Samtidigt som jag böjer med ned så råkar jag få syn på mig själv i spegeln. Bakifrån.
Min häck. Min röv. Min brasa. Min rumpa. My ass.
Is gone.
När maken härom veckan lite fint sa att den är som en dunkudde utan dun, mjuk och tom alltså, så lyssnade jag inte så noga. Han snackar så mycket jämt.
Men för att vara helt säker så skakade jag lite på höfterna, eller ja, ganska mycket, och mycket riktigt: wobbeli wobbeli. Slapp som ett gäddhäng på en 90-årig kärring.
Okey. Det blir missionären för resten av mitt liv.
3 kommentarer:
...eller kanske lite rumpövningar nästa gång du kommer till gymet på S:t Göran (?)
Eller byta glödlampor i sovrummet :) Man kan ju görat i mörker också....hahaha.....
Att göra det i mörker tar ju inte bort känslan av att greppa en tom dunkudde. ;)
Som sagt - ska jag skicka över de där trosorna med rumpvaddering? hahhaha. Eh.. eller inte.
Skicka en kommentar