söndag 30 september 2007

Ibland blir det bara för mycket.

Vaknade mitt i natten för att jag kom på en viktig grej jag glömt om mässan nästa vecka.

Drömmer om jobbet resten av natten. Vaknar och är på uruselt humör. Känner mig fullkomligt lam.

Har en hög stresströskel. När jag var gravid senast, så hände något med den. Eller rättare sagt, plötsligt kunde jag inte hantera stress på samma sätt. Jag liksom loggade ur.

Så när jag vaknar så känner jag den här lamheten. Helt passiv. Och jag vet varför.

Jag ansvarar för två montrar under kommande vecka. Och vid sidan av det så måste allt annat skötas. Och jag har haft sjukt mycket att göra de senaste veckorna.

Så min vanliga, extremt noggranna planering har uteblivit. Och min hjärna kokar och går på högvarv.

Och eftersom jag inte fixar det längre så träder den här lamheten in. Och jag känner att den här fåniga väggen alla pratar om kommer närmare. Så jag stänger av alla organ. Och blir en smula deprimerad.

Men.

Åker till jobbet och jobbar lite. Åker på stan och fikar med talibanen. Jobbar lite till, och åker hem. Och är mamma.

Och då känns det genast bättre.

Tills jag tänker på att jag ska vara på jobbet 05.15 i morgonbitti.

Och du. Är det så att du har dina vägar förbi Stockholmsmässan (Hem- och villa, Hem 2007, Digital Home) tors-sönd, så kom gärna förbi och säg hej! (C14:30, C14:39)

Rösta på mig

4 kommentarer:

Anki sa...

Jösses!!! Vore det jag skulle jag ligga i en våt fläck på golvet någon stans.
Önskar att jag klarade av lika mycket som du.
Hoppas det blir lite lugnare för dig när mässan är över.

Kram

tanja sa...

Usch Mona, passa dig för väggen. Hoppas att du får tid för lite återhämtning när mässan är över.

Kram

MonasUniversum sa...

Vad glad jag blir att just ni två svarar!
Nu har jag precis jobbat klart för idag. Ska bara dricka lite te, och sen hoppa i säng.
Och Anki, in med fler foton. Och Tanja; pratar du med M i veckan, så säg att jag tänker på henne varje dag, och jag har inte glömt bort henne. Måste bara komma igenom den här jävla mässan.

Monica sa...

Den väggen höres inte bra ut!

DU MÅSTE TÄNKA PÅ DIG SJÄLV!!!

Kramar :)