Mållös, och utan stålingar.

Mässan är över. Plånboken är tom, och jag kan inte prata.

Det har varit några mycket tuffa veckor, men nu kan jag andas ut. Till nästa mässa, om en månad.

Var för övrigt övertygad om att jag skulle anhållas för mord innan denna mässa var över. Jag behärskade mig i sista sekund.

Jag börjar också nästan tro att det finns en Gud. Och en Djävul. I går var sista mässdagen. Som för så många andra utställare så är det den bästa dagen. Inte bara för att man äntligen får packa ihop, utan för att man kan shop til your drop.

Jag har en liten hobby. Jag samlar på smycken. Alltså, bijouterier. Just nu så är det allt som glittrar, som gäller. Jag har hittat en "hovleverantör". Sveriges i särklass bästa företag inom denna genre. Och jag har lärt känna tjejen som äger företaget. Så jag har bra priser på dessa sjukt dyra smycken.

M a o så hade jag laddat pluskan med flera tusen. Mina "maken-behöver-inte-veta-om-pengar". Gårdagen var inte särskilt stressig, så planen var att gå över dit nån halvtimme innan mässan stängde.

Plötsligt small det till på eftermiddagen så det blev något bråttom att hinna dit. Eftersom vi har ont om plats i montern där jag stod, så hade vi handväskförbud.
Vilket innebar att man fick stoppa stålingarna i fickan.

På vägen ut till bilen, för att hämta tomboxar för nedpackning, så kutar vi förbi smyckebruden, hittar några godbitar. Betalar. Säger att vi kommer tillbaka på vägen in igen. (Precis när jag betalar ringer maken: "var är ni?". "Ehh, vi är på väg till bilen". Tänkte att han inte alls behöver veta hur mycket min "kollektion" har ökat.)

Ut till bilen. Näckade på parkeringen då vi bytte från "mässkläder" till "packkläder".

Så. Någonstans på väg från smyckebruden, till bilen, och tillbaka, tappar jag flera tusen kronor. Jävla looser.

Och inte kunde jag säga något till maken heller. Snacka om att det straffar sig att inte köra med öppna kort. Måste nog visa honom min samling. Så att han verkligen förstår vikten av att fortsätta. The more, the better.

Kl 18.00 kör jag den omtalade säljaren till Bromma flygplats. Sitter och pratar och känner att min rösta börjar svaja något.

En timme senare så har jag en obefintlig röst. Och värk i halsen.

Så jag tror att Gud finns. Att han såg till att jag skulle klara dessa sinnessjukt jobbiga veckor som varit. Så att jag skulle klara hela mässan. Och checka ut bara några timmar efter att mässan stängt.

För jag kan väl inte tänka mig att det är kroppen som säger att det är läge att ta det lite lugnt!

Hur som helst så är jag hemma i dag. Ligga sig lite i sängen och jobba med datorn på kudden.

Och jösses vad skönt det är att inte behöva PRAAAATA.