Bloggeri och bloggera

När jag startade den här bloggen så kände jag mig mycket obekväm. Visste inte riktigt vart det skulle landa. Eller vilka som skulle kunna tänkas läsa den. Har ju skrivit på ett forum tidigare, och anade att en del därifrån skulle hitta hit.

Sen har jag kommit upp i den åldern (fy f-n, vad det låter!) att jag inte anser mig ha tid med nya vänner. Alltså, jag månar om de få jag har i stället. Jag har blivit lat med åren: orkar inte lära känna nya människor. Eller vadå måna förresten. Jag blir ju inte utsedd till årets kompis direkt. Inte i år!

Men i alla fall.

Så börjar jag då blogga. Och söker mig in på andra bloggar. Som en fluktare. En dag tar jag mod till mig och börjar skriva inlägg. På de bloggar som jag finner intressanta. Och upptäcker att detta är ett helt unikt sätt att lära känna människor på. Ett snabbare sätt. Liksom X2000 in i en annan människa. Man slipper det här vanliga sociala spelet. Där det tar lite längre tid innan man kliver av, för att personen inte var intressant nog.

Och i lördags hände något konstigt. Christina, som är länkad här intill, var på mässan och sökte upp mig. Givetvis så hade jag inte hunnit komma. Så kollegan ringer mig och meddelar mig detta. Det dröjer ytterligare nån timme och jag är på väg in till NK för ett snabbt ärende, och sen vidare till Arlanda och plocka upp någon.

På vägen in till stan ringer jag Christina. Jag råkar just i det ögonblicket köra på Norr Mälarstrand. Hon svarar. Och säger att hon sitter på ett café i Rålambshovsparken!

Det är ju faktiskt inget annat än ödet. Jag tvärstannar i sista sekunden och sladdar in på fiket. För att för första gången träffa henne i verkliga livet. Och vilket klick det blev! Vi talade non stop i 30 minuter.

Att jag sen missade inköpet av en present till vår utländska gäst var det faktiskt värt. Och jag hade 4 min till godo innan han kom ut från sin flight på Arlanda.

Så jag kan nog med lätthet påstå att bloggeriet har öppnat upp en helt ny värld för mig.