Att klippa gräs i finområdet.

Denna sommar har jag definitivt och slutgiltigt blivit uppgraderad till Gräsmattechef. Och så här, ett par månader efter utmärkelsen (= frånvaron av maken i trädgården = jag fattar läget..) så har jag kommit att tycka att det är rätt nice och gå runt med gräsklipparen. Det tar 1,5 timme så man hinner tänka en del.

Jag har dock ett problem. Vad jag än sätter på mig för skor så blir jag grön under fötterna. Och det är apsvårt att få bort. Jag har ett par Birkenstock á la trädgård, som alltså ser ut som ett par låga träskor.

Okey. Kommer till det.

Imorse kliver jag som vanligt upp och duschar. Jag tänker att det som ska bli dåligt väder = jag slipper gå ut och kan ägna mig åt att städa huset.

Alltså är klädseln inte så viktig.

Så jag drar på mig ett rosa linne, möjligen en storlek för liten då bopparna är det som syns först när jag kommer gående.

Till råga på allt så sätter jag på mig en cp-behå, just för att jag ska städa och bli svettig. Denna behå är modell nu-ska-vi-framhäva-boobsen-ja-jävlar-i-mig.

Men det spelar ju inte så stor roll i sammanhanget liksom. Jag ska ju inte träffa någon idag.

Avslutningsvis sätter jag på mig ett par pyjamasbyxor á la caprimodell. Alltså slutar nedanför knäna.

Ett par rosa-och vitrandiga. Med hjärtan på. Det går bra att skratta men dom är åtminstone från Victoria Secrets, så jag bjuckar på det.

Nån timme senare noterar jag att solen minsann kommer fram.

Jag ska ut i skärgården i morgon, och resa bort i nästa vecka.

Jag är gräsmattechef.

Alltså måste det klippas gräs idag.

Precis innan jag går ut så tänker jag på hur gröna mina fötter brukar bli. Jag kommer då på en genial idé: jag sätter såna där fryspåsar på fötterna och sticker i dom i skorna sen. Visst, jag lär svettas satan, men jag blir åtminstone inte grön.

Ut i boden och hämta gräsklipparen.

Nåt har hänt med den. Den låter som om den har astma och bronkit. Alltså ett ljud som får folk att höja på ögonbrynen här i finförorten.

För några månader sen skalperade jag min trädgård. Jag klippte ned häcken nästan till marken och lite annat smått och gott.

Den har vuxit en del. Dock inte tillräckligt. Jag har en hörntomt. Alltså häck på två sidor. Alltså insyn på två sidor.

Och jag går där i allsköns ro. Fram och tillbaka. Människor går förbi. Jag nickar så där som man ska göra i finförorter.

Jag tänker att: det var fan vad folk glor, det måste vara många turister som hälsar på folk här i grannskapet.

Och lallar vidare.

När gräsklipparen till slut får ett dödligt astmaanfall och lägger av för all framtid och jag står där och svär, så kommer en kompis förbi.

Och undrar om jag har fått en elektrisk stöt i hjärnan: "Ehh, alltså, hur ser DU ut?"

Då inser jag vad folk ser:

En halvfet kärring i knallrosa linne, med boppar härifrån till himlen, i ett par vitrosa-randiga pyjamasbyxor med hjärtan på.

...och toppar det med fötterna i ett par plastpåsar inkörda i ett par röda Birkenstock.

No jävla wonder att maken ständigt jobbar över.