Fiskelycka och djurplågare.OBS! Långt

Min man jobbar jämt. Och då menar jag jämt. Han gillar att mäjka bissniss.

Så han har inga större hobbyintressen. Ja, bortsett från hans Nintendo Wii-spel, som han fick av mig häromsistens. Ett sätt för honom att koppla av.

Men.

Han har ett litet annat intresse. Sitt akvarium.

Den här fiskehistorien började för några år sen. Han vill nämligen ha husdjur. En katt.

It aint gonna happen. Sa jag. Såvida han inte provajdar mig med en städerska som kommer varje dag.

Och det ville han ju naturligtvis inte. Trots detta så tjatades det om katt länge.

Till slut kom jag på ett sätt att kringå det här. Så att han fick ett husdjur, och att jag slapp vara grinig fru. För jag gav honom två fiskar. Vid tidpunkten så höll maken på med många aktieaffärer, varför det naturligtvis var självklart att jag döpte dessa fiskar till Ericsson och Nokia.

Maken var själaglad. Äntligen några djur att bry sig om. Mitt villkor var dock att aldrig behöva bli inblandad. På något sätt.

Så dom levde i den lilla runda skålen på köksbänken. Ett år, typ. Sen dog Nokia. Maken blev sååå ledsen och jag hastade genast iväg till affären för att köpa en ersättare.

Man kan också tro att en liten skåljävel inte kräver någon större omskötsel. FEL. Eftersom den var liten och stod i dagsljus, så geggade den fort igen. Så byte av vatten krävdes varje vecka. "Inga problem". Sa maken.

Men ett par år gick, och till slut så tyckte han inte att det var så roligt det här med att byta vatten jämt och ständigt. Så han började be mig om hjälp.

Jag visste av erfarenhet, att om jag gav efter, så skulle det bli min heltidssyssla så småning om. Maken blev sur som ättika, och tyckte jag var taskig.

Min man har humör. Och det har jag med. Mycket.

En morgon ber han mig fixa fiskarna. Jag vägrar. Han blir skitsur och drar till jobbet.

Jag fick ett tokspel. Tog skålen och dumpade fiskarna i toaletten. Och spolade. Ner till källaren med alla fisketillbehör.

Maken kommer hem och upptäcker att skålen är borta. Jag talade om som det var. Han trodde på fullt allvar att jag givetvis skämtade.

"Inte fan har du spolat ner dom? Säg att du skämtar!"

"Inte mycket." Sa jag.

Sen snackade inte maken med mig på en vecka. Det var nästan så att han bar svarta kläder.

Skämten haglade bland kamrater: "Jaha, äre sushi till middag i kväll, eller?"

Så där höll det på ett par år.

Förra sommaren fyllde maken 40 år.

Min bästa kompis tycker sig komma på den geniala idén att ge honom en ny fisk. Till råga på allt så hittar hon en så kallad guldfisk. Vet inte sorten, men den är framavlad och det finns därför många missfoster inom arten.

Min kära, bästa väninna, får givetvis tag i ett exemplar som dessutom är enorm. Hon, svikarnas svikare, meddelar mig att den är så stor så "you will not be able to flush into the toilet."

Och så döpte hon den givetvis till sitt eget namn, "because I know that you would never kill me."

Så maken fick sin jävla fisk. Och först tänkte jag, att okey, jag tog död på de andra, så jag får väl leva med den här då'ra.

Tills vi insåg att en liten skål inte var tillräcklig. Vi fick inhandla ett akvarium. Och när vi ändå gjorde det så passade maken på att köpa ett gäng andra fiskar. Så akvariet är på en sisådär 200 liter.

Dessvärre så hade jag ju fortfarande lite dåligt samvete, så när han började babbla om att han kanske, eventuellt, någon gång i bland, om möjligt, kanske behövde hjälp med att byta vatten, så sa jag ja. Men poängterade att det handlade om VISS HJÄLP, VID VÄLDIGT FÅ TILLFÄLLEN!

Men nu står jag här. Varje jävla månad står jag och håller i slangjäveln från akvariet till badrummet. Först pumpa ur. Sen fylla på.

OCH JAG HATAR DOM HÄR JÄVLA FISKARNA.