Och vad gjorde ni en lördagkväll som igår?

För er som inte varit här så länge så kan jag kort berätta att jag sedan några veckor tillbaka blivit diagnostiserad med en sjukdom som heter Menier. Nåt med vätsketrycket på balanssinnet (i örat). En obotlig, livslång sjukdom. Jag är i början av den varför jag får anfall rätt ofta. Dessa anfall yttrar sig i att jag får sus och lock för öronen och några timmar senare så kapsejsar hela balanssinnet och jag spyr som en räv.

Man kan kort beskriva det som att vara extremt jävla packad på en Ålandsfärja, som har kraftig sjögång. Och då tar jag inte i. Very obehagligt.

Igår var vi bjudna på middag. Värdparet hade dessutom bjudit in några barndomsvänner från bonnbyn där maken är uppvuxen. Mycket trevliga människor.

Hela dagen föregås av ett sus i mina öron. Sen kommer det välbekanta locket.

Så jag vet att jag kommer att få ett anfall. Men jag har sett fram emot middagen och att träffa de långväga gästerna, så jag biter ihop.

Jag slår mig ned med ett glas vin. Under tiden drar kvinnfolket till restaurangen för att hämta upp vår mat. 5 min passerar och jag känner att det är kört. Yrseln sätter igång. Lånar gästsängen en stund men får till slut ge upp och ropa på maken.

Så han lämnar talibanen där och släpar mig ut till bilen. Jag raglar
och kan inte gå själv. Hinner sätta världsdelen på sätet och hala fram en spypåse. Sen spys det hela vägen hem. Varje gas, varje broms varje minsta sväng var fullständigt outhärdligt.

Vi sladdar in på uppfarten och jag hinner tänka: "herrejävlar, tänk om de nyinflyttade grannarna tittar ut nu. De lär ju undra vad det är för jävla fyllkärring till granne. Klockan 19.30 på kvällen."

Jag fortsätter att spy och maken få klä av mig. Sen läggs jag i sängen och sover 3 timmar.

Vaknar och yrseln är borta. Som vanligt. Skakig som f-n. Precis som efter ett kraftigt migränanfall, ni som vet.

Så här ser det ut. Och jag kan inte göra ett skit för att påverka det. Inte mer än sova, äta och undvika salt (som har med vätsketrycket i örat att göra) och inte utsättas för någon som helst mental stress (och där har vi anledningen till mina anfall).

Och kärringarna kom tillbaka och fattade ingenting. För naturligtvis så är det inte så många av vännerna som vet om det här ännu. Och männen som fick uppleva mitt raglande undrade nog vafan det var frågan om. Svinpackad på ett halvt glas vin?!

Men maken kom ju tillbaka och fick dra hela sjukstoryn. Fast det är ju så; en sak att prata teoretiskt om en sjukdom, en annan att få se den live.

Mycket jobbigt kan jag säga.