I dag var det första gången jag hämtade Talibanen på flera månader (med undantag för ett par gånger) och eftersom jag gör det vid 15.30-16.00 så känns det som om jag jobbar deltid.
En väldigt märklig känsla.
Fast det var inte så kul. När jag kommer in på skolgården så springer en av hennes klasskompisar fram och säger: "Är det sant att talibanen ska börja i 2:an?"
Jag stirrar på talibanen och frågar vad hon har fått det i från. Det visar sig att jag pratat med någon, och varit ovetandes om att hon stod runt hörnet och lyssnade. Djup suck.
Och den sucken blev om än ännu djupare när jag inne i skolan sprang på självaste fröken, som var på väg hem. Och som inte såg särskilt glad ut. "Vi ska nog prata men jag har inte tid just nu."
Poff, så var man 30 år tillbaka i tiden och det kändes som om jag just blivit inkallad till rektorn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Vad jobbigt att det har kommit ut fel väg. Se det som en möjlighet till en positiv förändring trots allt. Ställ krav när du sitter på "förhöret". Se det som en öppning.
Kom ihåg att det är du som är uppdragsgivaren!
Där gäller det att göra precis som Änglar säger. Inte för att jag tror att du har svårt för att ställa krav, men jag började själv i tvåan och det blev lite blandat.
Aj då. Men vi lärare och skolledare bits inte! Vi vill faktiskt bara det bästa. :)
Änglar: Jag vet, men jag har svårt för sånt där ibland.
Tigerlilja: Jo, jag har just det. För jag är av den gamla stammen, som är livrädd för att det i värsta fall går ut över talibanen.
FrökenGunilla: (Som jag hoppas inte är vår Fröken Gunilla!) Jag vet att ni vill det, och jag...ehh, talibanen, är ju lyckligt lottad med väldigt bra pedagoger. Men huvudläraren är också av den äldra stammen, mycket äldre, och är väldigt bestämd. Jag känner henne inte tillräckligt för att veta hur hon tänker. Hur som helst så hoppas jag verkligen inte att det är nån sorts allmän pedagogik som inte ser till det individuella. Så som det var när jag gick i skolan.
Ha ha... nä inte är jag er FrökenGunilla! mmm... finns ju alla sorter, även bland lärare....
Jag var ordförande i skolstyrelsen i min kommun. Hur roligt var det för mina barn på en skala?? Apropå att vara skraj att det går ut över barnen...inte roligt hela tiden.
Nu skriver jag säkert osammanhängande, men ska försöka formulera mig bra! Jag är både förälder och lärare och det är inte alltid dessa roller samspekar! Som mamma använder jag ibland reptilhjärnan; mina döttrar ska ingen behandla dumt! Som lärare vet jag att det alltid finns olika sätt att se på saken. Jag har under mina 20 år i skolans värld mött många föräldrar, och känt känslor på hela skalan för dem! Allt från att önska att alla barn fick ha sådana föräldrar till rent hat! Föräldrar som visar förtroende OCH engagemang för sitt barn och som arbetar tillsammans med barnet och skolan för att nå högre har jag haft bäst dialog med. Just nu arbetas det fram mycket nytt på skolverket, och lärarens roll och uppdrag är väldigt tydlig, man ska möta varje elev där den befinner sig, och arbeta fram en individuell planering där det tydligt syns vad eleven befinner sig och vad den arbetar mot för mål.
Det har ju blivit olyckligt nu, att en tanke som vädrats nått fel öron innan den var färdigtänkt, och om jag skulle vara du skulle jag ta nästa kontakt och så snart som möjligt ha ett samtal med henne. Se samtalet som en ny början, att nu har talibanen gått en halv termin och du/ni har märkt att hon behöver mer och/eller svårare uppgifter och hur kan de se ut? Använd dig av hennes kunskap, är hon äldre har detta givetvis hänt förut, men det kan vara mindre hotande om en förälder ber om förslag i stället för att kräva, låt henne få försöka komma med lösningar. Hoppas det går bra, vilket jag är säker på att det gör! Sorry att jag blev långrandig... Kram, Helena
Helena: du blev inte alls långrandig, tvärtom. Jag har den största respekt för lärare (kan kanske bero på att det var mitt "drömyrke" under många,många år..) och värdesätter era åsikter. Och din väg är den väg jag kommer gå. Just det här med att be henne om förslag. Tack för att du tar dig tid för utförlig kommentar Helena.
Min son bytte från åk 1 till åk 2 efter första jullovet. Det var det bästa vi gjort eftersom den läraren som han hade inte klarade av just detta att "möta varje elev på deras nivå" han var totalt understimulerad och började må dåligt och tröttna på skolan i åk1!!
Efter lovet när han kom till den nya klassen så var det kul, läxor, utmaningar och allt har fungerat perfekt. Någon lärare sa att "det kommer att bli problem när han kommer i tonåren". Och vilken ångest det skapade hos mig när han närmade sig tonåren.
Idag januari blir han 17 och med facit i hand så har allt gått bra, både socialt och betygsmässigt.
Gå på Din magkänsla. Du känner ditt barn bättre än någon annan.
Läste det här och tänkte på dig
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/har-kan-endast-skolan-fa-baklaxa_5579827.svd
Skicka en kommentar