Färdigkvittrat.

Jag är inte nån människa som kvittrar eller sjunger små trudelutter.

Inte alls.

Men på väg till jobbet idag så kom jag på mig själv med att nynna. Glad så ända in i helvete för att jag skulle få jobba EN dag.

Planen var att göra löner under tiden talibanen följde med pappa runt till butikerna.

Jag skuttar in på kontoret, bara det är en bedrift med tanke på fysiken, och smackar igång datorn.

Sen börjas det.

Alla jälva femtioelva tusen samtal från chefen. En del viktiga, men de flesta fullkomligt oviktiga.

När han sitter i en bil så händer något. Fingret åker upp i näsan och det grävs så det står härliga till. Så gör han alltid när han TÄNKER. Och han TÄNKER mycket kan jag säga.

Och när han TÄNKER så pluppar det upp en massa idéer. Och vem ringer man till för att tömma sig på dem, så att man kan fortsätta att TÄNKA med fingret nu i nära angränsning till hjärnan?!

Mellan samtalen försöker jag koncentrera mig på 60-talet löner. Jag avskyr siffror. Jag måste sittat totalt ostörd när jag gör löner. Annars blir det fel.

Jag får aldrig sitta ostörd.

Vilket alltid leder till att chefen ska korra mina löner och samtidigt tala om att jag slarvar. Jag blir lika förbannad varje gång och säger till honom att han ska ge fan i att ringa.

Och ja, jag måste svara eftersom jag är ensam på kontoret. Alla har semester. Annars hade livet varit något enklare. Som nu. Sitta här hemma och dra ut telefonjacket och stänga av mobilen. Väry nice.

Hur som helst så hinner jag nästan färdigt innan han och talibanen dundrar in på kontoret. Då börjar den riktiga karusellen: talibanen är urtråkad efter att ha suttit i en bil hela dagen samtidigt dyker det upp några rejäla bränder som måste släckas omgående.

Och min man är jordens sämsta brandsläckare;

Han får fullkomlig panik och springer mellan rummen. I normala fall pratar han extremt fort. När han är stressad och pressad så är det halva meningar som kommer ut. Resten kan jag, med 12 års tränat öra/öga gissa mig till.

Problemet är att talibanen är som alla andra barn: när ingen har tid så blir man a pain in the ass. Och lever djävulen.

Samtidigt som maken ställer femtioelva viktiga frågor till mig, som jag i den extrema stressen inte har en chans att komma ihåg svaren på. För min hjärna är semesterkopplad. Så allt som har med jobbet att göra står helt stilla i huvudet.

Detta i kombination med att jag har en stressjukdom, gör att jag till slut inser att det bara är att packa ihop. Och dra från kontoret snabbare än hans jävla finger kan åka upp i hjärnan.

Sen hem.

Till lugnet.

Och konstatera att det skulle inte förvåna mig det minsta om min man dör i en hjärtinfarkt innan det här året är slut. På allvar.

Synd att det inte går att få honom att inse det.

För dö kommer han att göra.