Jag är så gammal och vis. Håhåjaja.

Nu ska ni få höra om fyllkärringen i Bromma.

Jag är ingen stor vän av alkohol. Och om jag nu dricker så är det rött vin som gäller. (Aldrig, aldrig, ALDRIG, snaps och sånt skit.)

Kan kanske, kanske bero på att jag tycker hela världen blir så inihelskotta snygga när jag är apfull. I synnerhet alla män.

Och för att jag in mina ungdoms glansår festat en hel del.

Kan också bero på att det tar mig tre dagar att bli människa igen.

Eller att jag tycker osedvanligt illa om fulla brudar och kärringar.

Men framför allt så beror ganska mycket på att jag, på makens 40-års fest för 3 år sen, var så jävla packad att jag på en kväll åkte tillbaka 25 år år i beteendet. Och vill aldrig mer dit igen;

Alltså. Jag hatar att hålla tal. Jag hatar att träffa nya människor. För jag blir nervös. Och då får jag diarré. Inte bra alls. Inte bra alls alltså.

På hans fest fanns givetvis inga nya människor. Men då maken är en social jävel och fullkomligt älskar uppmärksamhet, så förväntades det givetvis ett tal av hustrun.

Vi hade hyrt Sjöpaviljongen här i Bromma (en restaurang) och således ingick ett visst uppförande.

Jag menar, det är inte direkt så att man, som hemma, kan sätta sig och sova i en hörna om man mår lite tjyvens. Ja, du fattar.

Nåväl. Det var alltså vänner och uteslutande vänner som var med. Inga att vara nervös över kan man tro.

Eller hur.

Jag hade i flera månader gått och mått dåligt av det här. Samtidigt visste jag att, om jag bara vågade, så skulle det bli bra.

För jag är nämligen skitrolig.

Så jag skrev ett tal. Eller stolpar rättare sagt. Och kvällen kom. Och stunden närmade sig.

5 minuter innan det var dags så känner jag att jag nog kommer bajsa på mig i alla fall. På riktigt.

Så jag hivar i mig allt rödvin som finns på bordet. Inklusive mina bordsgrannars. Sen ber jag kyparen om snaps. I stora lass. Alltså, på två minuter drar jag i mig 3-4 st.

Om man inte är van vid alkohol så krävs inga större studieskulder för att inse vad som hände.

Jag minns att jag reser mig upp och påbörjar talet. Jag minns tydligt att det under hela talet, som var beräknat att hållas i si så där 15 minuter, skrattas hej vilt.

Sen kommer fragment.

Och jag har EN fördel när jag är onykter. Jag SER nykter ut. Jag är en extremt behärskad person.

Men den här kvällen, förmodligen en sekund efter att talet är färdigt, så rasar allt.

Jag minns att jag sitter på golvet på restaurangtoaletten. Och att det överallt är rött. Av rödvinsspyor. Jajamensan.

Kvinna 41, full som en jävla kastrull i finområdet i Bromma.

Jag spyr som en babian. Jag är så packad att jag har noll minne av att bli inforslad i en taxi av bästa väninnan och tonåringen. (Som för första gången fick se sin mor full. Och sista.)

Jag har noll minne av att jag ligger avklädd i min säng och speakar engelska (bästa väninnan är amerikanska) och försöker få fram att it's väry jävla impårtant att tonåringen is nåt gonna see me like this, okay?!

Utan att notera att tonåringen satt 5 cm intill mig och försökte stoppa om mig.

Och hade jag bara orkat ta mig ur sängen nästa dag, så hade jag hängt mig i takbjälkarna i sovrummet.

För minnet av att ha gjort bort mig så fundamentalt var outhärdligt. Mina gamla svärföräldrar (ja, exmaken med familj var med) hade aldrig någonsin under alla år, sett mig ens salongsberusad.

Fast det som räddade mig från att bli betraktad som ett patetiskt jävla fyllo, var att jag åtminstone, in i det sista.... in i taxin, varit rolig. Sa dom.

Och talet var svinbra.

Synd bara att jag inget minns och att jag tappade bort lappen. Dessvärre finns det på film. Men i säkert förvar i en låda. I källaren. Och där kommer det ligga for ever.

Igår körde jag bil.

Det gjorde inte maken.

Idag klockan 11.00 drog han iväg på ett möte. Han skulle gå igenom gamla dagiskooperativets bokföring med den som tagit över ekonomiansvaret. Viktiga siffror att rassla igenom alltså.

Jag kan säga att han önskar att gårdagskvällen aldrig inträffade.

Hehe.

Jag är en vis kvinna jag.