Ursäkta mig.

Det har varit lite jobbigt idag.

Make bokar upp huset kl 18.00 för styrelsemöte med föräldrakooperativet. Och givetvis måste hustrun se till att fixa nåt ätbart åt dem. För det har ju inte maken tid med...

Och så måste hustru hem fort som fan och ställa i ordning allt eftersom Mr Anticimex varit här = alla golvlister besprutades = alla möbler/gardiner måste flyttas.
(Det är dessutom första gången styrelsen har möte hemma hos oss och jag vill att allt ser okey ut!)

Så jag bestämmer att middag med talibanen intas på McDonalds. En happening som inte sker så ofta. Hon var överlycklig, i synnerhet som det vankade McDonalds-glass till efterrätt.

När vi precis har satt oss ringer maken. Han är på jobbet och har låst sig ute från garaget. Givetvis. Resten av styrelsen skall komma om 20 minuter. Givetvis. Talibanen har precis tagit sin första tugga. Givetvis. Mamsen får ställa sig i kö, köpa glass. Slänga ned allt i en påse, in med henne i bilen. Bara för att mötas av värsta rusningstrafiken. Givetvis. När jag sitter där, mitt i köerna på Tranebergsbron, så ringer maken.

"Ehh, jag tog fel på tiden. Styrelsemötet är kl 19.00, så du kan ta det lugnt."

Det är jävligt svårt att vända på en bro. Gahhh.

När vi kommer hem så ser jag till att jag och talibanen håller oss på övervåningen. Som vanligt så svidar jag om till min very, not, sexy hemmastass: mjukisbyxor och t-shirt.

Strax innan det ringer på dörren så kommer maken upp. Stirrar på mig och säger:

"Ehh, du kan inte visa dig så där, kan du inte byta om?"

Jag är fortfarande irro på honom och svarar;

"Nu är det ju så att jag har svårt att tro att fruarna till dom som kommer är annorlunda klädda när dom kommer hem från jobbet, så nej, här byts det inte om. Serru!"

Rösta på mig