Det här med hår.

Jag har alltid mitt hår uppsatt i en klämma. Alltid.

Jag tittar mig aldrig i spegeln.

Skulle jag mot förmodan sminka mig, så gör jag det framför en liten, liten spegel som jag håller i handen.

I ena badrummet har jag en sån där gammeldags spegel du vet, en sån där med bred guldram runt. Som jag har målat silver och hängt horisontellt. (Vad det nu har med saken att göra..)

Efter att ha duschat och borstat håret (rutingöra utan tanke bakom), så råkar jag gå förbi hela denna spegel, och i ögonvrån noterar jag något konstigt på min rygg. Nedanför behå-knäppningen och i knapp midjehöjd. Och det följer efter mig när jag går.

Jag backar, sätter på mig glajerna och vänder ryggen till spegeln;

Och konstaterar att det måste vara mycket länge sen jag tog en titt på mig själv i spegeln.

För jag har svinlångt hår.

Eftersom det är många år sedan som jag tyckte att allt kretsade kring utseendet, så har jag låtit åren liksom passera. Och inte brytt mig. Hår är hår, och det bara finns där snurrat runt en klämma.

Jag måste ha befunnit mig i nåt jävla coma-land i flera år. Inte undra på att jag inatt drömde att maken var otrogen men nån grannkärring som hette Susanne. Och plötsligt börjat röka marijuana varje dag. Han som inte ens kan stava till tobak.

Herregud. Jag måste skärpa mig. Nu.