skip to main |
skip to sidebar
Ingen hemlängtan direkt.
Efter att ha kört 4-5 mil fel, trots GPS (ingen är förvånad) så hamnade jag mitt ute på bondvischan, 2,5 tim från Stockholm. Och givetvis smakar champagnen inte annorlunda här än hemma i finförorten. Jag tror visst att jag behöver jobba lite mer med mina fördomar. Skål på er!
6 kommentarer:
Nu har jag läst vartenda inlägg på din blogg. Det tog några dagar, men det var det värt, för som jag har skrattat! Sambon bara tittade på mig och skakade på huvudet, när jag skrattade så hela sängen hoppade åt toa/bvc-incidenten. Sen fick han läsa, och skrattade han med, och sen fortsatte han läsa, han som avskyr bloggar (och läsning i största allmänhet)! Du är fantastisk, sluta aldrig blogga! Stor kram, Johanna
Du Mona, angående smset från Italien - Jag tycker att det är så himla himla gulligt när människor i din ålder har en mobiltelefon.
Stor kram, Wayne
Näää, jag är inte det minsta förvånad!
Evfa attling glas, ta med dig dom hem!! ;)!
Johanna: herregud så generad jag blir! Och tack! Och välkommen! Men håll mannen borta. Männen här har en tendens att tycka synd om min man. Och det vill vi inte!
Wayne: Skit på're! Koncentrera dig på din Samhallpoesi, istället för att reta tanter!
Dubbelörnen: Märkligt. Jag hade på känn att just du skulle kommentera!
Monica: I know, very nice. Very nice värdpar också!
Men Mona, man ska ju lyssna på vad GPS'en säger. Inte titta på den för att se hur snabb den är på att räkna om rutten den här gången...
Skicka en kommentar