Det här med kärlek. Och så.

Vi sitter hos kompisar i går kväll och pratar lite djupt.

Tillsammans med champagne, vin och öl.

Vi pratar kärlek och om hur förhållanden förändras med åren. Och hur båda våra 18-åriga döttrar just påbörjat sina första långa förhållanden. I vårt fall så har tonåringen haft samma kille i 1,5 år.

Jag och maken har varit tillsammans i 12-13 år. Vid nåt tillfälle så säger jag: "amen det är ju inte direkt så att vi har het jävla sex på diskbänken direkt." Och så låter jag lite så där lagom fyrtiofyraårigt bitter. Och avundsjuk.

Maken fyller i med: "Nä, det där passionerade har ju lagt sig. Det är en annan sorts kärlek nu."

Under hela kvällen så störde jag mig hårt på det där. ..."en annan sorts kärlek nu".

Alltså, vafan.

Kan man älska en städerska?

Eller en kokerska?

Well, I guess you can.

I morse frågar maken, med tanke på sin egen baksmälla:

"Hur mår du?"

"Bra, men det är ju en annan sorts kärlek nu vettu."

"Amen alltså, jag menar ju att det är en djuuuupare kärlek nu. Inte missförstå!"

Jaha.

Så bara för att det är en djuuuupare kärlek, så kan man inte få wild'n crazy sex på diskbänken alltså.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Jag tror inte jag ser fram emot de närmaste 10 åren.

Eller 20 heller för den delen.

Förresten.

Är det inte nu i trakterna som jag, statistiskt sett, borde bli utbytt?

Helvete, ska nog raska på lite med Viktväktarna. Och Doktor Göra-Mig-Snygg-Igen.

Så när maken drar, så kan jag sätta mig på diskbänken och håva in alla unga killar.

För jag har minsann hört att fyrtioåringar är vida populära hos de små raringarna.