torsdag 31 december 2009

DSC00099.JPG

'Hello Africa, tell me how you're doing!'

DSC00095.JPG

Testing, testing. Skitkommunikation.

Närhet.

Kom just på varför vi så sällan åker just charter; det är 27 cm mellan min nästipp och stolen framför. I dryga 5 timmar. Kul.

Innan man lyfter.

Går det att lyfta utan att man spenderat flera tusen av reskassan? Talibanen är lycklig: får bara dricka läsk på utlandsresor!
...så får berget komma till Moses, skulle det ju vara! Lite stressad, planet lyfter typ NU!

Det är ju trots allt nyårsafton...

...och då krävs det extra resurser.

När man inte litar på läget.

Om inte Moses kommer till berget, så får berget komma till berget.

När man har en annorlunda man.

Min man måste ha haft en särdeles tråkig barndom därborta långt ute på landsbygden, för han är galen i sånt här. Själv håller jag mig till Elle. Men så är jag en storstadsböna också.

Chartra sig lite.

Nämen! En liten vacation! Haha, I never told you!

Kära vänner. Sista dagen på detta bloggår. Reflektioner.


Jaha. Så var det då äntligen den 31 december.

Jag säger "äntligen" då detta år varit i särklass värsta skitår jag varit med om. Nog om det.

Nu om er däremot!

Jag tänker inte bli flamsig och tårdrypande här, men jag säger bara Hallejävlaluleja för min blogg och alla ni som läser mig. Jag är så grymt tacksam över att min lilla skitblogg och mitt liv tycks intressera så pass många av er. Även ni som inte unnar mig detta. (Jo, det finns ett par stycken, även om ni är väldigt få, och jag ser er..)

Men ibland drabbas jag av bekräftelsesjukan, får horn i pannan och undrar hur somliga kan ligga så högt på alla listor. Och tycker att min blogg är den sämsta i hela världen. På riktigt.

Sen lugnar jag ned mig och inser att jag inte är så jäkla dum ändå, även om jag givetvis inte kan tillfredsställa alla. (Oftast efter att Linda och Tara-Christina givit mig några verbala käftsmällar.) Och att man ska glädjas åt andras framgångar. Karma liksom. Dock finns dagar jag inte skulle kunna stå upp, om det inte vore för er, och alla kommentarer. Men det är sånt ni inte ska veta!=) Det här är en humorblogg. Vill jag tro i all fall!

Fast, jag kan nu berätta att jag i september bestämde mig för att lägga ned bloggen helt och hållet. Jag har under hösten/vintern tillbringat många kvällar med att kopiera över alla inlägg till ett word-dokument, för att just idag, den 31/12, radera hela bloggen. Detta eftersom att jag inte kommer någon vart. Jag utvecklas inte.

Det var planen, men sedan två veckor tillbaka så tror jag att jag har ändrat mig. Och jag har ju dessutom köpt min egen domän, så det kanske är dags att göra något med den. Vi får se hur det blir med allt.

Hur som helst så ser jag med spänning fram emot nästa år. Mycket kommer att hända på det privata planet för min del. Med lite tur även med det officiella!

Jag vill verkligen, VERKLIGEN, tacka er för att ni hänger här. Även om jag i december månad haft lite färre kommentarer än vanligt, så ser jag ju i statistiken att ni fortfarande är här! (Hmm, jag kanske har blivit dålig. Ja, ni hör, jag har många tomtar på loftet mellan varven!) Kan kanske bero på att jag halkat efter med att besvara era kommentarer, trots att jag lusläser dem. Blir lätt så när jobbet tar överhanden.

Men. Så länge jag har lusten kvar så kommer jag att fortsätta. Och allt jag skriver kommer alltid att vara 100% sant. Annars är det ingen mening liksom.

Så mina vänner och ickevänner; njut nu av denna sista dag, och ta det lugnt med alkoholen ikväll.

Det ska däremot inte jag. Jag skall inmundiga svindyr champagne och njuta av nedräkningen.

....och än en gång: tack, tack, tack fina ni! Från hjärtat.

Mona


PS. Maken hälsar också. Att han aldrig ska sluta att älska mig och att jag är den bästa frun man kan tänka sig. Och att han inte behöver några frikort på andra brudar. Ever.

Alltså.

Han SKULLE kunna hälsa er det, om han satt här precis just nu. Det är jag säker på.

onsdag 30 december 2009

När en vän dör. För att materian suger.


Så här ser en död 10-månaders dator ut.

Kvällen före nyårsafton.

Nån däruppe, eller därnere för all del, har visst andra planer för mig.

Och igår körde jag en back up på det mesta, men kom just på att jag glömde mailen.

Förbannade, helvetes jävla, jävla skit.

När man tänker fula tankar.

Vi har några goda vänner/grannar som är i Thailand i 4 veckor. Jag repeterar: FYRA veckor.

Som skickade ett äckligt "julkort" från en strand.

Som jag tänkte onda avundsjuka tankar om när jag såg det. Tills den gröna färgen i mitt ansikte försvann.

Jag är blomstervakt.

Trots att de vet att växter är ungefär det värsta man kan lämna i min vård.

Idag var det dags.

Jag kliver in och larmar av deras megakonstiga larm. En röst som säger något ohörbart. Jag kliver ur mina Bally-kängor och ställer mina barfota-fötter på golvet och tror fan att jag ska dö. Och eftersom frun i huset är om än mer ordningsam än jag, så var det inte att tänka på att sätta på sig pjucken igen.

Ut i köket och på med kranvattnet. Som är gult. Vi pratar uringult. Jag vattnar allt jag ser och låter kranen spola hela tiden. Fortfarande gult.

Går förbi en termometer som förklarar mina köldskador på fötterna: 6 grader varmt.

Ut i köket och kollar vattnet. Jävligt gult. Stänger av. Jag kan inte sånt här. Det måste betyda något. Kommer de hem till söndersprängda rör för att bajsgrannen var så grönjäkligt avundsjuk på deras resa och tänkte onda tankar?

När jag sen larmar på så får jag det inte att funka. Jag trycker på den självklara bilden: ett hänglås, och sen kod. Men kärringfan i högtalaren på andra våningen gastar nåt ohörbart igen. Jag trycker och trycker och hoppas vid Gud att det fungerar.

What to do liksom.

Som tur är så har vi andra grannar som är bra på att vakta hus.

Ska nog kila över till dem tror jag.

För att fråga maken är ju knappast ett alterntiv, det vet vi ju alla.

När man inte är ute i god tid.

Kom på att jag vi behöver en taxi i morgon.

Ringer tre olika bolag och det är upptaget. Hela tiden. Jag är färdig att spränga telefonlinjen när jag kommer på att det är nyårsafton i morgon.

Med andra ord så är det fler än jag som vill förboka en taxi...

Hej & hå vad jag är organiserad.

Tramsigheter. I väntan på något annat.

Vad heter du: Ann Mona Marie, och ett par efternamn.
Smeknamn: ”Kärlek” av maken, ”Mami” av tonåringen och ”Mamma” av talibanen.
Vad tror folk om dig: Det beror på vem du frågar. Vänner tycker att jag har ett stort hjärta. Anställda föredrar att prata med mig framför maken, då jag är trevligare. Hehe! Jag är rätt bra på att ”plantera” en åsikt hos folk: träffar jag nån stropp så ser jag till att vara stroppigare. Träffar jag ett pucko, så kan jag vara jävligt otrevlig. Om det krävs.
Vad får du oftast komplimanger för: Att jag är rolig, bra på att skriva, omtänksam och en bra vän.
Vad säger du för att imponera på någon: Ehh, inte ett skit.
Hur imponerar man på dig: Genom att inte vara självisk. Att vara omtänksam.
Vad har du dåligt samvete för: Att jag inte är tillräckligt bra mamma, hustru och vän.
Brukar du skratta för dig själv: Ja, ofta.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS:Vi är tillbaka efter en sinnesjuk helg i Hamburg, mycket skumpa blev det. Saknar dig, vi måste ses snart. Kollar datum med Fabbe. Puss Sanna" Från kompisen som har fått mig att börja "knarka" champagne.
Var bor du: I ett så kallat överklassområde i Bromma utanför Stockholm.
Trivs du där: Mycket. Dock är jag katten bland hermelinerna.
Äger du några Converse: Skulle inte tro det.
Brukar du bli för full: Aldrig. Gillar inte att tappa kontrollen.
Är du allergisk mot något: Nötter, kärnfrukter och korkade människor.
Nästa mål i ditt liv: Fixa vikten. Och skriva en bok.
Hur svarar du i mobilen: “Mona”, eller ”Amen HEJ!” Eller helst inte alls. Gillar inte mobiltelefoni. Vill inte att folk ska få tag på mig.
Vem ringde du senast: Containerföretaget för att be dem hämta containern utanför en av våra butiker.
Vad sa den du senast pratade med i telefon: "Kan du åka förbi Swedish Match och köpa tobak, det är slut i Täby."
Antal timmar sömn i natt: 6.
Sov du ensam: Japp, tonåringen var inte hemma så jag smög in till henne och ställde upp balkongdörren på vid gavel. 12 härliga minusgrader.
Brukar du komma i tid: Alltid. Är en tidsfascist.
När mår du bra: När mina barn mår bra. Och givetvis när mitt hem är rent och jag har kontroll över saker och ting.
När blev du fotad senast: På annandagen. By mistake. Hatar, HATAR, att vara med på bild.
Hur känner du dig nu: Stressad inför en mässa i januari. Och lite annat.
Vanligast färg på dina kläder: Svart.
Vad tycker du om fötter: De skall vara välvårdade. Maken har dock världens lenaste. Men fula. Som fan.
Vad saknar du: Tid.
Hade du en bra kväll igår: Mycket stressig.
Favoritdryck på morgonen: En latte.
Rakar du benen: Always.
När brukar du oftast gå och lägga dig: Runt 23-tiden.
Är du blyg: Ja, när jag träffar nya människor. Värsta jag vet.
Sysslar du med någon idrott: Skulle inte tro det nej.
Vill du hellre ha email än brev: Ja tack.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Absolut.
Har du spytt offentligt: Herregud ja. Och en gång misstog jag en sparris för en pommes frites och spydde rakt över mattallriken på en restaurang. Jag hatar sparris.
Är du nöjd med ditt liv: Inte riktigt.
Är du bortskämd: Ibland. För att jag kan, vill och har lust.
Vad gör du i morgon: Läser. Med en drink i handen.
Vad är det värsta du vet: Barn som far illa. Och om människor som tror de är förmer än andra. Såna trycker jag gärna till verbalt, och de vinner sällan en diskussion med mig då jag är jävligt rapp i käften.
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka: Vet inte. Ibland inget. Ibland så mycket att jag blir mörkrädd på riktigt.
Vilken kändis tycker du är en bra förebild: Inte någon tror jag.
Vad längtar du till: Den 2 februari 2010.
Har du bra vänner och äkta vänskap: Ja. Mycket.
Vad använder du för shampoo: Nåt från Body Shop.
Vad är det finaste du fått: Här ska man alltid svara: ”mina barn”, men bortsett från dom, ett mycket speciellt armband från tonåringen.
Hur gammal är du: Det var ett jävla tjat. Fyrtiofyra.
Du samlar på: Smycken. Om jag ska vara ytlig. Och det är jag här.
Gröna eller röda äpplen: Jag är allergisk mot äpplen.
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Wendy.
Gillar du golf: Nej. Men jag har en sprillans ny golfbag med alla nödvändiga klubbor från Calloway, eller vad de nu heter. Aldrig öppnad. Present från maken för 5 år sen.
Vilken tid vaknade du idag: 05.30
Har du strumpor på dig nu: Nej.
Är det okej att gråta: Självklart!
När grät du senast: I somras. Tror jag.
Vad äter du helst när du ser på film: Ostbågar, chips, choklad..
Bor dina föräldrar tillsammans: Nej. Tack gode Gud för det.
Har du tandläkarskräck: Har haft. Fick hypnos för det.
Vad skulle du göra om du vann en miljon: Köpa en hantverkare. Och lite fler diamanter.
Bär du glasögon eller linser: Både och. Mest glasögon. För att jag är lat.
Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder: Nej.
Skulle du kunna köpa en falsk märkesväska: Aldrig i livet. Och jag tillhör det folkslag som aldrig skulle komma på tanken att blanda märken, dvs: jag skulle inte kunna stoppa i en Gucciplånbok i en LV-väska. Not classy. (Däremot är en märkesplånbok i en "okänd" väska ok.) Japp, så jävla ytlig är jag. Och det står jag för.
När går du upp ur sängen på helgerna: Runt 7.00.
Vill du gifta dig: Är tokgift.
Vill du ha barn: Jag har 2. Bra så.
Solar du ofta: Aldrig. Ligger under ett parasoll, dricker goda drinkar och läser.
Är du bra på att laga mat: Ja. När jag har lust.
Är du flygrädd: Ja
Hur vig är du: Som ett kylskåp.
Är du musikalisk: Inte det minsta.
Vad dricker du helst när du är törstig: Vatten.
Tror du på ett liv efter döden: Har inte bestämt mig.
Tycker du om sushi: Mycket.
Har du någon gång gråtit dig till sömns: Ja, säkert.
Senaste låten du hörde: Signaturmelodin till Generalagent Oso på Playhouse Disneychannel.

tisdag 29 december 2009

Oorganiserad. Och taskig kvalitet.

Vad kul det känns när datorn börjar konstra och man kommer på att det nog är hög tid att köra en avancerad back up på den separata hårddisken....

....som visar sig vara knökfull.

Ångesten över att man i 3 månader sagt att man "ska göra back up-en i helgen", och således inte upptäckt detta, kommer att stå mig dyrt.

För datorn stänger av sig själv 5 gånger om dagen. The end is near so to speak.

Samma dator som för dyra pengar inhandlades i februari.

Herregud vad jag inte har tid med några problem.

Godmorgon.

måndag 28 december 2009

Hörrni, ni män. Och Flat-Kerstin. En bra present.

Ni vet hur det är när nån går förbi en: man känner en plötslig vindpust av varierad storlek. Ja, ni fattar. Ofta handlar denna vindpust om hur man själv luktar. Eller doftar.

Under några dagar nu så har jag varje gång tänkt: "My God vilken god doft!" Och så kommer jag på att det är JAG som doftar så sjukt jävla gott.

Det finns många goda parfymer och det är sällan något sticker ut i mängden, men den här gör det. For real. Jag fick en bautaflaska i julklapp av min man, och det är nästan så att jag går igång på mig själv.

Ut och köp kära vänner. NU!

Nä. Jag vet inte vad den heter, men det är Yves Saint Laurent's senaste och de kör mycket tv-reklam på den just nu.

PS Även tonåringen fick en flaska, och hon är av samma åsikt!

När man är beredd att förlåta allt.

"Mamma, mitt hjärta är fyllt av kärlek till dig."

När man är under tidspress och därför har konstiga drömmar. Om andra bloggare.

Inatt drömde jag att Linda gifte sig med Peter Birro. Med Deep-Niclas som vigselförättare. Jag och talibanen var tärnor i rosa fluffiga klänningar.

De var gravida och ut kom en Klaus Beiersdorf.

Som adopterades bort till Annas Kaos. För att hennes man hade dumpat henne, på grund av hennes otrohet, snott deras barn och flyttat till Marocko.

Helvete vilken mardröm.

En bajsmamma.

Om en tidig morgon serveras med ett:

"Bajsamma! Du är världens sämsta bajs, bajs, bajsmamma. Och den här gången menar jag det!"

Som hördes till Haparanda.

Då kan man anta att talibanen är lack va?

Vem av er gav mig en utmaning?

Jag var inne hos någon nyligen, som gav mig en utmaning. Jag svarade att jag skulle lägga upp den på nyårsafton.

Men eftersom jag lider av Alzheimer light, så har jag jag glömt vem det var...

söndag 27 december 2009

Ett hustrutips till andra trötta hustrur.

Om man inte önskar vare sig sex eller någon form verbalt utbyte under några dagar, så köp er make en iPhone.

Just mitt manliga exemplar har löst sina telefonproblem, varför han dessa juledagar är begåvad med en upplåst iPhone.

Han befinner sig just nu på en annan planet. Krampaktigt hållandes en telefon i handen. För han går inte en meter utan den.

Och den monolog som utspelar sig här sen ett par dagar är: "Fyfan vad häftigt. Asså, jag trodde ju inte satt den var SÅ HÄR bra! Vadå lägga talibanen, hon kan väl lägga sig själv! Hur fan får man över kontakterna?!"

Hur länge varar den här sjukdomen?

lördag 26 december 2009

När man fryser ut en make.

Jag gillar att sova i ett iskallt sovrum.

Maken vill gärna att det ska vara 24 grader varmt.

Icke så kompatibla där heller med andra ord.

Idag tänkte jag att jag skulle vädra lite så jag ställde upp balkongdörren. Och stängde sovrumsdörren.

Vid nio nu på kvällen råkade han gå in där. Och jag hör ett avgrundsvrål!

AMENVAFANHURLÄNGEHARDETVARITÖPPET?

"Eh, mmm, öhm, nån timme. Eller så."

"Det är ju för FAN 12 GRADER HÄR! TOLV JÄVLA GRADER! Asså, arton kan jag stå ut med, men TOLV! Jag kan ju inte sova här!"

"Men sov i nåt av gästrummen då!"

Herregud som vi ska ha skilda sovrum när vi är gamla och inte orkar ha sex längre.

Och 12 grader året om.

Lätt.

Om att äta ihjäl sig.

Jag har nog slagit personbästa i att äta den här julen.

Shitloads med ALLT. Och så en omgång till på det.

Vi pratar gå på toa 3 gånger om dagen.

Och idag får vi gäster.

Det får bli ett salladsblad på min tallrik.

Om fyra veckor är det mässa och det vore bra om jag kom i något annat än sopsäckar.

Eller så får jag gräva fram mina gamla gravidkläder.

Och skämmas.

Om barn och barnprogram.

Jag är hyggligt restriktiv när det kommer till utbudet av de barnprogram som talibanen får se.

Möjligen larvigt men de lär i sinom tid få ta del av allt skit ändå, och jag tycker inte att man behöver lära sig det ovårdade språket och allt våld som trots allt finns i dessa barnprogram.

Så tv 3:s barnprogram får inte talibanen se över huvud taget. Möjligen när hon fyllt 18. Typ.

I morse kommer hon in och lägger sig mellan oss. Sätter på tv:n och innan hon hinner byta till "sin" kanal så upptäcker hon nåt intressant på 3:an.

Eftersom maken igår lovade att jag, för en gång skull, skulle få en sovmorgon, men som 8 timmar senare tycktes ha glömt bort det, så låg jag och mornade mig.

Talibanen märker att jag är vaken och kommer med århundradets försvarstal för att inte behöva byta.

"Mamma, det ÄR bra språk och fast det är lite, pytte, pyttelite, våld så kommer inte jag att börja använda det, snälla, kan jag få fortsätta att se?"

Jag noterar att det var Scooby Doo och tänker att det var mitt favoritprogram när jag var liten, och sååå många har man ju inte slagit genom åren.

Om maken och hans nya iPhone.

Hela gårdagen gick maken omkring som en äggsjuk höna och suktade efter att få igång sin telefon.

Och vore det inte för att jag har en blogg med en massa kloka besökare, så hade han slitit upp förpackningen och laddat ned nåt program från nätet för att låsa upp telefonen.

Men han vankade av och an i väntan på att en särskild läsare skulle höra av sig. The one and only Mr Lee. Som alltid vet vad han talar om när det kommer till tekniskt mumbojumbo.

Och det var också Mr Lee som upplyste honom om att iPhone nu har programmerat sina telefoner så att det inte går att låsa upp dem. Eller ja, så fort du stänger av dem så måste proceduren göras om. Eller hur det nu var.

Så idag kl 11.00 öppnar Telia och maken kommer stå där redan 10.30 för att lämna tillbaka den. Och sen dra till 3-butiken och köpa en ny som de genast kan låsa upp.

De senaste två dygnen har därmed övertygat mig om att skillnaden mellan en 6-åring och en 43-åring är ungefär ingenting.

Halleluja.

Eller inte.

fredag 25 december 2009

En Julafton 2009

På "morgonen":

01.00 vaknar jag av att talibanen står och hoppar på makens sida om sängen: "Nu, NU är det julafton! Skynda er på, vi måste ned och titta i julstrumpan!"

Jag hade nöjet att ha få sovit i exakt 40 minuter, precis hamnat i djupsömn och var därför helt väck i pallet. Efter 5 minuters övertalande om att det fanimej inte alls var morgon, så fick maken släpa in henne i rummet och lägga sig bredvid henne och sova där resten av natten.

Eller ja. ÄNDA fram till jag i mitt höra hör någon väsa "MAMMA, NU DÅ?!"

Klockan var 06.10.

"Vännen, det är inte morgon förrän klockan är nollsjunollnoll, okey!" sa jag, med kudden halvvägs in i munnen. Och korades i det ögonblicket till årets sämsta mamma.

....sen tillbaka in i min dröm om en bok, solstol och drink på en strand i Thailand.

"NOLL SEX TOLV MAMMA!"

Jag blundar. Ahh, nu så, nu sover jag.

"NOLL SEX TRETTON"

Jag undrar varför jag var så dum i huvudet och gick och lade mig så sent i går.

"NOLL SEX FJORTON"

Hur var det nu. Kunde man ge bort barn på julafton?

"NOLL SEX FEMTON"

Jag till maken, som kommit in med talibanen: "Asså, du, det är bara att ge upp. Vakna, vi måste gå ner."

På kvällen:

Morfar är jultomte. Jag är om inte pedant, så något åt det hållet. Detta har alla roligt åt. Förra året så försökte jag få tomtefan att ta av sig stövlarna, men det gick inte så bra. Och när tomten syntes i trädgården så blev det bråttom: talibanen öppnar köksdörren och talar om att tomten går fel, att hon inte bor i lekstugan, att det går bra att gå runt hörnet till stora entrén. Väl där öppnar vi dörren och väntar.

Vi ser tomten gå på den skottade uppfarten. Sen stannar han upp, tittar på mig, HOPPAR in i snöhögen intill, för att därefter kliva in totalt nedsnöad runt fötterna. Jag morrar och alla garvar läppen av sig när han kommer in och blir ledd till vardagsrummet av talibanen. För tomten är gammal och kan knappt gå. Beror kanske på att han måste ha solglasögon för att talibanen inte ska känna igen honom, och därmed inte ser ett skit. Hur som helst. Talibanen var nöjd och glad. (Men hon berättade, mycket upprörd, om att Märta i skolan minsann talat om att det här med tomten var en bluff, att det bara var nån som klädde ut sig. Tomten hummade, mumlade och drog som en avlöning. )

Mindre nöjda var hennes föräldrar när talibanen sliter upp en elgitarr från mormor och morfar, och börjar leka Jimi Hendrix. Herrejävlar vilket oljud. Hon var salig och spelade så att grankulorna hoppade. Jag gav mamma onda ögat och lade på minnet att den där nog ska med ut till deras land vid nästa besök.

Sen kom vi till det andra barnet i huset. Maken.

Maken, som hann läsa en del av kommentarerna angående mina försök att införskaffa en iPhone till honom innan jag raderade dem, hade under hela dagen varit lite småsur. Han känner mig och vet att jag ibland gör lite...hmm...oigenomtänkta saker, så när han öppnar sin julklapp innehållande just en iPhone så fattar han ingenting. Han hade utgått från att jag inte fixade nån och hela dagen gått och trott att jag köpte en annan telefon istället. Vilket jag mycket väl hade kunnat gjort..

Vad som hände var att efter att han ringt och gastat på mig om att han vägrade Telia, så ringer han tillbaka efter en stund och säger att han minsann vet att man kan köpa en obunden. Att han är säker på det. Så jag sladdar in i en annan Teliabutik på vägen hem och frågar, men de säger att det inte går. Jag får megapanik och köper en i alla fall. På öppet köp. Och tänker att han kommer bli sååå lycklig. Tills han inser att han inte kan bryta förpackningen för då kan han inte lämna tillbaka den i Teliabutiken. Och vill han behålla den så måste han portera sin telefon till dem.

Så han satt halva kvällen framför datorn, febrilt letandes efter nåt sätt att kringå det hela. Hittade nån amerikansk sida där man för 30 dollar kunde låsa upp den, men han vågade inte. Och jag hade ju raderat alla era kommentarer om hur man bär sig åt..

Jag kan ju säga att jag kände mig något evil när jag såg hans suktande efter att öppna och börja leka med den. Så nära, men ändå så långt borta, hehe.

Själv hade han lyckats bra den här julen. Frun blev mycket nöjd. Dock avslöjade tonåringen att maken gått in i Louis Vuitton-butiken, ringt henne och sagt att han inte hittade nåt roligt, "hon har ju så mycket härifrån."

DEN kommentarern kommer kosta en del umgänge kan jag säga. Herregud, när ska män lära sig liksom.

På kvällen, vid 21.30, var det dags för årets julaftonstradition. Se på nån storfilm. En kvart in i filmen började jag klippa med ögonen. Jag reste på mig och sa att jag skulle på toa, sen drog jag upp, borstade tänderna och hoppade i säng. 5 minuter senare kom maken, som också smugit upp.

Kvar därenere satt alla gäster och vi skrattade oss till sömns.

God fortsättning på er, och tack för alla julönskningar!

torsdag 24 december 2009

GOD JUL! Med en tjuvad granbild.


I 45 minuter har jag suttit och försökt få upp bilden på granfan, men den envisas med att vilja ligga.

Och jag gillar inte granar som ligger.

Så här kommer en bild på en snodd gran. Väry lik min om man förutsätter att allt är guld och svart. Japp Linda, inkluderat pärlbandet också!

Nog om det.

Hörrni.

Jag vill, bortsett från att önska god jul och allt det där, tacka er för alla fina kommentarer jag får. Egentligen skulle jag vilja skriva något om var och en av er, även ni anonyma, men då lär jag missa julfirandet med familjen.

Tack, tack, tack så jättemycket för att ni tar er tid....

....och God Jul på er!

I morgon ska jag berätta om när talibanen väckte oss 01.00 och vägrade inse att det INTE var julaftonsmorgon.

onsdag 23 december 2009

Telia, iPhone och kundservice. Och en arg make.

De senaste 15 åren har jag införskaffat mina julklappar till allt och alla på NK. Av bekvämlighetsskäl. För där finns allt.

Plus ett garage som jag kan utan och innan och därför aldrig tappar bort bilen i. Väry good.

I år har jag haft hjärnsläpp när det gäller maken. Inga roliga julklappar, bara småsaker.

Men så kom jag på nåt.

Maken är svårt sugen på en iPhone. Och i våra företag ringer vi med Tele2. Vi gillar inte dom andra. För de suger.

Bra så.

Om det då inte vore för att just Tele2 inte tillhör de utvalda för att sälja nämnda telefon. Så därför har han inte skaffat någon utan bara dreglat på andras. Dreglat hårt ska tilläggas.

24 timmar innan julklappsutdelningen så får jag riktig panik och skiter i mina löften om att never ever gå över till Telia eller Teleskitnor igen (inte 3 heller för den delen), och drar till en Teliabutik.

Svinmycket folk, svettig, bråttom hem. Säljaren säger nåt om att portera numret från Tele2 till Telia. Vill ha org.nummer på det bolag telefonen står på. Jag svettas mellan brösten och vill ut därifrån fort som fan, rabblar org.numret, skriver på ett papper. Därefter utspelar sig följande:

"Om det inte är några problem såsom att abonnemanget är bundet, så kommer du strax att få ett sms till ditt nummer om att det är ok, och då kommer du tillbaka till mig så ordnar vi en telefon."

"Okey, låter bra, men det går inte iväg nåt sms till hans mobil då? Det liksom förstör överraskningen."

"Nej, nej, jag har skrivit in ditt mobilnummer så det är inga problem."

Mycket lättad och väldigt mycket mer svettig drar jag därifrån. Sitter och småsjunger asnöjd i bilen då telefonen ringer och maken skriker:

"Vad har du gjort med min telefon?!"

"Eh, vadå?" Svettiga brön igen.

"Javafan, jag får ett sms här om att nån jävla portering inte funkar för att fel org.nummer är angivet och att jag skall återkomma!"

Okey. Bra kundservice där Telia, tacksåjävlamycket för löftet om att inte messa maken!

"Asså, ehh, jag tänkte fixa en iPhone till dig."

"Jättebra, men JAG VILL INTE HA NÅT JÄVLA TELIAABONNEMANG! Och inget annat heller!"

"Amen det är lugnt, då skiter vi i det."

Sa jag och lade på luren.

Och här tänkte jag fortsätta med en jävligt rolig avslutning på det hela, men eftersom jag är gift med Mr Snokalajnen så får det vänta till efter julafton...

I morgon blir det granbild och tack-så-mycket-för-i-år. Typ.

Häpp.

Julefrid. Mellan tårna.

Är på salong. Om utifall att tomten får för sig att han vill sniffa på mina fötter. Man vet ju aldrig.

tisdag 22 december 2009

När är det dags att bli orolig? Eller 2.000 kr åt hellskotta.

I år har jag varit könlös och klickat hem alla julklappar till talibanen. Hittade en bra hemsida som hade allt.

Just precis nu slog det mig att inget paket har kommit.

Så jag sladdar in på posten.se, ni vet det där företaget som snackar så förbannat mycket, för att spåra paketet. Och ser det här:

Händelser
2009-12-15
18:37 Stockholm
Sorterad


2009-12-15
18:37 Stockholm
Sorterad


2009-12-15
15:41
Posten
Elektronisk förhandsinformation mottagen

Översättning: Posten registrerar paketet den 15/12 kl 15.41. Tre timmar senare så har de lyckats sortera in paketet i rätt fålla. Sen stammar dom lite för paketet är tydligen sorterat en gång till i samma fålla.

Sen: Ingenting. Nothing. Nada. Niente. Paketet har uppenbarligen inte left the building.

Det verkar som om nån ska ut och panikhandla i morgon.



Från kvinna till man.

Jag har varit rätt insnöad på Gula Änkan en längre tid och igår fick jag ett tips om att den här lilla raringen är värd ett frieri, and why not?

Om inte annat så kan han snabbt bytas ut för nu är det laddat i skåpen. I år byter jag nämligen ut julmusten mot champagne.

Because Im so bloody worth it.

Människor man ska sluta att umgås med. Fort.

Vad kul det är att efter en helvetes dag ute i värsta snöväder, komma hem och ladda ned mailen bara för att få en fint digitalt julkort...

...på kompisar från en strand i Thailand. Med såna där äckligt nöjda leenden.

Ska fan skita i att vattna deras blommor.

Granfan

Alla tjatar om granen. Och om den där skittelefonens kamera bara kunde fungera så skulle jag anstränga mig.

Innan kylan kom så tog jag några kort, dock kvällstid, varför alla 150 småljus i granen fullkomligt exploderade i bild. Måste nog göra det i dagsljus.

Så JAAAAAAAAAAAA, kort kommer.

Om en kvart, 14 dagar ungefär.

Hehe.

När man har köpt en SonyEricsson Aino.

Jag undrar hur jag ska meddela hela världen att Aino's jäääävla touchknappar INTE fungerar när det är kallt ute!

Idag har jag velat mobilblogga 15 gånger men kameran gick inte att få igång.

Synnerligen jäkla opassande eftersom dagen har varit fylld med smaskigheter såsom ha med sig en taliban till bolaget för att inhandla 65 flaskor vin och champagne. Icke att rekommendera. Sen tänkte jag köra på, altenativt över, en idiot till gångtrafikant. Och så lekte jag tomte och körde runt till butikerna för att lämna julklappar till personalen.

Jag avslutade dagen med att åka till fina affären på fina gatan här i finområdet och köpa fin, svindyr choklad, gånger tre, med makens pengar eftersom makejä*el åt upp min 70 kronors choklad, som visade sig kosta 80 kr per 200-gram.

Denna choklad skall således gömmas på särdeles bra gömställe i huset. Nåt som t ex ett städskåp, eller annorstädes där han aldrig skulle komma på tanken att leta. Möjligen i en kastrull.

Sa jag att jag inte har handlat julklappar till nära och kära än?

Och det var julafton om två dagar va?

När man ska göra roliga inlägg med en ny mobil.

Jag gillar att mobilblogga och har som rutin att radera varje bild så fort jag har mobilbloggat.

Men när man har en ny mobil, som är lite avancerad, så kanske man skulle rucka på rutinerna. Tills man med säkerhet vet att inlägget publicerades. För det vet man inte med den här fanciga mobilen.

Igår, strax innan filmen började så skrev jag ett jätteroligt inlägg. Tyckte jag;

Innan jag drog iväg på bion så stressade jag som en babian. Med kappan på så sprang jag upp till det övre badrummet för att fixa till trynet en sista gång. På vägen upp tänker jag: "inte glömma trutvallan, inte glömma trutvallan (läppglanset)".

40 minuter senare sätter jag mig i biografstolen och ska putsa till läpparna, gräver efter läppglanset och får upp en tvättboll ur fickan i stället.

Stor jävla nytta man har av en sån på en galapremiär.

måndag 21 december 2009

...och råttorna dansar på bordet.

Jag förstår plötsligt varför maken ringde och tyckte att 'jomenvisst ska du gå på efterfesten på Café Opera, ha ingen brådska hem du';

Transformers och min undangömda 70 kronors-choklad.

När katten är borta.

Maken var smart nog att säga tack, men nej tack till årets kalkonrulle. (Herregud i himlen så jäkla dålig den var!)

När jag kliver ur bilen hör jag att han kör egen bio.

För hela finområdet. Basen är så hög att gardinerna fladdrar.

Smart. Eller bara medelålders.

Är man gammal när man trycker på knappen för automatlås vid trafikljuset, när man ser ett gäng potentiella lönnmördare/ungdomar vid övergångsstället?

Julststress.

Hoppsan.

Har jag en blogg att uppdatera?

Herregud vad jag inte har tid med det.

Ledig taliban, plenty at work, inga julklappsinköp och galapremiär på Göta Kanal ikväll.

söndag 20 december 2009

Kort minne.

Taliben kommer ned tidigt på morgonen, tittar på granen som lyser med sina 100 minilampor, och utbrister:

-"Åh mamma, vilken vacker julgran vi har!"

Ha. Det tog ett dygn.

Told you so.

lördag 19 december 2009

Don't fuck with my julgran.

Efter att ha sovit 12 timmar i sträck för att sova bort förkylningen så vaknade jag imorse utvilad.

Och därmed på gott humör. Tillräckligt gott för att omvärdera mitt tjurskalliga beslut om att skita i gran i år.

Eftersom jag är helt störd när det gäller min gran så är planering av färger av största vikt och mycket noga uttänkt. Aldrig fler än två. Jag är rigid när det kommer till det här. Maken och tonåringen är vana, de säger inte ett knyst. Självbevarelsedrift tror jag visst det kallas.

Talibanen var i extas när granen skulle kläs. Tills hon fick se färgerna. Och blev tokig. "Svart och guld är inga julfärger mamma, det MÅSTE vara rött!"

"Här måste det ingenting och det är det här som gäller. Du får gärna ha röda kulor i din gran, men jag bestämmer om min gran!" Och blev plötsligt 5 år.

Hon fortsatte att tjura och sa att det är den fulaste gran hon någonsin har sett. Jag stod på mig men fick avge ett löfte för nästa år;

"Mamma, då får du LOVA att vi ska ha röda, guldiga, lila, silvriga, blåa, vita och gröna!"

"Mummel"

"MAMMA! LOVA!"

"Mmm."

___________

Herregud så jag inte ska ha nåt jäkla fyrverkeri av färger i granen nästa år.

Herregud så jag kommer köra över henne och ljuga mig blå om att det minsann är min tur att välja färg för det gjorde hon i år.

Hehe.

Evil mom.

Män som inte har koll. Och sönderbrända grytlappar.

Vi har eldat brasa halva dagen i dag medan snön har fallit tungt här i finområdet.

Väry mysigt.

Frun satt och vilade i finfåtöljen och läste tanttidning.

Talibanen lekte fint intill.

Man kan säga att tomtebolycka var ett lämpligt ordval dagen till ära.

Tills maken fick för sig att flytta på några vedklabbar därinne.

Med mina Lexington-grytlappar.

Då jävlar var myset över för min del kan jag säga.

Alltså, hur korkad får man vara?!

Om geografiska skillnader i ett äktenskap.

Maken kommer från en håla man inte kan uttala, än mindre komma ihåg.

Vi har bott här i snart 8 år och flitigt eldat i spisen. Givetvis får hustrun inte elda. Alfahannegöra.
Ser ni vattenkannorna?

Efter alla år minns maken plötsligt att han i lumpen fick lära sig att man måste ha vatten nära när man gör en mysbrasa.

Själv tycker jag att akvariumet 2 meter ifrån är perfekt, då kan vi passa på att grilla hans älsklingsfiskar 8och mina hatobjekt).

Hur som så kommer eventuella romantiska brasstunder framledes åtnjutas i sällskapet av två fula kannor vatten.

fredag 18 december 2009

När man inte vill kännas vid.

Jag ringer till tonåringen för att be henne köpa mjölk på vägen hem efter skolan. Jag hör att det är ett jäkla liv i bakgrunden.

"Amen efter avslutningen så gick vi iväg för att ta en öl tillsammans."

Freeze.

Hold the horses här nu va.

"ta en öl.."

Just det ja, hon är 18.

"ta en öl.."

Jag skiter i om hon är 18,det är min bäbis och hon ska fan inte dricka öl förrän hon är 32!

Ja...eller nåt.

Som en klocka. Det slår aldrig fel.

För cirkus två timmar sen rann det plötsligt snor ur min vänstra näsborre.

För en timme sen fick jag huvudvärk och blossande röda kinder.

Om ganska exakt 4 timmar så kommer jag vara dunderförkyld.

....och helt väck i 24 timmar.

See you.

När man har en mun som glappar i tid och otid.

Jag är klassmamma.

Det innebär bl a att man är ansvarig för fika och annat i skolan. Idag var det avslutning tillsammans med parallellklassen. Vi delade samma kök och därför var vi typ 8 klassföräldrar som var där och fixade inför dagens skolavslutning.

Och jag känner inte en käft av dom här klassföräldrarna i den andra klassen.

Vi dukar upp med diverse godsaker och jag lassar upp mina 90 lussebullar. Nån förälder i den andra klassen smakar på en och säger att den var supergod och undrar om jag bakat dom själv (jamen-eller-hur-att-jag-har-haft-tid). Jag svarar:

-"Nä, jag beställde dom nere på XXXX-konditori."

Sen hade det varit bra om jag stängde igen glappkäften, men nejdå. Jag är tvungen att tillägga:

-"Det är så jäkla skönt att de gamla ägarna har köpt tillbaka kaféet igen, helvete vad det har varit dåligt det senaste året: de som tog över var ju fullkomligt jävla värdelösa."

Jag märker att det blir lite stelt. En aningens, om jag säger som så. Nån annan förälder säger "Jaså, har dom gamla tagit över, jaha..". Jag fortsätter med ett "Mmm, de hade nypremiär förra fredagen." Bla bla blattanbla..

Och vi fortsätter att prata om allt möjligt. Men känslan av frost släpper inte. Barnen kommer från kyrkan och det blir liv och rörelse.

Då kommer en av "mina" klasspappor och drar mig åt sidan.

-"Du, den där blonda tjejen därborta, det var hon och hennes man som körde det i botten!"...Och pekar på en kvinna som hade stått intill mig och pulat med pepparkakor när GlappkäftsUniversum orerade.

Hejdå, nu ska jag lägga mig ned och dö.

torsdag 17 december 2009

När man inte är så kaxig.

Åker i 30 km/tim med dubb, men det hjälper föga för det är ishalt och jag har grova problem med att hålla rektum i schack.

Det är dagar som denna man önskar att man hade SL-kort.

onsdag 16 december 2009

Filmen Avatar. Mein Godt!

Genren suger och jag var måttligt sugen, men h-e vilken film!

Harry Potter och Sagan om ringen-filmerna i all ära, men det här har vi aldrig sett förut. Och om ni kan, se den i 3D. Ni måste.

Och det blir storslam på Oscarsgalan, sanna mina ord. Minns vad ni hörde det först!

Galapremiär!


Ikväll ska jag på galapremiär. Nåt om världens dyraste film. Nån Avatar. I 3D. Av James Cameron, han, den där Titanic-snubben.

Håhåjaja vad jobbigt..




tisdag 15 december 2009

Apropå SonyEricsson....och service.

"Jag beklagar de problem du upplevt med din nya Sony Ericsson Aino.Du kan ta kontakt med vårt Sony Ericsson Contact Center på 013 - 24 45 00.Där kan du ställa frågor och få steg för steg anvisningar hur då går tillväga för att aktiverafunktioner i din Aino.
Mvh Jimmy Dylte, Sony Ericsson Contact Center"

Jag var ju aningen grinig här på bloggen för några dagar sen. Och någon av er känner tydligen folk som vet hur man handskas med surkärringar, för unga herrn här ovan kommenterade just det inlägget..

Och för en timme sen kom madrassen från DUX.

Snart börjar det väl blomma ute också.

Ni nya här! Och ni andra också för den delen..

Jag har köpa nya naglar.

Jag har extrema problem med alla sorters tangentbord nu, varför sms:andet och jobbet blir lidande. Man kan säga att jag inte skriver nåt i onödan. Och det går långsamt.

Detta medför att jag inte har hälsat på alla ordentligt. Jag läser era kommentarer men dom här naglarna gör livet surt för mig. Och så snart jag har glömt vad de kostade så ska jag ta bort skiten.

Men det var inte det jag skulle säga.

Vill bara hälsa er mycket varmt välkomna. Jag blir oerhört glad för era snälla kommentarer. From the heart liksom. Jag tillhör de bloggare som är förunnade med inihellskotta trevliga läsare. På riktigt. Andra blir ofta korsfästa och hånade, men inte jag. Och det är er förtjänst. Tack.

Det här tog 11 minuter att skriva. Inklusive rättandet av alla stavfel. Det är nämlich pekfingervalsen - 'a la kulspetspenna - meets tangentbord som gäller.

Vore bra om jag fick en Alzheimer light ganska snart.

När man är en datateknisk idiot. Men fan inte lättlurad!

Ni som hängt här ett tag vet att jag förärat maken med en egen ringsignal i min mobil: "Fuck you" med Lily Allen.

Det har inte undgått nån att jag har en ny mobiltelefon va? Och jag, mitt nöt, trodde att det bara var att plocka ut sim-kortet så skulle allt hänga med till den nya.

In my ass.

Så jag googlar låten som ringsignal och hamnar i en ny värld, som jag har missat helt. Det är tydligen big business att ha internetföretag med ringsignaler för det finns inte ett, de är hundratals!

Glad i hågen går jag in på en sida och ombeds att fylla i mitt mobilnummer, för att väry easy få låten att ploppa in i min mobil.

Yea right, sekunden innan jag hinner trycka på enterknappen noterar jag att jag signar up för en PRENUMERATION.

Tant vill inte ha nån jävla prenumeration på diverse frogs-låtar och annat skit, tant vill ha EN sång.

Kan nån yngre förmåga (helvete vad det där sög att skriva) hjälpa kärringen här nu tack så mycket.

Uppdatering:
Tack för tipsen. Jag fixade det.
Häpp.

måndag 14 december 2009

Maken och hans snåltarm.

Maken vill veta hur mycket mina nya dyrkrämer kostar.

Det vill inte jag att han ska.

Och så undrar han hur länge de kommer räcka.

Well. De ska räcka tills jag blir snygg igen.

Så om det innebär en eller hundra repeat-ordrar, suck a duck liksom.

När man börjar se använd ut.

Om inte det här hjälper, ja då vetefan.

Väldigt snart.

Väldigt smart att köpa ny mobil samtidigt som man gör nya naglar.

Väldigt snart går jag och köper en mobiltelefon för pensionärer.

Det här är ju löjligt, och vore det inte för att jag igår slängde ut 1050 kr på just naglarna, så skulle jag klippa av mig skiten idag. Är lite för snål för det.

Och det tar ju f-n en vecka att läsa instruktionsboken och jag förstår fortfarande inte att det är min telefon som ringer när det ringer. Jag tror varje gång att det är en låt på radion så jag bara sitter och trallar med som ett miffo.

Jag har fortfarande inte gått på toa.

Det blir en spännande vecka det här känner jag.

Om naglar. Och att inte bajsa på två månader.

Tonåringen släpade iväg mig till en nagelsalong igår.

1,5 timme senare och 1050 kr fattigare (oj, tonåringen hörde fel om priset när hon bokade oss...." trodde det kostade 550kr mamma!") har jag mucho nice naglar med fransk manikyr.

Men det tar inte många minuter innan jag kommer på varför det är 15 år sen senast. (Tilläggas bör att mina nya naglars längd är mycket moderat.) Jag är helt handikappad. Det känns som om jag har en skida på varje finger. De bara spretar åt olika håll.

Och jag kan inte sms:a, måste skriva med knogarna på minimala siffertangenter och stavar som en kratta.

Sen får jag ett sms från Sus Klurar, som skadeglatt skriver: "Prova och gå och bajsa så får du se."

Tänkte inte på det.

Aldrig att jag bajsar med dom här.

Vad äter man för att bli hård i magen?

söndag 13 december 2009

Herregud min skapare.


Efter ett ANTAL försök de senaste 36 timmarna, så har jag med extrem hjälp av Finnpajsaren, lyckats få igång mobilbloggen.

Jag är genomsvettig.

Det här med julgran.

I det här huset bor det två vuxna med diametralt olika smaker vad gäller inredning. I vår inredningsbutik så framgår makens smak mycket bra: svensktillverkade ekmöbler. Dyrt men bra kvalitet. Han är sån. Här köper vi inga BIC-pennor, näpp, här köper vi Mont Blanc, eller vad de nu heter. "Alltså, jag använder dom ju i jobbet." En dåres försvarstal, ni har hört den förut...

Anyway. Ek är fint. För de som gillar det. För min del är det ungefär det fulaste som finns.

Jag gillar vitt. Vitt, vitt, vitt.

Det enda vita i mitt hus är överkastet, mattan i sovrummet och handfaten i badrummen. Lite så, typ.

Jag lyckades nästan tjata till mig en vit soffa. Efter en nära förestående skilsmässa gick han med på en beige. Som nu 7 år senare har fått sällskap av en av maken-på-egen-hand-inköpt soffgrupp. Förvisso också i beige. Och eftersom vi inte har hur stort vardagsrum som helst så har halva nya soffan åkt upp på vinden. Man kanske ska tillägga att den egentliga orsaken är att den är extremt obekväm. Vi pratar planka här.

Och hela den här historien om hur maken på egen hand köpte en svindyr ny soffgrupp är en historia för sig och som vi inte pratar högt om i det här äktenskapet. Bäst så kan jag säga.

I alla fall så har vi kvar den gamla nedsuttna sunkiga soffan. Detta eftersom maken fått för sig att vi kan få ut en miljon för den på Blocket, och i väntan på att övriga världen ska fatta kapet, så är det alltså packat i rummet. Så packat att granfan inte får plats.

Maken tycker att det går så bra så om "vi bara trycker upp ena fåtöljen mot altandörrarna, då får granen plats". Sen att det ser ut som Överskottsbolaget, well, det är ingen åsikt maken delar alls.

Så jag granstrejkar i år. Och säger att talibanens minigran från Statoil får räcka.

Här ska man ha klart för sig att jag är en granoman. Jag har en miljard julkulor sorterade i färgordning, förvarade i snygga plastbackar i källaren. På riktigt.

Detta eftersom jag varje jul har ett för året nytt färgtema i granen. Och den som ens andas på min gran får en fetsmäll. Så när talibanen kom i den åldern att hon började släpa hem fula smällkarameller från dagis så fick jag kraftig andnöd. Pep nåt om "honey, jag har en jättebra idé; vad sägs om att du får en EGEN julgran?" och så snabbt ned till Statoil. Very bra lösning. Alla nöjda och glada.

Utom i år då'ra.

Maken och sömnen.

Maken och talibanen har under några år haft som tradition att de går upp tidigt på helgmornar och ser film tillsammans. Deras ensamtid liksom.

Sen nåt halvår tillbaka så är det frun i huset som har intagit makens plats. (Maken jobbar lite för mycket och är trött.)

Så när jag i morse hör tassande steg från båda två så blir jag glad. Han är på banan igen.

Jag ligger kvar och tittar på veckans Dr Phil, går upp och duschar, fixar tvätten och går sen ned.

Talibanen spelar tv-spel.

Maken ligger på soffan och sover med öppen mun.

Det var ett bra försök antar jag.

Eller så gick han ned i sömnen.

lördag 12 december 2009

En lördagkväll i finförorten.

Klockan är 18.20 och maken gick just och la sig....jobbat sig lite mycket.

Tonåringen är på väg till en julfest.

Talibanen ritar fula julkort och ska snart sova.

Själv stirrar jag på min nya skitmobiltelefon som ligger på vardagsrumsbordet.

Kan fortfarande inte mobilblogga som jag brukade. Bara email-mobilblogga.

Glor i manualen och förstår inte. Men hur svårt kan det vara liksom.

Jag tror jag går ned till källaren och hämtar en flaska champagne.

Är ganska övertygad om att att jag kommer fatta bättre om en timme.

Skit

Skit


Ojdå, hoppsan. Ovan är bloggat från mobilen... Finnpajsaren hjälper mig att lösa det här. Och tack Åsa. Om 14 dagar så ska ni se att jag har klurat ut det. Som jag avskyr att saker och inte inte går fort!

Not to self: nästa mobilköp blir en iPhone.

Dagens läxa. Ni som har blogspot.

Hjälp tant här. Innan jag slänger telefonhelvetet.

Hur göööör man för att mobilblogga? De har moderniserat det hela, så det ser inte ut som förra gången jag fixade till det.

Och glöm inte att jag måste ha exakta instruktioner. Väry pedagogiskt.

Jag m å s t e kunna mobilblogga, annars kan jag lägga ned den här bloggen.

fredag 11 december 2009

När man tappar tålamodet.


Jag har köpt en ny mobiltelefon.

Som snart åker ut genom fönstret.

Nä, det blev varken HTC, iPhone eller Satio.

Jag fegade och köpte en Aino.

Aino låter som ett namn på en sur gammal kärring.

Och ungefär så mycket kärlek känner jag för den nu.

Försöker fixa så att man kan blogga från den, men jag grejar inte det.

Däremot har jag, och fråga mig inte hur, lyckats synka den med min email. Nåt som jag aldrig har klarat av förr med mina mobiler.

Jag blir tokig på tekniskt avancerade skittelefoner.

Och det värsta av allt: ALLA mina telefonnummer till de människor jag har lärt känna de senaste 2 åren är borta.

Gone. Väck.

Så känner ni er träffade så varsågoda och messa mig. Med namn. Så att jag slipper gissa vem som är vem. Gäller även dig Mr Lustro.

H-e vad sur jag är.


And the winner is..


for me to know and you to find out, he he.

Jag och mina jä%&a genvägar.


Fredag eftermiddag i Stockholm: äkta infödd ur-Stockholmare åker vilse in the neighbourhoods.

Ja, bilen har GPS men närå, man tänker att man minsann visst kan hitta utan fjantig vägvisare.

Priset blir 40 minuters försening.

Pucko.

Ähhum. Nån har noll koll.

Öppnar mailboxen och hittar det här:

"Är du mellan 15 och 29 år? Hur står det till med sexet egentligen? "

Vet inte om jag ska ta det som en komplimang. Jag menar, jag känner ju mig som 29.

Det borde väl räknas. Eller?

Om kundservice på DUX

Nu har det gått 11 dagar och jag vet inte om det är så att madrassf-n körs med trampbil från Trelleborg till Bromma, men den lyser med sin frånvaro.

Tror minsann jag får maila Peter-plutten och höra, för nu är det snart tre veckor sen jag flyttade ut ur sovrummet och så kan vi ju inte ha det.

torsdag 10 december 2009

Multitasked woman.

Jag sitter med Linda på MSN och vi tittar på Nobelfesten. Vi har djupa diskussioner om diverse deltagare. Som t ex att Maria Wetterstrand var så snygg att man nästa gick igång på henne. Och folk som behöver nya tänder. Om klänningar som borde sitta på andra. Världsliga saker med andra ord.

Sen tittar jag på Mammas Pojkar och en dokumentär på 3:an.

Samtidigt.

Det är lite körigt kan jag säga.

...och så ringde de. Och jag försööökte verkligen.

Trevlig kvinna från tv-produktionen ringde och erbjöd oss att få produktplacera varor i säsong nummer 7.

"Jamen", sa jag, "jag trodde du ringde för att befria mig från min makes eskapader i huset!"

"Haha, näe."

"Men helt allvarligt, jag har ett jättestort hus i finområdet här, och det behöver renoveras massor: kök, hall, ett badrum och när vi ändå håller på så kan ni få hela källarplanet också. Och nu när jag tänker på det så har jag nog ytor så att det räcker för hela 7:e säsongen!"

"Eh, haha, ja det låter ju roligt, men nä..."

"Jamen det är ju en JÄTTEBRA idé. Fast det är klart, jag vill inte ha mina egna grejer produktplacerade. Inte riktigt min stil, mer makens stil men det går jättebra med Nordiska Hems varor om ni har några känningar där!"

"Haha, jamen du får skicka in lite bilder."

Att jag ska.

Att jag ska.

Och du Mija, om du mot all förmodan råkar läsa det här: alltså, jag kysser dina fötter om du kommer hem till mig. Jag skiter i Matte (eller, ja, jag kanske kan titta lite på honom sådär i förbifarten) och i Willy, men honey, I löööv you.
Du kan få gå på massor av galapremiärer, och jag har ett par fötter i videobranschen också, typ 9 fötter, så du kan få se film resten av livet gratis. Och godis, herregud så mycket godis jag har. Just det ja, du har ju gått ned i vikt så ända in i bomben så jag gissar att godis går bort. Jag kan börja odla morötter eller nåt. Just call me baby. Du lär inte bli besviken.

Programmet Bygglov

Kom in på kontoret för en stund sen och fick ett meddelande om att jag kommer få ett samtal kl 13.00 från Bygglovs-programmet. Ni vet, med Mija, Matte och Wille (heter han va?). För övrigt den ende inredaren i min smak.

Och jag kan bara hoppas att de ringer för att tala om att jag kan slappna av, sätta mig i soffan och äta lite praliner, så fixar de min hall som jag och maken rev förra helgen....som vi bråkar satan om.

Och inte för att de vill äska grejer från företaget till nån annan stackars renoverare där ute.

Kan man trycka på ångra-knappen...?

Gode vännen, som DESSUTOM är man, googlar sig lite och skickar mig ett mail. Möjligen för att återigen få en chans att visa att jag är korkad som få. Vi käftar jämt han och jag.

Han är gift med en av finområdets snyggaste kvinnor så det KAN också vara så att han är orolig för att maken ska få en snyggare fru än vad han har. Jo, så är det nog. Fast då får jag nog bada i krämer. Och ringa sig lite plastikdoktor.

Dyra antirynkkrämer lovar för mycket
Utbudet av antirynkkrämer i olika prisklasser är stort, men kvaliteten behöver inte nödvändigtvis vara kopplad till priset. Råd & Rön testar elva olika krämer.

Modell Betyg Pris

Klein-Becker Strivectin-SD 3/5 1000 -
La Prairie 3/5 1850 -
Lancôme Rénergie 4/5 830 -
L'oréal Revitalift 3/5 150 -
L'oréal Wrinkle De-Crease 3/5 145 -
Nivea Visage Q10 2/5 145 -
Olay Regenerist 4/5 150 -
RoC Retin-OX 4/5 330 -
Diadermine Expert rides 3D 4/5 110 -
Neutrogena Visibly 3/5 125 -
RoC Correxion Deep Wrinkle 2/5 150 -


Å andra sidan så var det ju inte en anitrynkkräm jag beställde...

onsdag 9 december 2009

I en rävsax.


Jag har varit på julbord på Fjäderholmarna och sitter just nu på båten in till stan. Jag är ensam. Vid mitt bord här på båten sitter 3 män som har varit på whiskyprovning. Dom är pruttfulla och pratar om att gå på porrklubb.

En av dom flirtar hårt med mig men eftersom jag är en stackars oskyldig gift kvinna så blir jag bajsnödig. Har liksom glömt bort hur man gör.

Alltså, inte för att jag är intresserad. Har fullt upp med att undra hur kallt det är i vattnet om läget blir körigt.

När man är stressad. Och klickar hej vilt.

När jag ska köpa tråkiga saker så blir jag lite lätt kommunistig; varför ha flera val liksom.

Herregud, är det för mycket begärt att jag bara vill ha en skitbra telefon?

Så nu lade jag för första gången 1500 kr på en ansiktskräm.

Det här med telefonen stressar ju livet ur mig.

Jag måste få tänka.

Och jag tror att jag tänker bättre om jag har en schysst kräm i fejset.

Ska intala mig det i alla fall.

tisdag 8 december 2009

Ni är inte roliga!

Amenvafan, er går det ju inte att lita på!

En tredjedel röster på vardera;

HTC
iPhone
Satio

HUR hade ni tänkt att jag skulle kunna välja, va va va va?!

I need some tips här nu. Du som gillar mobiler.

Jag ska köpa ny mobil.

Jag vägrar att köpa en iPhone. För stor. Och jag hatar Telia, 3 och Telenor.

Jag vill ha en bra kamera men inte för mycket tekniskt skit.

Sen ska det vara stor skärm för kärringen är blind.

Och nej, jag vill inte ha nån pensionärstelefon á la Doro.

Jag väljer mellan två;

SonyEricson's Satio och HTC HD2.

Så hjälp tant här nu va.

Och jag ska ha den imorgon.

Tack och bock.

Det här med språkförbristningar.

Jag har äntligen fått häcken ur vagnen och skall beställa sophämtning på kontoret.

Efter att ha valt ut och beställt sopkärl så ringer jag Trafikkontoret för att få prisuppgift på själva hämtningen. En gång per vecka.

En trevlig kvinna, not född i Sverige svarar.

-Då kåååstar arrton tyssen tjygy en krånår åm året.
-Va! 18 021 kr per år?
-Ja,arrton tyssen tjygy en krånår ytan måms.

Jag tänker att det var f-n vad dyrt det är med sophämtning! Ska nog fortsätta att åka till tippen själv. Och börja i sopbranschen istället.

-Och mäd måms dät kosta tvåtysen tvåhyndra sjyttisäx krånår.
-Vadå, så med moms kostar det 2276 kronor, och utan ARTONTUSEN SPÄNN?!
-Näj näj, inte arrtån tysen, arrton HYNDRA krånor! Jag sa visst fäl.

Och där hade man kunnat missa en kund om jag hade valt att svara "Tack, då vet jag", istället för att bli chockad, låta sekundrarna gå och ge henne en möjlighet att babbla vidare.

En morgon i finförorten.


Här får man vara bodyguard till skolpoliserna. Och här noterar jag också att alla pappor som följer sina barn till skolan har kostym, och alla mammor har kjol och skyhöga stövelklackar.

Ja, utom talibanens föräldrar då.

måndag 7 december 2009

And the show must go on.

Jag kan säga att det är tyst och skönt här i huset.

Det är märkligt det där; jag är inte långsint för fem öre.

Utom när det gäller min man.

Så jag kan nog vara tyst resten av året om det vill sig illa.

lördag 5 december 2009

När man sår idéer hos en not-Timell-make.

Stora delar av vårt hus är i starkt behov av renovering.

Maken må ha många fina kvalitéer men nån hantverkare bor det dessvärre inte i honom.

Nu har turen kommit till hallen.

Och därmed skall de hårda förhandlingarna inledas. Alltså om hur det ska se ut. För vi är ju ytterst sällan eniga.

Jag tar upp det hela vid frukosten. Maken blir eld och lågor.

Först fattar jag inte varför.

Men så kommer jag på att en renovering i hallen innebär en hel massa rivande av flera småväggar och lite annat.

Maken har svart bälte i att riva.

En gång fick han för sig att taket i trappan upp till övervåningen skulle rivas för "det är bergis jättemycket luft ovanför och då kan vi få riktigt högt i taket där.

Så fram med kofoten och riva sig lite.

Nu, 4 år senare, så är taket fortarande rivet, men inget är åtgärdat.

Jag försöker snabbt få honom att förstå att vi FÖRST måste sätta oss och rita lite. Komma ö v e r e n s om hur slutresultatet ska se ut.

Han säger ja tack och amen till alla förslag och jag känner att det här går lite väl smidigt.

Tills jag inser att han knappt lyssnar på vad jag säger. Han vill bara kränga på sig jobbarbyxorna och hämta kofoten.

"Och du, du måste förstå nu att det här projektet kommer ta ett år så du får inte bli irriterad över att det kommer se förjävligt ut under tiden."

Ehh.

1 år.

Skulle inte tro det va.

Jura. Ett måndagsexemplar.

För cirkus 4 månader sen så lade vi ut en smärre förmögenhet på en sån här liten raring.


Det ska vara marknadens bästa enligt allt och alla. Och maken hade suktat länge, så varför inte liksom.

Igår var det tredje gången som den rasade ihop. Låter som ett jä*la tröskverk. Men efter telefonsamtal med aningen stora bokstäver, så kommer leverantören att ge oss en ny.

Never the less så börjar jag undra om inte en kaffebryggare från OBH Nordica är en bättre investering.

Dyrast är inte alltid bäst.

Japp, det här var veckans konsumentinformation. Håll till godo.

fredag 4 december 2009

Haha, män med humor.

Igår var jag inne och harvade på ett annat forum.

Jag skrev nåt om att jag ska leta efter en testfru till min man. För att jag är så trött på honom, och att han då kan få prova en ny fru ett tag (tills jag ångrar mig). Eftersom jag är en sån himla omtänksam hustru liksom.

..och fick veckans kommentar som svar på det:

"han kan få låna min fru. Då får du honom tillbaka snabbare än blixten. :)"

Så jag undrar stillsamt om det finns nåååågon man därute, som är nöjd med sitt exemplar...

Fredag. Och om hur man älskar livet. Idag.

Hörrni.

Är inte Skatteåterbäring det vackraste ordet som finns just precis idag?

Herregud vad det rasslar till på kontot under dagen.

Mucho dineros.

Tänkte sätta världsrekord i hur få sekunder pengar kan stanna på ett bankkonto.

Och jag har bråttom, för snart kommer chefen och då ska det tjatas om att man måste tänka noooga och inte slösa och bla bla blattanbla.

Nä. Han kan gå hem och leka med sin apparat. Alltså hans nya elmätarmoj. Som höll på att ta livet av mig igår: vad sägs om 50 meter kabel från elskåpet i källaren till datorn, löst liggandes över halva huset. ("-Hur länge ska det se ut så här?" "-Amen jag ska fixa det." Jag lär återkomma om det här, var så säkra.)

För GIVETJÄVLAVIS så är det nåt avancerat skit som man kopplar in i datorn. Och eftersom han har två stycken på sitt kontor så använder han den ena till det här. Ser ut som om man kommer in i en cockpit; en skärm full med massa dravel och mätinstrument. Det är bara ratten som fattas.

Men hej och hå vad jag skiter i det idag.

torsdag 3 december 2009

När man sätter på autopiloten.

Jaha.

Klockan är 16.33.

Nu packar jag ihop och går hem och städar.

Imorgon är det fredag.

Jag älskar fredagar

Då kommer kvinnorna i mitt liv.

Mina städerskor.

Ibland kan man fråga sig.

Vet inte varför jag lägger upp det här, för jag är fortfarande svinförbannad. Men ni som vacklar i er tilltro till mig; varsågoda, mail från maken för 2 minuter sen.

"Du är världens bästa.
Jag tycker faktiskt det, utom när du bråkar på mig…"


Så, nu vet ni att han åtminstone lever.

Än så länge.

Lugn och fin.

Idag är jag skitosams med idioten jag är gift med, så jag tänker inte blogga.

onsdag 2 december 2009

Alternativa primalskrik för arga fruar.


Man kan ju alltid ta med ett gäng jobbarkompisar på en båt för årets första julbord...och dricka sig lite.

Lektion 1: Hur man gör en fru förbannad.

Om man ska göra en ordningsam fru riktigt förbannad så gör följande:

1. Se till att samla så mycket jävla papper, kartonger och annat skit, som möjligt och bygg ett berg framför öppna spisen för att "elda sen". Och tänk för all del inte på miljön när du väl eldar upp mjölkkartonger och annat med plast i. Sen att alla i huset blir rökförgiftade, well, se det som en bonus.

2. Låt en flyttkartong med det gamla dagisets bokföring stå UTANFÖR arbetsrummet i 9 månader, strax 10. Det är 10 månader sen som man klev av som föräldrakooperativets ekonomiansvarige.

3. Lägg gärna så mycket skit som möjligt utanför nämnda rum (som ligger i direkt anslutning till matsal/allrum) såsom påsar med diverse skit, väskor och annat bråte.

4. Se till att talibanen slipper städa undan sina leksaker i vardagsrummet och låt helst ALLA 15 pärlplattor ligga färdigpärlade på divanen och soffbordet. Ta för all del inte upp legobyarna som hon bygger upp här och var på golvet.

5. Låt veckans alla Dagens Industri samlas i en hög på matsalsbordet. Pricken över i:et är söndagens DN: kommentarer som : "fan vad du gnäller", känns väldigt befogat när frun lackar ur på torsdagen över att just söndagens DN fortfarande ligger kvar på bordet. Det vill säga i det fall hon har låtit experimentet fortgå så länge utan att få allergiska besvär över oordningen.

6. Eftersom man dricker jävligt mycket kolsyrat vatten varje dag så se för jösse namn till att det blir lite omsättning på glasen i skåpet. Det är ju jävligt korkat att använda samma glas två gånger liksom.

7. Ja just det ja, det här med diskmaskin och plocka in glas, glöm det. Låt glasen stå spridda lite här och var i huset. Mycket bättre serru. Och när vi tar den 5:e espresson, så använd för all del inte den senaste koppen. What the fuck, vi har ju trots allt femtioelva espressokoppar.

8. Spar gärna alla tomma kuvert vid den dagliga postöppningen, och låt de ligga på induktionshällen. Det vore ju himla dumt att sträcka sig 1,5 meter och lägga dem i pappersinsamligen. Som är en normal pappersinsamling till skillnad på projektet vid den öppna spisen.

9. När den stora papperspåsen, där vi lägger tomflaskor (eftersom vi knarkar bubbelvatten i den här familjen) är full, så gå inte ned i garaget med den. Nej, nej, ta fram en ny papperspåse och ställ intill den fulla, och börja fylla den.
Herregud, på nåt konstigt sätt så förflyttas både påsar med tidningar, liksom de med plastflaskor, på ett högst märkligt sätt ned till garaget av sig självt. Efter snart 8 år i det här huset så har man forftarande inte löst mysteriet med att komma på vem det är som ombesörjer detta. Läs: frun för f-n. Hur svårt kan det vara?!

10. Eftersom det är en kilometer ned till garaget där verktygen finns så förstår man ju att när man t ex hämtar en hammare, så är det alldeles för jobbigt att gå tillbaka dit ned. Jojo, det är bättre att lägga den på köksön, och hoppas att den försvinner av sig självt. För det gör den ju.

Jag hade tänkt ta våning för våning men inser att by the time jag är klar så har jag eldat upp mig till den milda grad att jag packat väskorna och dragit från det här jä*la crackhuset.

Ja just det, åberopa alltid "utarbetad", "disträ" och "kan inte tänka på allt jämt", det funkar 365 dagar om året. Om man har en puckad fru.

Det känns som om nån glömt bort den viktigaste devisen av dem alla;

HAPPY WIFE, HAPPY LIFE!

Gudrun Schyman.


Höll precis på att köra av vägen när fru Schyman i en intervju sa ''surfitta''.

Har bestämt för mig att det ordet inte ingick bland mina glosor i skolan.

Å andra sidan så hoppade jag över gymnasiet.

Att vara på den säkra sidan.


Sitter i ett väntrum hos doktorn. En man sitter intill. Vi är ensamma. Efter en stund kommer en doktor och säger:''Morgan Jansson''. Mannen svarar:''Ja, det är jag.''

Herregud, vilken tur att han sa att det var han. Jag menar, tänk om doktorn trodde att det var jag.

...och så var det maken och hans nya leksak.

Maken är som bekant sjuk.

Men inte tillräckligt sjuk för att inte sitta hemma och jobba.

Och gå ut till brevlådan och hämta sig lite post.

Jag ringer hem för att prata jobb men blir snabbt avbruten:

"Asså du, jag har fått den där apparaten nu. Jag provade att stänga av tv:n och fatta, den visar att den är 8% av vår elförbrukning!"

Okey brudar, och alla gaykillar. Det här erbjudandet kommer inte igen:

Någon som vill ha en man? Gratis. Han är bra på att tjäna pengar, dock mindre bra på att laga mat och städa, men skit i det, ni kan köpa en hushållerska! Sen är han i och för sig ganska pipig när han är sjuk också.

Om jag trodde att jag hade problem förr så är det inget mot vad som komma skall.

tisdag 1 december 2009

...och så kom svaret från DUX!

Hej Mona

Ni får ursäkta att ni har haft problem med er bäddmadrass. Om ni skickar mig er adress så ordnar jag en ny madrass till er Den är inte i samma färg som den ni har nu då vi har bytt tyg sedan ni köpte er.


Peter Björnsson
DUX Industrier AB

Strandridaregatan 8
Box 1002
231 25 TRELLEBORG
SWEDEN

Så där ja.

DUX och Peter Björnsson får årets pris i Kundservice.

Nu är tant nöjd igen.

Och talibanen får inte ligga i vår säng förrän hon tar studenten.

Är det nån som skämtar med mig, eller?

Öppnar min mail och hittar det här;

Hej! Mig tittar genom en dejtingsajt och jag gillade din profil.Jag skrev ett meddelande pa hemsidan, men tyvarr har du inte svarat mig. Jag ville verkligen traffa dig. Jag bad om hjalp med forvaltningen av dejtingsajt. De hjalpte villigt mig. De gav mig din e-post och nu ar jag skriver detta brev. Jag ar mycket glad att jag nu personligen kan skriva ett meddelande. Jag hoppas du inte lamnar minbrev utan uppmarksamhet och vara saker pa att svara mig.skriv till mig pa min e-post (e-mail): elenaskonhet@yahoo.comJag ser fram emot att vanta for ditt brev.Din nya van Elena!

Det verkar som om nån jävla idiot har slirat på tangenterna här, när han la upp sin emailadress.

måndag 30 november 2009

När man omvandlar idioti till genidrag.

Jag sitter i styrelsen i skolans Föräldraförening.

I ett svagt ögonblick kom jag med en genial idé för att lösa ett problem.

Det medförde att jag i nästa sekund åtog mig att sammanställa alla skolans föräldrars emailadresser (bra mening där kände jag).

640 st.

Alltså. Vi pratar inte om att kopiera lista hit och lista dit.

Vi pratar om att s a m l a in allas adresser by hand så att säga.

Så jag har svurit en del den senaste tiden.

Tills jag stötte på ett namn på en förälder i klassen intill talibanens.

Den lilla pappsen visst jobbar som plastikkirurg.

Se där ja.

Tror visst att det ska minglas lite extra på den kommande festen.

Om tv-såpan "Ullared"

Sitter och jobbar och lyssnar på 5:ans "Ullared".

Vi hör just nu Susanne.

Susanne "gillar att lyxshoppa i Ullared".

Vänta sig lite här nu.

Missade jag nåt när jag var där i somras?

Om att maila till DUX.

Idag har jag mailat till chefen på DUX.

Redan i andra meningen talade jag om att jag är en ragata.

Lite längre ned meddelade jag att jag inte kommer att acceptera nåt erbjudande om att få en ny bäddmadrass till ett rabatterat pris.

Att om man lagt ut 70 000 kr på en säng så förväntar jag mig att man kan tvätta madrassen. På ett eller annat sätt.

Jag förväntar mig inte att nån klåpare har sytt fast ett "Kemtvätt"-emblem, och att nån annan klåpare sen ska tala om att "oj, den var visst felmärkt."

Jag kanske skulle ha lagt till att jag ska ha mens inom kort.

Ungefär samtidigt som deras eventuella: "Tack för ditt mail men vår policy är att inte hjälpa korkade kunder som betalar en förmögenhet för våra sängar" kommer.

Be my guest säger jag bara.

Om att bidra till Vägverket.


I Stockholm har vi vägtullar där maxavgiften är 60 kr per dag.

Tur är det för jag toppar 100 spänn redan nu, 11.30.

söndag 29 november 2009

Om att blir frisk. Men inte idag.

Maken har släpat sig ned till soffan.

Jag yr omkring och sätter upp julprylar.

När jag tar en paus noterar jag att han är djupt försjunken i en film.

En amerikansk film som handlar om att alla människor blir smittade av något jättefarligt och sen tar livet av sig.

Han är nog sjukare än jag trodde.

Om att vara en elak fru och en elak styvdotter.

Tonåringen befinner sig hos sin far.

Och tack för det eftersom jag därmed kan sova i hennes säng i väntan på att chäääfen för DUX ska komma hit med en ny madrass.

Nåväl.

Tonåringen ringer och jag berättar att maken är sjuk.

Hon börjar asgarva.

Här är det lätt att tro att det är en elak unge jag har, men hon har varit med i ett antal år.

"Vadå, har han 37,8, eller?"

Jag talar om för henne att han redan nu meddelat att han är för svag för att jobba i morgon.

Nu skrattar hon så att telefonen åker i golvet.

"Mamma, usch vad vi är elaka. Tänk när han blir sjuk på riktigt, alltså allvarligt sjuk, då kommer vi ju inte att tro på honom och då kanske det är försent."

Så vi bestämmer oss för att ta det här på största allvar.

Jag lägger på och tänker att jag nog ska gå upp till sjuklingen om en stund och fråga om han behöver något.

Men först ska jag måla klart. Och hämta upp alla julprylar. Och äta söndagsmiddag hos mamma.

Sen.

Sen ska jag ta på mig sjuksyrrestassen.

Han är ju trots allt en älskad make.

Here we go again.


Jag kommer snart få söka för det här!

Att det ska vara så förbannat svårt.

Modig kvinna.


Bestämmer mig för att vara wild'n crazy och storhandla utan inköpslista. Herrejösses vilket enormt spännande liv jag lever! Raggadabom!