Why me?

Glad i hågen kommer jag till jobbet. För i dag skulle det jobbas. I dag skulle vi packa 4 pallar med presentartiklar till alla möjliga inredningsbutiker runt om i Sverige. En miljard småprylar. Och fort skulle det gå. Innan Schenker kom för att hämta.

Så ringer ena butikschefen, från en av videobutikerna. Panik. En strömsladd till en kvittoskrivare har pajat. Måste ha en ny NU.

Alltså får budbilschauffören (läs: jag) dra i väg. På med vita vindjackan. Som maken beställde för några år sedan, med snygga loggan för inredningsbutiken. Jag fällde en syrlig kommentar om att vitt kanske inte var det smartaste valet.

"Vadå, det är ju skitbra. Då syns vi ju. Vitt är perfekt".

Så jag tar på mig jackan. Har femtioelva påsar och väskor att bära, då jag avser att åka hem efter uppdraget. Mitt goda lunchkaffe får följa med. Jag sätter muggen till munnen, och håller i locket med tänderna. Och bär alla prylar.

Är 2 meter från bilen när locket lossnar. Och allt kaffe rinner ut på min VIIITA jacka. Som är öppen. Så att kaffet för säkerhets skull rinner ner på kläderna under. Och för att inte tala om lukten. Vet du hur äckligt kaffe luktar när det hamnar på kläder?

Näe, men det vet jag. Och alla jag passerade i ICA-affären. Och personalen på strömsladdsföretaget.

När jag kommer hem så bestämmer sig talibanen för att stanna ute i trädgården och leka. Jag rusar upp och tar av mig alla kläder. Samtidigt som hon ringer på dörren. För det är kul att ringa på dörren. Så jag kutar ned och öppnar. I strumpor, behå och trosor.

Där står en man. Från gatuförvaltningen. Jag skriker rakt ut, och av ren reflex så slår jag igen dörren framför näsan på honom. Ropar "vänta", och kutar upp och sätter på mig morgonrocken, och går ned igen.

ALLTSÅ. VARFÖR HÄNDER SÅNT HÄR BARA MIG?

Hade jag haft en schysst kropp, så hade jag kunnat bjuda på saken. Men jag ser för jävlig ut.

Måste upp på det där jädra träningsbandet igen. Fort som f-n.

Rösta på mig