Min man och hans akvarium. Giv mig styrka.

För länge sen gjorde jag misstaget att ge maken två guldfiskar. För att han tjatade hål i huvudet på mig om att vi skulle ha husdjur.

Husdjur är håriga.

Jag vill inte ha håriga husdjur i mitt hem. Såvida maken inte går med på städerskor två dagar per vecka. Och det gör han inte.

Dessutom dör husdjur och då blir man så ledsen.

Så han fick två fiskar i en skål. På köksbänken. Bra så.

En dag råkade jag spola ner hans fiskar i toaletten. För att jag blev förbannad.

Alltså jätteförbannad.

Han förlät mig aldrig för det där, så när han började andas om akvarium så var jag rätt mör.

Och tror att vi ska köpa en liten historia.

Det blev ett på runt 200 liter.

Men det var inte hans fel. Nä, min bästa kompis tyckte att jag var en grym fru, så hon köpte Sveriges största guldfisk. Nån felavlad historia med hjärnan utanpå huvudet. Hon döpte den efter sig själv bara för att hon visste att jag inte skulle ha mage att spola ned fanskapet då. Dessutom hade det blivit stopp i toaletten.

Denna efterblivna guldfisk simmade runt som om hon hade en raket i röven. Och dunk, dunk in i glaset. I 1,5 år. Sen dog hon. Pang tjoff. Utan minsta påverkan från mig. Faktiskt.

Men vid det laget hade akvariumet förökat sig. Till en jävla massa fler fiskar.

Och det är ett himla hallå kring dessa. Ibland dör småfiskar. Inga konstigheter. Men i början blev jag förhörd vid varje dödsfall. Kan kanske bero på mitt track record.

Men det ska ojas varje gång. Och vara högtidiga begravningar. Förvisso i toaletten.

Och det ska köpas fina saker. Bästa maten. Bästa växterna.

Och jag hatar det där jävla akvariumet.

Akvariumet kleggade igen ofta, så varannan vecka tvingade maken mig att sitta och hålla en slangjävel som gick mellan akvariumet och toalettstolen. För att tömma vatten och sen fyllas på nytt från handfatet.

Och vi blev osams varje gång.

I julas fick jag nog och åkte och köpte en filtermaskin för flera tusen. En som passar ett 1000-liters akvarium.

Och mycket riktigt.

Idag är det första gången sedan annandag jul som det byts vatten.

Men nu har han en ny assistent.

Los Talibanos.

För jag sa upp mig i samma sekund som han öppnade julklappen.

Och jag sitter här och hör honom:

"Ajajaj, akta, akta, akta, håll slangen rakt!"

"Vänta, vänta, vänta, nu rinner det vatten på HELA golvet!"

"Nej, nej, nej, jag SA ju att du måste hålla ner den längre ned i hinken!"

Min man säger allting tre gånger. Alltid. För att han är störd. Eller från landet. Jag vet inte.

Sen hör jag:

"Du är världens bästa assistent."

Och snart ska nya grejer i.

För vi var i fiskaffären idag. Och för fridens skull så följde jag med in. Och han betedde sig som jag, när jag är på Tiffany's. Han var i extas. Nya växter, nya fiskar. Han undrar vad jag tycker/vill ha. Jag säger att alla fiskar suger utom saltvattenfiskar. Then we're talking liksom.

Men så pekar jag på grodorna och säger "dom". Efter många om och men så går han med på att köpa två stycken. Som, enligt fisksnubben, bara kan få vara i akvariumet ett par år. För sen blir de för stora och äter upp alla fiskar. Nämen Gud så tråkigt.

Sen går maken förbi ett ankare på 30 cm. Det blir pricken över i:et. Han stoppar ned ankaret i varukorgen och går till kassan.

Jag hasar efter och drar upp mobiltelefonen. För jag vill ta ett kort på kassadisplayen. För jag vill blogga om hur mycket dåren lägger ned på sitt bajsakvarium.

Men han håller för. För han vet vad som är i görningen.

Dock kan jag krasst konstatera att han lägger ned bra mycket mer stålingar på sina tv-apparater* och skitfiskar, än på sin underbara, oemotståndiga och vackra fru.

* jag råkade "hitta" en kartong i köket igår. En platt-tv med dvd till talibanen.