Den här kommentaren var nog det roligaste jag har läst på länge;
Karin sa...
Hej, läser din blogg med glädje varje dag! Du är inte sämst, jag plockade ur insatsen till barnvagnen o ställde den på trottoaren, slängde in hjulen i bagaget, hoppade in i bilen och for iväg. Efter ca 200 m kom jag på att ungen låg kvar i insatsen på trottoaren.... har nog rekord i min stad på att göra en chicagovändning, upp på trottoaren och kasta in insatsen i bilen, snabbt in i bilen igen för att hoppas att ingen sett mig..
Eller så är jag extremt lättroad.
Hur som helst så vinner Karin förstapriset. Överlägset.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Mina föräldrar glömde mig hemma i hallen när de skulle på middag i Lund. Vi bodde i Malmö.
hahaha vilken grei *skrattar* åt Sara hoppas hon mår bra efter en tuff uppväxt ;)
just det om att vara en sopa till mamma så är du också nu kårat till 1 priset sopa i årets kompis !
grattis
Sara: Herrejösses, snacka om förvirrade föräldrar!
Monica: Jag vet Monica. Men den nya butiken tar varenda sekund. Jag ska bli bättre, promise.
Haha, det var ju rätt kul! :)
Fick mig att tänka på när min äldsta var pytteliten bebis och vi hade varit och handlat. Bilbarnstol med unge hade vi placerat i kundvagnen. Jag gick och ställde vagnen när vi var klara och återgick till bilen när min mamma sa "Men VAAAR är Daniella???!"... Hoppla! Jag hade fängslat henne där tillsammans med alla andra kundvagnar. Tur att ingen kom efter och försökte köra in sin vagn i vår...
FYYY som jag skämdes!
Hahahaha!
Du de finns värre...
En kvinna i byn där jag bodde tidigare, hon satte Ungen i bilbarnstolen på taket...medan hon packade in varorna i bilen...Sen körde hon i väg med ungen på taket... Tur som var så var de folk som hejade henne innan hunnit långt...Jag stod själv på parkeringe ungefär 10 m därifrån o började spring!!! Tala om mardröm!! Jag trodde att hjärtat skulle stanna!!
M på http://magdafunderarnu.blogg.se
Men guuud!
Hahahaha!!
Aj aj sånt kan ge skador för livet.
Trust me I know.
Min mamma glömde mig i en kundvagn på Konsum när jag var liten. Hon bara tog matkassarna och drog hem. Personalen var tvungen att ringa till henne och fråga om hon inte saknade något.
Ett under att man lever idag :-D
Äntligen har jag vunnit en tävling! Fast kanske inte så mycket att skryta om precis. Kan dock berätta för alla chockade läsare, att barnet på trottoaren idag är en ståtlig, mycket trevlig ung man på 24 år som inte verkar ha några större psykiska problem. (eller han kanske blev bortbytt?) Dock har han flyttat 40 mil hemifrån...
Tycker denna historia om Björn Hellberg är underbar också, tyvärr verkar den ju inte riktigt vara så bra som jag hade hört (se länk) men ändock rätt hyfsad..
http://erikssonskultursidor.wordpress.com/2009/04/28/bjorn-hellberg-kriminell-empati/
Monica: elakt sagt tycker jag ;) Hon har inte tid med sina vänner...hon måste ju blogga för att roa den breda publiken....
Eller så kan man ju göra som en pappa till en av mina elever (då i åk 1)som inte hade tid eller lust att stanna hemma med sin förkylda unge... skicka med två Alvedon Supp (ja, en sån man stoppar i rumpan)samt utskrivna instruktioner från nätet, till den pigga fröken och be henne att suppa ungen med ca 4 timmars mellanrum. Eller varför inte göra som mamman som skickade med en luskam och sa till mig att sonen hade så j-a mkt gnetter att hon inte tordes ta hand om dem och eftersom han hade fått dem i skolan så hade JAG ansvar att ta bort dem.
Så du Mona är rena västanfläkten...I promise!
Min pappa glömde väcka mig och skjutsa mig till sexårs när jag var liten. Det var min storebror som var två år äldre och börjat gå till skolan själv som ringde till mamma och sa "Det ligger någon i lillasysters säng!"
Pappa fick en rejäl utskällning av mamma efter det.
Men storebror hjälpte mig till skolan, så jag klarade mig ganska fint ändå. Inge psykiska men på mig heller. ;)
Hihihi,detta dras fortfarande upp i somliga diskussioner. Hämnden var de fick vända och hämta mig. Mamma har fortfarande dåligt samvete för detta och vad jag vet har jag inte lidigt några men – men man vet inte hur framgångsrik jag hade blivit om jag inte för alltid hade haft detta trauma att klara av...
Skicka en kommentar