När man har en och en annan dåre till kompis

Härom dagen var vi bjudna på fin pool-lunch ute på Lidingö. I ett område där man på riktigt säger Liiiiidingö. Väry fint. Och av hänsyn till värdparet så törs jag inte säga hos vilka jag var, eller fota inne i deras hus. Men fifan så det kliade i fingrarna.

Det bästa jag vet är att komma hem till folk. Jag älskar att få nya idéer och i den här villan kan jag flytta in i nästa vecka. Allt är extremt snyggt och smakfullt. Den används mycket ofta i samtliga inredningstidningar. Tidningarna lånar huset för att göra inredningsreportage och tar med sig massor av möbler och detaljer. Därför ser det alltid olika ut i varje reportage. Och var gång jag kommer dit så åker jag hem och är förbannad på maken och hans envisa förkärlek för ek. För att inte snacka om vår svarta soffa.

Sweet Lord, nu kom jag av mig igen. Blir lätt så när man hetsar upp sig.

Vi intog värsta godaste lunchen och jag hann inte ens fota den innan den landade i magen.

Sen gick det inte att motstå att sätta sig här och vakta talibanen när hon plaskade runt här i 4 timmar.

Hon undrar om inte vi kan fixa en pool hemma. "Jamenvisst, ska be pappa gräva lite." Sa jag. Men allvarligt, det kan väl inte vara så svårt? Då får man ju äntligen en anledning att hugga ned lite äppelträd.

Sen fanns det andra som är lite blondare än genomsnittsblondinen. Tillåt mig presentera Blondie-Tina.

Jag måste nog ta ett snack med henne. Amenfatta, det går ju inte att ta med sig henne till Indien igen om hon ska sola på det där sättet. Folk där kommer ju tro att vi svenskar är helkorkade. På riktigt.

Så ni som har vägarna förbi Syster Lycklig, please gå in och säg till henne.

Passa gärna på att fråga henne vad Blåklint heter på engelska. Förresten, de får in grymt, g r y m t, snygga sommarklänningar nu i dagarna. Från Indien.