Världens bästa mamma och bakdelsljud.

Hämtar talibanen på dagis. OCH två kompisar. Systrarna mitt emot.

Dessa tre kommer ju, som bekant, sällan överens. Tre järnviljor. Lägg till en dag i skogen på dagis och jag har tre jävligt trötta järnviljor.

Talibanen har problem med att låna ut sina prylar, och är allmänt oschysst. Jag talar om att jag vill "prata med dig om det här sen."

3 timmar passerar och grannflickorna går hem. Talibanen är på uruselt humör och otrevlig. Jag vet av erfarenhet att det enda som hjälper i det läget är total tystnad. Vi gör oss i ordning för sängen. Jag läser sedvanlig saga, men hoppar över vårt vanliga "sängsnack". Lägger mig bara bredvid henne och är tyst. För det biter bäst.

Det går en stund.

-Du är världens bästa mamma.

-Tack.

Tystnad

Plötsligt hörs en ljudlig prutt.

-Ursäkta mig.

Tystnad

-Jag älskar dig mest av allt i hela världen mamma.

Tystnad

-Mamma, jag ska inte vara så oschysst nåt mer mamma. Det var inte meningen mamma, men jag var lite grinig idag mamma.

-Det är helt okey att vara grinig, det är helt okey att vara arg, men det är INTE okey att bete sig som du gjorde.

Talibanen misstolkar mig helt. Med vilje? Förmodligen. Men hon har svar:

-Men mamma, min rumpa gör som den vill.