Gårdagen, part two

På vägen hem från stan med min enorma shopping så säger maken att jag ska packa två sorters ombyte. Jag tänker att vi bergis ska iväg nånstans. Oj vad kul. Sen säger han att jag ska byta glasögon och ta mina guldiga. (Några av er har frågat: Gucci art.nr GG 2750/Y, vår- och sommarkollektionen.)

Och då blir jag genast misstänksam. Vadå byta glasögon. Vad är det för fel på mina knall-lila Dior? Jag ska bergis bli fotad. Eller nä, han vet ju att det är det absolut i särklass det värsta jag vet. I rest my case.

Vi åker hem till finhooden och jag blir bjuden på god lunch. Packar min väska och noterar att talibanen är väldigt tjusig. Fan, det blir nog fotografering i alla fall. Fast...tonåringen är kvar hemma, så nä..

Jag har av naturen svårt för att slappna av och låta andra ta över kontrollen. Inte min grej riktigt så jag känner mig lite olustig.

Vi blir avsläppta på Vasagatan och när jag närmar mig porten så råder det ingen tvekan längre.

Som sagt, jag hatar att bli fotograferad. Jag kan räkna på tre fingrar hur många foton det finns på mig de senaste 20 åren, så illa är det. Vi kliver in i en gammal lägenhet med högt i tak och vackra kakelugnar. Bakom disken sitter en liten brud på 20 plus och hälsar oss välkomna. En annan går förbi oss barfota och jag undrar vad det är för loppställe jag har hamnat på. Jag har hört både bra och dåligt om det här företaget. Bland annat så blir man sminkad och sminköserna ska vara kassa. Kul, jag tänker att jag hoppas att inte maken lagt ut alltför mycket stålingar för det här kommer inte alls att bli bra.

En halvtimme senare sitter jag i sminkstolen och hon frågar vad jag vill ha för typ av sminkning. Jag slår till med "ehh, gärna sotade ögon". Tar av mig brillorna och låter henne dra igång.

Jag ser dåligt. Nä, jag ser skitdåligt. Och sitter två meter från spegeln. Efter en halvtimme skönjer jag två svarta hål när jag stirrar i spegeln. Och blir jävligt orolig. 45 minuter senare är jag övertygad om att jag ser ut som en hytthora på en finlandsfärja.

Maken, som verkligen inte tycker om mycket smink, kommer förbi och säger: "Åh, vad fin du är!" Jag fattar ingenting. Han måste ha kommit in i en försenad 40-års kris. Vad hände med "amen asså, liiite smink kan vara snyggt"?

Sen kommer fotografen, hon utan skor, och hämtar mig. Jag går in och är sjukt skeptiskt.

Hon ber mig göra si, och ber mig göra så, vrid på huvudet, titta upp, titta ner, sitt där, stå så. Det rasslar till i kameran och nån timme senare säger hon att vi är klara. Vi sätter oss i väntrummet och trummar med fingrarna. Övertygad om att 2,5 timme kunde ha spenderats på nåt vettigare. Under tiden har talibanen fått blodad tand och jag får leka fotomodell en stund till.

Sen blir vi inkallade till ett rum och ska välja ut 10 st bilder av 293 st. Jag får helt ärligt en chock. Det visar sig att barfotafotografen på 20+ var skicklig som få. För första gången i hela mitt liv så blev jag bra på bild.

Vi kan så klart inte bestämma oss så vi köper samtliga bilder. Bäst så.

End of part two.