När man inte är smart.

Jag har farit runt som en jävla skottspole hela veckan. Det har varit badstränder hit, lekland dit, och ännu mer badstrand andra dagar.

Och det var först i morse som det slog mig: varför gå över ån efter vatten liksom. Jag bor 1 minuts bilväg från en strand.

Ja, jag kan till och med se den hemifrån.

Förvisso måste det vara vinter med olövade träd, och jag måste stå på vinden och vrida huvudet i 90 grader. Typ.

Men never the less så har vi alltså en badstrand.

Så jag tar mig dit idag.

Och slipad som få är man, eftersom jag givetvis släpar med mig en solstol.

Vi kommer 09.30 och jag, som avskyr att sitta i solen, inser att det inte finns så mycket skugga att snacka om. Såvida jag inte tillbringar dagen i vattnet. Vilket inte är att tänka på så länge vattentemperaturen ligger under 25 grader.

Så jag sitter i en solstol hela dagen. Med breda, feta solglasögon. Som täcker halva ansiktet. Bra så. Tänker jag. Och pratar. Och har trevligt. Och friterar hjärnan. Och älskar livet.

Tills jag kommer hem och ser mig i spegeln.

Det ser ut som jag haft ett cyklop på mig. Och jag har fått så ända in i helvete med färg, att det inte ens går att sminka över.

Jag ser förjävlig ut.