måndag 31 augusti 2009

Om att ha dåligt samvete.

För en gång skull har jag dåligt samvete. Asdåligt samvete.

Måndagar är ingen bra dag att bli sjuk i vårt företag. Vi gör en del saker som inte kan göras på andra dagar.

Maken får alltså jobba dubbelt.

Och inte blir det bättre av att det var just min tur att idag hämta tre tjejer från 6-års, se till att de är ombytta, och sen köra dem till fotbollsträning.

Och ombesörja att de tuggar i sig varsin frukt.

Sen ska tjejerna med hem till oss. För avhämtning av respektive förälder 17.30.

Jag bor av säkerhetsskäl på övervåningen.

Det är inte så många som vill umgås med mig nu.

I wonder why liksom. Det är ju bara att ta en Alvedon.

Till maken: glöm inte att köpa frukt. Mucho importante. Träningen börjar 15.00. Sen ska alla med hem hit alltså. Och du måste förbereda middagen. Som skall stå på bordet typ 17.30, direkt efter att girlsen blivit upphämtade.

Och ja, idag får du dispens för Mamma Scans äckliga köttbullar.

Om att ringa Vårdcentralen

Symptomen på svininfluensan är generellt ganska lindriga och symptomen påminner i princip om vanlig influensa. Några vanliga symptom är:

Feber och frossa
Hosta och halsont
Värk i kroppen och huvudvärk
Diarré och kräkningar
Trötthet


Jag är inte någon som oroar mig i onödan. Men för att få ett svar till alla oroliga runt omkring mig, så ringer jag Vårdcentralen. Och berättar att 4 av 5 alternativ ovan stämmer in på mig.

Och jag har alltid trott att det klassiska Alvedon-receptet bara varit en sägen.

Have one guess vad de sa?!

"Ta en Alvedon och stanna hemma tills du är frisk."

Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Men jag tar väl en Alvedon under tiden jag funderar på det.

Någon timme efter att jag har skrivit detta står det att läsa på Aftonbladet/Expressens löp:

"Första misstänkta dödsoffret i Sverige."

Undrar om han också fick Alvedon-rådet.

Känns ju sådär måste jag säga.

Om att vara sjuk. Skitasjuk alltså,

Jag är uppe för att hämta luft. Och vatten. Och kolla bloggen....med nöd och näppe...för att jag är så nyfiken.

Tog just tempen som visade på prick fina 40 grader. Och fick därmed svaret på varför jag ser dubbelt.

Nu fattar ni att jag är jävligt sjuk va?


Jag återkommer med kommentarer till era kommentarer...har en del att berätta/förklara..

söndag 30 augusti 2009

Sista mässdagen.


Och att ha svininfluensan är en walk in the park jämfört med den förkylning som bröt ut igår kväll. Satan vad sjuk jag är.

lördag 29 augusti 2009

Give me some styrka.


Är på branschmiddag och har hamnat vid bordet from hell. Mannens slips säger allt: Roger Rabbit. Jag håller på att smälla av. Vet ni hur jävla svårt det är att underhålla 60+ människor? Ärketomtar. Vill bara skrika 'ANALSEX!' för att få dem att slappna av lite. Men sånt går väl inte för sig.

Allvarligt.


Av närmare 700 personer så lyckas jag hamna bredvid en kvinna med en andedräkt som skulle kunna döda en flock elefanter. Min vanliga tur.

Si så där.


När man ska på stor baluns i Blå Hallen, i Stockholms Stadshus, så känns det lite beiget att ha Skalmanplåster och platta, fula jävla skor!

Hrmpf


Har bestämt för mig att jag i våras skalperade 8 äppelträd så hårt att de inte skulle få några avkommor det närmaste decenniet. Men så upptäcker jag den här raringen nyss. Sloppy work med andra ord.

På förekommen anledning.


Ja. Jag kan köra nedcabbat om jag vill. Two in one liksom.

När man lyssnar på makens goda råd.

Jag är så slut efter en sömnlös natt och jobbig mässdag, att jag igår kväll, för en gång skull lyssnar på makens:

"Jamen gå och lägg dig, du måste sova." När klockan är 19.00, och vi precis har kommit hem.

Det har funnits sådana här tillfällen förr. När jag har behövt sömn fast klockan varit ung.

Och varje gång har jag svarat: "Nä, du vet hur det blir: då vaknar jag astidigt och är vaken hela natten."

Igår lägger jag mig 19.30.

För att vara på den säkra sidan om garanterad sömn, så lägger jag mig i tonåringens säng. (Som är hos sin far.)

Ett fint rum. Med balkong. Och flera fönster. Jag gillar när det är kallt, så jag ställer upp ett fönster. På vid gavel.

Måste passa på nu när jag inte kommer ha en pipLarsson som gnäller om "ont-i-halsen-om-fönstret-är-öppet" intill mig. Så jag ställer upp det lite till. Bara för att.

Sen sätter jag på tv:n.

Eftersom tonåringen fått för sig att hon vill byta plats på sin stora dubbelsäng, så håller hon på att laborera om var var den skall stå. Och provar lite olika varianter.

Just denna veckas sängläge medför att jag måste ha huvudet i en onaturlig vinkel för att se tv:n. Men jag är för trött för att ta notis om detta.

Jag gillar att somna till tv:n. Dessvärre var jag så trött att jag inte orkade sträcka mig efter fjärren för att ställa in timern.

Jag stänger av mobilen och kastar ned den på golvet.

Här ska sovas.

Vaknar av en taliban i örat:

"Mamma, jag har kissat i sängen!"

"Gå ner till pappa." Säger jag. Långt borta i dimmornas dal. Och somnar om.

Ett par timmar senare, eller nåt, studsar jag ur sängen av ett smatter utan dess like. Himlen har öppnat sig fullkomligt, och det dånar på alla fönsterbrädor och balkonggolv.

Det är varmt. Jag lyssnar på regnet. Det är verkligen skitvarmt. Jag är törstig. Och undrar vad klockan är. Sen värker ryggen också. Och helvete vad ont i nacken jag har.

Gnällig.

Tv:n står på men jag hittar inte fjärren. Vänder ut och in på täcket, men den är fan borta. Men jag vill veta vad klockan är. Och få bort den där gamla polisserien från 1977. Eller sänka ljudet åtminstone.

Den känns som om den vore runt 05.00, och det kan man ju tugga i sig. Längre än så behöver man ju inte sova liksom.

Jag ger upp. För nu är jag klarvaken och vet att jag inte kommer sova mer, oavsett vad klockan nu må vara.

Och jag är törstig som en babian.

Tänker först duscha och göra mig i ordning, men avstår då risken för mitt bök är att jag väcker resten av familjen. Kan duscha sen. När solen gått upp. Tänker jag.

Jag går ned och tittar på köksklockan.

00.30.

Grattis.

Note to self: lyssna ALDRIG mer på vad makejäveln säger.

Var hälsad kära lördag morgon den 29 augusti. Mässan öppnar om 9,5 timmar.

Det blir en lång dag idag också.

fredag 28 augusti 2009

Att inte orka.


Jag sätter 100 spänn på att jag är den ende fyrtiofyraåringen i hela Sverige, som nu går och lägger mig 19.20 en fredagkväll. Ja, jag är nykter. Nej, jag pallar inte att vara vaken en hel natt, och sen stå på en mässa och kvittra en hel dag. Impåsiiible.

Om korkade män.


Maken sitter intill och jobbar. Och gnäller satan över min bilkörning. Att han mår illa och måste spy. Att det inte på något sätt har med att sitta och jobba att göra. Pucko.

Om att vara en mässAMATÖR.

När man för en gång skull glömmer Rule Number One, dvs man tar på sig helt fel skor för en arbetsdag på en mässa, well, då anländer notan som ett brev på posten.

För då kommer man hem 10,5 arbetstimmar senare med blåsor...vi pratar en 5-6 blåsor på varje fot.

Och ojar sig en aning.

Eller en ganska många aningar.

Sen hoppar man i säng vid 23.00-tiden.

För att vakna varje halvtimme med in-i-dödens-jävla-värk-i-ryggen.

Då ger man upp klockan 02.30 och hälsar en ny dag inte så välkommen.

Och går ned för att dricka en kopp te.

Som om det skulle hjälpa mot smärtorna.

En hardcore gissning är att denna begynnande arbetsdag blir aningen lång.

....och tjafsar mässhaggan om kaffet idag så kommer jag nog trycka upp Marie-kexen i ansiktet på henne.

Fy på mig, så får man inte säga.

Fred på jorden.

torsdag 27 augusti 2009

Om att få ansikten på er som kommenterar.

Bortsett från mitt frispel på haggan uppe vid kaffehörnan, så har dagen varit mycket bra.

Och inte bara ordermässigt.

Nä, 5 av er som läser mig blogg, kom förbi och hälsade på.

Och jag sätter 1 000 spänn på att ingen av er noterade min nervositet.

Möjligen bortsett från Camilla, som jag pratade hål i huvudet på.

Hur som helst så gjorde ni mig jätteglad!

Om att bli förbannad.


Jag är en ganska väluppfostrad person. Det ska EXTREMT mycket till för att jag ska lacka ur och be någon fara. Idag skällde jag ut en mässanställd så hårt att hon önskade att hon aldrig blivit född. Och så avslutade jag det hela med att be henne dra till varmare breddgrader.
Och en förklaring finns bland kommentarerna här "bakom"...

Förrvirrad. Och snart död i svinsjukan.

Sitter och lyssnar på en smittskyddsläkare och nån annan väl insatt tomte på Nyhetsmorgon på 4:an.

Jag har tidigare berättat om kompisen som är SÄPO-chef och har koll på sådana här saker.

Som säger att jag ska ta det lugnt och somna om. Och sluta att vara så förbannat hysterisk.

Nu börjar jag undra om vi bor i samma land.

För nu säger de att det VERKLIGEN är kris och att vi VERKLIGEN kommer att bli sjuka.

Jag som hade bestämt mig för att inte ta nån spruta.

Och precis just nu när jag skriver, så kommer jag på att jag nog kommer att få svinsjukan.

På riktigt alltså.

För idag öppnar Present- & Inredningsmässan här i Stockholm.

När man träffar människor man känner mindre bra, så tar man i hand.

Och när man träffar folk man känner så kramas man.

Frågan är om det inte är större svinrisk om man tar i hand. Faktiskt.

För händer vet man aldrig var de har varit. Kramas man så vänder man ju bort huvudet.

Ujujuj, vad alla kommer undra vad jag är för miffo. För jag kommer krama varenda käft.

Alcogel.

Jag ska fan bada i Alcogel.

Också.

onsdag 26 augusti 2009

Maken låter hälsa.

Efter 3,5 minuter så har maken lyckats fixa så att jag nu har "Fuck you" med Lily Allen, som ringsignal.

Han vill att världen ska veta det.

Så då får det väl bli så.

Sen tittar han lite så där överlägset på mig.

Så som en dum man gör när frun i huset är lite fööör korkad.

Ha.

I morgon går jag in och ändrar så att den låten bara spelas när han ringer.

Även om det betyder att jag kommer få höra den 15 gånger om dagen.

Okej. Jag ska tjalla. Men bara lite.

Vi har en hyfsat stor monter på ca 50 kvm. Vi har haft samma monteryta de senaste 2-3 åren. En vägg och resten öppna ytor. För att synas bra. Du fattar.

Eftersom hela världen har drabbats av panik på alla möjliga plan, så har det givetvis effekt på inredningsbranschen.

Man kanske struntar i att köpa nya ljuslyktor, eller ramar. Och annat väry nödvändigt skit.

Jag och kollegan har ju lyckats hitta 3-4 linjer, (ett märke eller en produkt som vi får ensamrätten för i Sverige) och dessa skall nu lanseras på denna mässa. För vi insåg att vi måste ha fler varor. Vi måste bredda oss. Nå ut till flera.

Man skulle kunna säga att vi lättar lite på dörren och tar in några fler agenturer helt enkelt. Så det blir ju lite trångt i montern.

Min man är svart eller vit. It's all or nothing i hans värld;

Folk runtomkring oss, som kanske inte har samma ekonomiska möjligheter med att skaffa en egen monter, ringer honom och frågar om det är okey att de ställer ut sina produkter, som de importerat från landet-långt-borta.

Eller nån annan ringer, som säger sig ha snickrat ihop en idé hemma i garaget, "och gärna vill testa den på den svenska marknaden, har'unte lite plats över, behöver inte vara så mycket vettu?!"

Kära vänner därute i bloggosfären.

VAD tror ni maken svarar?

"Jamen visst, självklart, inga problem!"

Och öppnar dörrjäveln på vid gavel.

Och eftersom jag inte har arbetat på 8,5 veckor, så har jag inte haft någon koll. Utan dessa små rara överraskningar ramlar in nu.

Och det lovas väggar till höger och vänster. Väggar som är upptagna. Av våra EGNA produkter.

Så, kommer någon av er till mässan och ser en idiot som står som en levande reklampelare med märkliga varor ute i promenadgångarna, och verkar vara i 43-års åldern, ja, då vet ni att det är jag som har kastat ut maken från montern.

Om mord på en närstående.

Herregud, som jag vill ha ihjäl maken!

Eller åtminstone ge honom en smocka så att han flyger in i nästa vecka. Eller nåt.

Så skulle jag KUNNA skriva.

Men jag gör inte det för då kanske någon anmäler mig för olaga hot.

Eller vad det nu kan heta.

Dock önskar jag att jag kunde berätta vad människan håller på med.

Men eftersom det är så många som läser min blogg så avstår jag. Vill inte såra någon.

Dock kan jag säga att chefen inte kommer få vara med på fler mässor.

Jag läser alla kommentarer.

Den här veckan kommer jag att suga fetpurjo när det gäller att svara på era kommentarer.

Jag är ledsen för det, men mässan kommer suga musten ur mig totalt.

Basattnivet.

tisdag 25 augusti 2009

När man är en jävla teknikidiot.

Jag är ingen människa som går omkring och lyssnar på musk.

Musik är fint, men jag kan leva utan den.

Ibland händer det dock att jag får en "aha"-upplevelse. Som idag.

Bästa väninnan spelar en låt för mig. Och säger: This is YOUR song. I think of you when I hear it. It's soooo you!"

Och hon hade rätt. Låten satte sig på hjärnan och jag har nynnat på den hela dagen. Den heter dessutom Fuck You.

En mycket trallvänlig liten historia.

Så jag bestämde mig för att poppa till min mobil lite grand. Jag ville ha låten som ringsignal.

Jag är fyrtiofyra år. Att ladda ner (jaaa, köpa!) låtar till mobilen känns aningen...ja..överkurs.

Men se, jag är en envis jäkel. Så upp på nätet och leta signaler. Och det är ju en uppsjö av mer eller mindre seriösa företag på den marknaden.

Efter 2 timmar lyckades jag hitta låtfan, pröjsa och beställa till mobilen.

Sen tog det stopp.

Jag ser att den ligger i min inbox, men sen då? Jag faaaaattar inte vad jag ska göra sen.

Och jag vägrar att konsultera tonåringen.

Det vore väl själva f-n om man inte kan greja sånt här.

Ytterligare 45 minuter senare så ger jag upp.

Jag har alltså tillbringat närmare TRE TIMMAR för att ladda ned en ringsignal, och jag lyckades inte ens.

Moget.

Exklusiv middag.


Dinnerdate at IKEA med den amerikanska vänninan. Because we're worth it. Dessutom är det det sista stället våra män skulle leta efter oss.

Keep it up med blingbling.


Alltså. Det är viktigt att upprätthålla stilen även när man bygger en mässmonter. (Öhh, en himla tur att man inte ser resten!)

Ingen alkis.

Jag tittar på mitt föregående inlägg och inser hur det ser ut från "utsidan".

Medelålders, desperat finförortskvinna, som i sin ensamhet sitter och småsuper. Ätandes popcorn.

Jag borde kanske ha tillagt att bästaste väninnan är "inrest" från skärgården för att hjälpa mig med montern. Hon har kört det här räjset med oss förr, och jag slipper tänka när hon är med.

...i synnerhet inte med en pipLarsson här hemma.

Så vi var två om vin och popcorn.

Om än hur patetiskt även det låter!

Men jag var i alla fall inte ensam om att vara det!

måndag 24 augusti 2009

Tappat minnet.


Vin och popcorn. Good combination. I trötthetens tecken. Den här veckan ger vi fan i att prata ViktVäktarna, okey?!

Tajming


Idag börjar jag bygga monter till Present- och Inredningsmässan för fackfolk, som öppnar på torsdag, så gissa om man har tid med sånt här! Men har man väntat på den svenska sjukvården sen i mars så är det bara att tugga i sig. Men först en miljon blodprover. Som jag just upptäckte att jag skulle ha gjort 'ett par dagar innan besöket'. Märla.

söndag 23 augusti 2009

Svininfluensan. Maybe baby.

Vi har pratat en del om den där influensan alla snackar om. Jag och min man.

Och så pratade vi med vännen SÄPO-chefen, och efter det var vi lugna.

För vi hörs regelbundet via sms. Kollar av sprutläget ungefär.

So far no spruta.

Så maken och jag har lett lite sådär i mjugg åt alla desperados. Hehe, vi har superkoll, liksom..

--

Min man och jag blir sjuka på två helt olika sätt. Ja, när det handlar om förkylning och sånt.

Jag har så länge jag kan minnas, blivit pang..knall...sjuk. Inom loppet av någon timme eller två. Max. Och då riktigt jäkla sjuk i ett par dygn. På sin höjd.

Och sen frisk som om inget någonsin hände.

Maken däremot.

H e r r e g u d sån pipLarsson jag levt med i alla dessa år.

Han börjar alltid nån vecka innan med att oja sig. Och ungefär då så trycker jag in öronproppar.

För han blir alltid etta i Gnällmästar-VM.

Och tycker att jag är en pissråtta som inte sätter på mig sjuksköterskedräkten, utan bara kallar honom mes.

I eftermiddag hände något.

På 1,5 timme blev han apsjuk. Poff poff superförkyld. Han han nästan inte ens pipa.

Och DÅ är det illa.

Mycket illa.

Så nu kan man ju verkligen undra om SÄPO har koll på läget eller om dom har tappat kompassvattnet helt.

Ska fan ringa i morgon.

Det vore ju grejtans om han får svininfluensan nu när mässan kör igång den här veckan.

Sånt händer bara mig så why not.

Talibanen och Barbie.


Hmm. Jag måste nog snacka med henne ganska snart. Eller skaffa ett syskon. Typ nu.

Jag är så gammal och vis. Håhåjaja.

Nu ska ni få höra om fyllkärringen i Bromma.

Jag är ingen stor vän av alkohol. Och om jag nu dricker så är det rött vin som gäller. (Aldrig, aldrig, ALDRIG, snaps och sånt skit.)

Kan kanske, kanske bero på att jag tycker hela världen blir så inihelskotta snygga när jag är apfull. I synnerhet alla män.

Och för att jag in mina ungdoms glansår festat en hel del.

Kan också bero på att det tar mig tre dagar att bli människa igen.

Eller att jag tycker osedvanligt illa om fulla brudar och kärringar.

Men framför allt så beror ganska mycket på att jag, på makens 40-års fest för 3 år sen, var så jävla packad att jag på en kväll åkte tillbaka 25 år år i beteendet. Och vill aldrig mer dit igen;

Alltså. Jag hatar att hålla tal. Jag hatar att träffa nya människor. För jag blir nervös. Och då får jag diarré. Inte bra alls. Inte bra alls alltså.

På hans fest fanns givetvis inga nya människor. Men då maken är en social jävel och fullkomligt älskar uppmärksamhet, så förväntades det givetvis ett tal av hustrun.

Vi hade hyrt Sjöpaviljongen här i Bromma (en restaurang) och således ingick ett visst uppförande.

Jag menar, det är inte direkt så att man, som hemma, kan sätta sig och sova i en hörna om man mår lite tjyvens. Ja, du fattar.

Nåväl. Det var alltså vänner och uteslutande vänner som var med. Inga att vara nervös över kan man tro.

Eller hur.

Jag hade i flera månader gått och mått dåligt av det här. Samtidigt visste jag att, om jag bara vågade, så skulle det bli bra.

För jag är nämligen skitrolig.

Så jag skrev ett tal. Eller stolpar rättare sagt. Och kvällen kom. Och stunden närmade sig.

5 minuter innan det var dags så känner jag att jag nog kommer bajsa på mig i alla fall. På riktigt.

Så jag hivar i mig allt rödvin som finns på bordet. Inklusive mina bordsgrannars. Sen ber jag kyparen om snaps. I stora lass. Alltså, på två minuter drar jag i mig 3-4 st.

Om man inte är van vid alkohol så krävs inga större studieskulder för att inse vad som hände.

Jag minns att jag reser mig upp och påbörjar talet. Jag minns tydligt att det under hela talet, som var beräknat att hållas i si så där 15 minuter, skrattas hej vilt.

Sen kommer fragment.

Och jag har EN fördel när jag är onykter. Jag SER nykter ut. Jag är en extremt behärskad person.

Men den här kvällen, förmodligen en sekund efter att talet är färdigt, så rasar allt.

Jag minns att jag sitter på golvet på restaurangtoaletten. Och att det överallt är rött. Av rödvinsspyor. Jajamensan.

Kvinna 41, full som en jävla kastrull i finområdet i Bromma.

Jag spyr som en babian. Jag är så packad att jag har noll minne av att bli inforslad i en taxi av bästa väninnan och tonåringen. (Som för första gången fick se sin mor full. Och sista.)

Jag har noll minne av att jag ligger avklädd i min säng och speakar engelska (bästa väninnan är amerikanska) och försöker få fram att it's väry jävla impårtant att tonåringen is nåt gonna see me like this, okay?!

Utan att notera att tonåringen satt 5 cm intill mig och försökte stoppa om mig.

Och hade jag bara orkat ta mig ur sängen nästa dag, så hade jag hängt mig i takbjälkarna i sovrummet.

För minnet av att ha gjort bort mig så fundamentalt var outhärdligt. Mina gamla svärföräldrar (ja, exmaken med familj var med) hade aldrig någonsin under alla år, sett mig ens salongsberusad.

Fast det som räddade mig från att bli betraktad som ett patetiskt jävla fyllo, var att jag åtminstone, in i det sista.... in i taxin, varit rolig. Sa dom.

Och talet var svinbra.

Synd bara att jag inget minns och att jag tappade bort lappen. Dessvärre finns det på film. Men i säkert förvar i en låda. I källaren. Och där kommer det ligga for ever.

Igår körde jag bil.

Det gjorde inte maken.

Idag klockan 11.00 drog han iväg på ett möte. Han skulle gå igenom gamla dagiskooperativets bokföring med den som tagit över ekonomiansvaret. Viktiga siffror att rassla igenom alltså.

Jag kan säga att han önskar att gårdagskvällen aldrig inträffade.

Hehe.

Jag är en vis kvinna jag.

Om att kanske göra reklam för sig själv.

Jag tänkte på en sak.

Eftersom allt handlar om uppmärksamhet från min sida, för att jag är så omogen, så kanske man helt enkelt skulle ta och sätta in några så kallade blänkare här och var i vissa utvalda tidningar:

http://www.monasuniversum.blogspot.com/

Bara så liksom.

Då har ju allt löst sig: jag är kvar och får en miljon läsare.

Och upptäcker att det inte alls var det jag ville.

Egentligen.

Just det, sa jag att jag är född i Tvillingarnas tecken?

Det är lite jobbigt ibland.

En läsare tycker till. Lite hård kritik så här på morgonkvisten!

Anonym sa...
Om du flyttar bloggen tror jag att pressen kommer att göra att du slutar.Tycker mig redan läsa mellan raderna att du börjar tackla av. Ibland känns dina blogginlägg som om dom är framtvingade för att behålla läsare. Inte alls lika frimodiga som för 1 år sedan. //Läsare som börjat tröttna.


Först när jag läste det här så tänkte jag: "amen vafan, vadå? Vad elak han/hon är. Sen blev jag ledsen och kände mig som en svikare. Som inte har kunnat leverera/tillfredställa/vara rolig....ja, whatever man nu ska kalla det.

Till sist tänkte jag efter lite mer. Och svarar så här till personen i fråga, och er andra som kanske är av samma åsikt:

Intressant påpekande och eftersom du väljer att vara anonym, så får det mig av olika orsaker att fundera lite extra. För du är kanske inte helt fel ute.

För ganska exakt ett år sen (juli) så hände något som förändrade hela min tillvaro. Det medförde att det senaste året har varit ett helvete. Detta har jag medvetet valt att utelämna i bloggen, just för att den har kommit att bli min ventil, och jag orkar inte med några djupare resonemang här. Det finns nog av skit därute och det här är min fristad där jag vill ha kul och må bra.

Jag har skrivit det förr: ni får mig att må bra och jag är oerhört tacksam över att människor finner min blogg underhållande. Ännu roligare är att ni som läser mig kommer från alla samhällsskikt och alla åldrar, och då menar jag alla åldrar: från 15 år till 66 (tror jag den äldsta är...som "erkänt" det.) och DET ger mig en enorm tillfredsställelse. I synnerhet när det är en kvalificerad blajblogg som då alltså tycks roa hela åldersspannet så att säga.

Dock jag måste säga att det är få som har varit lika uppmärksamma som du, såvida du inte känner mig/känner till mig privat, och därmed vet läget. (Eller så är det fler som noterat och har lättat härifrån, vad vet jag!)

Jag tvingar inte fram några inlägg, men ibland har jag mått mindre bra, och därmed har min normala nivå på inlägg blivit lidande. Men, som jag ständigt och jämt påtalar så är detta mitt vattenhål och jag mår bra här.

Sen är det också så att jag nu har börjat hitta formen för skrivandet, vilket för dig betyder att jag var mer frimodig för ett år sen. Mycket möjligt, även om det inte känns så för min del.

Väldig tråkigt att du har tröttnat, men det är också fördelen med internet: en miljon bloggar att välja emellan så det lär nog inte gå någon nöd på dig!=)

Mycket tack ska du ha för att du hängde här så länge som du gjorde! Jag har full respekt för din åsikt, det vill jag att du ska veta. Jag får ofta höra: "Amen skit i vad folk tycker", men ser du, det kan inte jag.

För jag är en känslig jävel. Oavsett Louis Vuitton-väskor och dyrlakan.

lördag 22 augusti 2009

Orka va' seriös.


Maken är involverad i en livlig diskussion angående IPRED-lagen. Blir lätt så när man är i branschen. Och eftersom jag känner min man, så ser jag att han bara har lust att trycka in nåt i ansiktet på den han talar med. Själv är jag mer koncentrerad på mina fötter. Som jag kommer amputera när som helst.

Ledsen Gucci


Inte ens det hjälper. Jag har uppenbart legat av mig för redan efter 10 min längtar jag efter platta skor. Nu 40-års fest i Gamla Stan. Som endast består av kullersten. Not so kompatibelt.

Om att spela skiten ur en 6-åring.

Talibanen har ett sjuhelvetes humör (...måste vara från sin pappa, hehe).

Hon gillar att spela spel.

Det gör jag också.

Och jag tycker faktiskt att 6 år är en lagom ålder för att man ska sluta med tramset att alltid låta barnet vinna.

Det tycker inte talibanen. Och förmodligen resten av världen.

Men det skiter jag i.

Jag vann flest gånger.

Och nu snackar hon inte med mig.

Herregud sicken mogen morsa hon har.


Fortsätt gärna kommentera min eventuella flytt här nedan. Ni är kloka ni. (Och ni som ev. mailar: det är något knas med den så jag kan inte komma in där...)

Bondage.


Talibanen har cirkus 20 Barbiedockor (ja, man ärver en del när man har en storasyster..) och lite här och var i huset så hittar jag installationer som ovan. Jag tror att vi måste ha ett snack.

fredag 21 augusti 2009

Ni måste hjälpa mig. Ni avgör.

Jag har ju bloggat ett tag nu. Och för ett tag sedan så fick jag frågan varför, och vad syfte med min blogg är.

Ingen jävla aning.

Jag har så kul. Och tipset om att bli större genom att skriva i dagboksform har jag inte kunnat ta till mig riktigt eftersom jag har så himla roligt med er. Alla er.

Men jag har skrivit förr att jag vill utvecklas. Att jag vill ha fler besökare. För bekräftelse. För att jag är lite omogen. Så småningom vill jag vidare med skriveriet, men vet inte i vilken riktning.

För några dagar sedan fick jag ett erbjudande, och nu kommer det;

Jag vill ha er ÄRLIGA uppfattning om vad ni skulle tycka om jag fortsatte via en tidningssajt.

Om jag självklart fortsatte att skriva EXAKT så som jag gör nu. Givetvis så skulle det finnas reklam på bloggen. Givetvis så skulle jag tjäna lite pengar.

Och det viktigaste av allt: maken tycker absolut att jag ska göra det.

Nu har jag undersökt det här med att blogga via en tidning, eller en känd webbsajt och helt klart är att när man flyttar över sin privata blogg till det nya, så tycks en himla massa besökare försvinna.

Jag förstår inte riktigt det. För om man nu skriver på exakt samma sätt som innan, så varför inte stanna kvar hos bloggaren?

Är det den svenska avundsjukan som gör sig påmind, eller är det något annat? Och är det bara nätstrumpor och blodröda läppar som ska kompletteras för att jag i så fall skulle kunna anklagas för att fnaska?

Helt solklart är att jag är mer beroende av er än vad ni är av mig.

Och många av er har hängt med sedan starten för dryga 2 år sen, vilket gör att jag känner ett ansvar. För jag är inte typen som kan blogga till tomma intet. Ni kommenterar, alltså finns jag. Ni gör att bloggen existerar.

Så jag tänker att jag ska sätta upp en sån där röstningsgrej här intill...om jag bara kan klura ut hur man gör.

För jag tror att jag låter er avgöra det hela.

Under tiden vill jag höra era röster här nedan. Och jag vill att ni är ärliga.

Upptaget.

Jag tänker.

Hur man blir rädd för sig själv.

Från det jag vaknar till jag sitter nyduschad i bilen så tar det ca 12-13 min.

Så då fattar man hur mycket, eller lite, tid jag lägger på mitt fejs.

Alltså inget smink.

Alltså aldrig titta sig i spegeln.

Men när jag väl gör det så måste jag ha förstoringsspegel för att se ögonen. För att jag är närsynt.

INTE FÖR ATT JAG ÄR GAMMAL! Så inga j--a elaka kommentarer här nu va, jag har nog som det är.

Okey.

I morse kändes som om jag fått något skit i ögat. Min spegel med förstoringsglas brukar sitta med sugpropp på väggen. Nu låg den på bänken så jag böjde mig över den för att se.

Och spratt till. På riktigt nu alltså.

Och undrade vad det var för jävla kärring som stirrade emot mig.

Allvarligt brudar (ja, för ni män skiter ju i sånt), har ni böjt er över en spegel på sistone?

Nu måste jag komma på nåt sätt att tjäna mucho stålingar.

För här ska sugas, skäras och kniva sig lite.

Och fram till dess lär maken aldrig få se mig i den positionen igen.

Falskt alarm.

Jag ska inte bli mormor.

Men om man har en 18-åring som för tredje dagen i rad har fruktansvärd huvudvärk och spyr varje morgon, vad betyder det? Som säger att det inte känns som den vanliga migränen hon lider av.

Dessutom är det en envis skitunge (undrar vad det kommer ifrån..) som vägrar gå till doktorn.

Och jag kan inte göra något då hon är myndig.

Så nu har jag bara tumörer i tankarna.

torsdag 20 augusti 2009

Sus Klurar.

Den här bönan har jag följt ett tag nu.

Hon är inte tillräckligt sjuk för att sälla sig till mina andra dårar till bloggvänner.

För hon är nämligen något så ovanligt som normal.

Men skitrolig.

Jag, Linda Skugge, Dominika P, och alla andra.

Jag har varit på nya skönhetssajten Daisy Beauty's releaseparty med Tara-Christina, och sällan har jag skådat så mycket kändisar på ett och samma plejs.

Men när vi anländer så sätter dörrvakten ribban med frågan: "Hej...ehh..och ni ska..?...är ni här för Daisy Beauty's releaseparty?"

Och först när vi blir insläppta så fattar jag varför han tvekade. Förvisso var vi tidiga, och endast ett 25-30-tal gäster hade hunnit anlända, men vi var utom tvivel ÄLDST!

Och vore det inte för att Christina känner DB's skapare personligen, och därmed fått just en personlig inbjudan, så kunde man lätt att tro att vi hamnat på något tonårsevenemang.

För eftersom vi är så jävla gamla och gaggiga, och sällan går på sådana här flashiga modeevenemang, så visste vi ju inte att fiiint folk kommer sent;

En timme senare så stod vi mitt i Hänt i Veckan, eller Se & Hör.

Man noterar en hel del när man befinner sig i sådana här situationer. Det är mycket smink, det är många bröst men ännu fler extensions.

Och medan Linda Skugge färgar håret för att hon tycker att det är kul, så färgar en annan håret av helt andra orsaker.

Men vad gör väl det; jag fick komma bort från min ankdamm och tänkte varken på mässa eller make under hela kvällen.

Och mobilen låg kvarglömd i bilen.

Halleluja.

Det gör vi om.

Releaseparty!


Nu ska jag på lokal med Tara-Christina. Nåt med smink och glamour. Exakt vad jag behöver idag!

När chefen kokar soppa på de anställda.

Vi har en tjänst ledig som butikschef i en av våra butiker.

Maken och jag pratar om saken.

Vi bestämmer oss för att lyfta fram en av våra anställda och ge denne person tjänsten. Som blir mycket glad.

Fixat med andra ord.

Min man arbetar lite för mycket. Och har minne som en aladåb. Obefintligt alltså. Utöver det så är han otydlig och pratar så fort att de flesta aldrig hinner med.

Jag är van.

Men inte andra.

Idag får jag mess från en annan anställd. Som varit i den aktuella butiken och meddelat den avgåeende butikschefen att hon ska ta över. Men som då får reda på att hon inte alls ska göra det, utan det är någon helt annan. Väl?

Jag vidarebefordrar messet till maken och frågar vafan han styr med. Får svar tillbaka:

"Ojdå, måste ha blivit nåt fel, men sån TUR att du är tillbaka och kan reda ut allt."

Under tiden mailar butikschefen mig och är confused. För hon har ju fått besked av mig om den rätte övertagaren.

Och ingen fattar någonting.

Så jag blir irro.

Och meddelar samtliga inblandade att jag ikväll ska gå ut, och under tiden går det bra att komma hem till oss och ha ihjäl chefen. Bifogar exakt adress.

Men att de i så fall får städa upp efteråt.

Orka ta hand om det också liksom.

Och så var det vardag med chefen och galen make igen.

Den senaste timmen har sett ut så här;

3 hysteriska samtal från talibanen, som är vansinnig för att hon inte få ha sin VITA Laura Ashley kjol/linne till skolan.

1 hysteriskt samtal från maken som gastar om att jag inte kan säga okey när han har bestämt att hon inte får ha det. (Vilket i sig är helt rätt...men jag är oslipad så här första dagen på jobbet..och har förträngt dessa samtal, som sker varje dag.)

1 HYSTERISKT samtal igen från maken där han undrar var smöret är.

"Har du tagit med dig det till jobbet, jag har letat överallt?!!"

-"Det kanske är någon/några som ätit frukost efter mig, och det då har tagit slut. Det var inte så mycket kvar såg jag. Har du kollat i soppåsen?"

"Klart som fan att jag inte har, varför skulle jag det?!!"

Sa jag att min man är 43 år?

Jag säger bara det;

Ett enda jäkla pip från honom när han kommer in till kontoret, och jag lovar att skjortan blir tom!

För nu har jag tröttnat.

"kräkas+gravid+huvudvärk"

Dagens sökord på Google.

18-åringen kräks andra morgonen i rad.

Hon säger: migrän.

Jag säger: eller hur!

Himmelriket!


Hem och hämta nytt kaffe, tur man bor 1 min från jobbet. Nu, NU: jobba. I love it!

Alzheimer


Har inte jobbat på 8,5 veckor. Have one guess om jag fick ringa en jobbarkompis!

Det börjar ju sådär.


Är så ivrig med att komma till jobbet att jag inte skruvar på kaffelocket ordentligt. All cappuchino rinner ut på sätet. Tack Bilia för skinnklädsel.

Jobbnycklar.


Halleluja, it's working time!

onsdag 19 augusti 2009

Och det här med Gud och hans representanter.

För ett tag sen så skrev jag ett inlägg om vårt mycket annorlunda bröllop och vår sköna, och annorlunda präst.

Jag undrar hur många bloggar det finns i det här landet.

100 000? 500 000?

Många är det i alla fall.

Hur stor sannolikhet är det att "vår" präst hittar min blogg och skriver en kommentar?!

Och avslutar med:

"Prästen (som ser och hör allt..)

Jag måste nog sluta och svära snart.

Herregud och min skapare. Min skitvardag med skitchefen.

Vilken himla tur att jag är gjord av sten ibland.

Eller att jag är en gås. Allt rinner av mig, inget fastnar.

Det kan behövas när man är gift med en hysterisk kärring, som jag är. Gift med alltså.

Men det finns gränser även för mig.

Lite bakgrund;

Denna sommar har jag som bekant varit ofrivilligt ledig med talibanen i 8,5 veckor.

I augusti varje år hålls en fackmässa för oss i inredningsbranschen. (Dels har vi en möbel- och inredningsbutik, dels är vi grossister till andra butiker i Sverige, och nu är det mässa för oss i grossistbranschen.)

Mässan startar den 27 augusti och måndagen den 24/8 så börjar jag bygga montern. Som jag alltid gör. Inga konstigheter.

Denna mässa är den viktigaste på året. Den hålls även i januari, men just augustimässan är större då hela jul-införsäljningen sker då.

Den kräver planering. I år har vi dessutom plockat upp 4 nya agenturer som skall presenteras för den svenska marknaden. Utöver det så har jag ritat och beställt nya montermöbler/bord, som jag inte vet hur de kommer fungera i praktiken. Det ser ju alltid bra ut på ritblocket. Dessa levereras direkt till mässan på måndag. Så det blir en suprise liksom.

Och eftersom vi har nya bord så ska vi ha en helt ny typ av belysning som vi annars brukar hyra av mässan, men nu ska köpa in själva. Alltså vet jag inte riktigt hur det kommer att se ut, eller hur det ska riggas på bästa sätt.

...och till sist skall mellan 800-1000 produkter packas upp och ställas ut på bästa säljbara sätt.

Plenty to do alltså.

Maken har de senaste veckorna klättrat på väggarna för att jag inte varit på kontoret. Och man kan lätt tro att han inte alls känner sin dotter eftersom han tycker att "det är bara att ta med henne till kontoret, det ordnar sig..". (I och för sig så gör han väl inte det eftersom han jobbar jämt..)

Talibanen fungerar inte så. Talibanen är inte någon som sitter tyst i en hörna och ritar. Talibanen vill ha full uppmärksamhet dygnet runt.

Så dessa veckor har jag gått omkring och stressat upp mig utav h-e. Haft ont i magen för att jag känt mig som en skitmorsa som inte kunnat koncentrera mig fullt ut på att vara just mamma. Och dåligt samvete för att jag lämnat maken och jobbarkompisarna i sticket.

I mitt fall så måste jag ta det lugnt med stress pga en sjukdom jag fick förra året. Men stressen har hittat en ny väg. Jag har fått psoriasis. Ju mer stressad jag är, desto mer psoriasis.

Idag började talibanen skolan, 6års. Maken, som inte har några andra barn förstod aldrig att upprop är upprop. En timme typ.

Han hade iskallt räknat med att jag skulle jobba.

Så proppen går liksom ur. Och han ringer mig femtioelva gånger. Och talar om att "det går åt helvete med allting, ingenting är klart, vi kan lika gärna lägga ner". Och "det är jobba dygnet runt som gäller nu, du kan inte göra ett enda jävla privat ärende (refererar till mitt läkarbesök på måndag) för annars går det här åt skogen!"

Jag bara tittar på telefonen varje gång han ringer och har sina utspel. Han är fullkomligt hysterisk.

Till slut ruttnar jag och mutar talibanen med att ta med dvd-spelaren till kontoret, "mamma måste ha möte med personalen om mässan." Och tvingas hoppa över en trevlig date med vänner.

Jag sladdar in på kontoret, kallar samman medarbetarna och säger: "Okey, jag är här nu. Låt oss styra upp det här jävla kaoset!"

Två timmar senare visar det sig att allt är under kontroll. Och det som inte är under kontroll kan vi ändå inte råda över.

Och jag känner att om inte kärringen jag är gift med tar och lugnar ned sig 200 grader, så får han skaffa sig en ny fru.

För jag har gått i veckor med psoriasis helt i onödan.

Så. Då fick jag spy lite galla.

Nu kan jag återgå till att vara rolig igen.

Häpp.

tisdag 18 augusti 2009

En sann historia. Utan att vara rasist.

Tonåringens 18, snart 19-åriga, pojkvän kommer hem.

Han ska läsa in en högre kurs i ett speciellt ämne, och hamnar på ett KomVux i västra förorterna till Stockholm.

Han är den ende svensken där.

Inga konstigheter.

Men så berättar han att en hel familj är där för att lära sig.

Bra så.

Familjen består av mamma, pappa och tre söner.

Och nu kommer det alldeles sanna, och hysteriskt jävla roliga. (Och nej, jag är på intet sätt någon rasist, det kunde lika gärna ha varit svennar. Ni som börjat flåsa kan alltså börja andas lugnt.)

Vid uppropet noterar svärsonen att alla tre söner har samma namn: Ali Hassan.

Han garvar för sig själv och undrar hur f-n det funkar i praktiken.

Och lite senare hör han upplägget inom familjen:

Son 1 tilltalas Ali

Son 2 tilltalas Hassan

När pappan påkallar tredje sonens uppmärksamhet, så bryter svärsonen ihop fullständigt;

Ali Hassan.

Och jag kan konstaterar att man kanske behöver fler sagor i vissa länder. För att frigöra lite fantasi.

Anna Wahlgren skulle vända sig i graven. Om hon vore död.

Halva dagen idag gick åt till frisören.

När jag kom hem frågade talibanen om det hade gjort ont.

"Vadå?"- säger jag.

"Jamen du skulle ju dit och ta bort alla gråa hår!"

Andra halvan av dagen gick åt till att göra löner.

Jag mutade talibanen med en splitter ny Barbie, med specialfunktioner, plus att hon fick titta på tv 4 timmar på raken. Samtidigt som hon lekte, pysslade och ritade.

Herrejesus vilket gott föredöme jag är.

Jag är nog den bästa mamman i världen.

Or not.

Lagen om all jävlighet.

Vad oerhört glad man blir när butikschefen för inredningsbutiken ringer och säger att en hel väggs ALLA hyllor har rasat, pga av att EN skruv har gått av?!

På hyllorna?

Porslin.

Massor av porslin.

Nu kan liksom inget mer hända den här veckan.

Öhh, kanske inte så smart att utmana ödet.

Förändringar.


Är hos frisören. Man kanske skulle ta och förnya sig lite..

måndag 17 augusti 2009

Ni som vet. Ni som är gamla i gården.

Tänkte på en sak: FÅR man göra reklam för andra produkter, eller tjänster i sin blogg? Var det inte nåt rabalder om hon, den där lilla raringen Blondinbella?

Nåt om Skatteverket.

Well, let them call me.

Livs-Stil i Bromma, 08-260126 Livs-Stil i Bromma, 08-260126, Livs-Stil i Bromma, 08-260126, Livs-Stil i Bromma, 08-260126.

Na-na-na-na-na.

Nämen allvarligt, vad är det för regler som gäller egentligen?

Nytt på väggarna? Eller bara skratta lite.

Det figurerar många tävlingar i bloggvärlden.

De flesta suger fetpurjo.

Men nu har Linda hittat en bra grej måste jag säga.

Jag har ju en inredningsbutik och vet att detta säljer som smör i solsken.

Så för min del verkar det meningslöst att tävla.

Jag läser det här en gång till i stället. För jag behöver skratta lite idag.

Tantvarning. Eller?

Var tvungen att trösta mig själv idag efter en riktig skitdag.

Så jag har tatuerat mig.

På riktigt.

Men inte som ni tror.

Jag har tatuerat en eyeliner på övre ögonlocket. För vi har världens bästa skönhets- och livsstilsbutik här i Ålsten (Bromma). Som heter just "Livs-Stil".

Fast nu när jag pratar med folk runt omkring, så verkar det bara vara kärringar som gör sånt här.

Att man gör det för att man ser så taskigt när man sminkar sig.

För att man är gammal.

Jag vill inte vara gammal.

Jag vill vara bekväm.

Så jag bestämmer mig för att det är därför.

Eftersom att det blev så inihelskotta bra.

Och har ni svårt att göra av med stålingar så kan jag verkligen rekommendera det. Dessutom har de specialpris nu; 2900 kr mot ordinarie 3500 kr.

...och det håller i flera år...

...och näe, jag jobbar inte där, blev bara så nöjd...

..kom och köp konserverad gröt..hej hopp.

Tonårsflickor. Och en inblick i min vardag.

Jag har ju "semester". Ja, jag väntar på 6-års inskolning nu i veckan.

Dock är jag tvungen att sätta mig på makens hemmakontor idag för ett jobbärende.

Efter ett tag hör jag ett ljud. Ett litet ihållande dunk, dunk-ljud.

Jag har varit på dåligt humör hela jäkla dagen och här är anledningen;

Tvungen att åka runt till alla butiker. Och det tar år och da'r.

Få reda på att en anställd har fått problem med hjärtat, allvarliga grejer och hon är dessutom oumbärlig.

En butikschef ringer och säger att halva butiken är mörklagd och får inte tag på elkillen.

En annan butikschef ringer och säger att internet ligger nere, och har så gjort i 20 min. Vårt kassasystem är webb-baserat och det är vår absolut största butik..Megakatastrof med andra ord.

En av våra butiker blev utsatt för rån i lördags, denna gång av den allvarligare sorten, varför den anställde nu inte klarar att jobba mer. Butiken är speciell och kräver således särskilt utbildad personal. Vilket vi inte har så många av. Den drabbade är dessvärre den som jobbar flest timmar i veckan. Major problem alltså.

Jag konstaterar att den extrabelysning vi måste ha i montern på mässan nästa vecka, går loss på 40 000 kr. Alltså 40 papp mer än vanligt. Och då ska man veta att montern redan är uppe i 100 000 kr. Det är inte billigt att vara utställare.

Så när jag hör det där ljudet så blir jag vansinnig.

Jag rusar upp till tonåringen och knackar på hennes dörr. "Kom in."

"VAD HÅLLER NI PÅ MED?!!"

"Vadå? Vi gör inget!"

"Lägg av med det där direkt. Ni ger fan i att ha sex när jag är hemma, okey?! Jag sitter ju för fan rakt här under, ha lite respekt!"

"Förlåt mamma."

Sen stövlar jag ned igen.

Amenvafan, MÅSTE man ha sex två meter ovanför sin mamma?!

Förresten ska hon inte ha sex över huvud taget. Inte förrän hon flyttar hemifrån. När hon är 30. Typ.

Eller aldrig.

Det är ju min bääbis för sjutton.

Och jag vill inte veta.

När man får betala för sig.

Även om det är många svordomar i den här bloggen så är jag ytterst sparsam med att svära i talibanens närvaro. Det händer alltså väääldigt sällan.

I synnerhet inte sen vi för några år sedan införde att vi måste betala henne varje gång vi råkar göra det.

Följande prislista har hon själv bestämt;

Helvete: 10 kr
Jävlar: 10 kr
Skit, fan, hata(?!): "en peng", oftast 1 kr.

Satan har gått henne obemärkt förbi, möjligen för att det inte sägs..

Idag är det måndag och jag är givetvis på osedvanligt dåligt humör.

Är dessutom tvungen att göra en jobbgrej och ta med mig talibanen.

För att få henne att stå ut med denna grej så leker vi den klassiska "Gul Bil"-leken. Dvs: varje gång man ser en gul bil så puffar man på varandra och får en poäng.

Jag är så stressad att jag är tvungen att låta henne äta McDonalds. I bilen. Ja, jag vet, jag är en dålig mamma: middag därifrån igår och lunch idag. Never happend before. På scoutheder. Men det var megakris.

Nåväl.

För att kunna äta ordentligt så har hon lagt ett stort paket tvärs över knäna. Om man tänker sig ett toalock, som ligger i en kartong...den storleken. (Ja, det var ett toalock. Faktiskt.)

Så allt är uppradat.

Och poängställningen är 67-42 till hennes fördel. Givetvis.

Jag kör på motorvägen från Märsta och hem till Bromma.

Jag svänger av vid Kista. Alltså kraftig högersväng.

Då hör jag ett rasselljud jag INTE vill höra. Och ett "Mamma, OJ!"

Allt har åkt av den tjusiga brickan.

Jag tvärstannar bilen och får ett tokbryt. Mest på mig själv.

Och säger: "Jävlar i helvetes faan! Skit så förbannad jag blir!"

Sen har jag ett 5-minuters utlägg om vilken utomordentlig dålig idé detta var från min sida, men också ett: "du kunde väl ha hållit i?!", under tiden som jag städar upp sörjan av milkshake, garlic-sås och Chicken McNuggets.

Lite tyst och försynt hör jag ett: "Bara så du är beredd så blev det mycket pengar nu mamma!"

10 minuter senare kör jag i väg och muttrar fortfarande. Stensur.

Man ska ha i minnet att denna dam är nyss fyllda 6 år.

"Du mamma, nu får du faktiskt vara lite tyst för nu ska jag, GUL BIL! tänka efter hur mycket pengar du är skyldig mig och nu har jag 68 poäng!"

Sen hör jag hur hon sitter och räknar tyst för sig själv:

"Helvete 10 kr, jävlar, 10 kr, fan 1 kr, skit 1 kr, nä, hon sa skit 2 gånger."

"Mamma, du är skyldig mig 23 kr! Jag blir ju jätterik mamma och snart är det dags att gå till banken igen!"

(Och syftar på när vi för nån månad sen gick till banken med ett gäng svärmynt (1000 kr) och satte in på svärkontot. )

Men herregud så det var värt vartenda öre. Det var länge sen jag svor så skönt.

söndag 16 augusti 2009

Hustrun vinner inga pluspoäng direkt. Nu heller.

Vi har inte sovit många timmar i natt. Av tidigare redovisade skäl.

Och efter tvagning vid hemkomsten så var det iväg till inredningsbutiken för fortsatt uppackning av de 16 pallar med småprylar från i fredags.

19.00 inhandlades det en delikat middag från McDonalds.

Vi är så trötta att ögonen går i kors.

Maken har dock en önskan.

I två dagar har han tjatat om nåt världsmästerskap. I nåt. Inte vet jag.

Tidigare idag så låter han meddela att han "måste se finalen 21.30."

Jag lyssnar inte så noga.

När han går och lägger talibanen så säger han: "Alltså, du MÅSTE väcka mig, om jag somnar!"

Jag lyssnar inte så noga nu heller.

Sitter med datorn i knät. Framför tv:n. Gör något viktigt. Typ på bloggpromenad. Mycket viktigt alltså.

Plötsligt hör jag ett jäkla liv på tv:n.

Något har hänt. Nån säger något om "Otroligt, det här kommer det pratas om i hela världen!"

Jag sänker den höga volymen och promenerar vidare i bloggosfären.

Sen stelnar jag till och blodet i ådrorna fryser till is.

Vad f-n var det han sa nu igen? Nåt om final. Helvete, säg inte att det var den där. Nä, det var det nog inte. Eller? Och HerrejesusMaria, please let it be nåt annat. Att det kommer nu, nu, nu. Nähä. Jag är rökt. Jag är STENRÖKT!

Och nu sitter jag här. Klockan är 21.55 och jag måste komma på en jävligt bra förklaring till varför jag inte väckte honom.

Så, chanserna till att vinna priset som Årets Hustru blev just obefintliga. Nu igen.

Om en fest på Gotland. Och att sova i en husvagn. Och kotlettmannen. Och så långt.

Om du är kräsmagad och lite för fin för det vardagliga, och i synnerhet det icke vardagliga så föreslår jag att du inte läser vidare.

För nu ska jag berätta något riktigt jäkla äckligt. Och det blir långt.

Vår gode vän fyllde 40 och har, efter många år i Stockholms innekretsar, valt att flytta hem till Gotland igen.

Och vår resa dit var in i det sista oviss, men eftersom värden är en god vän och eftersom andra mycket trevliga människor från Stockholm var i antågande, så fick vi till slut ihop det och kunde dra iväg.

Det var också därför detta sista-minuten-beslut resulterade i en husvagnsjävel. Vilket jag inte vet om.

För jag är givetvis helt inställd på att vi ska sova på hotell, så när maken under resan talar om att det är "hmmm, lite change of sov-plans" så får jag ett smärre tokbryt, men coolar till slut ned mig.

Jag tänker att; "What the fuck, det är ju bara EN natt, och hur illa kan det vara?!" Och jag ser verkligen fram emot festen.

När vi kommer fram vid 13-tiden så har festen påbörjats, och vi blir snabbt förda till husvagnen för att lasta av våra grejer.

Husvagnen är en svinskabbig sak från 1976. Eller nåt. Och står på grannens tomt. Vi får alltså låna den. (Värdparet har lagt in en hög med täcken, kuddar och lakan och jag blir lättad.)

När vi går tillbaka så ser vi grannen sittandes på sin altan. Och jag noterar då en förklaring till varför möjligen husvagnen är så skabbig: till att börja med så är huset fallfärdigt. Vi pratar trasiga fönsterrutor. Vi pratar en halv altan, den andra halvan har rasat och det är bara en stup rakt ned. Vi pratar en ensamstående man, förmodligen i min ålder, som aldrig någonsin har tvättat några fönster. Ja, hela huset är fullständigt fallfärdigt. I trädgården ligger det skrot precis överallt.

Tillbaka till mannen på den halva altanen. Vår gode vän hejar på honom och säger på gotländska, som jag inte kan beskriva här; "Hej hej du, här kommer jag med nattgästerna. Du, när du kommer över till festen sen så sätt gärna på dig någonting!"

Nu vill jag inte ha en massa jävla kommentarer om att vi människor ser olika ut och alla är lika mycket värda för I know that shit. Så låt mig fortsätta;

Har ni någon gång sett programserien Outsiders på 5:an? Om konstiga, avvikande och så kallat icke normala människor?

Well, här har vi en egen programserie. Denna man, sittandes några meter upp i luften på denna halvt rivna altan, är stor som ett hus. Vi pratar 150 kilo. Lätt. Han är röd i plytet. Han har vårtor, blemmor och psoriasis lite här och var. Han har en mage att likna vid två gravida magar.

He is huge.

Och han är naken.

Eller ja, efter en stund så kan vi notera någon form av kalsonger som döljer sig under allt fett.

Vi säger hej och går tillbaka genom häcken in till festen. Och har mycket trevligt.

Många frågar oss var vi ska sova, och vi berättar. Värdens syster börjar plötsligt asgarva och talar om att grannen är en ....hmm, mycket konstig människa. Och lite äcklig. Vi ser att hon döljer något och efter lite tjat kommer det;

Mannen är lämnad av frun (ehh, no wonder) och har kanske inte så tur med fruntimmer. Och på Gotland kryllar det ju inte direkt av porrklubbar, eller andra saker man kan förlusta sig med.

Men det finns annan typ av kött får vi höra. Grannen har själv berättat att han kommit på en bra lösning på sin avsaknad av kvinnlig fägring: "Han använder sig av kotletter!"

Jag och maken stirrar på varandra. Och fattar inte vad hon yrar om. För vi må ha mycket livlig fantasi, men vi kunde fan inte få till det.

Systern blir mycket förlägen och får svårt att förklara. Men ger oss till slut mer information. Som jag önskar att jag aldrig behövt fått veta.

Mannen köper stora kotletter, viker dubbelt och använder som en vagina.

Häpp.

Och tro inte för en sekund att han inte utnyttjar kotletten maximalt, för givetvis tillagas de senare för sedvanlig servering.

Häpp.

Och som av en jävla händelse hamnar fanskapet snett över bordet från mig vid middagen.

Jag trodde fan jag skulle kräkas. På allvar. Och jag är LÅNGT ifrån pryd kan jag säga.

Men det finns jävlarimig en gräns.

Under hela kvällen så var vi några som inte kunde släppa det där. Och det garvades satan när maken och jag sa godnatt och skulle kila över till "oss".

När jag klev in i husvagnen så lade jag ut påslakanen ovanpå sängen, eller vad f-n det nu kallas för i en husvagn. Jag kunde inte ens med att ta av mig skorna eftersom jag inte ville låta mina fötter nudda golvet. Maken sov med kläderna på. Det fanns inget tillgång till vatten så jag fick dessutom sova med smink.

Alltså. Jag är fyrtiofyra år och har inte sovit med smink sen jag var 14. Jag kände mig som ett sämre fnask.

Och en enda gång i hela mitt liv har jag sovit i en husvagn. Jag var 15.

Jag är en "snurrare". Det vill säga, jag snurrar femtusen varv i sängen när jag sover.

Det går inte att snurra i en husvagn. Inte utan att hela fanskapet rör sig. Och knarrar.

Vi skulle sova i 3 timmar. Sen iväg med 7-båten hem.

Jag drömmer.

Jag drömmer att grannen under gevärshot ber oss gå ut ur husvagnen. I trädgården finns en karusell.

Han ber oss ta av oss kläderna och sätta på hos hans hemsydda kläder. Kläder i form av ihopsydda fläskkotletter. Efter det bakbinder han våra händer.

Sen tvingar han oss upp på karusellen. Och sätter igång den. Han har trimmat motorn till karusellen så att den går i 160 blås.

Jag spyr som en babian och han backar bakåt i trädgården och höjer geväret. Han vill leka "träffa-kotletten".

I samma sekund som fingret nuddar avtryckaren så ringer mobilen för väckning, så jag vaknar.

Och jag tror på fullt allvar att jag aldrig, någonsin, i hela mitt liv haft så bråttom ifrån ett ställe.

Väl hemma kastade jag mig in i duschen och skrubbade mig tokren.

Och jag kan knappt vänta tills jag ikväll får sova i mina Schlossbergslakan. Tror fasen jag lägger mig efter Bolibompa. For real.

Och det kommer dröja jävligt länge innan det serveras kotletter i det här huset. Let me tell you.

Fotnot:
På förekommen anledning: Ja, han har själv berättat detta för värden. Och andra. Så det var fler som intygade.

The party is over.


Och nu åker vi hem.

lördag 15 augusti 2009

Min man och hans hotellbokning.


Alltså. Bortsett från en fadäs förra sommaren så har jag nog aldrig bott på lägre än 4-stjärnigt. Och för min del finns inget 'har inte haft tid', 'det var fullt' eller 'oj'. Här ska vi sova inatt.. Och ni som känner mig vet exakt var i mordplanerna jag befinner mig just nu. Och det här med sex kan han glömma fram till han blir pensionär. Då KANSKE jag har glömt.

Ingen skillnad. Efter en bilfärd.


Det är ingen större skillnad på mitt fejs och min tröja kan jag säga.

Att åka bil på Gotland.


Vi blir upphämtade av husets son. Han är 19 år och har inte haft körkort särskit länge. Hans medelhastighet ligger på 160 blås. Typ. Själv sitter jag i baksätet och koncentrerar mig hårt på att hålla igen anus. Har nämligen bara ett par jeans med mig.

Framme!


Nu till hotellet!

På toa.


Tjejen före mig bajsade. Det är megakö här utanför. Jag vågar fan inte gå ut. Och jag har svårt att överleva stanken.

Saker som stör mig.


Kära chefer på PREEM, det här med 'Nu med ännu bättre Formula!: vad exakt har det med den här bönan att göra? Eller vadå, har ni börjat med glidmedel? I så fall är jag med.

Sverige är förvisso en demokrati.


Men VEM kom på denna osedvanligt korkade idé? Säg att det är en engångsföreteelse. Please.

Lekar för stora.


Alla gäster är ombedda att ta med sig innehållet i ett Kinderegg. Känns sådär att utan barn i närheten proppa i sig chokladen. Och att sätta ihop leksaken. Folk tittar och undrar om man är störd på nåt sätt.

Have a guess!


Och var är jag på väg månntro?!

Gammtacka.

Jag kan säga att det är många år sedan man klädde- och sminkade sig för en 40-års fest klockan 06.30 på morgonkvisten.

Det känns något udda att vid denna tidpunkt sätta på sig glittret. Och partystassen.

För när vi kommer fram så börjar 40-års partyt. Och då finns inte utrymme för nåt mäjka-sig-bjutifull på hotellet.

Och eftersom jag ytterst sällan sminkar mig så känner jag mig i detta nu som ett översminkat ryskt fnask.

Och när jag klagar för maken att jag inte hunnit till frisören för att täcka över mina...ähum...silvriga slingor här och var, så tycker han att han är jävligt fiffig när han svarar:

"Amen, ICA öppnar ju 7.00, kan du inte åka dit och köpa lite färg?"

Två saker slår mig med denna mening:

Jag undrar hur han, efter 13 år tillsammans, eller vad det nu är, ens för ett ögonblick tror att jag skulle göra det. Har man en gång börjat färga hos frisör så slutar man aldrig med det. I synnherhet inte om man har svinlångt hår. Sen får det låta hur fisförnämt det vill. Bra så.

Och HUR kan han veta att hårfärg säljs i mataffärer?
Sånt ska inte män ha koll på.
Detta gör mig aningen oroad.
Särskilt med tanke på att alla jämt säger att han ser så ung ut.

Jag kanske ska ta och undersöka hans hår lite extra.

fredag 14 augusti 2009

Kom ju på nåt. Det här med sex. Och ett städat hus.

Jag har funderat på varför jag har varit så inihelvete glad idag.

Inte för att jag i morse, efter FEM dagar, blev sams med chefsfan.

Inte för att jag har väry nice feet. (Så fina att chefen kan få smaka på dem om han vill.)

För när jag kom hem så kom jag nämligen på det:

My lovely städerskor har äntligen kommit tillbaka från semestern.

Herrgud, jag kan ärligt talat, just precis idag, säga att jag lätt kan avstå från andra..ehhm, kanske viktiga samlevnadssaker...mot ett städat hus.

Alltså just precis idag.

Och kanske i morgon också...

Fredag. Och perkilää vad ont i fötterna jag har.

Nu ska det gnällas.

Jag har som bekant varit ledig, eller rättare sagt; barnvakt, i nästan 9 veckor. Jag har under denna tid jobbat EN dag.

Så idag skulle jag sitta på kontoret. Eller hur.

Idag har jag stått rakt upp och ned i 9 timmar. Jag har packat upp 16 pallar med porslin. Jag, chefen och butikschefen.

Under denna första arbetsdag så får jag även två uppsägningar i knät. Dessutom är det två butikschefer. En ska börja skolan. En ska hitta sig själv (efter 19 år i vår butik..kanske dags..).

Dessa två uppsägningar kommer jävligt olämpligt just nu då vi har årets största mässa om två veckor. Jag har därför liiiite svårt att koncentrera mig. Plus att jag under nästa vecka har inskolning på 6-års verksamhet för talibanen.

Så man kan säga att nån jävla slow start på hösten var det långt ifrån idag.

Och när vi bestämmer oss för att packa ihop kl 20.00 och jag går ut till bilen, så upptäcker vi ytterligare en pall.

Dra åt h-e vad prylar vi har. Och inte hann vi bli färdiga. Så det ser ut som om vi kastat in en bomb i butiken.

Men det finns en uppsida;

Gissa vem som har nytt köksporslin, hehe!

Ja just det ja; jag tror bloggtorkan gick över.

I morgon är det fest. Och inte i Stockholm.

Jag återkommer.

Aldrig som man planerat.


Talibanen är utleasad och sommarens 2:a arbetsdag planerades till skrivbordsjobb. Tills chefen upplyste mig om att 16 pallar med prylar var på ingång till inredningsbutiken. Lovely. Eller, det suger fetpurjo, känns närmare sanningen.

I detta nu.


Fina flickor måste ha fina fötter. I finförorten öppnas det tidigt för finfolket, hehe.

torsdag 13 augusti 2009

Han där uppe.


Jag är bortbjuden men det haglar som aldrig förr. Vi pratar plåtskador på bilen. Nån vill uppenbarligen inte att jag ska iväg och andas. Som om jag är lättskrämd. Eat my shit säger jag.

Extrem bloggtorka.

Medan alla ni har haft semester och njutit av livet och i stort skett skitit i era bloggar, så har en annan haft fullt upp med just det. Bloggeriet alltså.

Upprätthållit ordningen liksom.

Och nu när nästan alla är tillbaka från ledigheten så gick luften ur mig totalt.

Jag upplever just nu århundradets bloggtorka.

Kanske mest för att jag fortfarande är förbannad på maken.

Och så har jag en del tunga beslut att fatta.

Man kan alltså med all rätt påstå att jag är svintråkig theese days.

Så ge mig ett par dagar.

Ska bara komma in i matchen igen.

Okey?!

onsdag 12 augusti 2009

Apropå tjejer och pruttar.

Ibland är det lönt att klicka på "rolighetsmail" i inkorgen.

Herregud, jag blev så chockad att jag råkade spotta ut tuggummit rakt på dataskärmen!

Tack Polis-Sus!
video

Fina flickor bajsar inte. Punkt.

När vi kommer hem från bion så har även tonåringen kommit hem. Jag möts av ett: "Mamma, kolla badrumsdörren, den är LÅST!!"

Jag mindes att när vi lämnade hemmet så hade de 6-åriga damerna lekt på det våningsplanet.

Så jag säger högt: "Jamen, det var ju väldigt MYSTISKT att dörren låstes av sig SJÄLVT!"

Jag hör ett mummel och till slut erkänner talibanen att hon låst dörren utifrån "med din hårklämma mamma." Men ingen närmare förklaring. Sen låser hon upp den och går därifrån utan att öppna den.

Jag röjer upp lite och har sen ett ärende in dit. Endast för att mötas av en enorm urinstank.

Kollar genast om nån "olycka" har hänt nedanför toaletten på golvet, men icke. Sen råkar jag ta mig en titt i badkaret. Och tror jag ska smälla av.

Jag ser intorkade fläckar. Jag ser två handdukar. Varav den ena min favorithandduk från Laura Ashley.

Och jag ser en del bruna fläckar på just favorithandduken och får en hjärtinfarkt.

"VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT?! Vem har kissat och bajsat på sig?!"

Den 6-åriga gästen förnekar omedelbart. Talibanen däremot, hon kommer med sin förklaring:

"Alltså, mamma, jag var SÅÅÅÅ kissnödig, men toaletten var upptagen och då kissade jag i badkaret...och sen...sen när jag torkade mig med papper så råkade jag prutta och då kom det lite bajs ut...det var inte meningen mamma...förlåt!"

"Jaha. Så då torkar du dig med handdukarna och LÅSER dörren sen, alltså, trodde du inte att jag skulle märka nåt, eller?! VARFÖR gick du inte ned till dom andra toaletterna, vi har liksom två till i huset?! VAD HÅLLER DU PÅ MED?!! Det här är fullständigt oacceptabelt och jag blir stenförbannad!"

"Men jag hann inte mamma och jag hoppades att det skulle försvinna när vi var på bion!"

"..och förresten säger du att man ska erkänna när man gör dumma saker och att man ska bli förlåten då!"

Ibland.

Ibland blir jag så otroligt jävla förundrad hur en, i normala fall, ganska smart 6-åring tänker.

Eller inte tänker.


Men nu är i alla fall badrummet sanerat.


Hehe.


Ingen sommarjobbare men väl en slapptask. Som var mer intresserad av sitt privata mobilsamtal än att kolla insmugglade 6-åringar.

Kan man åka dit för biofilmslangning?

Talibanens absolut bästa kompis flyttade till London i december.

Just nu är hon i finområdet på besök och har tillbringat två dagar hos oss.

Och två tjejer på 6 år driver en till slut mot vansinne. Så då gäller det att aktivera sig.

Som av en händelse så måste jag åka till två av våra videobutiker idag. Tjejerna tycker att det är osedvanligt tråkigt.

Jag kommer då på att man kan muta barn rätt bra. T ex säg att de i den första butiken får gå in och välja glass, tuggummi och varsin Festis.

Tjejerna var i extas över detta. Naturligtvis.

För att få med dem till butik nummer två, en bra bit ifrån den första, så säger jag: "om ni hinner äta upp glassarna så får ni varsin Slush när vi kommer fram" (Slush=nån form av smält isglassdricka med typ 100% socker, väry poppis bland barn.), eftersom vi har en slushmaskin där.

Så damerna trycker i sig glassarna för att väl framme hämta två stora Slushar.

När vi kommer hem för att lunch så är de så höga på socker att visste jag inte bättre, så skulle jag tro att dom suttit i garderoben och rökt Marijuana. Lätt.

Alltså inte så smart av mig.

Jag rattar därför in på nätet och bokar biobiljetter. Ice Age 3. Och betalar med kreditkortet.

När det är klart och jag går tillbaka för att läsa mer om filmen så ser jag att det står att det är 7-års gräns i vuxet sällskap.

Det blir alltså till att smuggla in dem. Problemet är att jag är torsk i samma sekund som de frågar hur gamla tjejerna är. För jag vägrar be dem ljuga. Kan bara hoppas på att det står en sommarjobbare och tar emot biljetterna.

Så ser ni en medelålders kärring halvspringandes, med två 6-åriga bönor i koppel, i Kista Centrum om nån timme, så kom gärna fram och presentera er.

Jag behöver nån vuxen att prata med.

tisdag 11 augusti 2009

När man tror att man kan trädgårdar.

Jag kan absolut ingenting om växtligheter. Jo, jag vet hur en del blommor ser ut. Typ rosor, tulpaner, gullvivor och sånt.

När vi pratar helgröna saker så kanske jag kan känna igen en buxbom (heter det va?).

I sommar har jag avancerat rejält eftersom jag har fått lära mig vad en thuja är. (Typ som en enbuske, för er som inte vet, hehe.)

Så då fattar man kanske att mina trädgårdsskills är nästintill obefintliga. Och poängen med detta husköp var att maken skulle sköta just trädgården (inte för att han kan särskilt mycket mer..).

När jag i helgen får ett trädgårdsryck så avslutar jag dagen med att vara lite konstnärlig. Efter en hel dag med häcksaxen så började jag få in snitset rätt bra.

Jag noterar att jag har tre buskar i ungefär lårhöjd. Eftersom jag inte har något minne av att ha sett dem vid förra trädgårdsvändan i april/maj så blir jag glatt överraskad.

Här frodas det minsann.

Så jag skapar lite.

Jag häcksaxar till dem så att de blir som bollar. Runda och fina.

När jag är klar och har packat undan häcksaxen, och känner att jag med det här tempot snart kan titulera mig trädgårdsmästare, så kommer en granne förbi.

Väl medveten om vad jag går för.

Hon stirrar på mina fina bollar och säger: "Det är ju bara du som gör sånt där!"

"Vadå?"

"Alltså, du VET väl att det där är ogräs va? Du har just lyckats med att göra konst av ogräsbuskar Mona!"

Så jag får slita fram häcksaxjäveln igen och såga ner skiten.

I min värld så är ogräs just oGRÄS! Och typ maskrosor.

Var, var, exakt VAR lär man sig att de kan se ut som buskar också?

Japp.

Det är fan måndag i dag också.

måndag 10 augusti 2009

När det inte går över.

Jag är så förbannad på chefen att jag inte ens kan blogga.

DÅ är det illa.

Måndagar. Och att hata chefen.

Idag är det måndag.

Varje måndag blir jag och chefen osams.

Vi pratar du-kan-dra-åt-helvete-nu-skiljer-vi-oss-osams.

Och det slår aldrig fel. Every week.

Jag hatar måndagar.

Och han kan fara dit pepparn växer.

I morgon är det tisdag.

Och 6 dagar kvar till nästa måndag.

Halleluja.

My style.

Herregud, jag trodde jag skulle tappa datorn i golvet igår när jag sprang på detta på en sajt.

Här ska beställas. Örngott och påslakan med Swarovskistenar. Det här är jag.


Och ni gamla scrappare som känner mig, gissa vad serien heter?! ......Diva....såklart.

söndag 9 augusti 2009

När man inte tänker.


Vad smart det är att tappa upp ett skållhett bad, när man är dyngsvettig efter en heldag med trädgårdsarbete. Dessutom är jag svinstressad över alla öppna dörrar där nere. Det får bli vin i soffan i stället.

När man ligger i badet.


Huset är tomt och jag har precis lagt mig i badet med en bok och ett glas vin, när jag konstaterar att varenda dörr, inklusive altandörrarna, har lämnats HELT öppna där nere av make och taliban. Som är nere vid stranden för ett kvällsdopp. Så nu är det jätteläge för alla tjuvar och banditer, för jag orkar inte röra mig ur fläcken. Skål.

Never leave a bitch alone. Inte med en häcksax i alla fall.

Maken har åkt iväg till kontoret.

Talibanen bygger lego.

Det är jag och häcksaxen.

Jag har precis skövlat halva fläderblomsträdet.

Nu ska vi se hur mycket av körsbärsträdet jag hinner få ned innan han kommer hem igen.

I'm in the mood.

När man sliter i en trädgård.


Har jag sagt att jag bor i ett finområde? Här anpassar man klädseln. (Det är ju tur att ingen ser hur nedre regionen ser ut!)
Och ser ni den där fläcken däruppe till höger? När jag rafsade omkring i buskarna så upptäckte jag en äcklig, lång, jävla, slemmig snigel just precis där. Gissa om jag hoppade rakt ut på gatan!

Att slå en man på en söndag.

Vi har en hörntomt.

Vi har en häck på båda sidor.

Två sorter. Den ena sidan en häck vid namn..nåt. Den andra är en syrénhäck, så mycket vet jag.

Idag måste jag ansa syrénhäcken. För gatan är nästan omöjlig att ta sig fram på.

Så jag släpar fram häcksaxen och ni som har koll, vet att det är något tungt att hålla in alla knappar, samtidigt som man klipper.

1,5 timme senare har jag klippt ned allt som ska bort och det ligger på gatan. Svetten rinner och jag tar en kaffepaus.

Går in till maken på kontoret och säger: "kan du fixa lunchen sen, om en timme?"

Min man är en hårt arbetande man. 7 dagar i veckan.

När det kommer till att göra saker i hemmet, i synnerhet servera sin familj lunch (som han aldrig har gjort) så har han alltid en undanflykt.

"Alltså, ehhh, jag tänkte åka bort till kontoret och fixa....hmm...." Och mitt i den meningen kommer han förmodligen på att hans hustru slitit som en jävla dåre i trädgården. Och att han nog kan offra sig. Särskilt med tanke på att han inledde sitt arbete med att sitta i soffan och avnjuta en bok, under tiden jag sparkade igång häcksaxen. Så han ändrar sig blixtsnabbt;

"...jo men det kan jag väl göra...Samtidigt som jag säger att jag hade tänkt mig toast...som är superlätt att göra....och går snabbt...."Ja, visst, det kan jag."

Eller så kanske han kände på sig att jag just precis var på väg ut i köket för att hämta stekpannan i gjutjärn och slå honom i huvudet.

Ja just det. På en parkeringsplats i Bromma.

Apropå att storhandla kl 8 på morgonen.

Jag sladdar in på parkeringen utanför City Gross i morse.

Det stod kanske ett 10-tal bilar på hela parkeringen. Som är megastor. Eftersom det var så få kunder i butiken så måste det varit personalens bilar.

Skit i det.

Jag går och hämtar en vagn och promenerar mot ingången. Halvvägs kommer jag på att jag har för mycket skit i byxorna, så jag släpper vagnen och går tillbaka för att lägga grejerna i bilen.

När jag slår igen bildörren så drar jag samtidigt ur min hårklämma för att sätta om den. Håret faller ned och precis när jag ska till och fixa det så vänder jag mig om, upptäcker att min kundvagn är i full rullning.

Mot en mycket blank, svart bil modell BMW cab. En tvåsitsig. (En sån däringa Z4, såg jag sen.)

Jag är inte såå insatt i bilar egentligen men jag känner på mig att den där bilen kostar några hundra tusen.

Och jag tackar min heliga skapare att det var öde på den här parkeringen för synen som bjöds kunde få vem som helst att dö i en hjärtinfarkt. På grund av skratt;

Picture this:

En medelålders halvfet kärring, som ser ut att ha haft ett cyklop i ansiktet pga sol och solglajer, och som har svinont i ena foten och därmed haltar, älgandes som en jävla kamel, med håret flygandes åt alla håll (jag har lååångt hår) diagonalt över en parkering.

Jag fick tag i handtaget i samma sekund som den snuddade vid spoilern. Eller vad det nu heter.

Samtidigt ser jag en snubbe som står vid en lastbil och lastar ur frukt. Han står och tittar på mig när jag kommer galopperande och utbrister: "Ja jävlar, där kan man snacka om att ha tur!"

Jag ler och försöker se sval ut. Adrenalinet pumpar och svetten lackar. Överallt.

Går in i affären och är tvungen att sätta mig på en bänk i en minut.

Måste nog konditionsträna lite tror jag.

En söndag in tha hood.

Jag har farit runt som en jävla blådåre hur länge som helst, så idag går jag inte utanför grinden.

Eller ja, 08.05 i morse var jag och storhandlade på City Gross. Tror det ska bli en fast punkt varje vecka. Det var jag och tre andra kunder i hela butiken.

Inga skrikande ungar, inga pensionärer som blockerar gångarna. Inga män som tjatar "behöver vi verkligen den där förvaringslådan, vi har ju femtontusen i källaren..".

Nä. För en gång skull så var jag chefen.

Och så gjorde jag något man inte får. Jag köpte muta till talibanen. Jag tänkte att hon kunde få bygga lego medan jag klipper häcken, ja, husets häck, och sen lägger mig i hängmattan och lyssnar på Sommar i P1.

Maken?

Maken har glömt bort att vi bor i hus. Maken sitter inne på hemmakontoret och jobbar ihop lite stålingar så att jag kan fortsätta vara hemma i två veckor till.

Och dra åt h-e vilket tråkigt inlägg.

lördag 8 augusti 2009

Grönan och stålingar. När man inte tänker till.

Det är ju märkligt.

Vi är tre i denna familj som brukar gå på Grönan. Ja, för av någon anledning, som jag inte alls förstår, så vill inte tonåringen följa med längre...(hon är i och för sig i Grekland just nu..)

Den där lekparken kostar en slant. Milt sagt.

Och då åker inte jag ett skit.

Idag stötte vi på en kär vän där.

Och med tanke på hennes yrke, och att hon varit på oss om saken tidigare, så undrar jag HUR dum i huvudet jag egentligen är.

Hon sitter i ledningen på Gröna Lund.

Känns bra att tänka på det efter att man, som vanligt, har spenderat 1500 spänn där.

50 gr varmt i solen.


Hur tänkte mamman här, mjukglass i solen till en 1-åring?! Have a nice barnvagnstvätt säger jag.

Insane.


Där sitter min svägerska. Här sitter jag. Jag undrar vem som är mest dum i huvudet.

Sånt här


går fetbort. ALLA dagar i veckan.

Hyfs


I väntan på ett åk så sätter jag mig i skuggan. 3 sekunder senare ställer sig en allt annan än en petit kärring (i min ålder) med sitt arsel i fishöjd 40 cm från mitt face. Jag harklar mig och hon säger: 'oj, du kanske vill se?'. Jag svarar: 'gärna nåt annat tack!'. Hon fattar inte men flyttar röven 20 cm. Ärthjärna.

Inte så ensam.


Trodde att alla skulle vara på stranden idag. Glömde det här med turister.

Gröna Lund. I 30 graders värme.

Idag ska familjen gå på Gröna Lund. Med en annan familj.

Jag vet inte riktigt vad jag styrde med där. Jag gillar inte Grönan. Jag gillar inget som åker åt andra håll än rakt fram, eller rakt bak.

Och senaste gången jag var där, och makehelvetet lurade mig att åka nån jävla Kvast, så lovade jag mig själv att jag för all framtid kommer vara förste väskbärare på Gröna Lund. Never again att jag åker nåt.

Och en av oss som ska med, ska åka den däringa nya, Insane, eller vad den nu heter. Den som åker upp och ned, in och ut, och åt alla möjliga håll. I 180.

JAG kommer spy åt henne. Lätt.

Hur som helst. Hur skadad är man när man tillbringar Stockholms kanske mest varma dag på Gröna Lund?

Kan det börja regna någon gång? Jag har en trappa som måste bli färdigmålad. I år.

fredag 7 augusti 2009

Med en man som bonnläpp.

Nu kommer jag få stryk av många bloggläsare, men jag tar risken.

Alltså.

VAD ÄR DET MED ER, som gillar dessa jävla töntar Stefan & Krister?! Varje fredag så visar tv4 nåt cepe-buskis med dessa två herrar. (Se så, nu ändrar jag om meningen så att INGA kan störa sig...enough is enough!)

Maken sitter i detta nu och garvar läppen av sig. Och tycker att dom är svinkul.

Och jag har hittills aldrig träffat på en enda stockholmare som uppskattar deras humor.

Så givetvis säger ni att det är oss det är fel på.

Lyssna noga nu;

D o m ä r i n t e r o l i g a!

När man inte är smart.

Jag har farit runt som en jävla skottspole hela veckan. Det har varit badstränder hit, lekland dit, och ännu mer badstrand andra dagar.

Och det var först i morse som det slog mig: varför gå över ån efter vatten liksom. Jag bor 1 minuts bilväg från en strand.

Ja, jag kan till och med se den hemifrån.

Förvisso måste det vara vinter med olövade träd, och jag måste stå på vinden och vrida huvudet i 90 grader. Typ.

Men never the less så har vi alltså en badstrand.

Så jag tar mig dit idag.

Och slipad som få är man, eftersom jag givetvis släpar med mig en solstol.

Vi kommer 09.30 och jag, som avskyr att sitta i solen, inser att det inte finns så mycket skugga att snacka om. Såvida jag inte tillbringar dagen i vattnet. Vilket inte är att tänka på så länge vattentemperaturen ligger under 25 grader.

Så jag sitter i en solstol hela dagen. Med breda, feta solglasögon. Som täcker halva ansiktet. Bra så. Tänker jag. Och pratar. Och har trevligt. Och friterar hjärnan. Och älskar livet.

Tills jag kommer hem och ser mig i spegeln.

Det ser ut som jag haft ett cyklop på mig. Och jag har fått så ända in i helvete med färg, att det inte ens går att sminka över.

Jag ser förjävlig ut.

torsdag 6 augusti 2009

Teknik. Jävla internetteknik.

Jag försöker förstå det här med statistik. Det är Bloggportalen hit och Bloggtoppen dit.

Sen dyker det här Google Friend Direct upp, ni vet....här nere till höger...där man kan lägga in sig själv som följare...och göra mig happy...och man behöver inte vara bloggare för att göra det så, se så...

Och jag ska villigt erkänna att jag varje vecka går in på Bloggportalen och kollar läget. Och blir lika jävla förvånad varje gång när jag ser vilka som ligger före mig.

Alltså, smaken är som baken, men jag börjar inse att jag är en nolla jämförelsevis. Man ska antingen vara megakänd, skriva om sex, vara tonåring och gravid, eller skriva om mode. En medelålders jävla kärrings liv och leverne är fullständigt ointressant.

Men så en dag upptäcker jag nåt annat. Nåt som heter Bloglovin'. Ja, det kanske har funnits länge, men jag har inte tänkt nämnvärt på det.

Och här till problemet. Jag FATTAR fan inte hur det fungerar. Skriver jag in bloggens namn där så ploppar 3 varianter av min blogg upp. Och vad är syftet? Är det meningen att jag ska länka här och alla ni, ALLA ni som är här ska skriva in sig på nåt sätt, eller vadå.

Nu har jag lyckats lägga in länken här intill. Hur det gick till har jag ingen aning om, men nu ligger den där. Och antalet följare i rosa. Och jag vet inte vad som händer när man klickar på länken, törs inte. Tänk om man lägger upp sig själv liksom. Verkar ju stört.

Jag vet bara en sak. Jag vill ha fler besökare. Jag vore en patetisk lögnare om jag sitter här och skriver att jag är nöjd och glad med livet. Det är bara fjantigt. I want more. Tillsammans med er.
Så hjälp tant här nu. Först får ni förklara för idioten vad det är för nåt egentligen, och sen får ni gärna regga er där.

Deal?!

Vem, vem, vem?

Har varit borta hela dagen och när jag kommer hem så hittar jag två barnböcker i brevlådan.

Tror först att det är böckerna från bokklubben för barn, som jag nyss gått med i.

Tills jag noterar ett presentsnöre runt böckerna.

Inget kort, inget skrivet i böckerna. Som för övrigt var två mycket bra böcker.

Talibanen blir överlycklig men konfunderad. VEM kan ha givit henne dem? Sen kommer hon på det. "Det är ju farfar så klart mamma!"

Farfar har varit död i typ 12 år.

Och igår fick jag äntligen reda på vem som skickade mig Chokladogrammet. En kär bloggkompis. Som inte vill att jag avslöjar henne på bloggen. Så då gör jag inte det. Men jag kan säga att chokladen kommer ifrån Skåne...

Så jag undrar givetvis om det är någon i bloggosfären som är skyldig denna gång också. Jag har mina misstankar.

No wonder att jag älskar att blogga.