söndag 23 augusti 2009

Jag är så gammal och vis. Håhåjaja.

Nu ska ni få höra om fyllkärringen i Bromma.

Jag är ingen stor vän av alkohol. Och om jag nu dricker så är det rött vin som gäller. (Aldrig, aldrig, ALDRIG, snaps och sånt skit.)

Kan kanske, kanske bero på att jag tycker hela världen blir så inihelskotta snygga när jag är apfull. I synnerhet alla män.

Och för att jag in mina ungdoms glansår festat en hel del.

Kan också bero på att det tar mig tre dagar att bli människa igen.

Eller att jag tycker osedvanligt illa om fulla brudar och kärringar.

Men framför allt så beror ganska mycket på att jag, på makens 40-års fest för 3 år sen, var så jävla packad att jag på en kväll åkte tillbaka 25 år år i beteendet. Och vill aldrig mer dit igen;

Alltså. Jag hatar att hålla tal. Jag hatar att träffa nya människor. För jag blir nervös. Och då får jag diarré. Inte bra alls. Inte bra alls alltså.

På hans fest fanns givetvis inga nya människor. Men då maken är en social jävel och fullkomligt älskar uppmärksamhet, så förväntades det givetvis ett tal av hustrun.

Vi hade hyrt Sjöpaviljongen här i Bromma (en restaurang) och således ingick ett visst uppförande.

Jag menar, det är inte direkt så att man, som hemma, kan sätta sig och sova i en hörna om man mår lite tjyvens. Ja, du fattar.

Nåväl. Det var alltså vänner och uteslutande vänner som var med. Inga att vara nervös över kan man tro.

Eller hur.

Jag hade i flera månader gått och mått dåligt av det här. Samtidigt visste jag att, om jag bara vågade, så skulle det bli bra.

För jag är nämligen skitrolig.

Så jag skrev ett tal. Eller stolpar rättare sagt. Och kvällen kom. Och stunden närmade sig.

5 minuter innan det var dags så känner jag att jag nog kommer bajsa på mig i alla fall. På riktigt.

Så jag hivar i mig allt rödvin som finns på bordet. Inklusive mina bordsgrannars. Sen ber jag kyparen om snaps. I stora lass. Alltså, på två minuter drar jag i mig 3-4 st.

Om man inte är van vid alkohol så krävs inga större studieskulder för att inse vad som hände.

Jag minns att jag reser mig upp och påbörjar talet. Jag minns tydligt att det under hela talet, som var beräknat att hållas i si så där 15 minuter, skrattas hej vilt.

Sen kommer fragment.

Och jag har EN fördel när jag är onykter. Jag SER nykter ut. Jag är en extremt behärskad person.

Men den här kvällen, förmodligen en sekund efter att talet är färdigt, så rasar allt.

Jag minns att jag sitter på golvet på restaurangtoaletten. Och att det överallt är rött. Av rödvinsspyor. Jajamensan.

Kvinna 41, full som en jävla kastrull i finområdet i Bromma.

Jag spyr som en babian. Jag är så packad att jag har noll minne av att bli inforslad i en taxi av bästa väninnan och tonåringen. (Som för första gången fick se sin mor full. Och sista.)

Jag har noll minne av att jag ligger avklädd i min säng och speakar engelska (bästa väninnan är amerikanska) och försöker få fram att it's väry jävla impårtant att tonåringen is nåt gonna see me like this, okay?!

Utan att notera att tonåringen satt 5 cm intill mig och försökte stoppa om mig.

Och hade jag bara orkat ta mig ur sängen nästa dag, så hade jag hängt mig i takbjälkarna i sovrummet.

För minnet av att ha gjort bort mig så fundamentalt var outhärdligt. Mina gamla svärföräldrar (ja, exmaken med familj var med) hade aldrig någonsin under alla år, sett mig ens salongsberusad.

Fast det som räddade mig från att bli betraktad som ett patetiskt jävla fyllo, var att jag åtminstone, in i det sista.... in i taxin, varit rolig. Sa dom.

Och talet var svinbra.

Synd bara att jag inget minns och att jag tappade bort lappen. Dessvärre finns det på film. Men i säkert förvar i en låda. I källaren. Och där kommer det ligga for ever.

Igår körde jag bil.

Det gjorde inte maken.

Idag klockan 11.00 drog han iväg på ett möte. Han skulle gå igenom gamla dagiskooperativets bokföring med den som tagit över ekonomiansvaret. Viktiga siffror att rassla igenom alltså.

Jag kan säga att han önskar att gårdagskvällen aldrig inträffade.

Hehe.

Jag är en vis kvinna jag.

19 kommentarer:

Markattan sa...

Urk, jag får ångest när jag läser det här. Jag roas också, mest för att det inte var jag som blev så apfull. Ångesten är igenkänning... Hällde ut rödvin på fina vita mattan hemma hos nya pojkvännens familj första gången jag var där. Inte roligt att vakna dagen efter alls.

Tur att åldern åtminstone medför lite klokskap.

Markattan

Farbror Blå sa...

tja, fulla kvinnor e ingen hit, nääää o fyyyy...

och läste ditt inlägg om din ev. flytt av bloggen. Flytta! Annars lär du ångra dig :)

...undrar om jag skulle få blogga i vår braschtidning, Svensk Polis?

...inte sååå troligt:)

Farbror Blå sa...

BRANSCHtidning ska det va...

MonasUniversum sa...

Farbror Blå: Men, var ÄR du? Eller, förresten, svara inte på det.

Markattan: Jösses, då hade jag dött. På riktigt!

gittan sa...

OJ -äntligen en medsyster! Törs dock inte skriva vad jag gjort ifall mina barn läser din blogg!!

Fru Kaos sa...

Jag tycker dock att fulla gubbar och snubbar är rätt otrevligt också...


Otroligt rolig anekdot dock - även om jag förstår att du har fetångest av det. :-)

Helene sa...

Ja alla har vi våra fylle minnen.

Tur att man har lite förstånd och vishet kvar så att man inte festade bort alla celler i sin ungdom.

Rolig historia, och jag kan nog skönja en viss skadeglädje mot makens bakfylla.

MonasUniversum sa...

Fru Kaos: Håller med. Dock finns det ibland en skillnad: när mascaran sitter under hakan, brösten ramlat ur behån och det ska grinas så förbannat.

Helene: rätt uppfattat. Hehe!

Gittan: fegis!

AnnSofisan sa...

SÅ farligt var det inte!

Talet var kanon och jag vill FORTFARANDE se filmen, det var ju inte bara du som var på fyllan. ;)

/A

Ting sa...

Ouff vad jobbigt!
Fast det var kul att läsa! ;O)

Linda sa...

Fan, vad BRA du är! =o) Älskar hur du skriver! Kram!

Cia sa...

Ångest, ångest och åter ångest. Det har jag haft över min senaste brakfylla ett längre tag. Men nu fick jag äntligen skratta lite åt det när jag faktiskt inser att fler än jag supit sig dyngfulla i vuxen ålder. Jag har lovat mig själv att aldrig mer bli dyngfull. Over and out.

Jörgen sa...

Detta kan hända den bästa...

annkan sa...

Du är en vis kvinna. Och SÅ j-la rolig!!

Sus Klurar sa...

Men jag tror faktiskt att det är Sjöpaviljongens fel.
Jag och Hjärtat har varit där en gång.
Sägs det.
Jag kommer fan inte ihåg det.
En bröllopslunch...som slutade åtta timmar senare...

Kristiina sa...

Det händer även i de bättre kretsarna som man säger i Finland :) Tack för att dui delar med dig!

Detta hände mig sist 31.12.1999. Jag tjatade in mig (tillsammans med blivande maken) på TV3s direktkända milleniumgala för att "Vi känner Hasse Aro". Till slut blev vi insläppta just för att "vi känner Hasse Aro". Där satt jag som alltid annars är "lite för fin hellre än för enkelt klädd" i en ylletröja och jeans när till och med Ascberg hade smoking. För övrigt satt jag på soffan bredvid honom och hans fru. Emellannåt gick jag runt och hälsade på (läs kramade) alla möjliga kändisar.

Jag vaknade klockan 16.30 dagen efter och började berätta till R om min helt bisarra dröm, att vi var på en tv-sändning och där fanns massa kändisar. Plötsligt kände jag något hårt i fickan (ja, jag hade sovit med kläderna på) och det var en VIP pass. Då fattade jag att det inte var någon konstig dröm. Maken och hans vänner hade tagit mig hem. Jag frågade om det var någon som kände igen mig, men R förklarade att så var inte fallet. Ett år senare berättade han att nån kille hade ropat i t-banan "är inte du Kristiina från XX" samtidigt som jag spydde rakt framför honom.

Den ångesten var svår att stå ut med, men med tiden har vi kommit fram till att det var djävligt rock' n roll att krascha en direktsänd tv-gala och sitta på soffan som katten bland hermelinerna.

MonasUniversum sa...

Ann-Sofisan: jag tror damen har tappat minnet!! Till och med skärgårdsfrun drar med glädje upp denna händelse!!

Linda: TACK!

Ni andra: alltså, jag har ju väldigt svårt för människor som låter sig tappa kontrollen. Eller så är det den egna skräcken över att hamna i sådan situaioner, som gör att jag gärna avstår.

Sus: jag är benägen att hålla med. Faktiskt!

Kristiina: herregud vilken historia! Jag hade dött. På allvar!

Annkan: Tack tjejen!

MimmiG sa...

Verkar vara ett symptom för 41-åriga tanter (?).
Mannens kompis 40-års fest. Första gången på väldigt länge som det skulle vara barnfritt när vi kom hem. 30 min gångavstånd(kryp-) hem. Mycket gin och tonic. Minns att mannen knackade på toadörren på festen och frågade hur det gick... bra, svarade jag. Dock hade det hänt ganska mycket där inne och jag ägnade mycket tid till att rengöra både golv, toa och mina kläder. Måste ha luktat när jag kom ut. Vi gick hem och jag forsatte på vägen hem.
Det mest pinsamma var att tonårsdotterns klassföreståndare var på samma fest. Hon hade tydligt deklarerat att hon försökte lära ungdomar att dricka varannan vatten....Nu för tiden får min man alltid fråga om dotterns fröken också är bjuden, får då kommer inte jag.

MonasUniversum sa...

MimmiG: jamen det är ju av sånt där man lär sig! Fast jag skulle ha dött om nån fröken varit med!!