lördag 28 mars 2009

Icke så kompatibla

Jag är en morgonmänniska.

Maken tvingas vara det ibland då talibanen jagar upp honom för en "mysmorgon".

Jag är en doer. Jag är snabb.

Maken är ingen doer. Och är jävligt seg.

Jag vill att saker och ting ska hända. Typ NU.

Maken vill ta det lugnt. Som en jävla Ferdinand.

Jag kan mycket väl göra saker på egen hand, men då skulle vi aldrig ses.

Denna morgon går han och talibanen upp kl 7.

Jag låter dem vara ifred och njuter av en timmes tv-tittande i sängen. Sen gör jag mig i ordning och går ned.

8.10.

Maken gillar att ligga i soffan och läsa bok. Med talibanen på magen, tittandes på film.

9.00 börjar det klia i mina fötter.

"Mehh, klockan är ju bara 9!" Säger maken.

9.40 äter jag frukost.

10.00 är jag klar.

Make läser morgontidning.

Eller; morgontidningAR

Jag gör inköpslista för storhandling.

Make frågar vad jag vill göra idag.

"Storhandla och sätta upp ekhyllorna i ditt arbetsrum." Säger jag.

"Mer då?" säger maken.

"Det räcker väl." säger jag. Och det gör det. För honom. Själv kan jag vara igång hela dagen. Men maken gillar att vila. När han uträttar saker i hemmet så görs det i 2-timmars intervaller. Annars blir han för trött.

Och jag trampar. Och pustar. För jag kräks på att sitta i en hörna och inte göra någonting.

Make tar en kopp kaffe efter frukosten. Lägger sig på divanen. Och läser lite till.

Och jag vet vad som sen sker;

Dryga 4 (!) timmar efter att han har gått upp så lägger han ifrån sig tidningarna. Suckar ljudligt och säger; "jag fattar inte varför jag är så trött." För att sen svara sig själv: "jag är utarbetad." Sen går han upp och tar en dusch. Klär på sig och kommer ned.

Och PRECIS när jag är redo att dra ut genom dörren, ja då låser han in sig i badrummet för den sedvanliga morgonbajsningen.

Sen står jag och talibanen med kläderna på och väntar på att han ska bli färdig.

Kan jag honom, eller kan jag honom?

Och jaaaaa, jag älskar honom för helvete, men jag har så tråååkigt.

6 kommentarer:

Hugomamma sa...

Är du säker på att du inte pratar om min make, eller är alla makar såna. Då är det kanske genetiskt?!
Jag gillar din blogg! tack för titten...

MonasUniversum sa...

Tack Hugomamma! Och med tanke på att min man spenderar mycket tid på kontoret så kanske det är så att han lever ett dubbelliv..

Viktoria sa...

Tja att stå ut med den morgonrutinen när man själv är som en duracellkanin på morgongen kan inte vara annat än äkta kärlek!

Själv så är jag mer som maken. En Ferdinand. Det tyckte jag var en fin benämning, den ska användas nästa gång någon kommenterar mitt lugna tillvägagångssätt om mornarna.

pangis sa...

Låter som min nuvarande och min exman.. Män helt enkelt..och visst är dom tråkiga..Det skriver jag under på:-)

Anonym sa...

Ja de lustiga är ju att vi inte verkar klara oss utan dem...Så varför klaga...

http://ahvarforinte.blogg.se

Pia sa...

Jag är nog också en Ferdinand, även om mycket stämde in på min äkta make oxå, men det beror mycket på min värk och att jag omöjligt kan stressa på morgonen för då kommer illamåendet som ett brev på posten..

Jag tror det är dags för dig att inse att han är en Ferdinand, du älskar honom och att du framöver gör sakerna ensam istället. Då slipper du irritera dig över saker som inte går att ändra på! ;o)