onsdag 31 oktober 2007

Är jag förvånad?

Vi har en jädra massa apparater här hemma. Allt har med tv att göra.

För några veckor sedan så investerade maken flera tusen kronor på en mojäng, som han ägnade många timmar att programmera. Så att vi bara skulle ha EN fjärrkontroll till allt.

Jag kan bara informera att; ett tippande glas mjölk senare, så fungerar den inte så bra.

Säger bara: Tatatataliiiibanen....

Rösta på mig

"Näää, jag vet inte."

Jag blir så trött.

Jag har ju en tonåring. Inte nog med det. Det är dessutom en tjej.

Ni som har detsamma fattar läget.

Smink.

Har skrivit om det förr, men nu blir jag fanimej galen.

Köper dyrt smink, som skickas till mig från USA varannan månad.

För ett par lördagar sen, när hon inte är hemma, så står jag och sminkar mig. Skall avsluta paketeringen med en speciell grej.

Borta. Gone. Disappered.

Ringer tonåringen, som just förbereder middag för 17 personer hemma hos en kompis. Något stirrig alltså;

"Va, näe, jag har inte sett den!"

"Amen för fasen, burken är ju helt ny. Den kan ju inte bara försvinna". Säger jag.

"Maaamma, jag veeeet inte var den är. Jag har inte rört den, jag lovar!

Jag är 42 år. Jag är förvisso mycket stressad de flesta dagar i veckan. Men jag är inte senil. Jag har järnkoll på mitt smink. Och borta var den.

Veckorna gick. I går satte jag hårt mot hårt. Gick in i hennes rum och tvingade henne att "leta".

Nämen. Vad hittar vi. En liten burk smink.

"Alltså, mamma, alltså, jag har bara använt det en gång. Mammmmaaa."

"Okey. En gång till, och du kan glömma dina studiebidrag! Du lånar inte en pryl av mig, utan att jag vet om det!"

"Vadå, du kan inte ta mina pengar, dom kommer in på MITT konto!"

"Gissa om jag kan gå in och göra en överföring!". Sa jag. Och gick.

Ska fan köpa en litet kassaskåp.

Rösta på mig

tisdag 30 oktober 2007

Okey, jag fattar läget.

Maken lämnar alltid talibanen på dagis.

Maken har, sedan lång tid, beklagat sig en smula över att det är "ett helvete att komma i väg på mornarna."

Hustrun har inte lyssnat så noga.

I morse så var hustrun hemma ganska länge. Och fick uppleva hur en normal morgon ter sig.

Talibanen hade flätor. När man går till dagis så ska man ha mössa. Det har mamma & pappa bestämt.

Talibanen fick ett 40 minuters tokspel. För mössan "skulle förstöra flätorna". Som var typ 4 cm långa. En verbal fajt utbröt. Och det var den stora kampen om vems vilja som gällde.

Hustrun höll sig utanför. Så gott det gick.

Men sen fick hustrun gå in och medla.

Det hela slutar med att hon såg ut som ett miffo.

Hon satte mössan mitt på huvudet, vägrade dra ned den. Den satt på en ytterst liten plätt mitt på hjässan. Hon såg ut som, ja, är det Kloker han heter i de 7 dvärgarna?

Herrejävlar. Är det så här dom har det varje morgon, så kommer jag aldrig mer att ta en sovmorgon.

Rösta på mig

Smöra sig lite...

Maken ringer mig idag.

Säger att JAG kan jobba sent.

Jag fattar ingenting. Ska ju hämta talibanen. Som jag alltid gör.

Maken säger att HAN hämtar henne.

I normala familjer så skulle hustrun möjligen säga: "okey". Inga konstigheter.

I onormala familjer så reagerar hustrun med att säga:

"Vadå, äru sjuk, eller nåt?"

Han var inte sjuk. Men någon måste ha slagit honom i huvudet. För han kom på att han kanske inte träffar sin dotter så ofta.

Eller så planerar han att jobba hela helgen. Och tror sig komma undan lättare nu.

Ja. Så är det nog. För det här har aldrig hänt förut.

Rösta på mig

Teknikens värld kontra medelålders

Idag skulle jag tillbringa 2 timmar i den nya butiken. Lära butikschefen, och tillika svägerska, hur man gör personalschema i Excel.

För, till skillnad från min man, så är jag en utmärkt pedagog. Uthållig. Och allt det där.

Min svägerska är i övre medelåldern.

Den generation som inte kan stava till datorer.

(Som jag, bara för 6 månader sen, lärde hur man skickar ett SMS. Fast, det blev överkurs att lära henne stora bokstäver i början av varje mening. Eller punkt. Så det hoppar hon över.)

Jag kom därifrån 7 timmar senare.

Och jag är inte säker på att hon fattade.

Rösta på mig

måndag 29 oktober 2007

Jag är inte ett dugg förvånad

Mitt tempo är ju helt jädra åt helskotta. Och jag visste att jag skulle få betala. Sooner or later.

Och nu är det later.

Först och främst så har jag åkt som en skottspole hela dagen idag. Räknade ut att jag varit på 11 destinationer. Och då var det inte några semsterdestinationer direkt.

Fast dagen börjar med en utskällning av sällan skådat slag. Från maken. Och tillika chef.

Och jag påminner mig själv om att jag måste googla vart jag kan få tag i arsenik någonstans. För nu räcker det.

Sen får jag ett samtal från en av butikscheferna. Jag har GLÖMT att betala ut lön till en anställd.

Jag har hållt på med löner de senaste decenniet, och it has never happend before.

Bra lönechef.

Sen lyckas jag tappa bort en påse med dagskassor från en av butikerna. Måste ha tappat den på gatan nånstans. Tror du att chefen-som-snart-ska-få-i-sig-arsenik är glad?

Icke.

Är jag förvånad över att jag börjar tappa kontrollen?

Inte mycket.

Rösta på mig

söndag 28 oktober 2007

En negerbolls vara, eller icke vara

Jag fick en kommentar om att jag skrev negerboll. Och det fick mig att tänka på en sak.

Jag säger negerboll, för att jag är uppvuxen med det. Och jag har aldrig, någonsin haft några andra associationer. För mig kunde det lika gärna ha hetat studsboll när jag växte upp. Det sitter i ryggmärgen.

Och visst. Visst är det så att ordet är laddat för vissa. Men då finns det också så många andra ord, uttryck och bemärkelser, som man skulle kunna ha synpunkter om.

I somras, på en av sommarens varmaste dagar, så var jag på nationaldagsfest med en kompis. Utan att tänka så säger jag: "vad brun du har blivit!"

Det tog två sekunder innan jag kom på att hon är brun året om. För hon är, jag tror den rätta "etiketten" skall vara mulatt. Jag är inte så bevandrad i färger och kombinationer, för det är av underordnad betydelse för mig. Det är människan i sig som är viktig.

Men. Jag får också en ärlig chock när hon talar om att människor på tunnelbanan kan flytta på sig, när hon slår sig ned. Eller andra horribla historier hon har berättat.

Då undrar jag vad det är för fel i huvudet på folk. Och så inser jag att jag inte vet ett smack om så kallad invandrarfientlighet.

Men jag tänker fortfarande säga negerboll.

Även om jag i ärlighetens namn, och av moraliska orsaker, säger till talibanen att det heter chokladboll.

Rösta på mig

"Avgång SK405, gate 77"

I våras så bestämde jag och väninnan oss för att åka till Las Vegas nu i höst/vinter.

Eftersom våra män är snåla när det kommer till att låta deras hustrur resa på en ren shoppingtur, utan att ens överväga att ta med dem, så bestämde vi oss för att flyga på s k poäng. Och bo gratis då väninnan kommer just från Las Vegas.

Det kunde inte bli bättre. Tyckte vi.

Men tiden har bara rusat det senaste halvåret. Och nu har vi svårt att hitta en resa. Eftersom det måste vara en viss avresedag. För väninnan jobbar dessutom hos oss. Så det betyder att två personer, som är fundamentala för verksamheten (det är åtminstone vad vi inbillar oss), kommer vara borta sisådär 10 dagar.

Men hon och jag måste bort. Vi måste andas. Innan vi exploderar.

I kväll föreslog hon att vi helt enkelt tar med varsin kudde, åker ut till Arlanda. Sätter oss i baren, och dricker Margaritas i 10 dagar. Och lyssna på speakerrösten som meddelar avgångar världen över. Och sova i bilen på parkeringen.

Detta är ett förslag vi starkt överväger.

Rösta på mig

Flata, eller icke flata?

Jag har bestämt mig för att bli lesbisk. Nog för att maken besitter många kvinnliga egenskaper, men inte tillräckligt.

Har kommit på att den ende personen jag lever friktionsfritt med, är min bästa kompis;

samma humor
samma viktproblem
samma intressen
samma ordningssinne

och som pricken över i:et;

samma menscykel

Vi måste bara berätta det för våra män. Som är lika som bär. I alla avseenden.

Eller så flyttar vi bara. Frågan är om de ens skulle SE det.

Rösta på mig

Jag är ju så bra!

Idag har jag varit på 6-års kalas.

Och man behöver ju inte vara en rocket scientist för att räkna ut vad man äter på kalas.

Först serverades en smaskig pastasallad.

Sen serverades värsta goda tårtan. Med hembakta kanelbullar och negerbollar.

Och så godis.

Själv fick jag äta 2 morötter och dricka 1 kopp kaffe.

Rösta på mig

Telefonterror

Min man har en olat. Som jag avskyr. Han ringer mig 15 gånger om dagen. Folk tror att jag överdriver. Tills de är med.

Ge fan i att svara då. Säger du. Men det funkar inte. Har provat.

Som nu. Han jobbar i butiken idag. Han lämnade hemmet för 20 minuter sen.

Han har ringt 4 ggr hittills.

Och klockan är 11.00

Tror jag ska glömma mobilen hemma idag. Eller hoppas på att alla Vällingby-bor bestämmer sig för att besöka vår butik idag.

Rösta på mig

Söndag och nya tag

Borde ju ha kunnat räkna ut med lilltån, varför min plötsliga depression uppstod. I dag är man mens-Stina och på särdeles dåligt humör!

Gårdagkvällens abstinens botades med den enda som hjälper: arbete. Satt i 4,5 tim med datorn i knät, framför en dålig film. Maken likaså. Happy family life!

Idag ska vi på 6-års kalas. Hos exmaken. Som har barn med 3 kvinnor;

den första drog (det var väl jag, antar jag)
den andre dog (i cancer, mycket sorglig historia)
den senaste hoppas jag stannar. För barnens skull. För exmaken är fortfarande ett pucko mellan varven. En sån som måste ha en stark kvinna, som styr upp honom.

Hur som helst så ska jag idag erbjuda nya sambon extraknäck i nya inredningsbutiken.

Är det nån som tycker jag har ett konstigt familjeliv, eller?

Rösta på mig

lördag 27 oktober 2007

Abstinens och depression

Idag har jag svår godisabstinens. Jag pratar SVÅR!

Är dessutom på lagom deprimerat humör, så jag tar talibanen och åker ut till en kompis. Till hennes arbetsplats. Tänkte att jag skulle få använda henne som papperskorg.

Ramlar rakt in ett evenemang, så det var bara att dra på smilfinksmasken, shoppa lite, och dra hem.

Maken har jobbat i nya butiken hela dagen. Och kassan var skyhög.

Så bra.

Då är i alla fall en av oss nöjd med livet.

Hhhm. Ska nog inte blogga när jag är på det här humöret.

Tror jag går och hämtar en morot i stället. För roligare än så lär det ju inte bli.

Nån som vill byta liv med mig?

Rösta på mig

Man kan väl slå sin man. Lite väl?

Okey. Ingen har väl missat att jag är på diet. (Hörde förresten att Sahlgrenska Sjukhuset i Stockholm, har den på sin hemsida. Så jag lär ju inte vara ute och cykla helt i alla fall.)

Jag är inne på 11:e, av 28 dagar. Jag är en person med fruktansvärt dålig karaktär. Tuggar t ex Nicotinell. Och det är ju bra. Om det inte vore för att jag har gjort det i drygt 2 år. Dessförrinnan hade jag en tuggpaus (utan att röka) på 4 år. Men innan det så tuggade jag i knappt 10 år!

För jag vet att om jag slutar tugga, så kommer jag börja röka på stört. För jag har ett superstressigt jobb. Och en superdålig karaktär...

Skit i det.

Nu bantar jag, och för en gång skull så följer jag dieten slaviskt. Har tyvärr ingen våg, och meningen var att jag skulle mäta mig när jag började. Glömde bort det.

Så jag går helt enkelt efter kläderna.

Nu har jag bl a ett par bruna jeans. Som vanligen sitter som på en kassler. Du fattar.

Dessa brallor kan jag nu dra ned över höfterna och låren. Oöppnade. Visst, jag får skruva lite, men av åker dom.

Så jag vet att jag har tappat några kilon.

Samtal med maken i går kväll kl 20.10;

"Hur går det med bantningen? Funkar det?"

"Vadå, märker du inte det, eller?" (Skall tilläggas att folk i vår närhet har börjat kommentera det. När han har stått BREDVID.)

"Ehh. Ehh. Njae." Och jag konstaterar snabbt att han glömt sin säljarprofession.

"Jaha. Då har vi alltså hamnat i det här klassiska äktenskapsläget: du SER inte mig längre!"

"Jo. Men. Alltså. Jag tittar ju på ditt ansikte. För att se hur du mår. Om du är irriterad. Eller mår bra. Och så. Och jag älskar ju dig ändå!"

VAD I HELVETE! Vadå älskar mig ÄNDÅ!

Ändå vadå? Vadå ändå?

Ska fan jobbstrejka nästa vecka. Och gå på bandet varje dag. Och köpa nya kläder. Eller förresten, gå ned till källaren och ta fram alla mina dyra smalkläder. Som jag har sparat i 100 år. I hopp om att bli snygg igen.

Sen ska jag gå ut på krogen.

Och se om nån SER mig.

Så kan han sitta där och undra vad det var som hände egentligen.

Too late baby. Säger jag då.

Fast först tror jag att jag slår honom. Då kanske han vaknar upp ur dvalan.

Innan jag hinner dra.

Rösta på mig

fredag 26 oktober 2007

Veckans mest sanna kommentar.

Ligger på alla fyra i badrummet. Med häcken i vädret. För att leta efter pärlor från ett halsband som talibanen nyss haft sönder.

"Mamma. Du har en BAUTARUMPA!"

"Va! Tycker du det?!"

"Ja mamma. Det tycker jag."

Så det blir inget lördagsgodis i morgon.

Inte en chans.

Rösta på mig

Ja, då var det dags. Och fega pappor.

Jag satt i bilen med talibanen förra helgen, när hon för femtioelfte gången deklarerade att hon ska gifta sig med Axel på dagis.

"Och så ska vi ha barn. Men mamma, jag vet hur bäbisar kommer ut ur magen, men hur kommer dom in?"

För länge sedan frågade hon mig hur hon kom ut från min magen. GUDSKELOV så kunde jag ärligt berätta att hon minsann kom ut från min mage. "Här, kolla här. Precis här så skar doktorn ett snitt, och plockade ut dig."

Jag var tacksam, för det är som bekant, många år sedan jag hade denna diskussion senast.

Men nu får jag alltså frågan om hur de kommer in.

"Vet du. Det är en lång berättelse (hon gillar nämligen "sannberättelser") så vet du vad vi gör?! Vi åker hem och sätter oss i soffan, så ska jag berätta."

Sa jag. Och visste att jag fått respit. För detta glömde hon givetvis bort.

Ikväll upplyser maken mig om att hon frågat honom samma sak häromdagen. Gissa vad han svarade?!

"Fråga mamma!"

Chicken shit.

Så nu måste jag preppa för the real story.

Rösta på mig

Ack, vi listiga kvinnor.

Eftersom jag är så jädra förvirrad, så vet jag inte om jag har berättat om mina nya gardinplaner tidigare.

Nåväl. Jag har en vän som är sömmerska. Jag har beställt svarta (jaaaa, exakt; svarta!)gardiner till vår så kallade matsal.

Dock har gehöret hos vänner och bekanta varit, mja, för att uttrycka mig milt; mycket svagt.

Men, min kära vän är en estet, och har således mycket god smak. Så när jag föreslog svarta, så tände hon direkt.

Mitt problem var dock hur jag skulle bära mig åt för att maken inte skulle märka något. Med lite tur så skulle han kanske inte notera att fönstrena gapar tomma, tills de nya kommer upp.

Min kära vän har löst det här. Hon pratar in följande på min telefonsvarare idag:

"Jag kan komma över nästa vecka, och då kan jag ha stängerna färdiga med gardinerna på. Då märker han inte att de gamla är utbytta!" Eller nåt i den stilen.

En särdeles smart idé.

Och maken sitter alltid med ryggen mot fönstren. Så jag kommer nog undan.

Sen, lagom till våren, då kommer han säga: "vaa, haruköptnyagardiner?"

Okey. Vad tror ni oddsen är?

(Och Eva, jag lovar att mäta i morgon!)

Rösta på mig

Äktenskapliga reflektioner

Jag har ju levt med min man ett antal år, så jag vågar påstå att vi känner varandra ganska bra. Han har dessutom ett sjätte sinne när det gäller vissa saker.

De senaste månaderna har varit fullständigt sinnesjuka. Detta påverkar ju givetvis vårt familjeliv.

Så jag har den senaste tiden låtit honom förstå att jag tycker att det är lite körigt. Typ dags-att-kasta-in-handduken-körigt.

Så en morgon ligger det ett ihopvikt papper vid min mobil.

Ett så kallat lööööve-letter.

Jag blir genast varm i kroppen av innehållet.

Men, eftersom mycket står på spel just nu, så har jag svårt att ta till mig allt lööööv han beskriver att han känner för mig.

För det sitter någon på min axel, som säger: glöm inte att han är Sveriges bästa säljare.

Så frågan är då om man ska välja att tro på innehållet.

Eller om jag ska låta min kraxande axelfågel övertyga mig om att orden inte riktigt kom från hjärtat. Att det var ett "måste"-brev. För att det skulle fullkomligt explodera, om jag klev av det här X2000-tåget. Och det är han mycket medveten om.

Det trista är, att om brevet var från hjärtat, så är det ju katastrof att det gått så långt att jag ens tvivlar. Den känslan är nog värst av allt.

Jag har inte bestämt mig än.

Rösta på mig

torsdag 25 oktober 2007

Närvarande mamma...

Jag går upp med tuppen. Min dag ser ut enligt följande;

Till lagret för att fylla bilen
Till butiken och fylla på
Till kontorslagret och fylla bilen
Till en specialaffär för butiksinredning, fylla bilen
Till IKEA för accessoarer
Till butiken och fylla på

Trycka i mig ärtsoppa på stående fot. Diska tallriken, och järnet till dagiset.

Spela lite spel.

Laga lite mat.

Plötsligt hör jag en röst. Låååångt borta.

"MAAAAAMMMA, du kan inte sova när jag äter!"

Jag hade råkat hasa ned kroppen i matstolen och lutat huvudet bakåt.

Och somnat.

Måste ha sovit ett par minuter, för jag var way in to djupsömn.

Men jag var ju åtminstone hemma.

Rösta på mig

The grand opening!

Så var det då dags.

Butiken öppnade 10.00, och 10.12 kom de första kunderna. Sen har det varit jämn ström hela dagen. Fast jag tror inte vi blev miljonärer. Vi är ju ganska dyra, då våra möbler är svensktillverkade. Och sen säljer vi mycket designprylar.

Men den är rätt bekväm att ha. Särskilt när man vill byta ut nåt hemma. In, tjopp, tjopp och hem!

När vi är på mässor, och ska köpa in varor så blir maken galen. Det är nämligen en konst att tro sig veta om en vara kommer att sälja eller inte.

Och det blir ju inte bättre av att jag inte bryr mig inte en sekund. För jag går BARA efter vad jag tycker passar mitt hem!

Så han tycker att det är värdelöst att ha mig med...

Rösta på mig

onsdag 24 oktober 2007

Tonåringar är smartare än man tror. Eller inte.

Det är ju himla märkligt.

Tonåringen åkte till sin far idag. Det är inte så konstigt egentligen. Det händer att hon, då och då, fast sällan, sover där. En natt. Typ.

I kväll informeras jag att hon kommer stanna där resten av veckan.

Jag undrar om det har något som helst samband med att vi öppnar butiken, och har några jävulskt hektiska dagar framför oss.

Och därmed hade behövt hjälp med talibanen.

Jag tror visst att man kan kalla det att fly fältet.

Jag tror visst att tomten ska hoppa över henne i år.

Rösta på mig

Kamp om klockan. Hinner vi?

Vi öppnar ju vår nya inredningsbutik i morgon, och planen var att arbeta så långt in i natten som möjligt.

Pga av ett missförstånd så hade jag inte barnvakt längre än till 21.30, så jag var tvungen att åka hem.

Oj vad jobbigt att inte behöva jobba i natt! Sitter här med ett glas rött vin. För det ingår i min diet. Och som om jag bryr mig att det "bara" är onsdag! Maken och kollegan möblerar om i butiken för fulla muggar. Det måste ju vara ett "flöde", som maken uttrycker det. Våra matbord väger 100 kg st. Tror dom kommer sova gott sen.

Fast jag frågar mig; hur kan man öppna en butik utan alla småprylar, som vi inte hunnit få upp, utan kassadisk, så vi fick köpa nåt provisoriskt på IKEA, utan kassapåsar, utan växelkassa, utan presentpapper/snören, utan ordersedlar, utan alla butikshyllor uppsatta, utan helt fyllda hyllor, utan kortmaskin?

Jag tror visst att jag kommer att sitta i bilen kl 07.00 i morgon, för att åka till lagret. För femtioelfte gången på två veckor. Jag borde få en egen körfil av gatuverket. Åtminstone en uppkallad i mitt namn.

Butiken öppnar 10.00.

Wish me luck!

Rösta på mig

Min julgran


Okey. Ni frågar om bilder på min julgran. Detta var den enda jag hittade. Ingen bra bild. Men den var fin i verkligheten. Jag använder 100 st miniljus, som tyvärr inte syns på bilden. Temat förra året var lila och silver.

Och ja. Det är en plastgran. Min mamma är fortfarande superallergisk.

Och nej. Vi har inte tapetserat om i vardagsrummet ännu. Dock ser det inte så jävligt ut, som bilden försöker påvisa...

Rösta på mig

Undrar vad psykologen skulle säga.

Jag har en del fixa idéer.

Som t ex att jag samlar på julgranskulor.

När jag var liten så firades inte julen så mycket. Alltså, i den bemärkelsen att det inte var så mycket julprylar. Och i synnerhet inte en gran. För mamma var allergisk.

Så det har "slagit över". Kan man säga.

Under flera år så hade jag och maken en tradition tillsammans med ett annat par; vi åkte till en europeisk stad varje år i november. Vartannat år åkte vi till London.

Och vid varje resa så blev mina reskamrater vansinniga. På mina julgranskulor.

Julgranskulor är ömtåliga. Alltså big no no att lägga dem i resväskan. Så det blev handbagage. För samtliga fyra personer. Jag var inte så poppis. Ett understatement.

Jag har nämligen olika färgteman i min gran varje år. Mycket viktigt det där. Och ingen får röra min gran. Jag har kulorna förvarade i genomskinliga plastbackar. Givetvis färgkoordinerade.

Fast jag har ett problem. Nu är ju talibanen 4 år. Det betyder att det snart kommer regna in dagisgjorda julgransprydnader.

Och ingenting får komma i vägen för mina färgteman. Inte ens en talibans kärleksfullt handgjorda prylar. Men nu har jag kommit på en genial lösning. Hon ska få en egen liten gran. Så är vi båda nöjda.

Jag kom att tänka på det här, för häromdagen var jag på IKEA. Och dom julskyltar hårt just nu.

Så jag råkade köpa 2 stora kassar med kulor där. Sen var jag på Bauhaus. Nämen oj, det var visst julkulor där också.

Och maken klagar. Fast när folk kommer hem och ser min fina gran varje år, då jäser han minsann.

Måste bara köpa lite fler plastbackar.

Rösta på mig

tisdag 23 oktober 2007

Vad vore män utan kvinnor?!

Jag undrar om min pågående bantning har medfört nån kemisk reaktion i hjärnan, för jag har fått en energinivå som heter duga.

Klockan är 23.45 och jag har precis kommit hem. Uppe med tuppen i morse, iväg till kontoret för att lasta bilen med miljoner varor. Ut till butiken. Jobba jobba jobba.

Hade bestämt mig för att vara mamma idag, så jag hämtade talibanen vid 16-tiden.

Oj så fel jag hade.

Innan jag hinner lämna dagis, så ringer kollegan från nya butiken.

"You have to come back here. Your husband is driving everyone nuts. He can´t make any descisions of which of the walls to put up all the stuff on! Jesus, I do anything for you, just get your ass over here girlfriend!"

Så det vara bara att åka hem, fixa käk, lämna över talibanen i tonåringens vård, och dra tillbaka.

Och jag måste komma i håg att köpa hem en hallspegel. För självklart så hade jag vänt min tröja ut och in i morse.

Dagens meny: ananas och vatten. Andra dagen i rad....

Over änd out.

Rösta på mig

måndag 22 oktober 2007

En sån där dag

I går kväll gick jag och lade mig vid 20.30. Och somnade på stört. Vaknar fullkomligt utsövd 07.00. Tror inte det har hänt på många, många år.

Hur kommer det sig då att man först under eftermiddagen konstaterar att man (återigen) har på sig två olika skor?

Eller när man går på toa, och upptäcker att man har vänt trosorna ut och in?

Kontentan måste ju bli att, det inte spelar nån roll om man är trött som en babian, eller utsövd.

Så bra. Då vet jag det.

Då kan jag vara vaken i några timmar till.

Rösta på mig

The negotiator!

Sorry, jag har jobbat som en babian och inte hunnit med min kära blogg.

Intentionen är att butiken ska öppna på torsdag. Och just nu så förstår jag inte hur vi ska fixa det. Åker som ett skollat troll mellan kontorslagret--Solbergalagret--andra-butikens-lager och nya butiken.

Talibanen har varit med från morgon till kväll. I går så sa jag att hon skulle få lön för att hon hjälpt oss så mycket. Lovade henne 100 kr.

Idag hämtade jag henne från dagis, och drog direkt till butiken. Hon jobbade lite till.

När vi sitter i bilen hem, vid 19.30-tiden (mmm, bra mamma va?!) så säger hon:

"Mamma, du har nog glömt att ge mig lön och det är inte så bra!"

"Ojdå, ja, det har du rätt i, du får den i morgon, för jag har inga pengar på mig just nu."

"Okey, men då får du inte glömma att jag faktiskt ska ha lön för idag också mamma!"

Herrejävlar. Om det låter så här, när hon är 4 år, hur ska det inte låta om 10 år då?

Rösta på mig

söndag 21 oktober 2007

Tur att man inte är bakis..


För när man möter det här på morgonen, ja, då är man tacksam för att man inte drack alkohol igår.

Jag frågar henne varför diademet jämt måste sitta så där.

"Annars kan pannan ramla ner mamma."

Rösta på mig

Mina två eldprov -fy fan vad jag är bra!

Har precis kommit hem från en tjejmiddag hos Tanja. En mycket trevlig sådan.

Jag har ett stort socialt problem. Jag tycker inte om att träffa nya människor. Och nu skulle jag få träffa 10 andra tjejer, och bortsett från en, så har jag inte träffat dessa förut.

Så min plan var att vara först på plats, eftersom jag blir fullkomligt skräckslagen om jag anländer efter en massa andra.

Men min GPS bestämde sig för att den inte ville hitta i det här området. Så jag blev 20 minuter sen. Och jag var väl sjunde man, eller nåt.

Så jag höll på att svimma när värdinnan presenterade mig. Och när hon dessutom pekade på någon och sa att denne någon läser min blogg så höll jag faktist på att bajsa på mig. Hasplade snabbt ur mig nåt, och kastade mig ut till köket.

Det här är mycket svårt för många att förstå. I synnerhet om man känner mig. Som egentligen är social.

Hur som helst, så är utgången alltid densamma: antingen sitter jag tyst en hel kväll, eller så pratar jag för mycket. Om ingenting. Och så blev det ikväll.

Så jag måste träna hårdare på det där, för ett första intryck kan man aldrig få ogjort. Och jag misslyckas ofta med just det.

Men. Jag är väldigt stolt över att jag klarade det. Det har hänt att jag har vänt och åkt hem. Så jag blir bättre för var gång!

Sen att jag satt där med min sura bladspenat och räkor, medan andra smaskade i sig libanesisk mat, är ju en annan historia!

Och mest stolt är jag över att jag faktiskt motstod den enormt läckra efterrätten: varm chokladpudding med Baileys. Jag är nämligen en sucker för efterrätter.

Rösta på mig

lördag 20 oktober 2007

Småbarn i alla ära

Klockan 02.55 vaknar jag av att någon, mycket högt, sjunger "Hoppa hoppa hare" 10 cm från mitt öra.

Och inte var det maken.

Talibanen hade bestämt sig för att det var morgon. Det hade inte vi. Vi försöker få henne att hålla tyst, men hon höjer givetvis ljudnivån till max.

Maken reser på sig och går in och lägger sig i hennes säng.

Jag inser att jag är ensam kvar i detta massiva oväsen. Talibanen börjar gallskrika för att pappa lämnat rummet. Hon springer in till honom och höjer staccatot till oanade höjder.

Och det är då min kvinnliga list sätter in.

I vågorna av detta enorma oväsen, så smyger jag in till tonåringens rum, som sover borta, och dyker ned under hennes täcke. Och lägger en kudde över huvudet. Och somnar. Allt sker inom loppet av 10 min.

I morse vaknade jag och undrade; vad fan var det som hände egentligen?

Rösta på mig

fredag 19 oktober 2007

Är det nån som jävlas med mig?

Jag är en sån som ALDRIG vinner på spel och sånt. Eller får nåt gratis över huvud taget.

För ett tag sen så fick jag ett mail från min bror, där han bad mig anmäla mig hos ett företag, som sysslar med varuprovning.

Jag registrerade mig. Och glömde sen bort det.

Nu, när jag suttit och tryckt i mig kyckling, förvisso gott, med spenat- och morotssallad, MINDRE JÄVLA GOTT, för en som aldrig äter grönsaker, och samtidigt sitter och tycker synd om mig själv, SÅ VAD HÄNDER?!

Jag går igenom mina mail. Och har fått ett erbjudande. Som är på väg med posten.

Vad det är?

Så här står det i mailet;

Ditt paket kommer att innehålla två stora påsar Pop Delight plus 16 små påsar Pop Delight.

Alltså. Jag ska vara med och utvärdera Estrellas senaste produkt.

HUR I HELVETE SKA DET GÅ TILL NÄR JAG HAR 23 DAGAR KVAR AV DEN HÄR DIETEN?

Nån som vill komma på Estrella-party?

Rösta på mig

Talibanen och sagotexter

Det finns ju många olika sagoböcker. Vissa sämre än andra.

Så därför byter jag ut orden ibland.

Men så har vi en morfar, som ofta läser sagor. Som inte gör det.

Och så har vi en taliban, med nästintill fotografiskt minne.

Så när jag läser sagor för henne, t ex Mamma Mu, där det i en rad står:

"...och Kråkan sprutade som en dåre."
Så byter jag det till;
"...och Kråkan sprutade som aldrig förr." (Jamen, vafan! Kom inte på nåt bättre!)

Då tar det en millisekund. "Mamma, du läser FEL! Han sprutar som en DÅÅÅÅRE mamma!"

Och så håller vi på så där. Kväll efter kväll.

Igår säger hon, mycket irriterad: "Mamma, du måste nog börja om i skolan, för du läser jämt fel för mig."

Ska nog snacka lite med den där morfar jag.

Rösta på mig

Framme vid Fredag!

Ja. Om du nu tyckte att min gårdag var slapp, så är det inget mot vad dagen hade att erbjuda.

Spenderade 4 timmar på IKEA och Bauhaus för inköp av prylar till nya inredningsbutiken i Vällingby.

Maken har en Volvo Jeep. För er som inte vet, så kan jag tala om att det går in ohyggligt mycket i en sån. Problemet var att jag och kollegan handlade så mycket, så jag fick ringa efter maken, som kom med min bil. Det var allt från lagerhyllor till diskborstar.

Mitt i allt så var kontorstelefonen vidarekopplad till min mobil, och det var ingen lek att ta emot kundsamtal mellan lagerhyllorna på IKEA, i kassan på Bauhaus, i kön till kaffeplejset. Och samtidigt låta professionell.

Sen var det bara att ratta iväg till butiken och få upp allt. Maken hämtade talibanen, som fick vara med och "jobba". Vi kom inte hem förrän vid 19.00-tiden.

Fast en sak slår mig med svenska män. När jag och kollegan står och ska lasta i allt i bilen, bl a ett stort tungt, färdigmonterat (!) skåp, så står det två jädra nissar vid bilen intill. Och tittar.

!!

Hur jävla svårt är det att erbjuda sin hjälp? Jag blir så trött.

Bantningen?

Idag har det inmundigats två stekta ägg till frukost. Ett ostknäckebröd med blomkål till lunch. Och spenat med kyckling till middag.

Börjar känna mig som en kanin.

Rösta på mig

torsdag 18 oktober 2007

What a day!

Min dag idag:

lämna in bilen för service

till lagret 07.30 och hämta 16 st 30 kilos-lådor till huvudkontoret. Givetvis fanns det inte en man inom synhåll, så man fick bära satan

till inredningsbutiken för att fylla jeepen med varor till nya butiken

till nya inredningsbutiken för möte med leverantörer

konstaterar att elen inte fungerar - panik - Securitas måste koppla in larm - varken Fortum, eller centrumansvariga vill ta på sig ansvar. Chefen (läs:maken) på värsta tänkbara humör

4 timmar senare visar det sig att någon tryckt på en otänkbar knapp. Poff, el på.

hämta bilen på Bilia, 4800 kr för service. Skål och grattis

till dataaffären för inköp av Officepaket

ringa tonåringen för panikhämtning av talibanen, att köra i bussfilerna hjälpte inte

laga mat, själv får jag äta kalvsylta och morötter. Fy f-n.

samtidigt som jag försöker göra en annons som ska in i lokaltidningen. annonsen skulle ha mailats 4 timmar tidigare

tillbringar 5,5 timmar (!) med att lägga över uppgifter från gamla datorn till nya

glömt lösen för kontoinställningar i emailen. Svära sig lite, och gå in här, på den gamla datorn.

Så idag orkar jag inte vara rolig.

Over änd out

Rösta på mig

onsdag 17 oktober 2007

Jag och datorer, del 3

Maken kommer hem.

Tittar på datorn. Låtsas leta efter obefintliga program. Jätteroligt.

Jag försöker smöra lite, och säger att jag köpt det senaste Norton Anitvirus-programmet. "Det där nya, som inte gör datorn så slö, som det gamla."

"Och så räcker det till 3 datorer, bra va?!"

"Men Mona.(säger alltid så när jag gjort nåt fel) Hur vore det om kollade med mig först. Jag har också den där. För 3 personer."

Så nu jävlar ska det antivajras all over the place.

Gillar inte att han tamejfan alltid får rätt.

Rösta på mig

Och så var det dagens klädval...á la Talibanen

Talibanen har overallen på sig när jag hämtar henne på dagis.

Alltså vet jag inte vad som väntar när vi kommer hem. För pappa lämnar varje morgon..

Detta är vad som möter mig när ytterkläderna åker av;

Svarta strumpbyxor. En t-shirt med glittriga fjärilar på. Ovanpå det, en vit balettklänning. Ett halsband med Kitty. Och så medaljen från simskolan.

Jag frågar varför hon valde svarta strumpbyxor.

"För att jag har svarta kulor i halsbandet. Då matchar det väl mamma?"



Rösta på mig

Jag och datorer, del 2

Så då sitter jag en kväll och surfar efter en ny bärbar dator. Maken och tonåringen har ett märke, som de tycker är bra.

Min dator är lite mindre, i fysisk bemärkelse, än deras. Jag har dessutom köp en snordyr datorväska från Louis Vuitton. Den passar bra i den. Inga konstigheter alltså.

Hittar en en ny dator. Som innehåller det som är viktigt för mig. Måste ha en med bra kräm i då jag, som sagt, håller på mycket med bilder.

Så jag beställer den. Men får upp nåt konstigt meddelande om att jag glömt mitt login. Så jag går in igen. Och beställer. Och får samma svar. Mailar till företaget om nya loginuppgifter.

Får dom i morse. Går in och beställer. Inga konstigheter. Ropar glatt:"nu har jag beställt en ny dator!". Maken har sin arbetsplats i rummet intill. Vi har en glasvägg som skiljer oss åt. Han har besök. (Man får ju inte vara dum!)

"Va!! Vad har du gjort?! Vänta lite, jag vill se vad fan du har beställt!"

Jag talar högtidligt om att jag minsann har beställt samma märke som honom, men nyare och bättre.

Det hela slutar med att han lyckas avbeställa datorn. Och när han gör det så upplyser företaget honom om att det inte är EN dator beställd. Jag har beställt TRE! Naturligtvis.

Fast hans argument var bra. Jag behöver nämligen en dator med inbyggda siffror till höger, om du förstår, som en miniräknare till höger om alla bokstäver. Efter mycket grunnande, och lite tveksamhet, så gick jag med på det. Och då samma märke som dom.

Så jag rattar i väg och köper datorn maken har valt ut. Tycker nog att den verkar lite för billig. Billigare än min tidigare. Men "ja, datorer sjunker väl i pris". Eller nåt.

Maken ringer hem. Vi hade, tidigare under dagen, haft en meningsskiljaktighet angående programvara. Jag talar nu om för honom att jag fan inte är nån dum blondin "för det där Vista Business, eller vad du nu kallade det, ingår minsann. Jag behövde inte köpa det."

"MEN MONA FÖR HELVETE! NU GÖR DU DET IGEN!!"

"Vadå?" Sa jag.

OPERATIVSYYYYYYSTEMET heter Vista Business! Du har INTE köpt något Officepaket, som jag bad dig om!

Så nu sitter jag här med en ny fin dator. Utan Excel, Word och allt det andra (och jag kan inte sno det från min gamla dator, för den ska vidare till nån annan).

För att jag "kan själv".

Och dessutom tror jag inte att den passar min fina fina fina väska.

Det verkar bli väldigt dyrt det här.

Rösta på mig

Jag och datorer, del 1

Alltså. Jag är, som jag tidigare sagt, rätt tekniskt. Men inte när det kommer till datorer.

För ett år sen så köpte jag en bärbar dator. Jag sa till maken att jag själv skulle se ut en fin dator. Att jag inte var 5 år, utan "kan själv".

Fick jag äta upp det eller?

Jag tyckte datorn var väldans billig. Runt 14.000 kr. När jag kom hem och satte igång den, så fanns det visst inget Officepaket. Maken stönade. Och sa: "vad var det jag sa".

Jag åkte och köpte ett. Dyrt. Kom hem, och konstaterade att jag köpt ett XP-operativsystem. Som redan fanns installerat. Jag fattade inte det. Inte förrän jag installerade mitt nyinköpta operativsystem. Datorn uppförde sig konstigt. Då upptäcker maken att jag har TVÅ XP-operativsystem installerade.

Nu stönade han inte. Han började gasta nåt om att "Jag visste att det skulle gå åt h-e när du skulle göra det här själv."

Och eftersom jag då öppnat varan, och installerat, så kunde jag inte returnera.

Så jag fick åka och köpa det så kallade Office-paketet.

Så den här datorn har kostat mig över 20.000 kr. Plus lite andra grejer som jag har installerat för att öka minnet och sånt.

Min dator har krånglat de senaste månaderna. Jag har enormt många foton, dels pga jobbet och dels för privat bruk.

Så härom dagen bestämde jag mig för att köpa en ny dator. På egen hand. Det gick inte så bra.

Fortsättning följer....

Rösta på mig

Halleluja!

Ursäkta mig.

Idag har jag inte haft tid att blogga.

För jag har ätit.

Till lunch fick jag en heeel knäckebrödsskiva med ost. Och morötter.

Dessvärre så skramlade det bara i ena hörnet av magen.

Så jag har knaprat morötter hela dagen.

Och just avslutat värsta gourmetmiddagen: EN potatis (den största jag hittade), morötter och fiskbullar i hummersås.

Det skramlar fortfarande i magen.

Efter maten gick jag på gåbandet.

Herrejävlar, vad otränad jag är.

Over änd out.

Rösta på mig

tisdag 16 oktober 2007

I morgon

Ikväll tror jag att jag går och lägger mig med talibanen.

För i morgon ska det ätas.

Då ser hela dagsmenyn ut så här;

2 kokta ägg
1 knäckebröd med ost (det står inte HUR stort knäckebrödet får vara, tra la la)
2 äpplen (är allergisk, så det blir apelsin)
2 päron (samma här)
morötter (i fria mängder)

Sen. Sen kommer middagen. Och måtte dagen gå i raketfart.

För jag ska äta fiskbullar.

Har inte ätit fiskbullar sen tonåringen var liten.

Och det står inte hur mycket.

Jag har hela kylskåpet fullt. I dillsås, i hummersås och i räksås...

Känns som värsta gourmetmiddagen!

Rösta på mig

Dag 2.

Maken drog som en avlöning från kontoret idag.

Verkar inte som om han vill vara där.

Jag undrar varför.

Kanske för att vibbarna från 4 medelålders, bantande kvinnor gör att ingen vågar vara i närheten.

I går faxade jag ned till lunchrestaurangen och frågade var alla kakor var i normala fall. Hur kom det sig att maken fick en kaka igår. Jag får aldrig några kakor där. Och kan ni vara så jävla vänliga och ge fan i att mata honom med kakor.

Inte de närmaste 28 dagarna i alla fall.

Rösta på mig

Goda dofter

Sitter på jobbet och gör löner.

Jag tänker bara på mat. Och inte är det bättre av att ett av Sveriges största bagerier ligger runt hörnet.

Så mellan varven känner man doften av wienerbröd.

Näe.

Mellan varven känner man stanken av wienerbröd.

Det är ju asäckligt.

Måste ta en banan.

Rösta på mig

måndag 15 oktober 2007

Urk

Coca Cola Light smakar SKIT.

Nu har jag snart fått i mig 2 liter.

Och en kateter skulle sitta fint.

Det här är vansinne. Vad fan håller jag på med? Måste hoppa i säng snart. Ser mat överallt.

Ska nog laga äcklig mat till familjen i morgon.

Broccolipaj, eller nåt annat sånt där livsfarligt med varma grönsaker i.

Rösta på mig

Min 4-årige mescherschmidt

Har precis nattat talibanen och vi hade en dispyt. Modell större.

Först måste jag bara nämna att min lilla vackra, högt älskade, otroligt söte, ljuvlige taliban är en riktig pruttmaskin.

Vi pratar rejäla pruttar. Inte särskilt ljudliga. Men stanken. Och gärna flera på raken.

För ett par år sen så sa jag i förbifarten att, när man pruttar så säger man "ursäkta mig". Så det gör hon. Varje dag.

Ligger i sänger och har läst saga. Frågar henne vad hon ska göra på Mulle-utflykten i morgon med dagis (som dagis har tillsammans med ett annat dagis, därav den för mig okände kamraten).

Hon svarar;

"Vet inte, ursäkta mig, men jag tror att vi ska, ursäkta mig, ursäkta mig, gå till skogen bakom dagis. Och då ska jag åka nedför berget med Josefin. För han är jättesnäll."

"Josefin?, men det är ju en tjej!"

"Näe mamma, ursäkta mig, det är en kille."

"Amen gumman, Josefin ÄR ett tjejnamn."

"NÄÄÄÄÄE, DET ÄR DET INTE MAMMA! Man kan faktiskt heta det både om man är tjej och kille!"

"Men du. Det ÄR faktiskt ett..."

"MAMMMA, du kan faktiskt inte veta ALLT! Och jag veeet att det är sant. Nästa gång du jourar så kan du, ursäkta mig, fråga honom själv. Han heter faktiskt JOOOOSSSEFIIIIN!"

Talibanen är 4 år. Jag har en del intressanta år framför mig tror jag visst.

Rösta på mig

Faktiskt

Jag har fått en del kommentarer om det jag skriver om min man här på bloggen. Folk har lätt att tro att jag överdriver. Med all förståelse.

I dag ringde en kompis till mig. Det är nämligen inte särskilt många av mina kompisar som vet att jag bloggar.

Men den här vet.

Och hon sa: "Vore det inte för att man känner din man så väl, så skulle man kunna tro att du hittar på allt du skriver om honom!"

Basattnivet!

Rösta på mig

Mat mat mat mat

Bland det godaste jag vet är pyttipanna med stekt ägg. Och senap till.

På en skala från 1-10 så kan du ju gissa hur kul det är att stå och laga det till resten av familjen.

Tappar en bit mat bredvid spisen. Tar upp det och slänger det. Sen stoppar jag fingrarna i munnen.

Waaaaaaaaaaooo! Är man något desperat, eller?

Själv fick jag sätta mig i soffan och tugga i mig två bananer och dricka ett stort glas Coca Cola Light.

Har en banan kvar. Ska skära den i tusen bitar. Så att den räcker länge. Sådär vid 8-blecket. Sen hoppar jag nog i säng.

Hur i helvete ska jag stå ut? I morgon är det samma sak.

Maken var nere på lunchrestaurangen och åt. Kom tillbaka med en kopp kaffe i den ena handen, och en kaka i den andra. Som han gick runt och demonstrerade.

Vi var fyra stycken som allvarligt övervägde att kasta ut honom från balkongen på fjärde våningen...

Rösta på mig

Nu har jag tagit reda på lite fakta

Kom till jobbet och vecklade ut papperet med matschemt. DÅ först ser jag att det inte alls handlar om 15 dagar.

Denna diet varar i 28 dagar. Det är ju bra om man läser ordentligt.

Sen har jag ringt runt och kollat lite. Och det ÄR Professor Stefan Rössner som har varit med och tagit fram det här.

Och läser jag papper nummer två, så ser jag nåt om "gärna motionera" bla bla. Ja, det där vanliga tråkiga.

Fast det är ingen diet. Nu har jag glömt vad det kallades för, men det är en kick start. Så när dessa tjuuuuguåttttta låååånga dagar är över, så ska man gå över mer på GI-mat.

Det jag håller på med nu är en rensning, samt ett snabbare sätt (i kombination med motion då'ra)att få kroppen att starta fettförbränningen.

Så jag kommer inte undan det där jädra gåbandet i alla fall.

Rösta på mig

söndag 14 oktober 2007

Vita lögner och dåligt humör

Den här "dieten" ska ju vara i 15 dagar.

Mitt största problem har inte varit själva dieten, utan vad jag ska säga till talibanen. Jag pratar inte "färg & form" hemma. Tycker inte små barn ska höra sånt.

Men så kom maken på det. Jag tappar nämligen sanslöst mycket hår. Så nu ska jag ljuga och säga att doktorn sagt att jag måste äta lite annorlunda, för att se om jag slutar att tappa hår.

Det låter väl bra va?

Apropå maken. Jag gav honom mitt matschema. Det tog 30 sekunder. Sen sa han;

"Å fy fan, vilket jävla humör du kommer vara på!"

Och då vet han inte att bästa vänninan, och tillika arbetskompisen (som bor hos oss de tre dagar i veckan hon arbetar) är initiativtagaren till detta. Plus att ytterligare en arbetskamrat också ska vara med.

Ska vi slå vad om att han tar in på hotell på torsdag-fredag, eller nåt?!!

Rösta på mig

Fruktodlare

Åker med familjen till stormarknaden för den sedvanliga veckohandlingen.

I normala fall brukar det kosta runt 2.000 kr.

Jag ska börja banta i morgon.

Och äta i stort sett nada.

Det stod 4.026 kr på kvittot.

Verkar vara dyrt med Coca Cola Light och en miljard färska ananaser.

Nu ska jag ta fram all choklad som finns. Och äta satan.

Rösta på mig

Banta sig lite

Jag har ju lite problem med vikten. Eller, egentligen har jag inte det. Omvärlden har det. Och klädaffärer har det, för jag hittar sällan annat än sopsäckar att sätta på mig.

Jag är inte så mycket för motion. Och jag brukar inte banta. Men nu har en jobbarkompis hittat nåt bantarschema för 15 dagar. Utformat av bl a Stefan Rössner på Karolinskas överviktsenhet. Honom känner man ju till. Honom har man ju tilltro till.

Så jag går med på det här. Mycket för att det, för en gång skull, inte innehåller en massa kaninmat, som jag avskyr.

Går igenom menyn. Och börjar undra.

Dag 1 & 2 skall jag endast äta 1 kg bananer. Och dricka hur mycket Coca Cola Light jag vill.

Jag höjer på ögonbrynen. Bananer, fine. Coca Cola? Hhm, dricker mycket sällan Coca Cola över huvud taget.

Dag 8 & 9 får jag endast äta osötad ananas. ENDAST. Kaffe är lugnt. Och vatten. Men TVÅ dagar med ananas?

Nu på lördag ska jag på tjejmiddag. Måste därmed ha med mig egen mat. Gudskelov är menyn ananasfri. Under hela den dagen så får jag fritt fördela;

2 stekta ägg
1 skiva bacon
1 knäckebrödsskiva
spenat
1/2 kg räkor
1 skiva vitt bröd
roquefortost
1 potatis

Så jag antar att min medtagna middag kommer att bestå av räkor, roquefortost och potatis. Och lite spenat. Nice blandning.

Jag hoppas han vet vad han pysslar med, den där Rössner.

Rösta på mig

Antiklimax

Man kan ju lätt tro att vår familj tittar på extremt mycket film. Men det gör vi inte.

Så när jag väl sätter på en film, så vill jag gärna att den ska vara bra. Jag vill kunna plocka creme de la creme ur vårt sortiment.

Så igår kväll sätter vi på en film vid 21.30-tiden. Som ska vara sjukt bra. Tonåringen med kompisar är med. Maken somnar i och för sig efter 20 minuter. Som vanligt. Inga konstigheter.

Filmen är baserad på en sann mordhistoria om en seriemördare i USA. Den är över två timmar lång.

Blir man förbannad eller, när man har wejstat nästan 2,5 timme på en film, som slutar med att man aldrig kunde få fast mördaren?!

Jag var så irriterad att det tog ytterligare en timme innan jag kunde somna.

Rösta på mig

lördag 13 oktober 2007

Vad är det med det här med kvinnligt o manligt?

Bakgrund:
Jag är hyfsat tekniskt begåvad. Ja, så länge det inte har med datorer att göra. Men typ tv-kabel-dvd-spelare osv.

Lyxen med att ha en möbel- och inredningsbutik är att man kan hämta grejer därifrån.

Very bekvämt.

Vi har precis tagit fram en ruggigt snygg tv-bänk. Nu när platt-tv:n är här för att stanna. En liten läcker sak med täckta dörrar. Magnetdörrar. En sån där sak som man stoppar in alla jädra kabeltv-mottagare, dvd-spelare, vhs, och hela köret i. Ja du förstår.

Men när den anlände så blev jag förskräckt. För jag insåg att jag skulle få ytterligare ett problem.

Jag har en man som inte förstår att skåpdörrar ska stängas. Han liksom glömmer det. Och jag blir irro. Som fan.

Nu konstaterar jag att tv-bänks-helvetets alla tre skåpdörrar för all framtid skulle stå öppna. För fjärrkontrollerna funkar ju inte genom stängda dörrar. Och jag får genast prickar över hela kroppen.

En kompis kom med lösningen. Köp en trådlös IR-bla bla bla-moj och komplettera med en special tv-fjärr. Så slipper man dessutom alla våra 6 fjärrkontroller. Och dörrarna kan vara stängda. Forever.

Halleluja.

Nutid:
Maken går i morse ut för att fixa en grej i trädgården. Jag tänker att jag ska vara en snäll fru, och överraska med att dra ut kablarna till alla maskiner, flytta in prylarna i tv-bänken, och poff: färdigt.

Maken kommer plötsligt in. Jag är inte klar. Alla prylar står spridda på golvet.
Maken får ett manligt anfall. Kommer med diverse ointelligenta kommentarer som: "man måste TÄNKA innan man drar ur kablarna, man måste PLANERA, man måste vara NOGGRANN, inte bara vara TANKLÖS.

Han ber mig hålla mig undan. "För det här hade jag planerat att göra."

Jag lackar ur. Men backar. Och vet vad som komma skall.

Eftersom vissa kablage är kortare än andra, så måste man tänka till om vilka apparater som måste stå bredvid varandra.

Min man tänker aldrig när det kommer till sånt här. Nejdå. In med skiten i skåpet. Och när det är färdigt så konstaterar han att den ena sladden efter den andra, inte räcker fram till de olika maskinerna.

Jag spär dessutom på det hela lite. Och säger lite fint: "eh, hur vore det om man ser till att alla tusen kablar dras IN i skåpet, istället för att det ligger i ett ormbo bakom?"

Han säger att det är försent. Att det inte går. Att jag är "så jävla jobbig, att jag bara gnäller."

Vi har en kompis hemma. Som är pedant. Som har en likadan tv-bänk. Maken tittar på honom för bekräftelse.

Tyvärr.

För kompisen svarar: "Jamen så har jag gjort. Allt ligger inne i skåpet, endast EN sladd ut till vägguttaget."

Så maken fick göra om allt. Igen. Han har tillbringat i stort sett 7 timmar på golvet.

Men tv-bänken är nu ren på prylar ovanpå. Och inga jävla onödiga sladdar på baksidan.

Och min man har en lite mindre gnällig fru. Fast jag hade gjort det på 2 timmar.

Lätt.

Och jag tror att han vet det. Men sånt här är mansgöra.

Rösta på mig

Hur intelligent är jag..

Har tillfälligt besök hemma. Jag måste ned till affären och handla middag till några andra gäster som är på besök.

Den tillfällige besökaren har parkerat sin bil framför vår garageinfart. Hon frågar om jag vill låna hennes bil. Den har manuell växellåda. Jag har automat.

Inga problem. Säger jag.

För det är väl som med cykel. Har man lärt sig, så sitter det.

Sätter mig i bilen och känner mig plötsligt väldigt osäker. 100 år sen jag körde manuellt. För säkerhets skull så kör jag med ettan ilagd, samt kopplingen nedtryckt hela vägen till affären. Folk glor. Who gives a fuck. Tänker jag.

Parkerar utanför affären. Kommer ut med maten och inser att jag måste backa ut. Känner inte att jag får in backen. Ska jag chansa, och hålla i handbromsen? Noterar att jag har ett träd 10 cm från fronten.

Vågar inte chansa. Det blir till att gå. Hela vägen hem. Inte långt för en som gillar promenader. Men, för en som helst parkerar i entrén till affären, så blir det väldans långt. Och tungt. För att inte tala om kallt.

Maken får köra ned den tillfällige besökaren till affären. Och båda undrar om jag är helt pantad i huvudet.

Rösta på mig

Långsint

Maken sov mycket sött när jag kom upp. Jag var fortfarande stensur. Fötterna var iskalla. Rörde tillräckligt mycket på mig för att han skulle vakna. Klockan var 01.30.

"Varför kommer du hem så sent för?"

"VAD SÄGS OM ATT JAG INTE HADE NYCKEL OCH FICK STÅ UTANFÖR I 40 MINUTER!"

Hur jag än försökte, så gick det inte att lägga skulden på honom.

Och tro mig, jag försökte.

Jag var fortfarande irro när jag vaknade i morse.

Rösta på mig

En mycket sann historia

Apropå att låsa sig ute. Lyssna på den här;

För några år sedan så anlitade jag några målare. De skulle komma en lördag och måla om i vårt sovrum. Jag hade bokat det här datumet några veckor tidigare. Dessa målare var mycket upptagna, varför det var angeläget att jobbet gjordes denna helg.

Lördagen kommer, och det ringer på min mobil. Varken jag eller mobilen var hemma. Vi hade glömt bort det här, och åkt till goda vänner i Gävle. Klockan var 8 på morgonen, och där hemma stod målarna. Vi skulle komma hem söndag kväll. Panik.

Vi har ett hus med larm. Jag funderar snabbt. Kommer på en lysande idé.

Säger till målarmästaren att han ska ta stegen, klättra upp på vår sovrumsbalkong och slå sönder fönstret. Kasta sig ned till entréplanet, och slå koden för avlarmning innan väktarna kommer. Sen ger jag honom instruktioner om att hämta en extranyckel i vårt ena köksskåp.

Några dagar senare pratar jag med honom. Han skrattar lite gott och säger förbigående: "intressanta saker du har i ditt köksskåp!" Jag fattar ingenting.

En tid senare öppnar jag detta köksskåp. Som mycket sällan används. Där ligger en dildo.

Som jag och en kompis har köpt, för att skoja med en tredje kompis.

Den hade legat på köksbordet, för vidare transport till nämnda vän. Jag minns det väl.

För jag minns nämligen att det ringde på dörren en dag, och jag blev superstressad över denna dildo, så jag tryckte in den i köksskåpet i förbifarten. Och glömde bort det.

När det väl var dags för att lämna ifrån mig den, så kunde jag för mitt liv inte hitta fanskapet. Så det inhandlades en ny.

Målaren har gjort flera jobb åt oss. Han är mycket noga med att dra upp denna historia för sina olika medarbetare, som han har med sig varje gång.

Och det är ju absolut inte pinsamt. Inte alls...

Rösta på mig

fredag 12 oktober 2007

Jag blir så trött

Min så kallade mammagrupp träffas varannan månad på den lokala krogen. För att vi behöver det. För att vi har jävligt trevligt. För att krogen ligger nära hem. För att dom har kalasgod mat.

Och så gillar jag att jag kan ringa dit och bara säga mitt förnamn, och fråga vilken tid jag ska vara där. För att jag är så förvirrad.

Så kvällen är förutsägbar. Och blir därmed lika trevlig som alltid.

Vi avslutar middagen och åker hem.

Jag sladdar in på garageuppfarten och noterar att maken tittar på tv. För jag ser tv:n. Som sitter på väggen.

Går som vanligt köksvägen, men upptäcker att dörren är låst. Går runt till huvudentrén. Bara för att upptäcka att den också är låst.

Jag har inga nycklar.

Det är kallt som attan ute.

Maken har dragit för gardinerna till vårt mega-altanfönster/dörrar.

Jag går runt huset för att kunna kika in i vardagsrummet. Fönstrena sitter för högt.

Bankar på köksfönstret. Bankar på altanfönstret. Fryser satan och börjar bli förbannad.

Ringer hans mobil.

Ringer hemmatelefonen, som jag ser genom köksfönstret.

Kastar sten på sovrummet på övervåningen. Eftersom tv:n är på så borde han sova på soffan, men man vet ju aldrig. Sätter fingret på dörrklockan, och låter det sitta där i två minuter, utan att släppa.

Hämtar en stege, och ställer den utanför balkongen till sovrummet. Klättrar upp, men inser att jag inte når att komma över balkongkanten.

Det ryker ur öronen på mig.

Ringer tonåringen, som är ute nånstans. Upptaget.

Funderar över att ta in på Scandic Hotell en bit ifrån. Inser att jag skulle få svårt att låta trovärdig inför maken i morgon.

Förbannar min envishet att vägra ha en telefon på övervåningen.

Överväger att checka in i skräpboden på tomten. Inser att det är för dragit. Och så gillar jag inte tvestjärtar.

Får till slut tag i tonåringen. Som sitter på tåget, och som för övrigt ska ha med sig 7(!) kompisar hem i natt. Vid nästa stopp hoppar hon ut och lägger nycklarna bakom en bänk på perrongen.

Jag kastar mig i bilen och åker dit och hämtar dom.

Nu är jag inne. Stelfrusen. Skitsur. Skitsur för att jag, som alltid tjatar om att vi måste låsa alla dörrar, vilket aldrig sker annars, plötsligt är utelåst.

Måste sluta och tjata om viktiga saker.

I morgon ska jag köpa en till telefon och installera på övervåningen.

Varför händer sånt här bara mig?

Rösta på mig

Och så var det fredag igen...

Börjar dagen hos hårfrissan. Lite väl många grå hårstrån börjar titta fram. 2,5 timme senare så syns inte ett spår av dem.

Hämtar ena butikschefen, och åker till specialgodisleverantören. Fyller bilen och dumpar i butiken.

In på kemtvätten och hämta jackor för 1000 kr. Vårjackor. Vad fan tänkte jag med?

Maken har vidarekopplat kontorstelefonen, så kunder ringer och beställer varor. Svårt när man sitter och kör...

Ut till Vällingby och spana in målarnas arbete i nya inredningsbutiken. Plötsligt blir jag glad. Den röda färgen, som matchar loggan, är perfekt.

Ringer snickeriet i Skåne för att jaga på dom om vår nya, specialdesignade kassadisk. Gått för dagen. Går man för dagen kl 13.00? Måste byta jobb.

In på Indiska. I tron om att jag ska hitta nåt som passar min "fylliga" figur. Går därifrån med en sjal. Ja. Dom passar ju alltid...

Järnet till ICA för att handla middag. Åt maken, talibanen, tonåringen och hennes 4 kompisar.

Rattar in på dagis för att hämta talibanen. Inga tårtor, so far.

Då ringer maken och säger att en Fortum-gubbe står utanför hemma, och vill in och byta mätare.

Sladdar hem, kastar mig in för att öppna till honom. Som var sur. Hur fan skulle jag kunna veta, när maken glömt att berätta.

Upp med alla matkassar. Taliban skriker att hon är hungrig, och vill ha vindruvor.

Tömma tvättmaskinen, och in med nytt.

Längtar till kl blir 18.30, då jag ska på den lokala gourmetkrogen för att inmundiga en middag med mina "mammagruppskompisar". Ska börja med ett dubbelt glas rött vin. Går det?

Rösta på mig

torsdag 11 oktober 2007

Radar, dygnet runt

När man lever tillsammans med en man som är intensiv, så gäller det att ha radarn på dygnet runt. Inte slappna av för en sekund.

Maken bestämmer sig för att hämta talibanen från dagis idag (han hämtar annars endast på fredagar samt lämnar varje dag) och sen åka ut till farmor och hälsa på.

I lite drygt 4 år så har vi haft vår taliban. I lite drygt 4 år så har jag försökt banka in i min mans huvud, att hon måste äta mellan 17-18. För hon tillhör dom här som vägrar äta, om man har passerat "mattiden". Och får humör därefter.

Jag anar ugglor i mossen när maken kommer med detta förslag. Dessutom på en torsdag.

Klockan 17.40 ringer han. Jag står med maten på spisen. Han meddelar att det är köer. Jag frågar när han kommer hem. Han svarar: "ärurolig eller, vi är på väg till farmor".

Det är två timmar sedan talibanen hämtades från dagis. Han "råkade" åka förbi vår nya butik i Vällingby, som är under uppbyggnad. Detta besök "råkade" ta lite tid.

Så nu är talibanen alltså på väg till farmor. Och här står jag med maten. Och tonåringen är ute på stan.

Jag bestämmer mig för att inte hetsa upp mig. För en gång skull.

Och jag stänger av spisen. Tänder lite ljus. Häller upp ett glas vin. Och passar på att njuuuta av min ensamhet.

Jomenjajustdet.

Maken tillade även att "måste upp tidigt i morgon, och jobba sent. Så du får både lämna och hämta."

Jag konstaterar att min radar fungerar ypperligt.

Rösta på mig

Och när jag ändå är i gång..

Så kan jag ju berätta om en granne mitt emot oss. Han och hustrun är pensionärer.

Jag är övertygad om att han har ett förflutet inom nån myndighet.

Vi bor på en hörntomt. Med en häck runt hela tomten. Vi är inga trädgårdsentusiaster.

Nåt halvår efter att vi flyttat in, så låg en lapp i brevlådan. En så kallad standardskrift från Gatukontoret.

På lappen så stod det nåt om att enligt paragraf bla bla, så får häcken på en hörntomt inte vara högre än 70 cm, i 10 meter åt vardera håll. Eller nåt. Vår var dryga en meter.

Jag slängde lappen.

Det gick ett tag, så låg det en ny där.

Vi kände inga grannar då, men just det här paret låg bra till. Av olika anledningar. Men man kunde ju inte vara helt säker.

När vi fått den fjärde lappen, nåt år efter, så brann det i huvudet på mig. (Vi hade med flit låtit häcken växa, så den var nu runt 2,5 meter.) På baksidan av den så skrev jag:

HÖRRU DIN DUMMA JÄVLA IDIOT. OM DU SKA HÄNVISA TILL GATUKONTORET SÅ KAN DU VÄL ÅTMINSTONE SE TILL ATT DET TELEFONNUMMER SOM ÄR ANGIVET, FORTFARANDE ÄR I FUNKTION. HAR DU SYNPUNKTER PÅ VÅR HÄCK, SÅ RING PÅ, ANNARS KAN DU FARA ÅT HELVETE DIN JÄVLA FEGIS!

Sen tejpade jag fast den utanpå vår brevlåda. Den fick sitta där ett tag.

Det har gått 4 år nu. Har inte hört ett skit.

Vad är det med människor egentligen?

Rösta på mig

Folkvett

Vi bor i ett villaområde. I ett av Stockholms så kallade "rikemansområden". Dagiset ligger en stenkast från hemmet. Alltså i ett villaområde.

En familj rakt över gatan, från dagiset, har bestämt sig för att bygga en källare under deras hus.

Ett stort projekt alltså.

När jag har hämtat talibanen varje dag denna vecka, så har ljuden från alla maskiner varit öronbedövande. Man måste skrika till varandra för att höras.

I går fick jag reda på att dom idag, och i morgon, ska spränga under huset. Denna information har personalen själva fått ta reda på. Genom att fråga byggkillarna.

Detta dagis tillbringar mycket tid utomhus. Och det är som sagt näst intill outhärdligt just nu.

Så igår gick jag över och lade en lapp i deras brevlåda. Skrev att jag förutsätter att dom kommer över med ett gäng tårtor till personal och barn, för att dom måste stå ut med detta.

Personalen bara garvar åt mig, men tycker att det är bra att nån reagerar.

Jag skrev under med mitt namn.

Och det ska bli ytterst intressant och se om dessa villaägare har nån skam i kroppen. Folk som bor i sådana här, så kallade fiiiina områden, har en tendens att tro att dom är förmer än andra.

Tills de träffar mig. Byns ragata.

Rösta på mig

En skruv lös

Åker till banken en snabbis.

Kommer ut, och konstaterar att nån snott bilen. Makens bil. Med min dator i. Den skiter jag i. Och jag skiter i bilen också. Men inte i min datorväska. En Louis Vuitton. Dyr som satan. Och maken vet inte hur dyr.

Irrar omkring på parkeringen och funderar på att ringa maken, och undrar på vilken skala från 1-10 han kommer utgå ifrån, när han skriker sönder mitt öra.

Då ser jag bilen.

Jag hade tagit min egen bil till banken.

Måste ta mig ned till källaren snart.

Rösta på mig

Ähhum

Jag tar tillbaka föregående inlägg.

Han var trevlig i en timme.

Jag visste väl att jag är en bra djurkännare.

Rösta på mig

Misstänksam

Nåt är fel på min man.

Han är trevlig.

Min man är ALDRIG trevlig mot mig när vi har extrema arbetsbördor.

Och efter att ha arbetat tillsammans i 10 år, så vet jag att nåt är fel.

För inte kan väl en gammal hund lära sig att sitta?!

Rösta på mig

onsdag 10 oktober 2007

Omkörd

Oj, så bra det gick att prata med maken igår. Or not!

Han kom hem i går kväll. Deklarerade att han var på extremt dåligt humör. Att det sen serverades sallad till middag, gjorde ju inte saken bättre. Tryckte i sig choklad och gick sedan och lade sig. 21.15

I morse drog jag som vanligt iväg till kontoret. Brukar kunna sitta ett par timmar för mig själv, innan han dyker upp.

Han kom aldrig.

Vid 10.30 så ringer han. Säger att han inte har hört av sig, för han är på skitdåligt humör. Att det är för mycket med allt nu. Att han är slut.

Så jag fick lägga i växeln och gasa.

För vi har inte tid med två personer som checkar ut.

Det är ju fan typiskt.

Han ligger ett steg före mig heeeela tiden.

Rösta på mig

tisdag 9 oktober 2007

Fastnar framför tv:n

Fastnade framför Äntligen Hemma. Och jag funderar. De flesta inredare är ganska bra.

I kvällens program så gör två inredare om varsitt projekt.

Jag undrar om dom var ute och söp innan dom började denna make over.

För det var i särklass det absolut fulaste jag någonsin sett. Och jag är rätt tålig av mig.

Om jag någonsin får för mig att anmäla mig till nåt av dessa program, och bara Gud vet vilket behov jag har, så hoppas jag att någon i min närhet stoppar mig.

För, fy fan för att komma hem till orangea medaljongtapeter.

Måste ned till källaren snart.

Rösta på mig

Nu är det dags för filbyte.

Vaknar med enorm huvudvärk och en rygg som bestämt sig för att checka ut.

Och med tanke på att jag redan i normala fall är på dåligt humör de första 20 minutrarna jag slår upp mina bruna, så var ju förutsättningarna för en trevlig tisdag åt helvete.

Jag skulle ju ha sovit middag i går. Det gick inte så bra. Jag låg istället och funderade på om jag ska fortsätta i den här raketfarten.

Jag bestämde mig för att kliva av. För jag håller på att bli helt galen. Jag bestämde mig för att ägna mer av min tid till mitt hem i stället. Och att ta tag i den där resan som jag och bästa vännen vill göra. Till Las Vegas. I början av december. Och shop-til-I-drop. För allt kan inte bara handla om jobb.

Fast. Jag kanske måste tala om det för maken också.

För jag antar att det är bra om han vet att jag bestämt mig för ett filbyte. Innan jag går sönder.

Jag tror att jag börjar med en bio tillsammans med talibanen i helgen.

Nu ska jag nog gå ned till källaren och leta efter vodkan. Och ta mig en rackabajsare. Innan jag berättar för maken.

Får nog ta med mig ett stort glas.

Rösta på mig

måndag 8 oktober 2007

Tjafsa inte med mig i trafiken!

I morse, när jag åkte från mässan, så skulle jag upp på Essingeleden. Jag signalerar att jag vill in i kön.

En kille i 30-års åldern vägrar släppa in mig. Han lägger sig så nära han kan framförvarande bil.

Klockan var 8.15 och det var megaköer. Klockan var 8.15 och jag var svintrött. Klockan 8.15, efter en veckas mässande är ingen bra tidpunkt att jävlas med mig.

I ena handen har jag en latte. I den andra en bagel från McDonalds. Jag trycker ned rutan och gestikulerar åt honom att släppa in mig. Innan den streckade linjen tar slut, och jag hamnar i broräcket.

Han säger nåt. Med rutan stängd. Jag känner att det brinner i håret, och jag fortsätter att gestikulera.

Plötsligt tar han mod till sig och trycker ned sin ruta. Säger nåt om att "man måste svänga in tidigare i kön. Att man måste göra det när den streckade linjen börjar. Inte köra ända fram tills den slutar.

Då jävlar.

Jag känner att jag är färdig att flyga ut genom min ruta och trycka in bageln i ansiktet på honom.

Med några väl valda ord så talar jag om för honom vilka trafikregler som gäller "och släpp in mig för i helvete." Jag är halvvägs utanför mitt fönster.

Kollegan W sitter intill och blir plötsligt varm i pannan. För hon känner mig. Jag har inga problem med att mula en idiot med en bagel.

Killen blir skitnödig och drar upp rutan.

Och bromsar.

Så att jag fint kan glida in framför honom.

Och fortsätta med min latte och bagel.

Idiot.

Sin fars dotter..

Min man gillar ju att mäjka bissniss. Han ser möjligheter i det mesta.

Jag är orolig för att detta har gått i arv till talibanen;

Tonåringen och pojkvännen på Gotland har bestämt sig för att hålla upp en månad, pga avståndet, och alla resor fram och tillbaka. De vill känna sig för och se om känslorna är starka nog om en månad.

Nåväl. Som jag tidigare berättat så har vi infört en "skit"-regel. Använder någon av oss det ordet i något sammanhang, så måste vi ge talibanen en peng.

Tonåringen kommer hem från skolan. Denna första dag som eventuell singel. Jag frågar hur hon mår.

"Skit", blev svaret. Varpå talibanen genast skriker: "ge mig en peng på en gång".

I samma sekund blir tonåringen ledsen, och sätter sig intill mig och gråter. Hon säger också: "jag mår verkligen skit mamma".

Jag tittar på talibanen. Jag noterar hennes kamp om "ska jag trösta, eller kräva in stålingar?"

Stålingarna vann, för det tar en sekund: "Nu får du ge mig en peng till. Nu har du sagt skit två gånger."

Tonåringen och jag börjar skratta.

Talibanen tillägger: " Och glöm inte att XX (grannen) är POLIS!"

Well. Jag gissar att talibanen kommer att ha en ansenlig summa pengar innan årets slut.

Rösta på mig

Jag överlevde. Knappt.

Mässhelvetet är slut. Och hade det inte varit för att vi råkade hitta ett gäng äckeltavlor till, så hade dom också varit slut. Det får bli Blocket. Eller nåt!

Kom hem 22.30 igår och dog nästan.

I morse var man på mässan 7.00 för att möta transportkillarna.

Nu är kl 12.00 och jag har hoppat i säng. För att sova 2 timmar. För sen ska jag hämta talibanen.

För nu ska jag återinträda i tjänsten som mamma. Fram till den 17 januari. Då nästa mässa börjar.

Halleluja!

Rösta på mig

lördag 6 oktober 2007

3:e mässdagen avklarad!

I dag har det varit kaos på hem- och inredningsmässan. Tack gode gud för att vi har våra montrar att stå i, för det var packat i gångarna.

Och givetvis så MÅSTE man ta med sig alla sina barn, och gärna två barnvagnar per familj. Tycker så synd om alla barn, ja, de som är för små för sånt här spektakel. Mycket gråt och tandagnisslan.

Hur som helst så kränger vi tavlor så det står härliga till. Nu är det bara ett 30-tal kvar och jag skriker halleluja för varje tavla som går i väg.

Men.

Mässandet börjar ta ut sin rätt. Man står hela dagarna, så det ser ut som om man har fått badringar runt vristerna. Något svullna.

Man haltar ut till parkeringen varje kväll och tackar gud för att man har automatlåda. Kopplar in cruisern och kör i jämn fart hela vägen hem. Allt för att inte behöva röra fötterna en millimeter.

Stapplar in i huset och sätter sig vid ett dukat bord. Min mor, med make, tar hand om talibanen, och all markservice vid varje mässa. Min mamma är en gud när det kommer till matlagning. Dessvärre hoppade den genen över mig.

Sen lägger man sig på soffan. Somnar till. Inser att kudden skriker efter en på övervåningen. Tvätta sig och borsta tänderna. Hopp i säng.

Klarvaken.

Fram med datorn. Skriva ett inlägg. Hoppa runt på bloggvännernas sidor.

Maken?

Ha ha. Han lade talibanen. Och sover nu som en gris intill henne.

Over änd out.

Rösta på mig

fredag 5 oktober 2007

Manligt och kvinnligt

I montern bredvid oss så står det en snubbe och kränger kaffemaskiner.

Jag och maken har länge pratat om att köpa en. Men vi är ju som vanligt på två planeter när det gäller gemensamma inköp.

På mässans första dag går jag över till den här snubben. På en av maskinerna har han ett finfint erbjudande. Den kostar i normala fall 8000 kr. Nu tar han 5000 kr. En sån där fin sak som sköter sig själv. Som talar om när den behöver rengöras. Sånt gillar jag.

Så jag säger att jag ska ha en. Han sträcker fram handen, och vi är överens.

Jag går över till makens monter och säger lite kaxigt: "Nu har jag köpt en kaffemaskin!"

Han stirrar på mig, för att se om jag menar allvar. "Vad snackar du om?"

"Jo, jag köpte den där". Sa jag, och pekade.

"Du kan väl för fan inte bara gå och köpa en kaffemaskin!" Säger maken, som nu inser att jag inte alls skämtade.

Han surade halva dagen.

Han gick över och pillade lite. Ställde lite frågor.

Sen kröp det fram.

"Alltså, jag tycker att det här är en manlig grej. Det är MÄN som ska köpa sånt här, inte kvinnor."

En sårad manlig stolthet, med andra ord.

Idag, dag 2 på mässan, så är han ganska nöjd. Talar om för allt och alla att VI har köpt en kaffemaskin.

Han var nöjd tills han läste det finstilta på lappen intill. Att vi förbinder oss att få kaffe levererat varje kvartal (minns inte om det var 3 eller 5 kg). För 800 kr.

I två år.

Tjolahopp. Ska nog fortsätta att låta maken sköta bissnissen...

Rösta på mig

Stackars människor, jag skäms!

När man är distributör i inredningsbranschen så händer det ibland att man gör så kallade felinköp.

Maken har ju, som bekant, näsa för bissniss men det har hänt att den där näsan varit förkyld. Eller nåt.

Förra året fick vi erbjudande om att köpa in ett större parti tavlor. I akryl, eller vad det nu är. Maken blev eld och lågor.

Jag var, som vanligt, neggofrun, för jag sa "eru full, dom e fula som fan!"

Maken stod på sig. Sa att "man vet aldrig".

Så vi fick en container med tavlor från Kina.

Lagom till denna mässa förra året. Vi sålde en del. Men hade desto mer kvar.

Så nu har vi "min" monter full med dessa avskyvärt fula tavlor. Vi säljer dem för 100 spänn styck. Under inköpspris.

Och när kunderna kommer in och tittar på dom så sätter vi på oss säljarfracken. För här ska krängas tavlor.

Och vi får iväg en del.

Och de som är kvar på söndag kommer jag sälja ut för 50 spänn.

För dom SKA väck.

Rösta på mig

torsdag 4 oktober 2007

Första mässdagen avklarad...

Och det tog två timmar innan maken kom lommandes över och sa att vi borde sänka priserna på vissa varor.

Vad förvånad jag blev....


Min man lider av nån konstig sjukdom. Som han garanterat är ensam om. Under samma mässa förra året så såg jag honom stå och skriva i ett block flera gånger om dagen. Blocket lade han sen ned i en byrålåda. Till slut kunde jag inte hålla mig så vid ett tillfälle smög jag över dit och tog fram blocket.

Och vad ser jag?

Förutom av denna konstiga sjukdom så lider han även av statistiksjukan. Och då helst i Excel-format. Jag tar fram blocket och ser att han noterar klockslag med information.

Ungefär varje timme gör han en notering om hur det "ser ut" i våra två montrar;

"11.00 lite aktivitet i XXX-montern. 4 personal i montern ej nödvändigt."

"12.15 ganska många kunder i XXX-montern. Lugnt här."

"15.00 mycket stressigt i XXX-montern."

Och så vidare.

Jag bara skrek rakt ut. VAD HÅLLERUPÅMED?!

"Jamen, alltså, det är intressant."

Så i år sa jag till honom att om jag ser nåt annat än kvitton i byrålådan, så bränner jag ned montern.

För övrigt sålde "min" monter för dubbelt så mycket jämfört med samma dag förra året.

Och det var "jämt flöde med kunder."

Over and out.

Rösta på mig

Då var det dags!

För första gången på många år så tog jag en sömntablett igår. Vaknade helt hjärndöd.

På med kläderna, för att än en gång konstatera att jag ser ut som en kassler. Har dessutom randigt på mig idag, så det passar ju bra.

Försöker skyla det hela med ett megastort strasshalsband. Ja, då kanske blickarna stannar där, och och inte vandrar ned till min överdimensionerade världsdel.

Okey ladies and gentlemen. Då kör vi. In i lejonkulan.

Vi hörs i kväll.

Rösta på mig

onsdag 3 oktober 2007

Att jobba med maken på mässa....

Efter gårdagens dispyt angående prissättning, så gör kollegan och jag en hel del korrigeringar idag. Så att maken ska bli nöjd. Vi behåller dock en del prisreduceringar. På några få utvalda grejer. Bara för att testa.

Maken sitter hemma och jobbar, och vi är 6 personer som jobbar mot klockan, för att båda montrarna ska vara färdiga till VIP-kvällen, som startar 18.00 ikväll. (Som jag tar mig friheten att skita i, då jag anser att moderskapet är viktigare..)

På eftermiddagen glider han in. Kommer in i "min" monter och har fortfarande synpunkter på våra priser. "De är alldeles för låga, höj dom".

"GE FAN I MINA PRISER OCH GÅ ÖVER TILL DIN MONTER ISTÄLLET". Sa jag.

Han lommar över till "sig". Till den fiiiina montern, med hutlösa priser.

Och jag riktigt längtar till på lördag morgon, när han kommer springandes över till oss och ber oss sänka priserna.

Vi får välan se.

Rösta på mig

Talibanen och "hjärnorna"

Har en diskussion med talibanen. Jag vill att hon städar undan efter sig, innan hon tar fram nya leksaker.

-"Mamma, du kan inte bestämma över min hjärna!"

-"Öhh, vad menar du?"

-"I hjärnorna finns tankarna, och du kan inte bestämma dom!"

-"Nej, det kan jag inte, men jag bestämmer att det ska vara ordning och reda, serru!"

Rösta på mig

Talibanen och kläder: bildbevis på dagens outfit...



Okey. Ni fattar läget va?

Rösta på mig

tisdag 2 oktober 2007

Att jobba ihop med sin man

Jag har en man.

Jag har en man, som jag arbetar ihop med.

Jag har ett tips till dig som eventuellt funderar på att göra samma sak;

Don't!

Fördelen är dock att man säga draåthelvete om man blir arg. Utan repressalier.

Vi är mitt uppe i en mässa nu. En mässa som öppnar på torsdag. En hem- och inredningsmässa i Stockholm.

Vi har två montrar. En där vi ställer ut vår möbel- och inredningsbutik. Inga konstigheter.

Och en där vi ställer ut med ett av våra andra företag. Ett företag som i normala fall säljer till återförsäljare. Alltså till ställen där du går och handlar. Egentligen ska vi ju inte ställa ut med det företaget då vi direkt konkurrerar med våra kunder.

Nu gör vi det i alla fall. Eftersom vi säljer ut överlager och varor som utgår. Så då är det lugnt.

Vi gjorde samma sak förra året. Och en del varor är kvar från då. För att CHEFEN (läs:maken) satte lite för höga priser. Vi fick sänka dem. Och det gick bra.

Så idag har jag och kollegan prismärkt en miljon prylar. Satt priser som vi tror kommer fungera. Redan från början.

Står på ICA och betalar när maken ringer. Helt galen över att vi satt "fel" priser.

Jag försöker förklara läget. Att vi inte har tid att stå på lördag och göra om alla priser när en miljard människor är överallt.

Men han gav sig inte. Så nu ska jag och kollegan upp med tuppen i morgon, och prismärka om en miljon prylar.

Sen. Sen på fredag-lördag, så ska jag be honom faraåthelskotta för jag hade rätt.

Igen.

Jag blir så trött.

Rösta på mig

måndag 1 oktober 2007

Jag är en grym morsa!

Ja. Alltså inte grym som i bra. Grym som i grym.

Vi småbarnsföräldrar känner ju igen fenomenet Glassbilen. Jag har ju förmånen att även ha en 16-åring. Som jag har tränat lite på.

Så jag bestämde mig helt enkelt för att denna gång så skulle jag inte tala om vad glassbilen är för något.

Talibanen har alltid varit mycket intelligent. Inte alltid så bra. Hon frågade tidigt vad det var för något som lät, varje gång glassbilen kom förbi.

Så i flera år så har jag låtsas som om det regnar, och hittat på en massa saker;

"ehh,jaaaa, det är nog nån konstig bil."

"det är nån som spelar musik högt i bilen"

eller helt enkelt

"va, jag hör inget".

Så en dag för nån månad sen så fick jag ett infall. Utan att tänka mig för. Så jag hör glassbilen, och säger: "vill du ha glass?, kom får du se!"

Så introducerades hon för glassbilen.

OCH NU ÄR DET ETT JÄDRA TJAT VARANNAN VECKA!! Som givetvis stannar 2 meter utanför min grind.

Varför lät jag inte bli?! Vi har ju ändå alltid glass i frysen....

Rösta på mig

Talibanen och kläder

Ni som har "följt" mig tidigare vet redan.

Jag har alltså en liten dotter på 4 år. Hon är en mycket bestämd dam. Låt oss säga att hon har ärvt både makens och mitt humör. Kan man lugnt säga...

Sedan hon var ganska precis 1,5 år så har hon bestämt själv vad hon sätter på sig. Och jag menar verkligen det. Hon visade tidigt att hon helt klart ville styra över det själv. Hon tog fram kläderna, och jag fick klä på henne.

Och jag är en sån som tycker, why not? Om hon nu vill ha på sig 4 par trosor samtidigt, spela roll. Faktiskt. Strax innan hon fyllde två så hade hon lärt sig att klä på sig själv. Rubbet. Hon är skitduktig.

Problemet är bara att hon inte riktigt har fattat det här med färgkombinationer. Jag försöker så fint tala om att, det är bra om övriga kläder innehåller något rött, om man nu har röda strumpbyxor. Och så vidare.

Hon skiter högaktingsfullt i vad jag tycker. För jag gjorde misstaget att tala om för henne att hon bestämmer över två saker här i livet: sina kläder och sitt rum. Så då svarar hon bara: "mamma, jag bestämmer själv vad jag vill ha på mig, okey?!".

Så jag biter i det sura äpplet. Det finns dagar när hon har haft på sig typ orange klänning, röda strumpor och en rosa balettkjol utanpå.

Maken dör. Och jag säger "håll ut, det blir bättre".

Dagens outfit:

Blå långärmad tröja med nåt skitkonstigt mönster över hela tröjan.
Ljusblå strumpor. So far so good.

Avslutningsvis en vit- och lilarutig klänning med en massa blommor på. En klänning, som passar en 8-åring utan problem. Med andra ord lååång.

Utanpå det:
Orangea skor
Svart, visserligen snygg, jacka med falska pälsmuddar och pälskrage direkt från United States of Amurka, via den amerikanska gudmodern, som gärna ser små ladies i glitter och glamour.

Och jag stönar...

Rösta på mig

Lite nyktrare i dag, tror jag visst!

Okey. Jag var uppe föööre tuppen i morse. Mötte upp tranportkillarna och sen i väg med allt mässmaterial till Stockholmsmässan.

Dom här mässorna börjar ta kål på mig nu, 5 ggr om året med upp till ett par månaders förberedelser på varje. En gång om året åker vi själva, som besökare, på mässa. Världens största interior-design-mässa i Frankfurt. Tar flera dagar att gå igenom. Nästa år funderar vi starkt på att köpa varsin sparkcykel. Helt seriöst.

Hur som helst.

Givetvis så blir det inga fler barn. Vet inte vad som flög i mig, men det försvann fort. Om inte annat så när jag hämtade talibanen på dagis.

(Och, som någon skrev, barn skaffar man ju inte för att få vara ledig. Inte direkt va!)

Rösta på mig