Icke så kompatibla

Jag är en morgonmänniska.

Maken tvingas vara det ibland då talibanen jagar upp honom för en "mysmorgon".

Jag är en doer. Jag är snabb.

Maken är ingen doer. Och är jävligt seg.

Jag vill att saker och ting ska hända. Typ NU.

Maken vill ta det lugnt. Som en jävla Ferdinand.

Jag kan mycket väl göra saker på egen hand, men då skulle vi aldrig ses.

Denna morgon går han och talibanen upp kl 7.

Jag låter dem vara ifred och njuter av en timmes tv-tittande i sängen. Sen gör jag mig i ordning och går ned.

8.10.

Maken gillar att ligga i soffan och läsa bok. Med talibanen på magen, tittandes på film.

9.00 börjar det klia i mina fötter.

"Mehh, klockan är ju bara 9!" Säger maken.

9.40 äter jag frukost.

10.00 är jag klar.

Make läser morgontidning.

Eller; morgontidningAR

Jag gör inköpslista för storhandling.

Make frågar vad jag vill göra idag.

"Storhandla och sätta upp ekhyllorna i ditt arbetsrum." Säger jag.

"Mer då?" säger maken.

"Det räcker väl." säger jag. Och det gör det. För honom. Själv kan jag vara igång hela dagen. Men maken gillar att vila. När han uträttar saker i hemmet så görs det i 2-timmars intervaller. Annars blir han för trött.

Och jag trampar. Och pustar. För jag kräks på att sitta i en hörna och inte göra någonting.

Make tar en kopp kaffe efter frukosten. Lägger sig på divanen. Och läser lite till.

Och jag vet vad som sen sker;

Dryga 4 (!) timmar efter att han har gått upp så lägger han ifrån sig tidningarna. Suckar ljudligt och säger; "jag fattar inte varför jag är så trött." För att sen svara sig själv: "jag är utarbetad." Sen går han upp och tar en dusch. Klär på sig och kommer ned.

Och PRECIS när jag är redo att dra ut genom dörren, ja då låser han in sig i badrummet för den sedvanliga morgonbajsningen.

Sen står jag och talibanen med kläderna på och väntar på att han ska bli färdig.

Kan jag honom, eller kan jag honom?

Och jaaaaa, jag älskar honom för helvete, men jag har så tråååkigt.