Irritationsmoment och skrämmande gener

Jag tror att jag håller på att förvandlas till en vandrade kopia av min far.

Fram till jag var någonstans i 20-22-års åldern så hade jag sjuka idéer om ordning och reda. Jag var ûberpedant. Hade en speciell tandborste som jag varje vecka borsta golvlisterna med.

Jag hade många gröna växter. I krukor. Och en linjal liggandes i en låda. För att verkligen vara säker på att det var 7 cm mellan varje kruka.

Hade problem med att ta hem folk, för jag tyckte att alla stökade till.

Ja, sådär höll jag på. Men insåg att jag var tvungen att ändra mitt beteende.

Det tog några år.

Sen tyckte jag att jag blivit ganska normal. En sån som gillade ordning och reda, men i normala doser.

Nu känner jag att jag är på väg tillbaka till det andra.

Städerskan var här ytterligare i 10 timmar i går. Och hon är bra. Och alla vet ju hur nice det är när allt är städat.

På eftermiddagen ramlar tonåringens kompisar in. Fram med diverse saker ur skafferiet. Jag deklarerade att "en smula på golvet, och jag blir tokig". Tjejerna är bra. De fattar läget.

Men som med alla tonåringar, så är minnet kort.

De går ut på kvällen. Jag har precis städat köket/spisen efter att ha förberett helgens mat. Maken kommer hem. Känner för lite ägg & bacon. Jag känner genast en rysning längs ryggraden. För jag vet. Jag vet hur han beter sig vid spisen.

Jag går omkring i köket som en äggsjuk höna. Vi har en köksö. Han står vid spisen, på köksön. Knäcker ägg efter ägg i stekpannan. Efter varje ägg så slänger han äggskalet i soppåsen, Det är två meter dit. Oj, tappar visst lite äggvita här och var.

Han tittar på mig och ser att jag är nära bristningsgränsen. Han skrattar och säger att "tare lugnt, jag städar".

Och det är då jag inser att jag måste lämna köket, annars får jag en hjärnblödning. För min man vet inte hur man städar. Svisch, svisch, färdigt.

Så jag städar upp efter honom. Och lugnar ner mig. Så tittar vi på film. Maken är sugen på chips och chocklad.

Allt som finns i köket är för min så kallade tjejhelg. Jag blir lite irro. Till slut länsar han kyl och skafferi på det mest gott. Och sätter sig i soffan. Och äter chips. Och choklad.

Jag ser smulorna ramla ur hans mun i slowmotion ner på mattan. Jag inser att jag behöver psykisk hjälp ganska omgående.

Går och lägger mig. Vaknar i morse och kommer ner. Och noterar att tonåringen tydligen har sina kompisar sovandes här. För det ser för jävligt ut. De har intagit någon form av måltid, och allt står framme. Jag känner att det var tur för alla inblandade att de låg och sov. Så jag inte kunde få något anfall.

Åker i väg till ena videobutiken 08.15 och fyller på godis, chips och läsklagret.

Och jag sitter i bilen och tänker att jag måste fan ge mig.

Jag håller på att bli som min far. På vintern fick man inte gå in i bilen med skor på. Man var tvungen att sätta sig med fötterna utanför, ta av sig skorna, och jag tror till och med att skorna las i bakluckan. Eller nåt. Och jag hatar min far. På riktigt alltså. De skilde sig när jag var tre. Och efter 25-30-års åldern så har vi inte haft någon större kontakt.

Och nu känns det som om han kommer i fatt mig.

Måste nog kontakta en pyyyskolog. Annars kommer min familj att kasta ut mig.

Fast dom gillar ordning och reda. Så länge dom själva slipper...