram och säger att vi borde använda oss av snabbincheckningen. Maken fräser och säger att den minsann inte funkar. Att det är ett jävla skitsystem. Typ. Mannen lommar snabbt iväg.

5 minuter går och jag ber maken om vår reservation och kilar över till lilla lådan. Poff, poff och vi är "snabbincheckade".

"Hur fan gick det där till?" Säger maken, som kommer lufsande.

Sen kliver vi på bussen som tar oss ut till planet. Inga dörrar öppnas. Däremot en röst som säger att vi får vända tillbaka till terminalen. Nåt fel med nån hydraulik. Och jag gissar att det är nödvändigt för att få upp fanskapet. Och det var för övrigt det minsta kommersiella plan jag har sett. Vi hade platser på rad 8 och jag tänkte; fan, vad bra, då kommer vi fort ut.

Eller hur. Rad 8 av 15.

Hur som helst. Hydrauliken var kaputt och vi fick vänta på ett nytt plan. Givetvis. Varför skulle allt gå bra när jag är i närheten.

Väl uppe i planet så måste det varit jungfrufärden för både kapten och styrman, för ingen av dem kunde hålla planhelvetet rakt. Det gungade och svajade så jag fick ta fram spypåsen.

De senaste 3 månaderna så känns det som om jag inte har gjort något annat än flugit, så nu räcker det.

Jag åker ingenstans resten av året.

Rösta på mig

Tysk medborgare?

Klockan är 00.15 och vi har precis kommit hem till hotellet. Jag är spik nykter.

Maken är drängfull.

Vi glider fram till rummet, stoppar "nyckeln" i låset. Det lyser rött.

Maken, som för ögonblicket inte är den vassaste kniven i lådan, provar 14 gånger innan jag sliter kortet/nyckeln ur handen på honom.

Ner till receptionen för omprogrammering. Nattportiern säger:

"Oh, are you Mr XXXX? We have to inform you that we still can't open your safe. When are you leaving tomorrow? We need to contact a technichan."

Okey. Vi ska åka från hotellet 09.45, har lite möten innan flyget går.

Maken, som i nyktert tillstånd skulle få ett raserianfall, lägger sig över receptionistens disk och krampar i ett skrattanfall.

Han skrattar så mycket att receptionisten till slut inte kan behålla sitt stela, mycket tyska, ansiktsuttryck och också brister ut i skratt. Och säger "We HOPE we can solve the problem."

Maken kvider av skratt, tårarna sprutar, och kan inte resa sig upp från disken.

Jag, som är vid mina sinnens fulla bruk, inser att läget kan bli kritiskt. Jag MÅSTE hem. Talibanen, tonåringen och mormor & morfar ska ha födelsedagsmiddag för mig. Det går liksom inte att missa planet.

För självklart ligger passen och min plånbok i safen. Med mina juveler.

Maken lägger sig dubbelvikt, tjuter av skratt och får problem med andningen. Och talar om att för hans del är det lugnt. För han har körkortet på sig. Och det räcker.

Jag FATTAR inte varför sånt här skit bara händer mig.

lördag 14 juni 2008

Okey

Jag slutar inte.

En knapp vecka har gått. Era kommentarer har varit överväldigande.

Och givetvis kunde jag inte hålla mig. Så jag startade en ny blogg och jagade runt er läsare.

Men så igår, på min födelsdagsemiddag in the middle of no where, så avslöjar maken att han sedan länge varit en hängiven läsare. (Som om jag inte misstänkt det!) Och han tyckte jag var galen som lade ner och tyckte att jag skulle fortsätta. Jag svarade att man inte kan fortsätta på något man har avslutat.

Han kontrade med: "Henke Larsson har slutat 3 gånger i landslaget, så vad är problemet?!"

Och han tycker att bloggen är en bra träning för framtida planer. Och trots allt skit jag skriver om honom så finner han den mycket underhållande. Och tonåringen protesterar, hon vill också att jag fortsätter.

Så jag gör väl det. Och skiter i att oönskade läser.

För jag har nämligen så inihelvete kul här.

Jag är på jobbresa i Hamburg tillsammans med ett 40-tal world wide distributörer. Om 5 min ska vi ut och paddla kanot. Det är 12 grader och värden/leverantören glömde att maila om varma kläder.

Så jag ska paddla i kavaj och högklackat.

Och jag har precis fuckat upp koden till safen så jag får inte ut mina diamanter.

Men man kanske klarar sig utan sådana när man paddlar kanot till en grillkväll.

Vi får väl se.

söndag 8 juni 2008

Jag slutar

Käraste bloggvänner.

Jag har en hobby, scrapping. För er oinvigda så handlar det om att "dekorera" fotoalbum. Man sätter in bilder, dekorerar sidorna och skriver om händelsen på fotot. Och så vidare.

Så när jag startade denna blogg så var det i första hand för att skriva om talibanens alla påhitt, och därefter spara det för använda i mina fotoalbum.

Men det hela "urartade" eftersom det blev sanslöst kul att skriva om allt möjligt.

Problemet är att bloggen har vuxit och blivit aningen större än jag hade tänkt mig. När jag vid årsskiftet lade in ett räkneverk så kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tro att över 30 000 unika besökare skulle hitta hit. För mig är det svindlande siffror.

Jag har verkligen, och jag menar det, uppskattat alla snälla kommentarer och hade jag anat detta från början, så hade jag gjort bloggen anonym.

Och det är just det. Eftersom jag satt i min soffa för drygt 1 år sen, och försökte komma på ett namn, intet ont anande om internets effektiva spridning, så tyckte jag att Monas Universum var bra. För det var ju bara några av mina vänner som skulle se/läsa. Tänkte jag.

Men tiden gick och jag blev bindgalen. Bekräftelsebehovet växte långt över mitt huvud. Ju mer uppskattning, ju mer har jag skrivit.

Men det har som sagt varit kul. Bland det roligaste jag har varit med om. Och jag har fått många nya vänner, både fysiska och icke fysiska.

Så i ärlighetens namn så vill jag inte alls lägga ner. Men jag har läsare som jag känner i verkliga livet, och som jag inte ville skulle hitta hit. Men de har de gjort, och då kan jag inte längre fortsätta. Inte så här.

Och genast kan man ju tänka sig att man kan starta om på nytt. Anonymt. Men jag misstänker att mitt sätt att skriva är alltför karakteristiskt, varför jag skulle vara lätt att känna igen. Och jag vill ju att alla ni, som hälsar på här, ska fortsätta på den nya bloggen, men det är ju omöjligt att få över er dit.

Självklart kommer jag att fortsätta att besöka er. Och nu kanske jag äntligen kan ta modet till mig och även kommentera hos er där jag aldrig tidigare har skrivit något. Där jag bara har varit inne och smygläst.

Så jag niger, bockar, bugar och tackar för mig. Och jag har suttit hela kvällen och kopierat alla taliban-historier. Så att hon kan läsa när hon blir stor. Och jag vågar nog gissa att även hon niger, bockar och bugar för era skratt och roliga kommentarer.

Och nu kan ni trycka på röstningsknappen för sista gången!

Hej på er.

Rösta på mig

tisdag 3 juni 2008

Moderiktig taliban

Det var dags att köpa ny bilbarnstol till talibanen igår. Hon ruttnar på att sitta bakåtvänd framme i min bil, så vi bestämmer oss för att hon ska få sitta framåtvänd i baksätet.

Sladdar in på bilbarnstolsaffären. Bortsett från att säkerheten kommer i första hand så är det valet av färg det som gäller. Jag noterar en snygg ROSA stol och blir eld och lågor.

Talibanen chockerar med att säga att hon vill ha en röd. Och med inbyggda mugghållare på varsin sida. "Då kan jag ha två olika sorters dricka mamma!"

Och eftersom hon nu kommer att se mycket bättre så vill hon inte bli störd av någon sol. Så hon vill absolut ha ett par solglasögon.

Ställningen med glasögon är numrerad i olika prisklasser. 1-5. De absolut fulaste är kategori 1; allsköns alla färger och mönster. Talibanen vill givetvis ha någon av dessa. Jag åberopar vit-lögn-ibland-nödvändigt-klausulen och säger att 1 betyder glasögon för 1-åringar.

Hon blir bestört och förnärmad. Inte kan man ha solglasögon för 1-åringar när man alldeles snart fyller 5.

Så det blir 5. Och på rad 5 sitter bara snygga coola svarta glasögon.

Ja. Får man inte igenom en rosa barnstol, så vad fan.

Rösta på mig

måndag 2 juni 2008

Kommunikation

Vi har ju ett antal butiker i två olika branscher. Jag är schema-ansvarig för den ena branschen. Det är ett jävla pyssel att få ihop allt, i synnerhet under semestertider. Och "dagis-är-stängt-men-vi-måste-jobba-i-butikerna-själva-denna-sommar"-tider. Knep och knåp på hög nivå alltså.

Så jag sitter i soffan med datorn i knät och kämpar satan. Maken kommer hem tidigt och vill fortsätta titta på dvd-serien vi följer.

Jag är precis, äntligen klar med schemahelvetet och yttrar en ljudlig suck. Maken frågar varför. Jag förklarar att det var ett helvete att få ihop schemat.

Till saken hör att maken jämt tjatar om att vi måste ha KOMMUNIKATION. Han och jag. Och att jag suger på det.

Schemat är klart. Jag suckar. Han frågar. Jag förklarar. Då säger han:

"Amen, butiken på xx-gatan är stängd sön-tors från midsommar."

"OCH NÄR BESTÄMDES DET DÅ?!" Säger en jävligt förbannad fru.

"Eh, alltså, ja, det var ett tag sen."

Säger KOMMUNIKATÖREN.

Rösta på mig

Talibanen i trafiken

Av en händelse så frågade talibanen för några veckor sen om vad ett trafikmärke betydde.

Jag svarade att det var ett märke som betydde att det var ett övergångsställe.

Sen dess har helvetet brutit ut. Hon frågar mig vad varenda skylt betyder. Och det är inte förrän nu jag förstår hur många jävla trafikskyltar det egentligen finns.

Och hon ger sig inte. Hon vill att jag ska köra sakta så att jag hinner berätta om vad alla betyder. Och det går ju bra när vi är i villaområdet med 30. Lite svårare när vi ligger på motorvägen i 110 kan jag säga.

Det har gått så långt så att jag ärligt talat drar mig för att ha med henne i bilen.

Ska börja övningsköra med tonåringen nu i sommar, och det kommer ju var något märkligt när en 4-åring talar om för en 16-åring vad skyltarna betyder.

För så kommer det att bli, trust me.

Rösta på mig