Det här med sjuka män.

Eftersom maken med all sannolikhet har vinterkräksjuka så passar jag på att dra till jobbet i morse.

I tron att jag skulle få jobba i fred. Och komma ikapp.

Icke.

11 samtal senare från maken, så är jag färdig för dårhuset. Eller snarare fängelset, eftersom jag hade långt framskridna mördarplaner.

Och jag kan inte låta bli att, under det sista samtalet, slänga ur mig:

"Med tanke på att du ligger för döden så är det ju otroligt att du orkar.."

Alltså.

15.30 ringer talibanen;

"Mamma, kan du komma hem. Pappa bara ligger och sover och jag får ingen mat, inte ens mellanmål, han gör INGENTING!"

En stund senare ringer tonåringen, som varit ute större delen av dagen;

"Mamma, han är som en jävla barnunge!"

Så det vara bara att packa ihop.

För tonåringen svär aldrig så att jag hör. Så jag fattar läget och drar hem, efter en tur till lilla snabbmatspläjset.

Och konstaterar att man, åtminstone under 11 tillfällen, varit så pass frisk att man orkat ringa och trackassera frun, men att det varit betydligt svårare att ta hand om en tv-tittande taliban.

Lyckligtvis så hade han sinnesnärvaron att ta med sig datorn och pipa upp till sovrummet när jag kom hem.

Och tonåringen hade flytt fältet till sin far.

När en timme passerat så slog det mig:

Jag ringer tonåringen och frågar om hon är medveten om att hon just tagit med sig vinterkräksjukan till pappa med sambo, tre små barn och farmor och farfar.

Maj gåååd, så poppis min dotter kommer att vara om två dagar.

Fotnot;
När jag kom hem så hade talibanen en överraskning till mig. Hon ber mig komma in vardagsrummet "för den ligger under soffan". I en sekund så trodde jag att dom varit och köpt en hund, eller nåt. Men så drar hon fram en inslagen blombukett!

Från käraste Rosa, som ligger i en solstol i Thailand. Och ändå har tid att tänka på oss olyckliga blekfäjs här hemma.

Tack darling, you made my day. Kan man lugnt säga!