Här sitter jag och beklagar mig över skitsaker när ett mail ramlar in. En vän till talibanen har fått en hjärntumör.
Och jag känner att jag måste kräkas.
måndag 25 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Min vardag i allmänhet men händelser i synnerhet.
31 kommentarer:
Ord räcker inte till. Visa handling. Skänk pengar till Barncancerfonden. Det är genom forskning och framställning av ny medicin som våra barn blir friska. Mvh Sara- mamma till en 4-årig flicka med leukemi.
Ibland stannar tiden.
Men det är nog som Sara ovan skriver - ord räcker inte. Men i stället för att stanna i det som gör att man kräks eller känner självförakt kan man ju göra något litet, i alla fall känns det litet. Skänka pengar är ju ett sätt.
Våga prata med människor som drabbats är ett annat.
Vara glad för livet är ett tredje. Tror jag.
Försöka ha glädjen kvar fastän sorgen lever nära.
Fullkomligt förfärligt!
Min bästa kompis när jag var liten hade leukemi och dog när vi var sex år gamla. Jag tänker fortfarande på henne med jämna mellanrum. Jag tror det var viktigt att jag visste att hon var sjuk.
Men fy fan... och så ska livet snurra vidare fast man fått ett sånt besked?
Fördjävligt fel
Fruktansvärt! Men tyvärr hade sjukdomen inte kommit om du inte beklagat dig, livet finns trots detta. Men finns där, våga kliva in i det jobbiga, stötta så mycket det går och underlätta det vardagliga. Stöd med pengar, för forskningen också. Men sådant som man hoppas inte ska få kunna hända.
Riktigt hemskt :(
Sätter verkligen saker och ting i perspektiv, och man inser vad som är viktigt här i livet. Jag tror också som någon ovan skrev att det kan vara bra att talibanen får veta vad som händer om det skulle vara aktuellt.
Hoppas att kompisen blir frisk, det är så orättvist att små barn ska råka ut för sånt här skit rent ut sagt.
Beràtta fòr Talibanen vad som stàr pà... Fantisier kan vara vàrre àn vad verkligheten àr och idagens làge sà FINNS DET HOPP. Det àr viktigt att koncerntrera sig pà hoppet och fòrsvinn inte ifràn det drabbade barnet/familjen som kommer att behòva allt stòd dom kan fà.
Jag har sjàlv haft cancer tvà gànger och idag lever jag ett bra liv.
Men fan vad tungt det kan vara ibland...
Usch!
Vilken tur att vi inte vet om i förväg vad som ska komma att ske i våra liv....
Kram till alla som drabbats av sjukdomen eller på något sätt bidrar i Kampen Mot Cancer <3
Du har fått så många fina och bra komenter redan.
Livet är orättvist och barn ska skonas kan jag tycka men tyvärr så ser det inte så ut.
Finns där för familjem och låt talibanen få ha sin vän nära så länge inte sjukdomen sätter stopp.
Det kan gå bra det här.
En av min dotters bästisar dog i början av höstterminen. Utan att ha varit sjuk eller något, ingen visste något. Medfött fel i magen. Oj vad vi har sörjt. Och pratat jättemycket med de starka, fina föräldrarna som verkligen ansträngde sig för att informera alla oss runtomkring. Lärdom - smyg inte undan! Konfrontera rädslan, sorgen, frågorna, de som är drabbade!
Vi har ältat det här mycket i vår familj, och det har gjort att vi kan prata om kompisen utan att vara rädd att någon blir ledsen, vi vågar prata med kompisens föräldrar när vi möter dem i skolan osv. Och vi är lite snällare mot varandra.
Åh! Vad hemskt!
Man får förstås beklaga sig över i-landsproblem ändå :-)
Om du vill stötta så åk dit med några portioner färdiglagad mat, det kanske är svårt för familjen att ta sig för. Det beror förstås på hur väl du känner dem och hur länge de har vetat.
Kram Catharina
Hjärtat värker med dig...
När jag va i 8 års åldern när jag fick veta att min bästa vän fått en cancer tumör som satt fast på ryggraden.
Jag va med på sjukhuset och fick se både det bra och det dåliga och är enormt tacksam över att han klarade sig fast det tog många år och många operationer.
Idag sitter han i rullstol pga alla opertioner på ryggraden gjorde att ryggmuskelaturen tog skada.
Så jag råder dig till att använd ord som är i nivå på hennes språk...låt henne fråga fråga och fråga å återfråga. Och åka och hälsa på så mycket hon får hälsa på. Vänner som hälsar på sjukhuset är guld värld!
Men han jobbar runt om i världen och har ett mer spännande liv än vad jag har...
Lägg upp en link till Barncancerfonden på din blogg!
Åh fy fan!
Ska genast sluta upp att gnälla över småsaker. Promise.
Ja ibland får man perspektiv på tillvaron..
Så fruktansvärt att ett litet barn råkar ut för något sådant.. Livet känns bara orättvist.
Det finns inte ord egentligen...
Bloggtips till föräldrarna:
http://utrotaklumpen.com/
Handlar om en liten kille med en hjärntumör som han kämpar för att bli av med. Hans mamma som skriver.
Hemska sjukdom, har/hade själv en hjärntumör som jag kämpar mot, men jag är vuxen. Värre för barn tycker jag...
Våga fråga! Fortsätt hälsa på. Bjud hem familjen. Tala mycket med Talibanen, visa på att så länge det finns liv så finns det hopp.
Om du känner för det så kan du ju länka till barncancerfonden.
Du har ju många läsare så det kan ju bli en rejäl slant.
Följde bloggen om lille Elton som tyvär förlorade sin kamp mot cancern. Där finns det en insamling som fått in över 100 000 kr.
Så sorgligt. Alltid värre när ett barn drabbas. All styrka till talibanens vän och hennes(hans) familj.
Men nä.. =(
Precis. Ibland får man ett slag som tar ner en lite grann. Usch. Kram!
Barn o svåra sjukdomar hör inte ihop!
Vi var väldigt öppna med vår son när allt elände drabbade oss. Barn förstår betydligt mer än vi tror. Men det sköna är att de lever i nuet o kan växla lika snabbt fr tårar till skratt. Det var K som höll oss uppe o fick oss att leva i nuet.
Var öppen både med Talibanen (fast på hennes nivå förstås) o med familjen. Visa att ni bryr er, det betyder mer än något annat.
Varmaste omtankeskramarna till er alla
Ta hand om varandra o prata mycket; det hjälper. Barn klara cancer bättre än vuxna...
Jobbigt och visst får man ett nytt perspektiv på sina egna bekymmer.
Tre barn i min närhet fick hjärntumörer när jag var i 6-8-årsåldern. Alla tre klarade sig utan några större men. (En av dem har visst lite nedsatt stresstålighet idag.) Detta alltså barn som fick sina tumörer mellan 78 och 80. En hjärntumör måste inte alltid betyda totalkatastrof, även om det oftast betyder en jobbig resa. Det kan vara bra att veta det också.
Fy fan så jävla vedervärdigt. Ursäkta kraftuttrycken.
Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga.
Kram.
Ibland kommer livet ifatt oss!! krama din lilla talliban och gläds åt allt runt din familj vi vet inte hur länge vi har varandra, Jag är en förskollärare som älskar mitt jobb men ibland blir galen på saker som för mig är skitsaker en tappad vante eller liknande!! finns just nu en familj i min barngrupp där pappan är cancersjuk med döden som utgåg barnen är idag 5 och 7 år gamla vi vet inte hur länge pappan finns för familjen. Mamman är dessutom min kollega.Jag gör vad jag kan.Livet är fullt av utmaningar. Jag tycker din blogg är skit kul och läsa.Livet går inte på räls det belyser du hela tiden. Kramar till dig och familjenfrån en passionerad förskolärare i söder hooden.
Tyvärr kommer cancer i alla åldrar men hemsk oavsett, finner inte ord.. Är bara GLAD för att vi är friska och sänder tankar till dem som inte har det så..
Nej, sådan verklighet får inte finnas.
Sänder varma tankar till familjen.
Och du Mona, tack så väldigt mycket!
Fy, vad hemskt. Livet känns så orättvist!
Ledsamt =(
Kram
Skicka en kommentar