onsdag 31 december 2008

....och så var det slut på anno 2008.

Maken vaknar något piggare, men fortfarande pipig, och vårt nyårsfirande begränsar sig därmed till hemmets fyra väggar.

Så nu måste jag ut och leta efter hummer. Eller nåt. För en vanligt middag känns ju så där.

Jag har med glädje sett fram emot att detta skitår skall ta slut, och nu är vi äntligen där. 2009 kan nämligen inte bli sämre än vad som varit. Ja, det ska väl vara skilsmässa och/eller konkurs då'ra.

Jag har bestämt mig för en del förändringar och ser därför fram emot detta nya år.

Och så var det det här med bloggeriet.

Min blogg har förärat mig med många nya vänner. Vänner som jag aldrig annars skulle ha lärt känna. Vänner som jag träffat i verkligheten, och vänner som kommer att förbli härliga cyberspace-vänner.

Ett helt fantastiskt verktyg för att lära känna andra utan att traggla sig igenom det vanliga sociala spelet. Som oftast bara är energikrävande.

Så alla ni som regelbundet tittar in här; tack som fan! Tack för alla uppmuntrande kommentarer. Tack för alla skratt. När man är gift med en oerhört krävande man, som dessutom råkar vara ens chef, så har bloggen blivit min ventil.

Och nog fan har jag ventilerat!

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

tisdag 30 december 2008

Det här med sjuka män.

Eftersom maken med all sannolikhet har vinterkräksjuka så passar jag på att dra till jobbet i morse.

I tron att jag skulle få jobba i fred. Och komma ikapp.

Icke.

11 samtal senare från maken, så är jag färdig för dårhuset. Eller snarare fängelset, eftersom jag hade långt framskridna mördarplaner.

Och jag kan inte låta bli att, under det sista samtalet, slänga ur mig:

"Med tanke på att du ligger för döden så är det ju otroligt att du orkar.."

Alltså.

15.30 ringer talibanen;

"Mamma, kan du komma hem. Pappa bara ligger och sover och jag får ingen mat, inte ens mellanmål, han gör INGENTING!"

En stund senare ringer tonåringen, som varit ute större delen av dagen;

"Mamma, han är som en jävla barnunge!"

Så det vara bara att packa ihop.

För tonåringen svär aldrig så att jag hör. Så jag fattar läget och drar hem, efter en tur till lilla snabbmatspläjset.

Och konstaterar att man, åtminstone under 11 tillfällen, varit så pass frisk att man orkat ringa och trackassera frun, men att det varit betydligt svårare att ta hand om en tv-tittande taliban.

Lyckligtvis så hade han sinnesnärvaron att ta med sig datorn och pipa upp till sovrummet när jag kom hem.

Och tonåringen hade flytt fältet till sin far.

När en timme passerat så slog det mig:

Jag ringer tonåringen och frågar om hon är medveten om att hon just tagit med sig vinterkräksjukan till pappa med sambo, tre små barn och farmor och farfar.

Maj gåååd, så poppis min dotter kommer att vara om två dagar.

Fotnot;
När jag kom hem så hade talibanen en överraskning till mig. Hon ber mig komma in vardagsrummet "för den ligger under soffan". I en sekund så trodde jag att dom varit och köpt en hund, eller nåt. Men så drar hon fram en inslagen blombukett!

Från käraste Rosa, som ligger i en solstol i Thailand. Och ändå har tid att tänka på oss olyckliga blekfäjs här hemma.

Tack darling, you made my day. Kan man lugnt säga!

måndag 29 december 2008

No No No No NEEEEEEEEEEEEJ!

Maken kom nyss hem.

Dubbelvikt.

Mumlade något om "skitont i magen och det känns som om jag ska spy." Innan han däckade i sängen.

Fint.

Vinterkräksjuka.

Skitbra.

Nyårsafton om två dagar.

Det är ju tamejfan heeelt otroligt.

Early bird.

Så oerhört kul det är att sitta framför datorn klockan 6 på morgonen.

I synnerhet när man är ledig.

söndag 28 december 2008

Världsrekord

34 flaskor julmust senare så tyckar jag nog att julen får vara slut.

Det är fanimej nytt rekord.

Och det är väl tur att man har egna butiker.

En enig nation.

Maken och jag är ju aldrig överens om heminredning och andra viktiga saker.

Aldrig.

Bara köpet av diskmaskin tog månader. För att han absolut skulle lägga sig i.

Senast jag kollade så var det jag som var hövding i köket.

Igår fick vi tips om nåt ställe som säljer vitvaror.

Idag åker vi dit utan några som helst förhoppningar.

Efter 15 minuter så åkte vi därifrån med både ugn och induktionshäll. Till vrakpriser.

Väl hemma så drar jag ut vår väggfasta gamla ugn.

Bara för att konstatera att väggkontakten är anno 1985 och inte liknar något annat jag tidigare sett.

Så nu måste jag hitta nån jäkla elektriker. För både ugn och häll.

Och det blir ju lätt.

Not.

En taliban på ett jävla humör.

Talibanen har fått vara upp länge om kvällarna.

Och det börjar ta ut sin rätt. Hon är på ett särdeles dåligt humör.

Efter att ha vägrat komma in, efter en misslyckad cykeltur, och då suttit på gräsmattan i nästan en timme, i minusgrader så lyckades jag få in henne mot löfte om varm choklad.

Jag till och med sa att hon kunde få sitta i soffan så skulle JAG hålla i chokladen. Detta eftersom vägrar låta något annat än vatten vara tillåtet i vardagsrummet.

Talibanen tjurar. Och tjurar. Och säger att hon kan ställa glaset på sidobordet.

Till slut går jag med på det, men tillägger:

"Jag blir fullständigt vansinnig, om du spiller i soffan."

Hon kontrar;

"Det är ingen idé du blir det för jag FÖRSTÅR faktiskt inte vad fullständig betyder."

Det är två veckor kvar tills dagiset öppnar.

lördag 27 december 2008

Genusperspektiv för en 5-åring.

Talibanen sitter och leker med några nya leksaker. Det är små minifigurer.

"Mamma kolla, här är ju kungen, och där är drottningen. Men vad ska man med henne till, om man har en kung?"

"Va? Vad menar du? Om man har både en kung och en drottning så bestämmer dom TILLSAMMANS!"

Sa den kloka modern.

Och undrar i stitt stilla sinne hur det kära lilla barnet uppfattar läget här hemma.

Färglös.

Under julens alla dagar så har jag lyckats med konststycket att vara helt osminkad.

Not a nice sight.

Men mitt smink är fortfarande borta.

Och jag vägrar att köpa nytt när endast en burk går loss på 500 kr.

För arbetskamraten är i USA och ökar på mitt förråd, till halva priset.

Och kommer hem två dagar innan nästa mässa.

Och dottern hävdar sin oskuld.

Säger att jag denna gång överträffat mig själv.

När brukar dom flytta hemifrån?

fredag 26 december 2008

Från noll till hundra.

Veckan började med middag för käraste Tara-Christina med döttrar.

Så kommer julafton, och då vi är en mycket liten släkt så var vi inte alltför många.

Juldagen är tillägnad makens släkt, som på något jävla sätt utökat sig från typ 5 personer till gårdagens 19 personer.

I dag, annandag jul, avslutas julen med min exman (!) och hela hans släkt, samma antal som igår.

I år har jag haft/har ryggskott och kan inte ens böja huvudet framåt. Sen måste jag ha hånglat svårt med någon eftersom jag fått nåt skit i halsen, så jag kan knappt prata.

Men maken överträffade sig själv var det gäller julklappar i alla fall.

Eller så blev han taggad av bruden här under.

Hur som helst så tror jag bestämt att jag är gift ett tag till!

God fortsättning Ladies and Gentlemen!

onsdag 24 december 2008

Jamen GOD JUL på er kära vänner!



Jag tänkte att det här skulle bli mitt mål nästa år.

Amen vafan, drömma kan man väl få göra!

Och delar man mig mitt itu, så blir jag två sådana här brudar.

Alltså är maken jävligt lyckligt lottad.

Två till priset av en!

Utgifter

Om man har svårt att komma på hur man ska göra av med pengar, så kan man göra följande;

Bjud hem ett stycke kompis med döttrar, ät en god middag. Skratta mycket.

När det roliga måste få ett slut så ser man till att maken sätter sig i bilen, för att köra tonåringen till sin far, och lägger i backen.

Och backa med full kareta ut från garageuppfarten.

Utan att kolla så mycket i backspegeln.

PANG.

Rakt in i käraste kamratens bil.

Så.

SÅ skaffar man sig lite extra utgifter.

Nästa morgon har man en make med ett stort stycke dåligt samvete.

tisdag 23 december 2008

Not too smart.

Man har inte många hjärnceller när man rivstartar träningen med att första dagen gå i en timme. Och dag två gå i 40 minuter.

Inte när man inte har rört på sig sedan kvinnorna i Sverige fick rösträtt.

Så två dagar senare, dagen före julafton, så har man ryggskott.

Jävla pucko.

måndag 22 december 2008

Det som göms i snö...

Tonåringen "lånar" mitt schwaindyra smink.

Så jag gömmer det.

Och hon hittar det.

Så jag gömmer det igen.

Och så vidare.

Nu har jag gömt det så bra, att jag själv inte hittar det.

Jag har vänt upp och ned på halva huset.

Smart.

Väry smart.

söndag 21 december 2008

Rivstart med döden i vitögat.

För några år sedan övertalade jag maken att införskaffa ett löpband. Givetvis inte nåt från Tv Shop. Nä, här skulle tränas med rediga grejer, så det blev en gymhistoria. En sån där som man kan trycka på en knapp så får man uppförsbacke. För att "jag måste verkligen ha en bra vettu."

Den väger ton och efter mycket trix och fix så fick vi in den i hans arbetsrum. Och för att vara riktigt inne så monterade jag upp en spegel framför bandet.

Jag hade en vision;

Medan jag, iförd i en snärtig liten träningsoutfit, gick på bandet, så skulle barnen sitta och pyssla någonstans i huset, det skulle lukta nybakat, brasan skulle vara tänd och maken skulle sitta intill och träjda aktier och plocka hem lite stålingar. ...till frun som tränade sig snygg för att kunna orka med alla shoppingresor till Europas huvudstäder.

4-5 år senare;

Maken brukar säga att om man slår ut de gånger jag har använt maskinen så är jag väl nere i 3500 kr/gången.

Och de få gånger jag har gått så har han vägrat att sitta och plonka aktiestålingar/jobba, för att "det låter när du går så jag kan inte koncentrera mig". Tonåringen lyser med sin frånvaro, och talibanen sitter inte stilla och lägger nåt jävla pussel, nä, hon står intill och säger: "är du färdig snart?!"

Men tiden går och häromdagen fick jag nog. Jag har tröttnat på att folk inte känner igen mig.

Så i morse var det dags.

Givetvis hittar jag inte mina träningskläder utan får ha på mig långa, varma mysbyxor i nåt fleecematerial.

Upp på bandet och kör igång med iPoden intryckt i öronen.

Efter 15 minuter i raskt tempo är jag färdig för bårhuset.

Men jag vill inte lägga av och då kommer jag på tricket.

Medan jag går så drar jag upp t-shirten och fäster den under behån.

Och nu måste jag tillägga en sak.

Jag är 43 år och inbillar mig att, eftersom jag aldrig/mycket sällan ser mig i spegeln, så tror jag att ingen annan heller ser hur jag ser ut.

Smart ass.

Så nu går jag där i rask takt och ser i spegeln hur allt vibrerar.

Och jag blir fullständigt chockerad över HUR mycket allt gungar.

Jag är livrädd att maken ska vakna och komma ner och se spektaklet, och jag inser just i den sekunden att han ska ha förstapris för att han står ut med det vaggande fettomonster jag har förvandlats till.

Överlevnadsinstinkten slår in efter denna fasansfulla upptäckt, och jag får ny energi och drar upp tempot. Inser också att man kan göra en himla massa övningar medan man går fort. Jag ser ut som ett sprattlande mongo. (No offence)

Och jag inser också att alla som passerar vårt hus kan se mig i profil. Jag lugnar ned mig och påminner mig om att jag nästa gång måste dra ned rullgardinen.

Jag går fortare och fortare men efter en timme måste jag ge upp. Då är jag blåröd i fejan och har skavsår på insidan av låren från byxorna.

Det tar 20 minuter innan jag återfår normal ansiktsfärg.

Men.

Jag ska på´t igen.

För nån gång måste det sluta och gunga.

Eller?

lördag 20 december 2008

Gungande, rungande sanning.

Talibanen är upphetsad och försöker få min uppmärksamhet. Jag sitter i soffan och hon lägger handen på min mage och säger;

"Mamma, mamma, kom igen, vi må...oj, vad det gungar här, ska det göra det?"

Gaaaahhh

fredag 19 december 2008

Där går gränsen.

På ett halvår så har samtliga trosor i vagnparken förvandlats till stringtrosor.

Hur fan gick det till?

Det betyder att jag nu faktiskt måste ta tjuren vid hornen och börja motionera.

Och avge samma nyårslöfte som alla andra bantfjantar.

Geeezzus.

Bråttom som få.

Det märks att jag ruttnat på att vara hemma med sjukt barn när morgonen gryr, och jag inte tittar så noga på klockan.

För att på jobbet upptäcka att klockan är 6.55 och inte 7.55.

torsdag 18 december 2008

John Blund

Klockan är 18.35.

Gissa vem som sover?!

Hej tomtegubbar slå i glasen....

Maken och jag blev bjudna på julbord av en leverantör igår. Detta julbord råkade ta plats på en väldigt bra restaurang i närheten av vår bostad (=nära hem).

Kvällen var mycket trevlig, fast då jag sovit få timmar natten innan så ville jag hem tidigt.

Men, av artighetsskäl så stod jag ut till 24.00.

Maken stannade kvar för "vi tar nog ett glas på stan".

01.10 släckte jag lampan.

04.15 vaknar jag av en omisskännlig stank av Kebab. Med lök.

Sekunderna efter hör jag vårt välbekanta golvknarr i sovrummet.

Och nån jävla överförfriskad tomte som försöker smyga.

Och det hade väl varit bra med det, om det inte vore för att tomten ifråga förmodligen spenderat en stund i kyla, i väntan på taxi, så han var iskall.

Och är man stenpackad 04.00 på morgonen och därtill iskall, så kanske man inte är den vassaste kniven i lådan när man kryper så nära sin fru man bara kan.

Så var jag inte vaken innan, så blev jag tvärvaken.

Och när han gått igenom sina förehavanden, inklusive det faktum att han var för "påverkad" för att komma in på huvudstadens casino, och talat om för hustrun hur mycket han minsann älskade henne, så somnade han mitt i en mening.

Och jag hade glömt bort hur mycket man snarkar när man är packad.

Så klockan 5 gav jag upp och tog en dusch.

Jag fick sova hela 3 timmar.

Talibanen kommer att vakna cirka 06.50.

Och eftersom min säng är tom så kommer hon per automatik tro att jag är på jobbet.

Och prata hål i huvudet på maken.

Som därmed också endast kommer att ha fått sovit 3 timmar.

Rätt ska vara rätt.

onsdag 17 december 2008

Okey, jag erkänner. I'm stupid.

Min make läser ju den här bloggen. Han var den som övertalade mig att fortsätta när jag försökte lägga av i somras.

Mitt villkor var att han skulle hålla sig borta. Alltså aldrig någonsin kommentera.

Jag noterar nu att han skrivit en kommentar i mitt inlägg "Ho, ho, någon hemma?"

Nåt om disco very.

Så då kan jag väl bjuda på den. Och en till. Så kan ni fundera på exakt HUR smart brud jag verkar vara....

För en väldans massa år sedan så läste jag innehållsförteckningen i mitt och exmakens kanalprogram i vårt kabelteveutbud.

"Vad är disco very för nåt?" (disko väääry)

Det där jäkla uttalandet har jag fått leva med i 20 år, och både make och exmake ääälskar att dra upp det för allt och alla.

Sen var jag riktigt jävla blond en annan gång. På OnOff, eller nåt. Var där med maken och skulle köpa tv. Också många år sen.

Och håll i hatten, för det här skäms jag för;

Av stöldorsaker så satt varje fjärrkontroll fast i en kort sladd, snurrad som en telefonlurssladd, på tv-apparaterna.

Jag tyckte jag var så jääävla smart när jag sa:

"Amen vi tar den där teven, men finns det ingen längre sladd till fjärrkontrollen?"

PÅ FULLT JÄVLA ALLVAR!

Maken gick aldrig mer tillbaka till den affären.

Talibanen och magnifika ord.

Talibanen fick ju maginfluensa igår förmiddag. Spydde en gång på dagis och har sedan dess klättrat på väggarna hemma. Hur pigg och uttråkad som helst.

Imorse måste jag rycka in ett par timmar i inredningsbutiken, och maken var tvungen att åka till en annan butik och sätta upp hyllor.

Talibanen valde att följa med honom.

Jag åker dit lite senare och strax efter spyr plötsligt talibanen. Vi sätter oss genast i bilen och åker hem.

I bilen pratar vi om svåra ord för femåringar. Out of the blue så undrar hon vad "magnifik" betyder. Jag förklarar.

Och förklarar. Och drar en himla massa exempel.

Tills hon avbryter mig och säger:

"Mamma, jag orkar faktiskt inte prata mer om dom här magnifika sakerna, jag måste nog spy nu."

tisdag 16 december 2008

Ho ho, någon hemma?!

Jag anser mig ganska datavan.

Alltså, jag surfar runt mycket. Emailar VÄLDIGT mycket.

Och så vidare.

Ibland läser jag slarvigt. För att jag inte behöööver läsa noga.

Så jag har noterat att man, ganska ofta, får svar från en emailadress som heter noreply.

Jag har alltid slarvläst det som noreplay. Alltså Nårpläj.

Idag. Efter 25 års datavana, så ser jag för första gången vad det står;

NO REPLY ("svara inte", typ. För dig som inte spikar engelska..)

Ibland undrar jag vad jag har för existensberättigande.

Planer. Aldrig bra med planer.

Talibanen skulle följa med en kompis hem idag.

Så jag planerade en 11-timmars arbetsdag med möten, pappersjobb och annat som brinner satan.

För igår insåg jag att jag bara är en vecka ifrån julafton.

10.15 ringer min mobiltelefon.

I displayen står: "Dagis".

Talibanen har spytt ned hela sig.

Maginfluensa.

Givetvis.

Varför skulle jag ha det bättre än någon annan...

måndag 15 december 2008

Mamma läser godnattsaga.

Jag skrev om det här för några månader sen.

Om godnattsagan som handlade om hunden Ajax. Som dör och blir en stjärna i himlen.

Jag har läst sagan 3 gånger.

3 gånger så har jag börjat böla som en babian.

Ikväll ber talibanen mig att läsa den.

"Mamma, du kanske kan hålla dig den här gången för nu var det länge sen!"

Talibanen lägger sig så att hon kan stirra in i mina ögon från 16 cm avstånd.

Jag läser.

Hon stirrar utan att släppa blicken en sekund.

Hinner igenom halva boken och tror att jag är home free.

Icke.

Börjar störtböla.

Talibanen tar boken och slänger den på golvet.

Vänder sig om och säger:

"MAMMMA! Du får inte läsa den där boken mer. NU GER DU UPP!"

Jävla skitbok.

Chefen och goda affärer

Vi får en förfrågan från en kund. Angående beställning av ett gäng av samma produkt, som ska vidaresändas till Lettland. Och det skulle vara julklappar = ankomst före ett visst datum.

Chefen säger ja, och inga problem.

Pga av chefen blir allt försenat från leverantören till oss. Så nu kan inte produkterna skickas med vår vanliga speditör.

Idag ringer ett stycke hustru/slavarbetare/husfru/kock till UPS.

UPS meddelar att det inte är några problem. Produkterna kan turbolevereras till Lettland senast onsdag.

Till det facila priset om 4445 kr.

Produkterna kostar 4300 kr plus moms.

Vår kund har blivit lovad max 500 kr i fraktavgift.

Tror minsann chefen måste omskola sig lite grand...

söndag 14 december 2008

Att det blev!

Mmm.

Vi hann inte utanför dörren.

Och i brist på fredsförhandlare så tog det sina modiga timmar innan frosten var smält.

Och idag var dagen full; galapremiär för talibanen, där jag lyckades styra upp klädseln. Glömde dock kameran...

Sen bar det iväg till Christina på Tara. Hon och döttrarna presenterade ett bord som fullkomligt dignade av egenhändigt gjorda godsaker. Jag har aldrig förr sett maken till läckerheter.

Så där drog vi på oss ett par kilo till. Tacksåmycketfördetflickor!

Talibanen fick äran att "hänga" med ena tonåringen och hennes kompisar, så hon var i himmelriket. När vi satte oss i bilen så var hon lite förfärad.

"Mamma, det var en tjej där som hette Olivia som hade vit tröja och svart kjol, hon sa DJÄVLAR, mamma!!"

Så nej.

Det blev inga nya vitvaror den här helgen heller.

lördag 13 december 2008

Bäddat för världskrig.

Vår vagnpark i köket är från anno 1842 så för några månader sen hade jag bestämt mig för vilka vitvaror jag vill ha i köket.

Det kom lite emellan.

När jag nu skulle göra slag i saken och beställa så får maken för sig att han vill lägga in ett veto.

Han som inte ens vet hur man sätter på ugnen.

Typ.

Och idag ska vi ut på stan för han vill "känna" på grejerna.

Det är bäddat för ett större världskrig mina vänner.

Wait and see.

fredag 12 december 2008

Vila i frid.

Om man stänger allt annat ute, så kan man räkna till 720 lampor i Råsunda Kyrka.

Jag höll mig bra.

Ända till jag skulle krama den döde vännens sambo.

Det finns ingen tid då det är lämpligt att dö.

Men nu vet både maken och jag vad vi vill ha för musik. För det är sånt man pratar om efteråt.

Å andra sidan så pratar man ju aldrig om sin egen begravning.

Vet dina nära och kära hur DU vill ha det?

Tonåring bortskänkes. Fraktfritt.

Vaknar och mår asdåligt. Och är det influensa så smäller jag av. Har inte tid.

Idag ska vi på begravning av en god vän. Så man mår toppen där också.

Bestämmer mig för att byta våra förkylda lakan. Byter örngott och lägger på lakan. Kan inte hitta påslakanet som hör till. Vänder upp och ned på hela övervåningen. Borta. Gone.

Vad är problemet, kan tyckas.

Jag har en fetish. Jag har sinnesjukt dyra lakan. Vi pratar dyrast.

Så när jag, som av en händelse, går in i tonåringens rum och tittar på hennes dubbelsäng, så inser jag att hon har en jävla tur som är i skolan. Och med en pojkvän så kan man ju bara tänka sig vad som pågått på MITT påslakan...

Vidare in i badrummet för att sminka mig. Well, man behöver inget smink på en begravning. Däremot lite färg i plytet, för att få bort eventuella influensabevis.

Smink gone.

Och nu är jag skogstokig. För om det inte vore för att HON har en fetish för mitt smink, så skulle inte jag behöva gömma det.

Och då skulle jag inte hamna in en situation där jag ständigt glömmer alla gömställen, eftersom hon hela tiden hittar dem.

Vilket jävla toppenhumör jag är på.

torsdag 11 december 2008

Kokt torsk med äggsås.


Var jag jävligt sugen på. Detta är 3:e försöket på enkel jävla vit sosse-sås! Jag SKA äta det till middag. Hur svårt kan det vara?!

Som man önskar får man betala.

Häromdagen säger maken:

"Har du tänkt på vad länge sen det är som talibanen var sjuk? Typ i våras."

Idag är

taliban, make, hustru och tonåring

sjuka.

Och i morgon ska vi på gode vännens begravning.

Well, jag lär ju inte ha problem med att få fram snor i alla fall.

Störa sig lite.

Min 5-åriga taliban är inne i nån form av tonårstrots, så det ska tjafsas varenda eviga dag.

Igår får jag nog och säger; "Herregud, MÅSTE du vara så störig HELA tiden?"

Hon vänder sig om, glor med riktigt förbannade ögon, och skriker:

"MAMMA, JAG HAR INTE STÖRT DIG EN ENDA GÅNG!!"

Bortsett från Dubbelörnen, som bor för nära; är det någon av mina läsare som bor i Kina och vill ha studiebesök av en mycket intelligent, men asjobbig 5-åring?

Jag kan lägga henne på brevlådan när som helst det passar dig.

onsdag 10 december 2008

Lyxproblem

Arbetskamraten skall till USA och jag får därmed önska mig vad som helst.

Och inte bara det. Hon skulle kunna fylla en hel resväska med prylar bara till mig.

TROR NI JAG KAN KOMMA PÅ EN ENDA JÄVLA SAK?!

tisdag 9 december 2008

Smakar det så kostar det.

Ni som har barn fattar detta.

Reimaoverall.

Reimaoverall à 1750 kr.

Inte läsa tvättråd då man tvättat Reimaoveraller åt 17-åringen i många år.

Borde ha läst tvättrådet om att dra igen dragkedja och vända skiten ut och in. Nytt jävla påfund.

Reimaoverall à 1750 kr helt söndersliten då dragkedja fastnat i tvättmaskinen.

Taliban ledsen.

Make stensur.

Hustru inte poppis.

Man kan.

Kan man bli så jävla förbannad på den man lever med att man, för första gången ever, låser sovrumsdörren?

Japp.

Det kan man.

lördag 6 december 2008

Gaahh

Står i badrummet framför spegeln, utan glasögon, och kammar mitt långa hår efter duschen.

Ser att det glittrar fint i håret och tänker; jösses, vad bra det var det där nya shampoot.

Sen sätter jag på mig glasögonen och noterar att det är gråa hår.

fredag 5 december 2008

Månadens råd


Not så smart att ha en sån här i bakfickan när man gör nr 2.

Det går bra att använda fantasin här

..eller inte.

torsdag 4 december 2008

Ett psyko i grannskapet.

Den här tiden på året är förenat med mycket stor krockrisk för min del.

Jag bor i ett av Stockholms så kallade överklassområden. Men jag är liksom katten bland hermelinerna, om man så säger. Vi bor dessutom i ett renoveringsobjekt.

Nåväl.

Genom vårt område går en låååååång väg. Rakt igenom fiiina villaområdet. En raksträcka.

Och jag är sjukt intresserad av inredning.

Och jag ÄLSKAR att glo in i fönstren hos folk.

I synnerhet denna tid på året då alla har sina lampor tända.

Problemet är bara att det är svårt att förena detta intresse med bilkörning.

För jag bara MÅSTE glo in i varenda hus när jag kör.

Idag råkade jag glömma att styra.

Så det blev en liten tripp upp på trottoaren.

(Dessutom 8 cm från ett träd.)

Tack gode Gud för att jag hade jeepen.

Annars hade hela julklappsbudgeten gått till att reparera underredet på min bil.

onsdag 3 december 2008

Lagens väktare.

Jag åker ut till våra butiker i Stockholms norra förorter.

Det är mörkt.

Jag är tvungen att ta makens bil, den ende av våra bilar som inte har en GPS.

Och mycket riktigt, jag åker fel ett par gånger.

A) Trött som en babian eftersom jag varit på jobbet sen 7.00, och klockan är nu efter 19.00.
B) Stressad över att jag och mufflan var tvungna att infinna oss för en inre undersökning hos gyn. Not så najs.
C) Irro över att jag hade "fel" bil och således utan GPS.
D) Förbannad för att maken inte klarar av att laga en simpel maträtt.

Så när jag vid 4:e varvet i en rondell, blir vinkad åt sidan av farbror polisen, så är frustrationen stor.

Och jag lät nog jävligt blond när jag förklarade att jag inte hittade vägen till min egen butik, och att jag därför var tvungen att "tänka" lite medan jag körde runt i rondellen.

Så för säkerhets skull så fick jag blåsa lite.

Jag tänker inte vara en jävligt god fru fler gånger.

Amenjeeezusgemigennyman

Nu jävlar brinner det i kalufsen.

En timme innan jag ska lämna kontoret, så ber maken på sina bara knän att jag, istället för honom, ska åka runt till våra butiker och fixa med lite saker.

Eftersom jag är en jävligt god fru, så säger jag ja, för att han behöver lite ledigt men också för att det betyder att jag får 4 timmar i ensamhet. Med förbehållet att HAN måste laga maten.

Och eftersom jag fortfarande är en jävligt god fru så underlättar jag det hela med att göra ett pedagogiskt recept på den redan förutbestämda maträtten. Step by step, så att säga.

Så sätter jag mig i bilen. Och pratar i telefon i 15 minuter. Jag hör att meddelandeblippet låter, men ignorerar.

Jag avslutar samtalet och tittar på inkorgen:

17.15 "Jag hittar inte morteln."
17.30 "Jag hittar inte hälften av grejerna."


Sen kommer ett desperat sms från tonåringen (som sitter på tunnelbanan och förmodligen helt nedtrackad av samtal från maken):

17.33 "MAMMA! Svara!"

Maken igen;

17.34 "Det blir ingen mat gjord förrän du ringer."
17.35 "Det blir ingen mat gjord förrän du ringer."
17.37 "Det blir ingen mat gjord förrän du ringer"


Jag ringer upp. Jag tillbringar 20 minuter i bilen och guidar @%&/!-en runt i skåpen. Han beklagar sig och fattar inte varför han "måste laga en sån svår maträtt."

Och jag letar febrilt i minnet efter vad det var som var så lockande med denne man på den tiden det begav sig.

Och ja, jag ska ha mens vilken sekund som helst.

Vadåra!

Lättlurade


Om jag äter upp halva chokladbiten i varje lucka i chokladkalendern, och sen tejpar igen luckorna, så märker nog pappa och mamma inget!

Håhåjaja


Känns ju så där kul.


Jag och 22 andra kvinnor satt och väntade på att få mufflan undersökt.

Och att sen ligga i den där inte-alls-pinsamma-positionen medan man pratar om den förestående julen, och låtsas att man sitter på en kökstol, kändes ju något jobbigt.

Och inte hade jag rakat benen heller.

Galaintroduktion

Japp.

Då var det dags.

Talibanen ska gå på sin första galapremiär den 14/12.

Skall bli högst intressant att få höra alla kommentarer hon kommer att fälla.

För att inte tala om hennes klädval.

Hon är ju inte diskret direkt.

Tror jag stannar hemma.

Tjalla-Malla

Är på jobbet 07.00. För att få lite arbetsro innan chäääfen kommer in och börjar tjata vid 9.30-tiden.

Klockan är nu 09.09 och talibanen har ringt mig femtioelva gånger.

Hon är osams med pappa och vill ringa och tjalla till mig.

Eftersom jag känner henne så frågar jag vad hon har sagt till honom.

"Jag vill inte säga det för då blir du bara arg på mig och då ska du bara prata om det hela tiden och då blir jag snurrig i huvudet och är det sant att pappa har numret till tomten?"

tisdag 2 december 2008

HJÄLP!

Hörrni, ni som har varit med mig länge: jag behöver er hjälp!

Jag har blivit tillfrågad att vara med i ett projekt och måste därför plocka ut ett 10-tal av mina bästa/roligaste inlägg.

Please, hjälp mig med detta...jag är nämligen hemmablind och tycker just nu att allt är svindåligt.

måndag 1 december 2008

En irro make med annorlunda prioriteringar.

Maken är irro på mig.

För att jag inte vill gå på galapremiär.

Han tycker att det ingår i jobbet liksom.

Men jag har ingen lust att slösa bort ett gäng timmar på kindpussar och Vi hade i alla fall tur med vädret igen.

I synnerhet inte när ettan sög hårt.

Not my cup of humor.

Och vi går på tillräckligt många galapremiärer ändå.

Men maken tycker att jag är felvaggad som föredrar att vara hemma och sätta upp julstjärnor.

Men så är han från landet också.

Inte.

Om man går i tankar att starta eget så ska man INTE starta en butik.

I alla fall inte en som hanterar kontanter.

För då kan man bli rånad.

Som typ 01.30 inatt t ex.

Av två jävla slynglar med kniv.


(Ja, just den butiken stänger 02.00.)

Inga förmåner här inte.

Man kan ju tycka att man borde ha lite förmåner när man är gift med chefen.

Som att ta ledigt när man vill t ex.

Min ansökan om ledighet 1 dag för uppsättning av juldekorationer ogillades.

Jävla konstig chef jag har.

...och ja, jag har mycket jul här hemma....