En häxa till svärmor, he he!

Det finns väl ingen lag som säger att man inte får använda sina svärsöner som slavar va?!

Hängbröst or no hängbröst.

Igår stod jag och pratade med min granne.

Vi pratade hängbröst.

Hon talade om att hon minsann hört att det från nyckelbenet ned till mitten av bröstvårtan inte skall vara längre än 22 cm.

Och nu blir det kul.

För hur många av mina kvinnliga läsare kommer under det närmaste dygnet kunna låta bli att ta fram ett måttband?

Behöver ni hjälp? Ring och boka tid hos Michael Olenius på KirurgCentrum.

Han är skitbra.

Har jag hört.

Hehe.

Hur man får en fru ut i trädgården.

Jag är allt annat än en trädgårdsmänniska.

Alltså, jag sitter gärna där, men jag gillar inte att hålla på med blommor och sånt skit. De blommor jag vill ha, köper jag färdiga.

Maken gillar trädgård.

Makes trädgård, hustrus hus. Bra deal där.

Make har aldrig tid med trädgård.

Maken har, bland annat, 8 äppelträd.

Som bara äpplar mer och mer för varje jävla år.

Jag är allergisk mot äpplen. Såvida de inte kommer i färdiga äppelpajer. Men såna hänger ju knappast i träd, så jag köper det också.

Nåväl.

Idag var det måndag.

Me hate måndagar.

Me hate chefer som ringer sönder min hjärna.

Så jag var på ett riktigt skithumör när jag kom hem.

För jag visste att även om jag är hemma så ska det ringas ett antal gånger till.

Men så kom jag på vad jag kunde göra för att slippa vara i närheten av en telefon.

Jag gick ut i min soliga trädgård.

Och hämtade häcksaxen.

Och började kastrera äppelträden.

Det är färdigäpplat här på ett tag.

Renoveringshets

Maken läser DN och hummar och muttrar högt. Och till slut kan han inte hålla sig;

"Det står här att renoveringshets ofta leder till skilsmässa, och det stämmer ju!"

-"Vafan snackar du om? MENAR du du på fullt allvar att jag hetsar dig?!"

-"Ja."

-"Okey, då vill jag gärna att du talar om för mig när DU renoverade här hemma senast!"

-"Amen....alltså...när vi flyttade in!"

-"Du. Det är SJU år sen vi flyttade in. Det är SEX år sen som badrummet däruppe påbörjades och fortfarande inte är färdigt, så tala om för mig hur du kan påstå att jag RENOVERINGSHETSAR dig!"

Sen gick jag från bordet. Skitsur.

-"Men du. Alltså. Förlåt. Jag skojade bara."

Han kan sitta på kontoret och pula med sina jävla excelfiler, så tar jag hand om hemmet.

Renoveringshets. My ass.

Måndagar med chefen.

Klockan är nu 12.28 och maken har hittills ringt mig 12 gånger idag (nej, jag skojar INTE) så nu stänger jag av min mobil, och jag skiter dessutom i att svara på kontorstelefonen.

Sa jag att jag hatar måndagar?

Det här med förhållanden.

Med tanke på att jag drömde att maken var otrogen inatt (läs föregående inlägg) så har jag funderat lite på det här med förhållanden och hur det förändras med åren.

Jag har varit tillsammans med maken i 10-12 år. Gifta i 7-8-9 år. NÄÄÄ, jag har ingen koll och jag vet att det är kvinnans lott. Skit i det nu.

Nåväl. I början så minns jag hur illa han tyckte om smink. Han tyckte att det så fnaskigt ut. Och eftersom man är dökär så gör man så mycket dumma saker.

Som att sluta sminka sig.

Och efter jobbet så tar jag alltid av mig mina kläder. Alltså byter till nåt mer "bekvämt". Mysbrallor och t-shirt. Not so sexigt.

Vid något tillfälle köper jag en snygg pyjamas på Victoria Secrets. En randig liten historia. Och jag köper några till. För maken tyckte att jag såg så "gullig" ut i pyjamas. Amenvafan, jag hör hur det låter.

Nu. Ett gäng år senare så vet man vad klockan är slagen när han;

...talar om för tonåringen att hon är skitsnygg när hon sminkar sig...

...frågar om jag "verkligen ska se ut så där?.....när jag drar på mig mina pyjamasar...

...när han vid middagsbordet erkänner att väderbruttan på TV4, Tone Bekkestad, är en grym urping.

Ska nog gå runt kvarteret idag och kolla om vi har nån nyinflyttad granne.

Det här med hår.

Jag har alltid mitt hår uppsatt i en klämma. Alltid.

Jag tittar mig aldrig i spegeln.

Skulle jag mot förmodan sminka mig, så gör jag det framför en liten, liten spegel som jag håller i handen.

I ena badrummet har jag en sån där gammeldags spegel du vet, en sån där med bred guldram runt. Som jag har målat silver och hängt horisontellt. (Vad det nu har med saken att göra..)

Efter att ha duschat och borstat håret (rutingöra utan tanke bakom), så råkar jag gå förbi hela denna spegel, och i ögonvrån noterar jag något konstigt på min rygg. Nedanför behå-knäppningen och i knapp midjehöjd. Och det följer efter mig när jag går.

Jag backar, sätter på mig glajerna och vänder ryggen till spegeln;

Och konstaterar att det måste vara mycket länge sen jag tog en titt på mig själv i spegeln.

För jag har svinlångt hår.

Eftersom det är många år sedan som jag tyckte att allt kretsade kring utseendet, så har jag låtit åren liksom passera. Och inte brytt mig. Hår är hår, och det bara finns där snurrat runt en klämma.

Jag måste ha befunnit mig i nåt jävla coma-land i flera år. Inte undra på att jag inatt drömde att maken var otrogen men nån grannkärring som hette Susanne. Och plötsligt börjat röka marijuana varje dag. Han som inte ens kan stava till tobak.

Herregud. Jag måste skärpa mig. Nu.

En bloggförfrågan.

Monica vill gärna att jag lägger in den här länken;

En mammas sökande efter sitt försvunna barn.

Och jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att förlora sitt barn.

Anonyma Ätare

Jag är helt solokvist; tonåringen hos sin far, talibanen i sin säng, maken jobbar i butik.

Väry najs.

Om det inte vore för att talibanen "beställde" hem en påse dillchips, som hon ätit lite ur.

Nu ligger den på diskbänken och skriker efter mig.

Finns det verkligen inget "Anonyma Ätare", som man kan ringa?

Amenfyfanjagläggermignerochdörsnart.

Jävla skitbantning.

Att stå i butik.

Igår och idag har jag jobbat i två av våra butiker.

I vår familj går det nämligen till så här;

Framåt våren så går maken in i butikernas webb-baserade scheman och sätter upp sig själv hej vilt överallt mellan maj och juli. Och alltid på dubbelpass, dvs 10-23 eller 11-22.

"För det är nyttigt att jobba i butikerna".

Och det är det ju. Förvisso.

Sen går det några veckor. Närmare bestämt gärna till nån dag innan hans första pass. Då får han panik. "Oj-hoppsan-jag-har-visst-satt-upp-mig-på-för-många-pass-och-jag-har-ju-inte-tid!"

Och då får hustrun gå in och städa upp. Och eftersom vår personal gör scheman två månader i förväg, så blir detta städande ganska svårt för hustrun.

Så det slutar alltid med att HUSTRUN får ställa sig i butikerna. Dela på makens dubbelpass.

Så det är alltså vad jag har pysslat med två dagar i rad.

Jag är inte så van.

Så jag tänker inte på att man kanske ska ha FOTRÄTA skor på sig.

Helst inte högklackade stövlar.

Jag har så ont i fötterna att jag kryper upp för trappan här hemma. På allvar.

Talibanen tycker att det är värsta fredagsunderhållningen.

Kul att man kan roa någon.

Ni som följer mig. Uppdaterat.

Jag blir så glad varje gång jag upptäcker att någon registrerat sig här till höger, i den här Följar-mojen, eller vad det nu kallas för.

Då känns det mindre ensamt när man sitter här och skriver ut i sajberspäjset.

Tack!

Uppdatering: Jösses, 24 st följare! Jag tänkte att; det vore kul om man fick ihop 20 st! Även om jag ser att jag har mellan 200-300 besökare om dagen. Och som Isabelle skriver: det finns ett gäng som följer via RSS, eller vad fasen det nu heter.
Hur som helst så blir jag jätteglad! Tack än en gång alla ni som registrerat er!

Sanningens kranka blekhet.

Om jag åt?

Have one guess.

Om jag har ångest idag?

Have no guess.

Jag är en jävla idiot.

Jag och min karaktär. Yea, right!

Jag går ju som sagt hos Viktväktarna sedan några veckor.

Piece of cake. Faktiskt.

Ikväll var det tänkt att jag skulle klara mandomsprovet; jag ska ut och äta med ett gäng tjejer.

Vi har värsta nya gourmetrestaurangen här i fina förorten. Just denna har jag aldrig varit på så jag surfar in på hemsidan för att bestämma mig i förväg för vad jag ska äta.

Min plan var noga genomtänkt; äta nyttig middag hemma och sen ta en lätt sallad på resturangen.

Nu har jag gått igenom menyn.

Och jag säger bara en sak;

Fuck Viktväktarna.

Ikväll kommer jag äta som en gris.

Nån jävla ordning får det vara.

Vafan hände?

Jag gillar märkesvaror och tänker inte skämmas ett jävla dugg för det.

Jag började med Mulberry för många år sen och när jag tröttnade på dom så gick jag över till Gucci under några år.

Från Gucci gick jag över till min hovleverantör; Louis Vuitton där jag handlat de senaste 6 åren.

Tänker att jag kanske ska se vad Gucci har att erbjuda nu för tiden och rasslar in på deras hemsida. Närmare bestämt på skoavdelningen.

Jag möts av dessa. Och undrar vad i helskotta som hände på vägen.

Och det är väl god service att man kan tillgodose alla typer av människor, men vill man ha fnaskpjuck så inte fan handlar man väl dom på Gucci?

Eller har jag missat nåt sen senast?!






Jag tror jag hoppar Gucci.

Somliga dagar.

Kors i taket.

Har absolut inte ett skit att skriva om idag.

Inte ens att jag lyckats gå ned 1,4 kilo när jag gjorde min sedvanlig tisdagsvägning hos Viktväktarna.

Kanske för att jag just i detta nu har fullt upp med att trycka i mig så kallade Viktväktar-bars, dvs VV-godis.

Måste ju fira lite.


Anneli din skithög, kan du komma förbi i morgon, eller nåt. Måste ha nycklarna till kontoret.

På tv: Färjan 2

Har tv:n på medan jag jobbmailar.

Såpan "Färjan2" går på 5:an.

Plötsligt hör jag introt till den gamla klassikern; Kung Fu Fighting.

Nynnar sig lite.

Tills jag noterar att den sjungs på finska.

Känns så där va.

Kvinnliga ideal, enligt maken.

Maken pratar aldrig om min vikt.

Maken har alltid påstått att han inte gillar smala kvinnor. Alltså, när det kommer till att leva ihop med dem. (Nää, inte att sexa med dem heller.)

Maken är i grund och botten en säljare.

En mycket skicklig sådan.

Och jag vill gärna INTE tro att ovan har något att göra med varandra.

Men jag är inte dum.

Häromdagen nämner jag mitt höftmått, alltså det jag för 4 veckor startade med. Och säger att jag ska ha ned det till 80 cm (in my dreams!).

Han hostar till och säger: "Nämen, är inte idealmåttet 90-60-90?" Men så kommer han på sig själv och tillägger snabbt; "Eller nåt....Har jag hört....."

Och försöker låta som om han inte har koll för fem öre. Att han egentligen inte bryr sig. Fast han i själva verket har järnkoll. Om inte annat för att han är en extrem siffermänniska.

Och det var nästan så att jag gick på det. För en sekund.

Men så var det ju det där med att sälja.

Så bara för det så ska jag göra ett experiment. För att se om han möjligen på gamla da'r blivit gubbsjuk;

Jag ska bli smal som satan.

Det 43-åriga fejset?

Inga problem. Jag ringer min kompis Farbror Doktorn.

(Och jaaaa, experimentet är till för att gagna MIG i första hand. Om utifall nån trädkramarkärring därute har synpunkter!)

Bytt, bytt, kommer aldrig mer igen.

Är det någon därute som vill byta barn med mig?

Önskas: En tjej som är normalt mentalt utvecklad för sin ålder.

Finnes: En pygmé som gömmer sig i en 5-årings kropp.


- Alltså, varför är det så att det är JAG som A L L T I D måste plocka efter dig, pappa och storasyster?

- Mamma, för att du är HUSCHEF. Och när jag blir mamma så kommer jag också få göra det.

Stoppa pressarna.

Tror fan det är första gången på ett år som jag idag, en äckelmåndag, är på gott humör.

Vad är problemet?

Ändrar mig.

Jag mördar nog honom ändå.

För nu ska han stoppa in stålingarna på talibanens konto.

Amenvafan.

Han kan fetglömma att jag ställer mig på knäna den närmaste månaden.

Väntar nog lite.

Maken passar på att röja i sitt arbetsrum här hemma.

Och hittar 18 000 bortglömda kronor.

Som har legat där sedan 2002.

Jag väntar nog med mörderiet ett tag.

Verkar ju lönsamt det här.

En jävligt befogad fråga.

Hur många år får man för mord på sin make?

Just nu är jag inte vid mina sinnens fulla bruk för att avgöra om det blir överlagt mord, eller inte.

Icke så kompatibla

Jag är en morgonmänniska.

Maken tvingas vara det ibland då talibanen jagar upp honom för en "mysmorgon".

Jag är en doer. Jag är snabb.

Maken är ingen doer. Och är jävligt seg.

Jag vill att saker och ting ska hända. Typ NU.

Maken vill ta det lugnt. Som en jävla Ferdinand.

Jag kan mycket väl göra saker på egen hand, men då skulle vi aldrig ses.

Denna morgon går han och talibanen upp kl 7.

Jag låter dem vara ifred och njuter av en timmes tv-tittande i sängen. Sen gör jag mig i ordning och går ned.

8.10.

Maken gillar att ligga i soffan och läsa bok. Med talibanen på magen, tittandes på film.

9.00 börjar det klia i mina fötter.

"Mehh, klockan är ju bara 9!" Säger maken.

9.40 äter jag frukost.

10.00 är jag klar.

Make läser morgontidning.

Eller; morgontidningAR

Jag gör inköpslista för storhandling.

Make frågar vad jag vill göra idag.

"Storhandla och sätta upp ekhyllorna i ditt arbetsrum." Säger jag.

"Mer då?" säger maken.

"Det räcker väl." säger jag. Och det gör det. För honom. Själv kan jag vara igång hela dagen. Men maken gillar att vila. När han uträttar saker i hemmet så görs det i 2-timmars intervaller. Annars blir han för trött.

Och jag trampar. Och pustar. För jag kräks på att sitta i en hörna och inte göra någonting.

Make tar en kopp kaffe efter frukosten. Lägger sig på divanen. Och läser lite till.

Och jag vet vad som sen sker;

Dryga 4 (!) timmar efter att han har gått upp så lägger han ifrån sig tidningarna. Suckar ljudligt och säger; "jag fattar inte varför jag är så trött." För att sen svara sig själv: "jag är utarbetad." Sen går han upp och tar en dusch. Klär på sig och kommer ned.

Och PRECIS när jag är redo att dra ut genom dörren, ja då låser han in sig i badrummet för den sedvanliga morgonbajsningen.

Sen står jag och talibanen med kläderna på och väntar på att han ska bli färdig.

Kan jag honom, eller kan jag honom?

Och jaaaaa, jag älskar honom för helvete, men jag har så tråååkigt.

Now we're talking!

Det här är my kind of trafikskyltar!

Inte min unge.

"Mamma, kan inte vi tälta någon gång?!"

Hur förklarar man för en 5-åring att mamman i det här huset inte checkar in på mindre än 4-stjärnigt?

Och i synnerhet inte efter skräcknatten på det totalt-felbokade-enstjärniga hotellet i Paris förra sommaren. Jag har fortfarande svåra men efter den historien.

Näpp, det måste finnas andra sätt att uppfostra ett barn till att bli jordnära.

Hemma med sjukt barn.

Klockan är 7.45 och jag har precis letat igenom halva huset efter en kartongjävel.

"Mamma, jag vill göra ett slott med torn. Och jag vill måla det rosa och lila."

This is gonna be a long day.

Arla morgon.

Sjuka barn är uppenbarligen inga trötta barn.

Samsing is wrång.

Märklig dag.

Talibanen skötte sig exemplariskt under vårt 3 timmar långa butikschefsmöte. Möjligen för att hon fick titta på film.

Och att det strax intill henne fanns 66 trälådor med 66 olika sorters lösgodis. Kan ha haft en viss betydelse. Det var i alla fall knäpptyst i tre timmar.

Men märkligare har nog varit att maken varit snäll hela dagen, dvs han har inte ringt en enda gång. Jämfört med 16 samtal igår...en vanlig dag alltså.

Nåt är fel.

Planerar han skilsmässa, eller har han skaffat sig en älskarinna?

Eller har han fått en hjärtinfarkt och ligger död på kontoret?

Well, en mycket ovanlig dag.

Tror bestämt jag ska fira det i morgon med lite
t r ä d g å r d s a r b e t e. Alltså att han inte telefon-stalkat mig.

Typ klippa ned äppelträden.

Till marken.

Fröken Nows-It-All

Diskussion klockan 18.40, efter att vi har spelat Pippi Långstrumps kortspel, Fia med knuff, Luffarschack samt Finns i Sjön;

"Mamma, kan vi spela spel?"

"Nä, nu räcker det. Du ska gå och sova snart." Säger jag och fortsätter med lite jobbmail.

"Mamma, när man är hemma med sitt barn då ska man VARA med barnet HELA tiden. "

"Jamen nu är det ju så att jag har inte varit hemma med dig idag så då får du i så fall vänta med att klaga tills i morgon."

Hon är 5 år.

Kan man reklamera barn någonstans?

Jag och mina myrjävlar.

Ni som varit med mig ett tag vet att varje vår så invaderas vårt hus av myror. Jag har ganska många roliga historier om dessa jävla myror, men nu börjar nog tålamodet tryta en aning.

För några veckor sedan, in the middle of the snö, så noterade jag att en myra kom spankulerandes på diskbänken.

En.

Och vid det här laget är jag rätt bundis med dessa myror men blev aningen förbryllad över att denne lille myra var ute på promenad så tidigt som i februari.

Men jag är inte dum.

Jag fattade att det var spejaren och att resten av gardet låg i bakhåll.

Så jag ringde Anticimex.

Som för 7:e året i rad ställer samma korkade frågor. Så jag sa till bönan att jag, SOM VANLIGT, inte är intresserad av att nåt "special-anti-myrkit" som ändå inte hjälper, och heller inte är intresserad av att skicka in några myrprov för att de, två veckor senare, återkommer om vilken LATINSK myrart det handlar om.

Been there, done that, got the t-shirt så att säga.

Jag talar om för den icke så duktigt svensktalande telefonisten att "be Christer komma, han är är varje år".

Så han kommer. Och sprutar gift runt halva huset. Och meddelar i vanlig ordning att vi inte får tvätta längs golvlisterna på 2 månader och att det kommer ta ett par veckor innan alla myror är väck.

Eller hur.

Not this time.

Nu har 6 veckor passerat och fanskapen vägrar att checka ut. Idag hade jag ihjäl 16 stycken inom loppet av nån timme. På diskbänken.

Och av erfarenhet vet jag att om jag har så här många NU, så är mellersta Sveriges alla myrjävlar på ingång.

Så det känns som om lille Chrille-pille får komma hit igen. Och sätta på sig nån ghost-buster-mundering och ta till det tunga artilleriet för snart går jag i taket.

Fis-Lisa

Tänkte inte blogga om det här men jag gör det ändå.

Var hos tandläkaren i morse. Har gått hos samma böna i 20 år och därmed råkat på en och annan tandhygienist. Jag har ratat dem alla och eftersom jag är en sån gammal-i-gården-patient så har jag lyckats få igenom mitt krav att tandläkaren herself putsar mina gaddar.

I morse lurade hon mig. Hon berättade att hon anställt en ny, jättebra tjej. Denna kommentar i kombination med att maken, som var där förra veckan, talade gott om henne, gjorde att jag gick med på ett besök. "Det råkar sammanfalla sig så att hon just fått ett återbud, så du kan gå in till henne nu direkt."

Maken kom hem i förra veckan och pep satan över att det hade gjort så ont. Att hon var skittrevlig men "jävlar vad ont det gjorde, hon gjorde rent med ultraljud".

Så jag lägger mig i stolen och bruttan talar om att det "kanske gör lite ont men jag gnuggar in det här ytliga bedövningsmedlet, så blir det nog bra."

Men satan i gatan så ont det gjorde. Jag ligger i stolen och spänner hela kroppen och försöker trösta mig med hennes ord; "Mmm, du har inte så mycket tandsten men din make, ja, honom hade jag kunnat hålla på med hela dagen serru."

Eftersom maken och jag har lite tävling när det gäller tandläkarbesök så var det där ljuv musik i mina öron och det som fick mig att stå ut med smärtan.

20 minuter senare är hon klar och spänningen i hela kroppen släpper.

På alla sätt och vis, för jag råkar lägga en riktig brakprutt. Jag trodde jag skulle dö! Hon garvade läppen av sig och jag ville sjunka genom golvet.

"Vi behöver inte ses oftare än en gång om året va?" Säger jag. Hon skrattar och säger att det nog blir bra så.

Fet chans att hon glömt detta om ett år. Skulle inte tro det va.

Fy fan så pinsam jag är.

Sop-morsa

I morse tittar talibanen vädjande på mig och spelar ut hela registret; hon vill gå till dagis.

Och det är sant, hon har inte haft feber på två dagar och den där hostan som höll på att ta livet av henne, "syntes" inte till alls, så ja, jag övertalades.

Sladdar in på dagis 15.30 och möts av ett stycke taliban som hostar så att hon inte ens kan stå rakt. Och som går raka vägen till bilen. Och DÅ vet man att hon inte mår bra, för i vanliga fall så ska det tjatas hål i huvudet om att släpa med nån polare hem. Personalen sa att hostan förvisso inte dykt upp förrän på eftermiddagen men "hon har ju inte varit sig själv riktigt idag."

Väl hemma går fröken upp och byter om till pyjamas.

Så en hard core guess är väl att man är hemma i morgon och på fredag. Bortsett från att jag måste släpa med mig henne på ett butikschefsmöte i morgon bitti.

Vilken otroligt jävla bra morsa jag känner mig som.

Innovativt

Blir omkörd av denna bil och garvar läppen av mig; kärringen som kör (i min ålder) har HJÄLM på sig varför jag stilla undrar från vilken psykavdelning hon egentligen är hemmahörande på.

Tjatiga tider.

Jag har full förståelse för att det är extremt tråkigt att vara hemma från dagis.

Och att man därmed behöver aktiveras. Så det spelas spel 24/7 här i huset. Men jag upplyser talibanen att jag MÅSTE jobba mellan varven.

Dessvärre så har hon världsrekord i att tjata. Och då pratar jag TJATA. Och eftersom hon alltid lyckas tjata sönder sin far, så får hon ibland för sig att det lönar sig med mig med.

Icke.

Så till slut säger jag att ett enda tjat till så blir det inget spela av på hela veckan.
Sen går jag och gör tidig lunch.

När jag är klar så hittar jag detta i vardagsrummet. Och jag blir rätt imponerad av att hon lyckas stava till tjata, om än med omvänt j.

Och så får jag givetvis dåligt samvete. Så nu måste jag spela lite.


Förlåt mamma för att jag tjatade om
att spela en gång till.

Är det dags igen mamma?

Jag är ju med i Viktväktarna sen någon månad. Varje tisdag är det invägning. Och eftersom jag inte äger någon våg så mäter jag mig. Och eftersom jag inte diskuterar bantning med små barn så får man dra till med lite vita lögner ibland.

Första veckan när jag mätte mig så kliver talibanen in i badrummet.

Hon undrar vad jag pysslar med när jag står där med måttbandet runt höfterna.

Jag stammar nåt om "måste mäta mig för jag tänkte köpa lite nya kläder och vet inte vad jag har för storlek."

I morse kommer hon på mig igen;

"Mamma, är det dags att köpa kläder IGEN?"

Snorkråkssafari

Talibanen har ett jättefint rum. I rummet finns en sovalkov. Hon har, vad hon själv säger, en "vuxensäng". Dvs en säng på 105 cm's bredd. För att vi som är lite större ska kunna mecka in oss i alkoven när det skall läsas godnattsaga.

På väggarna i rummet har hon rosa tapeter (givetvis) och i alkoven är det lila. Till detta så har vi satt upp så kallade wallies; jättefina blommor i alla möjliga storlekar som sitter lite här och var, både i rummet och i alkoven.

När jag lägger mig intill henne för att läsa så är det något i ögonvrån som stör.

Jag tittar på ena väggen i sovalkoven och noterar att nåt litet sitter fastkletat på väggen.

Och får en brinning. Men lyckas låta någorlunda normal;

"Du, det där är väl inte vad jag tror att det är va?!"

Talibanen försöker dölja sitt ansikte.

"Allvarligt talat hörrudu, det är väl inte en SNORKRÅKA på tapeten va??!!"

"Men mamma, jag hade ingenstans att lägga den och den ville inte ramla ned till dom andra."

"VADÅ "RAMLA NED TILL DOM ANDRA"??!!"

"Jamen jag orkar inte gå upp på toaletten och då brukar jag lägga dom där nere." Säger hon och pekar ned mot golvet på långsidan av sängen.

Och plötsligt ger jag fan i mitt språkbruk;

"Du, det där är ASÄCKLIGT! Du förstör dessutom tapeten. Du får faktiskt lov att gå upp och torka av dig på toapappret, det är INTE okey att göra sådär! Fy, det är verkligen SKITÄCKLIGT!"

Talibanen spärrar upp ögonen och gör mycket klart för mig att hennes kråkor är intet jämfört med att jag faktiskt sa SKIT och att jag därmed måste ge henne en peng.

Och det är ju jävligt intressant hur en 43-åring går ut genom dörren och känner sig som man just fått mental pisk av en 5-åring.

Lagen om all jävlighet.

Talibanen har varit sjuk hela helgen och således idag också.

Så igår planerar jag min måndag; måste uträtta ett två-timmars ärende på morgonen, men sen kan jag vara hemma.

Nåväl. Söndagkväll och jag går upp för att sova vid midnatt. Endast för att mötas av en make och ett stycke taliban i min säng. Makens närvaro är förvisso okey, men jag vill inte ha några talibaner i sängen.

I vår säng har vi skyddslakan utifall talibanen råkar kissa vid de fall maken och hon ligger och myser och hon somnar in, för att sen bli lyft över till sin säng (en helgrutin).

I lördags morse när vi byter lakan så sliter maken bort frottélakanet. Han tycker att det blir knöligt. Och han är fullt medveten om att det betyder att talibanen icke på något sätt får somna in i vår säng.

Så nu är det alltså söndag kväll och jag ska sova. Lyfter på täcket och ser en omisskännlig mörk rund fläck. Jag biter ihop och får ett tokspel på maken. Som ligger intill och sover. Icke så länge till. Han vaknar när jag deklarerar att jag nästa dag "åker till Ekerö Möbler och köper en ny DUX-madrass". Då vaknar han. Han tar hand om unga fröken medan jag släpar ut madrassfan i badkaret och försöker handtvätta bort kisset. Tokförbannad. Det slutar med att jag väljer en annan säng för natten och skiter fullkomligt i att maken får ligga i vår säng utan den svinsköna bäddmadrassen.

Till råga på allt så skyller idioten på mig; "jag sa ju att jag var trött och skulle somna före henne". Jag kontrar med att "du, det sista jag sa till dig när du gick upp var "lägg på kisslakanet".

I morse bestämmer maken att det nog är bättre om jag uträttar mitt ärende OCH hans, så får han jobba hemifrån med viktiga saker. Jag inser att det nog är en god idé eftersom jag då kommer få lite egentid.

Närmare bestämt 6 timmars egentid. För jag har suttit i bilen hela dagen och åkt runt till alla ställen.

Kommer hem och avlöser maken. Och trycker på honom bäddmadrassen, för den är fortfarande tvärblöt, och säger att han måste ned till kemtvätten med den.

10 min senare ringer maken och jag hör ett "säg det till min fru", och sekunden senare har jag kemtvättsinnehavaren i luren, som talar om att, visst, de kan tvätta den men den kommer bli missformad, "för DUX-madrasser är inte gjorda för vattentvätt".

Så maken får snällt ta med madrassen hem. Och tycker att han är jättesmart när han föreslår att vi ska stå ut med den "tills hon slutar och kissa i sängen".

Skulle inte tro det. För hon kan hålla på i flera år, vad vet vi...

Så är det dags att laga mat. På min två månader gamla induktionshäll. Sätter på vildriset, inga konstigheter. Ställer på stekpannan och spisfan funkar inte.

Plötsligt har den bestämt sig för att inte gilla någon av mina stekpannor. Som jag har använt i två månaders tid. Varje dag.

Okey. Och bara för att, så tänker jag inte ladda ned min mail idag. För jag ger mig den på att det ligger nåt skit där också.

Tror fan jag går och lägger mig samtidigt som talibanen.

Ska bara hämta upp lite rester från frysen först. Och micra lite.

Att det ska vara så svårt.

För första gången ever, så ska jag anmäla sjukt barn hos Försäkringskassan.

Och i detta papperslösa samhälle så rattar jag ju givetvis in på nämnda hemsida.

Antingen är jag blondare än jag trodde, eller så ÄR sidan helt cp, för jag hittar inte.

Så ni mammor därute; VAR går jag in? (Eller pappor. Givetvis.)

Helvete vilket pucko jag är.

Dagens tips. Or not.

Hur man förstör en datorfri helg på 7 sekunder;

Sätt på datorn och ladda ned jobbmailen.

Hur jävla dum får man vara?

Tv-reklam och besserwissrar från Bromma

Fiskföretaget ABBA har en reklamtrailer som snurrar på 4:an just nu.

Det är en "kock" som står och pratar. Och jag hör egentligen inte vad budskapet är för varje gång stannar jag upp mitt i hans mening;

"....men ejängkligen så...bla bla bla"

Alltså.

Är jag ensam om att reta mig sönder och samman på EJÄNKLIGEN och ÅRDENGKLIT??

Hur svårt kan det vara?

Och vad är det för pucko till reklamproducent som inte HÖÖÖÖÖR?!

Talibanen och barntillverkning.

Talibanen har ibland svårt att förstå att hennes pappa inte är pappa även till tonåringen.

Och i kväll kommer hon med ett konstaterande. Och tycker att hon är osedvanligt smart, som fått bitarna att falla på plats på egen hand.

"Mamma, pappa hade ju bara ett frö i sin snopp och Peter hade också bara ett frö. Och båda fröna stoppade du i naveln, eller hur? Visst var det så mamma?"

Jag är för trött för att orka.

Så jag "mmm"-ar. Och låter det passera.

Najs. Talibanen tror alltså att naveln är nån sorts fröautomat.

Bäääd morsa, väry bäd morsa.

Jag tror jag väntar med förklaringen tills hon är 15.

Eller nåt.

Apropå visa fingret.

Jag hör till dem som tycker att det är low life people som använder sig av långfingret för att visa sin irritation, men jävlar så lätt det åker fram i trafiken så här i menstider. Fast hellre det än att jag kör över puckona.

Twittra mig hit och twittra mig dit.

Jag har alltid varit en stor fan av detvaintejagdetvasossarna.blogg.se och när Linda lade ner bloggen så blev tomrummet stort.

Men så mailade hon mig och sa att hon var på g igen. Fast med Twitter.

Jag har fullt upp med att försöka lista ut hur det där jävla Facebook fungerar, så det där med Twitter har jag låtsats att det inte finns över huvud taget.

Men eftersom jag då är ett stalker fan till Linda så gick jag in och registrerade mig. För att kunna följa henne.

Och vad händer?

Det ploppar in mail på att någon följer min Twitter. MEN JAG VET JU FÖR SJUTTON INTE HUR MAN GÖR?!

Och så måste man skriva korta saker. HUR skriver man korta saker? Jag kan ju fan inte sluta och prata.

Gaaaah.

Linda för fan, börja blogga normalt igen!!

Hur lyckas man?

Vi håller på att ta fram en egen produkt och för att hitta en billig fabrik i Kina, så har jag gått in på en speciell hemsida. Man väljer kategori, t ex "ramar" (nu handlar det om nåt helt annat) så ploppar 2900 fabriker upp i Kina som just håller på med framställande av ramar.

Nåväl. Jag skriver in min produkt och får alltså upp ett par tusen fabriker. Jag inser att jag inte kan maila en förfråga till alla, så jag väljer 15 st. Och eftersom vi är ett plutteföretag så vill jag ju endast ha några hundra exemplar av varje produkt. Till att börja med.

Av alla dessa 15 så lyckas jag helt ovetande givetvis pricka in Disneys fabrik för mjukdjur. Och de meddelar att det absolut inte har något emot att ordna 5000 av varje. Och "hur snart kan vi ha era ritningar?" Ehh, vi avvaktar nog lite här va.

Jag har varit inne på den här sidan förut. Och jag har varit mycket noga med att kryssa i att jag inte vill ha någon som helst reklam

Never the less så får jag VARJE dag, förutom all Viagra-reklam, en uppdatering om en tandborsthållare. Alltså, det latest news about toth brush holder in wood.

Och det är man ju jävligt intresserad av.

Bovar & banditer kanske.

Kriminalvården, kan det vara något? Ser att de annonserar efter ett gäng nya fångvaktare.

Eller kanske verkställa min gamla dröm om att jobba med hemlösa.

Problemet är bara att jag inte kommer kunna skilja på arbete och privatliv, så jag skulle nog ta hem dem. Och det kan ju bli lite körigt.

Kom just på att jag känner en hyfsat uppsatt chef inom just kriminalvården och jag är inte ett dugg främmande för svågerpolitik.

Jag höööör er!

Jag är osams med maken och sitter och letar bland jobbannonser, så jag har inte tid att blogga idag. Faktiskt.

Problemet är att jag inte vet vad jag vill.

Sen är man ju inte purung direkt.

Och hur lätt är det att sälja sig själv när man har en chef som är noga med att tala om att man är värdelös.

Jag får helt enkelt förlita mig på tidigare, NORMALA, arbetsgivares omdömen.

Banta sig lite och byta jobb.

Undrar om man ska passa på och byta annat också?

Jamenvisst.

Maken låtsas tycka att det är sådär kul. Eller hur! Nu kör vi!

Uppdatering: Det var riktigt kul. Och minst lika kul att titta på alla människor. Och med risk för att få en hammare i huvudet av schlagerproffset Rosa, så höll jag i hemlighet på Snälla, Snälla. För jag gillar Caroline. Och som nummer två hade jag vinnaren. Och maken? Well, han lär sitta här nästa år också. Lätt.

Måste.

Grunda sig lite.

Man börjar ju undra.

Man blir ju lite orolig så här i efterhand när man konstaterar att en diskussion om hur frisk en människa anses vara, utefter en bedömning av huruvida bajs ska flyta eller icke, förenar ett gäng kärringar på fullt allvar en fredagkväll.

Och att för övrigt samla 9 jävla galningar med högst olika karaktärer är en intressant utmaning.

Som i vårt fall alltid är en förjävla rolig sammansättning.

Och det är ju märkligt att sex- och samlevnad ALLTID är ett givet samtalsämne som ger upphov till många skrattsalvor.

Tack brudar. Ni förgyller mitt liv.

1+1=3

När den ena parten i ett förhållande går ut, och den andre är hemma med barn, så ligger det ju ganska nära till hands att tro att den som var ute, får SOVA nästa morgon.

Icke i det här hushållet.

När jag, inte alltför sent, kommer hem så ligger maken och sover i soffan. En högst normal fredagsaktivitet.

Klockan 06.00 tycker talibanen det är dags att välkomna denna lördag.

Och inte är det maken som sitter färdigduschad, med en kaffe i handen, klockan 7 en lördagmorgon.

Näpp.

Så nu vill jag inte höra mer om hur synd det är om min stackars make. Okey?!

Tjejträff

I morgon ska jag på värsta tjejträffen.

Vi är några tjejer, harkel..kärringar, som inte har träffats tillsammas på skitlänge.

Samtliga är riktiga krondårar när de sätter igång, varför jag vet att jag kommer ha duktigt med magknip från ca 16.00 och framåt i morgon.

För jag kommer att skratta ihjäl mig.

Jag har sällan sett fram emot något så mycket.

Fortsättning på matthistorien.

Talibanen har ännu ej lärt sig att ljuga särskilt bra så när jag imorse kliver ut genom dörren med mattfan under armen, så frågar hon varför. Jag kontrar med;

"Den måste till kemtvätten för du spillde ut mjölk på den igår."

"Men det var pappa! När xxx ringde på dörren, för att hon skulle gå med oss till dagis, så behövde hon inte ta av sig ytterkläderna!"

"Ja, men vad har det med dig, pappa och mjölk att göra?"

"Jag fick äta klart min frukost där."

"VA?! Vadå; fick du sitta på hallmattan och ÄTA FRUKOST?!"

"Ja, sen så kom pappa med mjölken och då råkade jag tappa ut glaset på mattan. Så det är hans fel."

"Jamen då kan väl du, SOM VET, säga till honom nästa gång, att man inte får ÄTA FRUKOST PÅ MATTAN I HALLEN!"

"Okey."

Inget undgår en husmoder. Eller var det gestapo?

Eftersom köksdörren är närmare garageuppfarten, så använder vi ytterst sällan vår entré i hallen.

I just hallen har vi en stor äkta matta.

Som av en händelse skulle jag hämta något där och råkade gå på sidan av mattan. Endast för att känna att något var fel. Den i normala fall mjuka mattan var stenhård över en halv kvadratmeter.

Och eftersom jag är rabiat när det kommer till sånt här skit så gastade jag bara rakt ut: "Vafan är det här?!!"

Maken kommer trampande och börjar stamma nåt om talibanen och MJÖLK.

Jag får ett cp-anfall och undrar hur i helvete mjölk kan hamna ända ut i hallen.

Får en värdelös förklaring om att "det ringde på dörren i morse och där var talibanens kompis och hon råkade spilla mjölken och jag torkade och torkade."

Sen tror både make och taliban att morsan inte ska märka nåt. Så det får bli en hemlis.

Eller hur.

Så i morgon åker den in på kemtvätt.

Och det kommer kosta skjortan.

Och gissa om jag bryr mig.

Sur som ättika.

Sorry ladies och gentlemen.

Idag är det stängt här.

För första gången ever, så har jag skällt ut en jävla idiot till anställd. (Jag har aldrig någonsin varit i närheten av ett sånt beteende gentemot en anställd.)

Nä förresten. Korrigering;

Jag skrek så högt på honom i telefonen att jag blev rädd för mig själv och tappade luren i golvet.

DÅ är man förbannad.

Så idag tänker jag inte blogga.

I lööööve this ViktVäktar-shit!

Jag lagar så jävla god mat.

Tänkte bara att det är bra om ni vet det.

Eller så beror det mer på att talibanen inte riktigt fattar kvaliteten på maten hon får. Eller att tonåringen jobbar. Fast kanske snarare för att jag är skitförbannad på maken. Så jag har liksom ingen att berätta det för. Att jag återigen gjorde en svingod middag.


Kvällens meny;
Paprikakryddade kycklingfiléer i ugn med en salsa av lättcreme fraiche, timjan och gorgonzolaost. På en bädd av ugnskokta, (saltade, oljade) färska rödbetor och päron i klyftor.

Till det en ruccolasallad med svingoda miniplommontomater och hallonbalsamico-vinäger.

Sa jag att det är en viktväktarmiddag?

Bäst att vara ute i tid.

Talibanen skall sova hos en kompis på lördag.

Vid ytterdörren står nu en färdigpackad resväska (!).

"Så att jag är redo mamma."

Kattmat

Jag är med i Viktväktarna.

Ny i gemet liksom.

Så då blir det mat därefter också.

Bland annat hemmagjord pizza med räkor och tonfisk.

Talibanen blir helt förskräckt när hon får höra att det är tonfisk i pizzan.

"Men MAMMA! Det är ju KATTMAT!!"

Jag försöker förklara att det FAKTISKT är människomat, som katter uppskattar, men hon köpte inte det.

Hon var helt jävla förfärad över att jag försökt lura på henne djurkäk.

Låt mig vara.

Plötsligt inser jag varför jag är så satans stressad och på dåligt humör när jag vaknar.

Jag har drömt en sanslös historia där jag även tydligt summerade ned allt i ett kommande blogginlägg.

Nåt om att några snorungar (läs: tonårskillar) backade på mig. Jag satt i en riktig sunkbil och på något sätt var jag ute i tjänsten som lapplisa. Jag vägrade att flytta på mig och killarna kom således ingenstans. Jag ringde polisen och telefonjäveln glappade hela tiden. Jag talar om för polisen vad som hänt och att dessa ungdomar förmodligen är ute efter mina eftertraktade biljetter till Melodifestivalen. SOS-kvinnan börjar garva och jag lackar ur och undrar hur fan hon kan skratta när jag kämpar för mitt liv och skicka en bilfan för helvete.

På nåt sätt hamnar killarna i min sunkiga parkeringsLise-bil och till slut kör jag dem själv till polisstationen. De följer med in under mitt tvång. Öhh?

Vi sitter och väntar på vår tur på stationen och jag tänker att det här, det här blir ett smaskigt inlägg i bloggen. Snart ber killarna om lov för att gå ut och röka. Konstapeln i luckan nickar och säger okey. Killarna går ut genom dörren, givetvis för att aldrig mer komma tillbaka.

Jag får ett jävla tokspel och undrar hur lagens arm jobbar; låter två oidentifierade brottslingar gå rakt ut genom dörren.

Jag skriker så mycket att jag plötsligt vaknar.

Och är skitförbannad.

Alltså.

Kan jag inte bara få SOVA!!

Noll koll

Nyduschad, klar och vardagsstressad 07.10.

Maken upplyser mig om att det är lördag, och inget annat.

Bra.

Pucko.

En överlistad mamma.

Talibanen har en tendens att göra olika installationer runt om här i huset. Det kan vara vad som helst; äpplen som ligger i ett visst mönster, alla skor i hallen uppradade på nåt konstigt sätt. Och så vidare. Och man får absolut inte röra. På flera veckor ibland.

Härom veckan köpte jag bokstavskex. Hon var inte särskilt intresserad av att äta dem, utan det var snarare roligare att bilda ord med dem. Närmare bestämt namn på så många personer som möjligt.

Hon har en liten ministol. På "sittdynan" på stolen radade hon upp alla namnen. Efter några dagar sa jag till henne att hon nog faktiskt får lov att städa bort det där. Dessutom envisas hon med att stolfan ska stå på ett speciellt ställe.

Jag tänker: "kreativt barn, inte hämma, vara god mor, alldeles för många nej i onödan". Och bla bla bla.

Imorse skulle städerskorna komma. Och jag hade ruttnat. Så i ottan tar jag alla bokstäver och slänger dem i soporna.

Nu har jag varit hemma i några timmar.

Upptäcker för en stund sen att stolfan står på sitt "vanliga" installationsställe.

MED alla kexbokstäver.

Hon ser att jag upptäcker dem och går direkt i försvarsställning;

"Mamma, nu får du FAKTISKT be mig om ursäkt, jag fick plocka upp bokstäverna ur SOPORNA mamma!! De var alldeles ÄCKLIGA och BLÖTA!"

Gaaaah.

Ikväll drar jag ut till soptunnan med dom.

Min make och Melodifestivalen

Av uppenbara skäl så är kombinationen Melodifestival och videobutiksägare omöjlig.

Men om jag ska vara riktigt ärlig så gömmer det sig nog en liten schlagerbög i min man. Innerst inne.

Jag är lite irro på mannen just nu. Eller rättare sagt på min chef. Som för tillfället är en jävla idiot.

Och igår uppenbarade sig en möjlighet till att förena nytta-nöje och arbetstagarhämnd;

Jag tänker överraska honom med biljetter till finalen i Globen.

Och vari ligger då hämnden i detta?

Well, det ska bli jävligt kul att höra honom förklara sig för kollegorna i branschen!

Vilka jävla tomtar!

Vi har ju en inredningsbutik i ett nybyggt/ombyggt köpcentrum.

Och så här i efterhand måste vi villigt erkänna att vi skulle ha tackat nej när centrumledningen ringde oss och frågade om vi inte kunde öppna vårt koncept hos dem.

Big mistake.

För det här jävla centrumet suger purjo. Många faktorer har spelat in, inte minst lågkonjukturen, men främsta orsaken är nog det utlovade kundunderlaget.

Många samtal har det varit. Vi vill dra, men centrumet vill att vi är kvar.

Nåväl.

Nu tillhör vi de ytterst få lyckligt lottade som kan livnära oss på annat i väntan på bättre tider, men många småföretagare har gått omkull i detta centrum. Man kan säga att butikerna "dör som flugor."

En gång öppnade vår anställde butiken 20 min för sent pga tunnelbanekrångel. Detta resulterade i en straff-faktura på flera tusen kronor.

Ja, ni hör.

Alla är skitförbannade på centrumledningen.

Igår får vi en inbjudan. Ledningen vill ordna en personalfest för alla i centrumet.

Och det är ju trevligt kan man tycka.

Sen noterar jag att på denna "fest" skall vi informeras om nyheter och marknadsplanen för 2009.

Well, det tar ju inte så lång tid så det kan man väl suga i sig.

Men sen kommer jag till sista raden där det står att man måste BETALA.

Det är då man konstaterar att de verkligen ÄR idioter.

Talibanen och fettfrågor.

Talibanen undrar varför jag plötsligt äter sallad.

It hasn't hänt before.

Och eftersom jag är emot all form av bantningsdiskussioner i barns närhet, så blir det en smal lina att gå på när jag förklarar.

Jag säger att jag måste lära mig att äta rätt. Att kroppen blir såååå glad om jag äter mer grönt. Att det inte är bra med fett.

Och där klampar jag i klaveret.

Jag inser det och försöker genast styra upp situationen med att säga att det finns bra fett och dåligt fett. Att det är bra att hon äter bra fett. Och jag med för den delen. Men att jag behöver lite fettpaus just nu, för att kroppen ska vänja sig vid "alla goda smaskiga grönsaker som finns".

Och jag känner att helgonglorian snurrar i 180. För I hate grönsaker.

Kliver ur duschen i morse. Talibanen stirrar på min kropp. Och kör in ett finger i min mage. Hon är tyst.

I 20 sekunder.

"Oj mamma, du har VERKLIGEN ätit för mycket fett!"

McDonalds i bantartider.

Idag var det hardcore start med Viktväktarna.

Och det börjar ju jävligt bra.

Maken meddelar igår kväll att han ikväll har styrelsemöte här hemma. Vilket han glömt totalt. Detta innebär en hastig och olustig tripp ned till McDonalds för mig och talibanen.

På min första viktväktardag.

Och för första gången, ever, så äter jag en sallad där.

Men hur mycket jag en anstränger mig så kan jag inte förlika mig med att det inte bara är kaniner som äter salladsblad.

Det smakar skit.

Och detta är den första dagen av 365 dagar.

My Gaaad, vilken träningsvärk!

Jag

kan

inte

gå!

Hur man skaffar sig en hjärtinfarkt en söndagmorgon.

Klockan 07.58 står Christina utanför mitt köksfönster. Ute på ett mission.

Jag promenerar inte. För jag har bil.

Christina promenerar.

Och har bestämt sig för att förbarma sig över det lilla förortsfettot till vän.

Inför varje uppförsbacke är jag redo att lägga mig ned och dö. Jag är fullständigt övertygad om att en hjärtinfarkt är i antågande. Men hon släpar mig.

Och den lilla taniga spetan säger dessutom att hon är fullt beredd att bära mig runt. För runt ska jag. Har hon bestämt.

1 timme och 15 minuter senare är vi hemma vid huset igen, och hon är plötsligt borta.

Och jag fattar ingenting. Vad hände? Det enda spåren efter denna livsfarliga upplevelse är svetten och det fullkomligt rödflammiga fejset.

Det tog 20 minuter innan hjärtat lugnade ned sig.

Och jag är stentrött. Och förstår inte. Man ska ju bli pigg av promenader.

Har jag hört.

Maken upplyser mig då om att jag måste inse vilken enorm chock kroppen just utsatts för;

MOTION.

Maken ruttnar på mig

Jag sitter med datorn i knät och gör nåt.

Samtidigt som jag har Melodifestivalen på.

Maken lägger talibanen, och tjuvkikar i sovrummet tills hon har somnat.

Jag är mitt inne i det jag gör så det tar en stund innan jag inser att jag nynnar till "förbjudna" låtar.

Maken kommer ner och stönar satan över musikutbudet.

"Amen för helvete, vad ÄÄÄÄR det för musik?! Ta Susanne Alfvengren, vafan gör hon där?!! Och THORLEIFS, vad är det frågan om?!!"

Jag harklar mig.

Och erkänner att jag nog kanske nynnade lite där.

Alltså, kanske yttepytte lite.

"NU FÅR DU FAN GE DIG! Ska jag skicka in en anmälan till PRO, eller?!"

Herregud.

Jag måste nog se över mitt liv lite.

Från Christina på Tara

Christina tycker att jag ska ägna mig åt lite andra saker än att gnälla på min snåle make.

Så då gör jag väl det då´ra.

Till vem som helst: varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn. Osså inget ljug eller hittepå. Varsågod och kopiera;

1. Vad heter du? MONA

2. Ett ord på fyra bokstäver: MAKE

3. Flicknamn: MAGDALENA

4. Pojknamn: MARTIN

5. Yrke: MÖBELSNICKARE

6. Färg: MOROTSRÖD

7. Klädesplagg: MAMELUCKER

8. Mat: MOZZARELLASALLAD

9. Sak i badrummet: MÅNGA HANDDUKAR...

10. Plats/stad: MONACO

11. En orsak till att vara sen: MENSJÄVLAVÄRK

12. Något man inte skriker: MISSFOSTER!

13. Film: MIDNIGHT EXPRESS

14. Något man dricker: MJÖLK

15. Band: MANDO DIAO (ny blir tonåringen impad...för jag har noll koll på musik..)

16. Djur: MUS

17. Gatunamn: MORÄNVÄGEN

18. Bil: MERCEDES

19. Sång: MAMMA MIA

20. Aktivitet med mer än en deltagare: MARATHON

Dumsnål bonnläpp

Min man kommer från landet.

Inget ont i det.

Eller, landet var väl faktiskt att ta i.

Han kommer från en håla. Vi pratar ärkehåla med typ 100 hushåll. Där man åkte in till den stora byn på äventyr. Alltså till den stoooora byhålan där hela 1600 pers bor.

Ja ni hajar.

Så jag gissar att man fick snåla in på ett och annat. För att det var långt till förnödenheter, om så behövdes.

Det där har satt konstiga spår.

Härom dagen kom elräkningen. Han fick lätt andnöd. Den var på dryga 5000 riksdaler. Liksom förra månaden. Och månaden dessförinnan.

I går upptäcker jag att vår enda källa för att torka handdukarna i badrummet var avstängd.

Alltså handdukstorken.

Först trodde jag någon råkat stänga av av misstag.

Tills jag plötsligt kom att tänka på maken.

Givetvis.

Han tror på full jävla allvar att han kommer sänka vår elförbrukning anmärkningsvärt om han stänger av handdukstorken.

Vi snackar om samme man som skulle kunna köpa en jävla penna för 2500 kr.

Utan att blinka en sekund.

Jag blir så trött.

Fredagkväll i fiiina förorten.

Status på make fredag kväll;

På divanen i ena hörnet av vardagsrummet.

Sovandes.

Klockan är 18.55

Grattis kära hustrun.

Du måste verkligen ha tappat all dragningskraft!

I valet och kvalet.

Jag har stark beslutsångest.

Jag vill starta en ny blogg.

A little more aaaaanonym.

Och göra mig av med lite luggage, so to speak.

Fast jag har ju så kul här.

Men så mycket annat att skriva om.

What to do, what to do....?!

Funderar lite till.

Kändisskvaller.

Imorse hade vi ett möte med alla våra butikschefer.

När vi ramlar in på caféet, där vi skulle vara, så sitter två kända personer och håller varandra i handen.

Samtliga av oss smålog och nickade bekräftande till varandra.

Själv tänkte jag komma med en bekräftelse på "scoopet" här på bloggen.

Så när jag nu kommer tillbaka till kontoret för att ratta in här och skriva lite, så hamnar jag först på Aftonbladets hemsida.

Niclas Wahlgren bekräftar sitt förhållande till Laila Bagge.

Jag skulle suga purjo som skvallerreporter.

Knivskarp, fisig taliban.

Talibanen är en vandrande fismaskin. (Rakt nedstigande led från sin far.)

Vi pratar REJÄLA manliga väry-lukta-illa-fisar.

8 gånger om dagen.

Förvisso än väluppfostrad taliban för varje prutt eftergås av ett "Ursäkta mig."

Sen några veckor tillbaka har jag fått nog av fiseriet.

Jag försöker därför intala henne ett nytt mantra;

Fina Flickor Fiser Inte.

Det går sådär.

Varje gång hon fiser, så upprepar jag mantrat. Och tillägger: du får gå in på toa, eller in i ett annat rum.

Inget hjälper.

Läser godnattsaga ikväll.

Fis, prutt och två "Ursäkta mig."

Jag får nog.

-"Allvarligt, FINA FLICKOR FISER INTE!"

Min taliban är 5 år. Och snabb som en reptil.

-"FINA FLICKOR BLIR INTE ARGA PÅ SINA BARN!!"

Häpp.

Ulrica, my hero!

Knappt 24 timmar har gått och jag har klivit ur min komattack!

Tillbringade hela kvällen igår med att surfa runt på nätet och leta info om en sån där magsäcksoperation. (Och undrade varför det inte gick att komma i kontakt med DrAnnika, därborta i England!)

Nåväl.

Man kan säga att Ulrica räddade mig från att avsluta detta jordeliv.

För hon berättade hur det VERKLIGEN ska gå till när man väger sig.

Girlfriends; titta och lär!



Fy fan vad beröm jag kommer få vid nästa invägning!

Adjö!

Nyss hemkommen från invägningen på ViktVäktarna.

Nu ska jag gå och ta livet av mig.

Ajöss.

Har inte tid!

Sorry.

Har inte tid att blogga just nu.

Har fullt upp med att trycka i mig all skit som stavas onyttigt.

Klockan 16.30 är det invägning.

Sen startar kampen om 25 kilo. (Ja, jag sa ju att jag ska bli snygg igen, och då är det lika bra att ta i!)

Måste gå,

det ligger choklad i köket här på jobbet....

Nu så. My new life.

Okey.

Jag ger upp.

Det är femton år sen.

Eller nåt.

I morgon 16.30 väger jag in mig hos ViktVäktarna på Kungsholmen.

Satan i gatan vad snygg jag ska bli.

Maken kommer att bli in löööv igen.

Och jag kommer att börja vilja umgås med folk...igen.

It's a win win situation helt enkelt.

Och nej.

Det här ska inte bli nån tråkig jävla bantarblogg.

Du som brukar titta på SVT.

SVT har börjat med någon slags återblick emellan programmen. Ni vet; snabba klipp med diverse tv-hallåor genom åren och korta klipp på olika paus-klockor som alltid visades mellan programmen förr i tiden.

Första gången jag noterade detta så satt jag som en jävla loser och log igenkännande, och en miljon barndomsminnen poppade upp.

Och det var en hel massa;

"Amengud, kommer du ihåg den där klockan, och den där?! Och minns du henne?! ....Och honom?!""

Sen hejdade jag mig.

Att jag känner igen SAMTLIGA klockor och SAMTLIGA tv-hallåor kan bara betyda en sak.

Och jag tänker inte ens skriva ut orden här.

Ett stolt modershjärta

Vaknar av att jag hör någon hoppa ned på golvet. Sen hör jag springande steg och något som släpas.

Sen blir det lite stök, bök och ett blip-blip-blip-ljud från den digitala displayen på tvättmaskinen.

Jag hör en lådsmäll, och sen vattenkranen som sätts på.

Springade steg tillbaka in i rummet. Garderobsdörr öppnas. Tyst en stund. Sen kommer elefanthjorden i form av två små fötter inspringandes på vårt knakande trägolv.

Någon lyfter på täcket och viskar HÖGT;

"Maaaaaamma, jag tog av täcket och pyjamasen och la det i badkaret, och sen tog jag påslakanet och lakanet och la det i tvättmaskinen och satte på 60 grader och sen tog jag en tvättlapp och så tvättade jag rumpan och snippan och titta vad fin klänning jag har mamma!"

Talibanen 5 år.

Skulle inte tro att jag behöver oroa mig nämnvärt för hennes framtida självständighet.

En rak höger.

I morse vaknade jag 05.14 och var svinförbannad.

Värsta mardrömmen.

Jag drömmer att jag ska åka tunnelbana, vilket senast skedde på typ 90-talet. Eller nåt.

Tåget står inne på perrongen och jag går fram till luckan. Spärrvakten säger "387 kr tack".

Jag tänker att, "vafan vad dyrt det har blivit." Spärrvakten noterar mitt höjda ögonbryn och tillar: "Ja, men remsan kommer ju att räcka länge."

Sen hör jag hur tågföraren därborta startar (!) tåget och jag får svinbråttom. Jag räcker över pengarna och spärrvakten tar emot dem. Och drar igen luckan.

Jag står som ett fån och undrar när han tänker ge mig remsan. Han lutar sig bakåt, sätter sig med armarna i kors och rycker på axlarna genom rutan.

"AMEN FÖR HELVETE, FÅR JAG TILLBAKA PENGARNA!" Skriker jag.

Det kommer mer människor. Tågföraren varvar motorn (!) och jag är nu helt jävla vansinning.

Han ropar genom rutan: "Du har inga bevis!"

Jag får ett jävla tokspel och försöker sparka sönder spärrkuren (heter det så?!) men han sitter därinne kolugn och stirrar roat på mig.

Samtidigt ser jag att tåget går. Jag backar och tar sats för att kasta mig mot spärrvaktens dörr. Precis innan jag når fram så vaknar jag.

Jag var så in i helskotta förbannad att jag inte kunde somna om. Det tog gott och väl en timme innan ilskan var helt borta.

Jaha.

Och vad kan man säga om det här då?

I'm a fucking nut case. Eller stavas det nutcase? What the hell....

Ut på äventyr.

I morgon ska jag till Nyköping med maken.

Tror det vankas nyförvärv av ett inredningsföretag.

För han har varit osedvanligt snäll den senaste tiden.

Och jag har inte lyssnat så noga.

Frågan är om han har glömt vår gamla deal;

Ett förvärv = en ny måste-ha-väska från Louis Vuitton.

Fast det är klart.

Han börjar bli gammal.

Han lär åberopa alzeimer.

Så det är ju tur att han har en ungdomlig fru med väry gott minne.

I de finare kvarteren.

Det finns en enda nackdel med att vi flyttat vårt huvudkontor hem till Äppelviken i Bromma; det finns noll lunchrestauranger i närheten. I alla fall inga goda.

Så det är hemlagad lunch every day.

Och det är ju bra. Man spar ju en del stålingar. Kan man säga.

Idag spenderar jag halva dagen på Östermalm. Kollegorna och jag bestämmer oss för att lyxa till det med en restauranglunch.

Vi flyttade den 1 november förra året.

Så visserligen har knappa 4 månader passerat, men inte fan kommer jag ihåg att en sketen lunch kostade 220 pix!

220 jävla kronor.

Och jag drack vanligt kranvatten.

Eller så ÄR det så dyrt på just fiiina Östermalm.

Näpp.

Det blir fortsatta lunchlådor för min del.

Men.

Det var ju faktiskt ganska gott. Eller ja, det var inihelvete gott.

Det perfekta förhållandet.

Jag gillar att vara ensam.

Och jag gillar att vara gift.

Kombinationen i mitt fall är synnerligen opassande eftersom vi dessutom arbetar ihop.

Jag är aldrig ensam.

Till råga på allt så är vi sällan överens om en hel del. T ex inredning.

Så nu har jag kommit på hur vi ska göra när vi blir rika.

Vi köper två radhus. Vägg-i-vägg.

Han i ena, och jag i andra.

Han får ha det som han vill.

Och jag som jag vill.

Och så ses man när det passar.

På fullt allvar.

Nåt så smart.

Veckans Do Not-Tips;

Utmana aldrig ödet med att efter tre kaffefria dagar, kombinerat med kraftig maginfluensa, intaga en mugg kaffe på jobbet.

Såvida du inte har jävligt nära till toa.

Det var tamejfan gränsfall för min del.

Utskiten

Maj Gaaad.

Talk about årets värsta maginfluensa.

Och snacka om att man fick igen för att man hånat pip-Larsson till make.

Jag har spytt mer än vad jag gjort de senaste 15 åren.

Jävlar så sjuk jag har varit.

Men nu är det business as usual igen!

Vänner

För 10 min sen så ringer det på dörren och innan jag hinner resa mig så hör jag någon rusa in och gasta "HALLÅÅÅÅ!"

Käraste vännen Christina på Tara kommer inrusande med varsin Alla-Hjärtans-Dag-present till mig och talibanen.

Sen rusade hon iväg igen. "Är på Alla-Hjärtans-Dag-turné serru!"

Vilken idé;

att åka runt till sina käraste vänner och dela ut presenter.

Tänk så lite det behövs för att göra någon annan glad.

Tack bäjbi! Nu är jag glad igen.

Gammelgädda.

Jag har fullkomligt snöat in på inredningsbloggar. I synnerhet www.styleroom.se. Jag dammsuger varenda bild.

Alldeles nyss råkar jag på en bild på en byrå. På byrån står ett inramat foto. Insändaren skriver något i stil med:

"Gammalt foto på min mor & jag. Älskar hennes glasögon på det här kortet, stora & härliga!"

Och jag sätter morgonkaffet i halsen. Inte för att jag känner människan. Snarare för att glasögonen i stort sett är identiska med vad jag själv bar på den tiden.

Och jag inser att jag faktiskt inte är 25 år. Jag bor i en medelålderskropp, men hjärnan hänger inte riktigt med.

Och insikten om att man vid 43 års ålder faktiskt kan ha en 18-25-årig dotter, som skickar in sina inredningsbilder till nån jädra sajt, är en fullständig chock så här en stilla lördagmorgon.

Jag går fan och lägger mig igen.

Man är ju skruvad som få.

Jag tog mig en funderare på hur jag fungerar egentligen.

Och undrar om jag lider av någon bokstavskombination (no offence), eller något annat allvarligt.

Jag har inga som helst problem att läsa lusen av någon och be någon fara så jävla långt åt helvete det går. Om det är nödvändigt.

Men om jag råkar göra ett felköp, så skulle jag aldrig i livet gå och lämna tillbaka varan. För jag är asfeg.

En gång var vi i New York och jag hittade ett par döläckra Yves Saint Laurent-pumps. Schwaindyra. Men jag bara måste.

Och vi hade promenerat hela dagen.

Promenad i timmar = svullna fötter.

Promenad i timmar = tydligen svullen i huvudet, för jag tänker med den nedre regionen.

Nästa morgon när fötterna var normala, så konstaterar jag att de är en storlek för stora. Självklart.

Men jag vägrade att gå tillbaka med dem. Pinsamt. Maken undrade om jag hade hål i huvudet, för "självklart är det väl bara att gå tillbaka och byta storlek!"

Men jag tordes inte.

Så maken fick göra det. Och stå där och känna sig som en transa.

7 år senare ligger de fortfarande oanvända i garderoben.

Men snygga är dom.

Ombytta roller.

Jag och maken jobbar ihop.

Alla vet att maken är en idiot mellan varven. Han är liksom the bad guy, och jag är då the good guy.

Så har det alltid varit.

Idag hade vi ett möte med en person.

Jag kan, liksom alla normala människor, bli förbannad. På ett hälsosamt sätt.

Maken tvingade med mig på detta möte. Jag förvarnade honom och sa att jag inte skulle stå för mina eventuella handlingar.

Mycket riktigt.

Jag höll mig i 14 minuter. Sen exploderade jag;

Jag var SEKUNDER ifrån att lägga mig raklång över cafébordet och sticka latte-skeden rakt in i ögat på honom. Och då skojar jag inte. Jag till och med talade om för honom att jag ansåg honom vara ett jävla arsel och att det måste vara nåt allvarligt jävla fel i huvudet på honom. Jag var så upprörd att jag hyperventilerade och stammade.

Snubben satt som en våt jävla fläck på andra sidan bordet och var övertygad om att han skulle få spö av en fet 43-årig kärring mitt i Stockholms största köpcentrum.

Maken satt helt tyst och stirrade i bordet. Högröd i ansiktet.

Efteråt var han helt chockad. Jag har ALDRIG betett mig på det sättet.

Menstruation och möte med en fullblodsidiot är sällan en bra kombination.

(Förlåt Lindis, kunde inte svara, och jag har fortfarande inte lugnat ned mig så jag är inget bra sällskap ikväll!)

Spyfärdig

Maken informerar mig för någon vecka sedan om att nästa styrelsemöte (föräldrakooperativet) skall hållas hemma hos oss som ikväll.

Och så tillägger han: "vore finfint om du fixar 5 semlor också."

Och som den utomordentligt lydiga hustru jag är, så ordnar jag det.

Givetvis.

Det som stör mig dock är att vi övriga i familjen måste äta ute ikväll. Och i ett svagt ögonblick säger jag ja till talibanens förslag om McDonalds.

Jag är tillräckligt fet och ska egentligen hålla mig därifrån. Och nej, jag tycker deras sallader smakar skit.

Så idag slutar jag tidigt för att hinna hem och städa satan. Fixar bauta-semlor på vägen. Hämtar talibanen.

Och när vi kommer hem för att hämta tonåringen så ringer maken. Nån är sjuk så mötet är inställt.

Men eftersom ett löfte är ett löfte, så var det bara att pallra sig iväg till McDonalds.

Och eftersom varken taliban eller tonåring gillar semlor, så sitter jag här nu med FEM bauta-semlor.

Med god vilja får maken i sig två när han kommer hem.

Jag har i detta nu tryckt i mig två och en halv semmeljävel.

Och känner att en släng av bullimi inte skulle skada.

En kvart-14 dagar sådär...

Sko-galen taliban

Det ligger i generna.

Det bara måste göra det.

Och fan ta den som ens petar på dem.

(Klicka på bilden)

Teknikproffset.

Installerar min skrivare Canon Pro9000 på min nya dator.

Hämtar drivrutiner på nån internationell sajt.

Är lite fööör snabb på tangenterna när jag ska välja språk, och hinner trycka OK.

Om jag nu bara kan klura ut vad allt heter på japanska så ska nog det här bli bra.

Hur jävla korkad får man vara!

Facebook. What the fuck!

Alltså.

Jag förstår ingenting av den där jävla skitsidan. Jag blir bara stressad av alla pookningar, eller vad de nu heter.

Och konstiga människor vill bli vänner. Människor jag inte har en aning om. Och nu när jag gick in och skulle ignorera en massa skit, så råkade jag trycka okey på en vänförfrågan.

Som jag aldrig någonsin hört talas om. Och får genast ett tack, för att jag accepterade. Jag går in på hennes sida för att få en eventuell ledtråd till hur vi känner varandra. Bara för att konstatera att hon verkar ha någon form av sociala problem för hon har alla möjliga kändisar i sitt stall av vänner. En sån där som stalkar allt och alla.

Jag vet inte vad jag styrde med när jag lade upp mig där från början. Måste ha fallit för grupptrycket tror jag.

Och inte går det att deleta skitsidan heller.

Satan var irriterad jag blir. Jag vill ha bort fanskapet.

Jamen TACK för alla kommentarer.

Man kan ju tro att en make som läser föregående inlägg kanske är lite ödmjuk och rannsakar sig själv en smula.

Icke min man.

Sur som ättika.

Och när maten är uppäten så reser man sig från bordet, ställer tallriken på diskbänken och går in till arbetsrummet.

Jag höjer mitt ögonbryn ända upp till hårfästet. Och slänger ur mig: "..så du bara går?!!"

Maken kommer tillbaka och är nu ytterst irriterad.

"Jag drar ju faktiskt mitt strå till stacken, på dig låter det som om jag inte gör ett skit!"

På jobbet; ja, mycket/mest

Hemma; icke det minsta.

Och återigen förvånas jag över hans matematiska oförmåga, som när det kommer till bissniss är oklanderlig.

"Men du, jag drar ju mitt strå till stacken på jobbet OCH tar hand om hela hemmet."

Han tycker på fullt allvar att jag är ute och hojar. För hans enorma arbetsbörda är way more värd än den tid jag lägger ned på arbete, oavsett var jag befinner mig.

Så han säger:"Jamen ansök om skilsmässa då!"

En timme senare kommer den klassiska cp-frågan:

"Ska du ha mens, eller?"

Och jag känner för första gången på 10 år att om jag skulle bli singel så är det fan inte hela världen.

Don't press your luck baby. Och med tanke på storleken på den här kossan, så är det inte svårt att föreställa sig hur saknad hon kommer att bli. Trust me.

Så. Nu ska jag inte tjafsa mer om det här för er.

Och ja.

Jag ska ha mens.

Please, kan någon tycka synd om mig?! Lite.

Gissa vem i familjen som har maginfluensa?

Nä, talibanus friskus mår okey, dock magont men glad.

Och inte är det tonåringen.

Så det finns ju inte så många att gissa på då´ra.

It's a fucking nightmare.

Jag må vara världens mest okänsliga fru, men det GÅR INTE att vara en förstående fru.

Inte nog med att måndagar är veckans absolut värsta arbetsdag för oss (av olika anledningar), jag måste dessutom göra hans jobb de gånger sjukdomar råka infalla på just en måndag.

Och när jag har jobbat klart och är slut som artist, så ska jag hem och jobba: det ska städas undan, eftersom talibanus någorlunda-friskus alltid tillåts härja runt fritt (oavsett om make är sjuk eller sitter hemma och jobbar), tvättmaskiner ska tömmas och fyllas på, sängvätarsäng skall bäddas, all disk ska plockas in i maskinen eftersom man inte orkar böja sig ned och ställa in den. Och så skall det lagas mat. I tid.

Så när jag ikväll sätter ned min feta rumpa för att intaga middag så är jag på lagom bra humör. Maken sitter intill och ställer sin alltid-samma-jävla-idiotiska-fråga; "jag förstår inte, det bara smällde till, jag fattar inte varför det gör så ont."

Och jag svarar, som ALLTID; "det är väl inte så konstigt, du har fått MAGINFLUENSA! Då gööööör det ont. Då mååååår man illa.

Hur svårt kan det vara?

Och eftersom han känner mig så väl, så känner han radiovågorna av mitt excellenta humör. Och frågar;

"Gick det bra idag?"

"Ja, självklart. Men jag är trött, och så får jag ju jobba dubbelt, och sen komma hem och ta hand om allt annat."

Och då blir han irro.

Och svarar:"Ja, men jag jobbar ju till åtta varje kväll."

"Det gör väl jag med!" Kontrar jag. Och känner att det börjar brinna i peruken.

Han sväljer betet och säger:

"Vadå, du sitter ju i soffan." (Vilket jag alltid gör från klockan 20.00 då jag kommit ned från nattningen.)

Och just precis då så får jag en överväldigande känsla av att vilja trycka upp mattallriken i ansiktet på honom, och endast det sunda förnuftet, och det faktum att talibanen sitter intill, stoppar mig.

Och jag sväljer.

Och känner att mellan kärlek och hat så är linjen JÄVLIGT tunn ibland.

I synnerhet om man inte haft tid att äta lunch.

Och jag orkar inte ens försöka förklara att jag visst sitter i soffan; när jag väntar på att potatisen ska puttra klart. Eller att lasagnen ska bli färdig. Och då sitter jag med datorn i knät. Och surfar. Och svarar på jobbmail. Och visst sitter jag i soffan efter maten och gör samma sak. Tills barnprogrammet tagit slut och det är sängdags för unga fröken.

För av någon outgrundlig anledning så FÖRSTÅR inte min man, som i alla andra avseenden är mycket intelligent, hur Aktiebolag Det Egna Hemmet fungerar. För han är inte styrelseordförande. Ej heller ledamot. Han är inte ens en sketen suppleant.

Han kommer hem och får allt serverat. Det jag kräver är att han tar undan sin mattallrik. Och kaffekopp. Och gärna torkar sig själv när han går på toa.

That's it.

Det är väl för fan inte för mycket begärt?!

Märks det att jag just nu är skitförbannad och förmodligen borde hålla mig långt borta från min blogg?!

Fotnot 3 timmare senare: Nämen. Nu var jag orättvis. Han är ju trots allt Sopchef. Dvs han är ansvarig för att knyta ihop den fulla soppåsen, och stoppa i en ny.

Dumma mig. Glömde ju det.

JAG och Melodifestivalen.

Det är ett skämt va?

Alltså kadavret de har som programledare.

Visst är det bara repetition och att själva festivalen börjar nästa lördag?

Please, säg att det är så!!

För SVT och Herr Björkman kan inte mena allvar med den där hysterikan.

Nu ruttnar till och med jag.

SEX veckor.

SEX veckor.

SEX jävla veckor.

För jag vill ju se artisterna!

Min man och Melodifestivalen.

För oss som bl a livnär oss på filmbranschen i form av videobutiker, så är de närmaste veckorna katastrof. Detta då filmuthyrningen sjunker märkbart. Just vi är lyckligt lottade då vi råkar ha fler än en butik.

Never the less så har maken utvecklat ett hat utan dess like gentemot denna nationalunderhållning.

Men han är en nyfiken jävel.

Så nu ligger han på divanen i ena hörnet av tv-rummet, och låtsas läsa en bok.

Och mellan varven hör jag honom muttra.

"Det är verkligen dåligt." "Amen hur fan ser hon ut!" "Jamen du hör, dom kan ju inte sjunga!"

Och det här ska jag stå ut med i SEX jävla veckor.

Inte ens den sinnesjukt snygga Emilia får honom på bättre humör.

"Hon har för stor näsa."

Och det är först då jag fattar exakt hur irro han är på denna tävling, eftersom vi pratar om en man som är gift med den största näsan i Bromma....

En normal fredagkväll på fina gatan i Bromma.

Klockan är 19.30

Tonåring på kammaren med pojkvän.

Taliban sover.

Make.

Make sover.

För det är ju fredagkväll.

Hustru har allvarliga funderingar kring att bryta det veckogamla löftet om att inte äta NÅGOT annat onyttigt än popcorn.

Jag lär ju knappast bli avslöjad.

Å andra sidan så kanske jag ska koncentrera mig på det hyfsat ofarliga micropopcorn-påsarna.

För, av rädsla för att få ett chocklad/chips/ostbåge-återfall, så tog jag nämligen hem några stycken idag.

Närmare bestämt 49 påsar.

Ja.

Utifall att.

Som ett brev på posten.

Maken och jag har denna dag planerad; vi skall tömma en av våra butiker, fördela varor på resterande och åka runt.

Men morgonen börjar med att vi lämnar vår ena bil på service. Så det blir till att samåka. Och det gör ju inget eftersom vi ändå skulle spendera dagen tillsammans.

Om det inte vore för att dagis ringer 10.30 och meddelar att talibanen nu har egna planer för helgen.

Maginfluensa.

Tack. Bra, då vet jag.

Ny bransch.

Talibanen är en sängvätare.

Av stora mått.

Men i Sverige får man ingen hjälp förrän barnet fyllt 6 år.

Såvida man inte råkar få tag i en bra barnläkare (tack Mallan!).

Redan i somras var vi på väg till honom, men talibanen ville vänta.

Tills härom dagen.

Och när jag kommer hem från Apoteket med den medicin, som förhoppningsvis skall hjälpa henne, så konstaterar jag att jag är i helt fel jävla bransch.

Medicinen är subventionerad.

Trots det så kostar den 1100 kr.

Och då är det inte ens säkert att den hjälper.

Fuck inrednings- och filmbranschen, jag skolar om mig till medicinman.