Det här med griniga män. Och att slippa telefonen.

Jag gjorde ju det största misstaget man egentligen kan göra; jag gav mig i lag med chefen.

Och som pricken över i:et så gifte jag mig med honom också.

Kanske inte så smart gjort så här i efterhand.

Eftersom min chef tillhör kategorin: agera först, tänk sen....eller: tänk aldrig, om man vill vara elak, så ringer han mig i snitt 15 ggr per dag. I stället för att samla allt och ringa ett par gånger.

Oh nej. Så effektiv är han inte.

Och jag är korkad som svarar. För det KAN ju vara livsavgörande.

Så jag blir rätt trött i huvudet på det här och har pga detta beteende kommit att utveckla en telefonfobi.

I samma sekund jag kommer hem så stänger jag av mobilen (...till många vänners förtret...jag vet). Detta gör maken galen.

Så då rings det på hemtelefonen. Och svarar jag inte på den, så rings det för säkerhets skull på hans telefon inne på hemmakontoret. 10 meter från hemtelefonen.

Det här betyder att jag aldrig kommer undan. Såvida jag inte skyller på att jag är på toa, men inte ens han går på att jag sitter och bajsar 5-6 gånger varje kväll.

I morse blev vi osams. Mucho.

Och det är ju alltid tråkigt.

Problemet är att jag ser en fördel i det varenda gång;

telefonjäveln är tyst HELA dagen.

Så just nu kan vi vara osams hela veckan vad mig anbelangar.

Jag får så inihelskotta mycket gjort nämligen.