tisdag 30 juni 2009

Att äga ett hus.Eller helst inte.

Maken kommer hem och öppnar posten.

Bara för att upptäcka att huset fått en liten fin justering av taxeringvärdet så här i lågkonjukturens tecken.

7 miljoner.

Grattis.

Den här veckan blir ju bara bättre och bättre.

Sa jag att jag sover dåligt på nätterna?

När man inte vill ha kunder.

Det här jä*la MediaMarkt, vad är det för skitställe?

Jag har tröttnat på vår kaffemaskin och hör ryktesvägen att man kan få smaka på kaffet hos dem.

Och jag vill gärna göra det eftersom jag inte har lust att slänga ut 15 000 kr på nåt som sen kanske producerar skit. Och inte har jag heller lust att sitta i bilen i onödan om man nu inte får provsmaka maskinerna.

Så jag rasslar in på nätet och konstaterar att de stänger 20.00. Men tydligen har de så mycket att göra att de inte ids svara i telefon. Eller så står de och hänger i nån hörna och snackar skit.

Sa jag att jag sover dåligt på nätterna?

Maken, modiga fruar och öppna fönster.

Ni som har läst min blogg länge vet ju att maken är mannen i mitt liv. Nästan alla dagar i veckan. Så. Bra med det.

Never the less så är jag gift med en ärkefjant när det kommer till vissa saker.

Som det här med öppet fönster när man sover.

Vårt sovrum är på 40 kvm. Och större delen av det har inget innertak utan det är öppet upp till taknocken 5-6-7 meter upp-någonting.

Jag svettas som en babianos nu när det är varmt.

Det började i Hamburg för ett par veckor sen.

Den här olidliga värmen alltså.

Och eftersom jag fortfarande tycker att det är ganska angenämt att dela sovrum med maken så har jag lidit. För att jag är en sån oerhört god och lydig hustru.

I ena änden av sovrummet, där det finns innertak, så finns det ett fönster som vätter in mot vår vind. (Svårt att förklara.) En dag så kom jag på att jag kunde öppna alla tre fönster uppe på vinden så skulle det fläkta ned i vårt sovrum.

Mycket fiffig fru där. Maken kunde ha gnällt bäst han ville för han skulle aldrig ha listat ut mitt trick.

Problemet var att det inte hjälpte.

Och en natt fick jag nog. Jag ligger 1,5 meter från ett jättefönster. Så jag smyger upp och öppnar en del av det bakom rullgardinen. Och får andas i några timmar.

När jag går upp på morgonen så smyger jag in bakom rullgardinen och stänger fönstret. Ljudlöst. (Who's the fjant liksom?!)

Och för att han inte ska märka något så har jag varje kväll öppnat balkongdörren. Så att han har nåt att stänga och känna sig nöjd över när han går till sängs.

Sen har jag legat där och fånflinat över att jag minsann har överlistat honom.

Så där efterblivet har jag hållt på i nån vecka nu.

Problemet är att det finns fåglar. Jag gillar fåglar. Jag gillar inte fåglar kl 3 på morgonen. Särskilt svårt att stå ut blir det när jag tänker på att jag fortfarande inte har hittat makens luftpistol.

Nåväl.

De kvittrar. Fönstret är som sagt 1,5 m från min säng. Och när jag har det öppet så sticker körsbärsträdets gren in. Och jag är inte helt säker, men ganska övertygad om att samma fågelfan sitter läääängst ut på grenen och därmed i stort sett på min fönsterbräda. Och visslar satan.

Så jag vaknar. Femtusen gånger varje natt. Och önskar att jag har stenar under huvudkudden. Dock är jag mer rädd om de fotoramar som står bakom rullgardinen så jag avstår.

Detta gör att jag således inte får särskilt god kvalitet på sömnen. Och då blir man lite grinig.

Det har gått så långt nu att jag inte ens ids stänga fönstret när jag går upp. Och eftersom då maken blir den som drar upp rullgardinen, så har han för länge sen noterat att fönstret alltså står helt öppet varje natt.

Men inte en enda gång har jag hört de vanligt pipet om att "jag blir faktiskt jättesjuk om fönstret är öppet. Min hals svullnar direkt."

Sen att det är fysiskt omöjligt eftersom det endast är virus som kan göra en sjuk på det sättet, ja, det är det inget vi pratar högt om.

Men nästa år vid den här tiden, ja då kan ni ge er f-n på att jag har installerat en AC i sovrummet.

Gahh


Mitt andra hem.

Vad att föredra månntro?

Jag var på jobbet kl 6 i morse.

Nu sitter jag här och kan med nöd och näppe hålla upp ögonen.

Han, den däringa Persbrandt, måste ha sugit musten ur mig totalt.

Jag är verkligen helt slut.

Eller så hade jag och maken vild sex utan att någon av oss kommer ihåg det.

För inte fan beror det väl på att jag var här tidigt och att det är 25 gr varmt?!

Att drömma om sex.

Jag drömmer att jag har sex med Mikael Persbrandt.

Alltså.

Jag tar det igen.

Jag drömmer att jag har sex med Mikael Persbrandt.

Och inte bara vanlig sex. Vi pratar sex i flera dagar. Dygnet runt. Mucho verkligt.

Sen vaknar jag.

Dyngsvettig. Med ett leende på läpparna.

I cirkus en sekund.

Sen inser jag att det är 48 grader varmt i sovrummet och att maken ligger intill.

JAG KAN VÄL FÖR FAN INTE RÅ FÖR VAD JAG DRÖMMER!

måndag 29 juni 2009

Det finns ju dårar som flashar bopparna på Östermalm.

Sen finns det riktiga krondårar.

Mycket snack och liten verkstad.

Så går man då ut med intentionen att boulla sig lite, dricka sig lite och gå hem och banka sig lite.

4,5 timmar senare;

Två fetton ligger i varsin soffhörna och kan inte röra sig.

Det åts bra mycket mer än det dracks. Och sen var det liksom för sent.

Och nåt bankelibank kan vi fetglömma för då kommer vi spy över varandra.

Eftersom minsta lilla rörelse ger kraftig kräkvarning.

Helvete vilka losers vi är.

Ehh.


Inte mitt sällskap. Men det kanske det borde vara.

Att vara barnfri.

Ikväll ska jag och maken till Rålambshovsparken. För en icke-Stockholmare kan jag meddela att det är en stor park, mitt i stan, längs med Norr Mälarstrand. Väry bjutifull.

Senast jag var där var för 25 år sen. Ungefär. Då häckade man där varenda sommarkväll. Och drack sig lite snygg. Och raggade satan på alla snygga män. Och hade så ända-in-i-helvetes-kul.

Ikväll ska det bouleas, eller vad det nu heter. Never done it before. Vi och goda vänner.

Maken kör.

Jag ska dricka mig snygg.

Jag är ju barnfri.

Men först ska jag gå ut och såga ned häckfan.

För det är ju hustrugöra.

Att vara barnfri.


Man kan lägga sig i vilken hängmatta man vill, utan ett 'där skulle jag ligga'. Och det är tyst.

Att vara barnfri.


No more pass-upp. No making dinner. Los restaurantos ikvällos.

När man är 18 och beställer charterresa.

Har ett samtal med tonåringen och pojkvännen igår.

Deras första utlandsresa, på egen hand, skall betalas som idag. Och eftersom de missade att boka en resa med All Inclusive och således endast med frukost, så är budgeten aningen tajt.

De åker 18.00 på kvällen. "Men vi äter hemma, så slipper vi betala för flygplansmaten. Och så tog vi en försäkring istället."

"Okey. Då vet du inte att du per automatik har försäkringen täckt via ditt VISA-kort samt genom vår hemförsäkring....och en annan sak: OM flyget är försenat och ni därmed måste äta på Arlanda, ja DÅ kan du snacka om att det kostar pengar!! Du kanske skulle ha kollat lite med mamsen INNAN ni gjorde bokningen!"

Pratar med tonåringen för 5 minuter sen. De har betalat resan. Och tagit bort försäkringen och lagt till mat ombord.

...och frukost....

"Alltså, det såg ut som om frukosten ingick där på hemsidan, men det gjorde den inte så nu blev det 1000 kr dyrare!"

Ja herregud. De har en del att lära de små barnen.

Själv anses man väl vara på livets andra spelhalva. Och är inte ett jävla dugg avundsjuk.

Nejdå.

Inte alls.

Jävla, jävla skit.

Synvillor.

Efter många års missbrukande med kontaklinser så har jag under ett par år varit tvungen att använda glasögon.

Som är ungefär det fulaste som finns. Sen spelar det ingen roll om det står Dior, Prada eller whatever på dem.

Nu har ögonen läkt men under tiden har jag "förärats" med progressiv syn, dvs det klassiska med att skjuta tidningen längre och längre i från sig när man ska läsa. Ja, ni som är gamla fattar!

Och för människor med progressiv syn så finns inga varje-dag-linser, utan man får ha en lins i ena ögat med styrka så att man kan läsa, och en i det andra med styrka så att men kan se på håll. Hjärnan skall tydligen vänja sig på ett par veckor, och därefter ser man ingen skillnad.

Imorse är jag hos optikervännen och får ett par sådana här linser. Det känns något konstigt, men jag lovar att stå ut dessa två veckor.

Problemet är att jag jobbar vid en dataskärm hela dagarna och när jag nu skriver mail så tror mottagaren att jag är packad eftersom jag har femtioelva stavfel i varje mail. För jag ser inte så bra utan det hela blir mest på fingertoppskänsla.

Och jag kan inte heller läsa så bra. Får mail från en tillverkare och börjar asgarva;

MJK Exports
Hardware Bathroom Accessories Home Design OEM
Ashrafi House,
Mufti Tola
Moradabad UP 244001
India


Jag ser inte först att det står Mufti Tola. Jag läser MULLTOA och undrar vafan dom pysslar med därborta i Indienlandet.

Jösses, det blir 14 jobbiga dagar det här.

På grönbete.


Jag är för gammal för att bevärdigas några lustna blickar, varför jag har svårt att förstå varför alla stirrar så förbannat när jag befinner mig på 3 olika ställen på Östermalm nu på morgonen.
Tills jag sätter mig i bilen och råkar titta ned. 3 knappar har gått upp och jag har flashat bopparna för halva Stockholm.
Är någon förvånad?!

Att vara barnfri.

Jag äter frukost i vardagsrummet framför gomorron-tv....

söndag 28 juni 2009

Vuxentid

Idag åkte tonåringen till sin far.

Inga konstigheter, det gör hon kontinuerligt.

Däremot hör det till ovanligheterna att talibanens båda fastrar ringer och vill ha med sig henne till Astrid Lindgrens Värld i Vimmberby. De åker nu. Ikväll.

Och mamsen blir orolig. För talibanen har aldrig spenderat ensamtid med dessa två, samt den jämngamla kusinen. Och för att inte tala om resvägen, 4,5 tim i bil. Man har liksom noll kontroll.

Och så slår det mig;

För första gången ever så är jag och maken totally allåne i 4 dagar.

Han föreslår att vi inleder det hela med en långpromenad.

Hustrun föreslår varsin bok i varsin hängmatta. Med en flaska rött.

Och med tanke på hur trötta vi är så ska det bli intressant och se vilken tid i natt som vi vaknar.

Jag tror jag tar med mig filt och kudde ut.

Att fylla 18. Snart.

Tonåringen blir 18 år om ett par veckor och plötsligt är agendan späckad;

Det ska tatueras sig lite i nacken.
Det ska piercas sig lite i tungan.
Det ska gås på krogen och beställa sig en drink.

Men hon kommer bli varm i pannan när hon samma dag serveras listan över Efter-Att-Jag-Har-Fyllt-18-regler.

Reglerna man måste rätta sig efter så länge man bor hemma hos mamsen.

Äjnt gånna häppend liksom.

Att äta vitlök.

Jag vaknar av min egen andedräkt.

Då är det illa.

lördag 27 juni 2009

Ensam i solen.

Maken börjar dagen med att fråga vad som står på agendan.

Efter många års samvaro har jag lärt mig att göra min egen agenda på helger. Eftersom han annars anklagar mig för att stressa honom och "jag får aldrig vila ordentligt, du bara tjatar om saker som måste göras".

Så jag svarar att på MIN agenda står gräsklippning, buskansning, vattna grannens trädgård och eventuellt slipa ett bord.

Maken är blixtsnabb och greppar gratischansen direkt: han meddelar att han tar med sig talibanen och åker ut till sina svärföräldrar i skärgården.

Det pratades om att bada, åka båt och njuta av sommaren. Och köpa sig lite jordgubbar.

Så hustrun är således kvar i hemmet och ser till att gräsmattan klipps med en gräsklipparen som håller på att balla ur. Ett ljud som påminner om en motor som inte får tillräckligt med bensin. Något är uppenbarligen fel och halva fina förorten noterar det högst märkliga ljudet den avger.

Sen har man en make med ett antal lösa skruvar: innan han åker vill han "titta på gräsklipparen", eftersom jag råkade klaga lite vid frukostbordet.

Min fullkomligt otekniska man pillar lite på den och utbrister: "VAD har du gjort? Du måste ha kört på nåt!" Jag svarar att jag borde väl för fan ha märkt det, i så fall.

Och nu är jag jävligt uppretad. Inte bara över det faktum att han anklagar mig utan även för att han inte ens haft en tanke på att sjäääälv klippa vår gräsmatta. Det har plötsligt blivit kvinnogöra för "jag har så mycket att göra på jobbet." Han avslutar den tekniska undersökningen med att informera att gräsklipparen är kaputt. Att det inte går att klippa med den.

Fast hustrun är en envis jävla kärring och gräsmattan ska bara klippas. Så i samma sekund han rullar ut på uppfarten så drar jag igång eländet. Och den normala, dryga timmen det brukar ta, utökas till 2,5 timme. I 27 graders värme. Och ett halvt hjärtstillestånd.

Men satan så fin gräsmattan blev.

Tant Mona. På Gröna Lund.


Fredag i skolkets tecken. Maken och jag skolkar från jobbet och tar med talibanen till Gröna Lund.

I år har hon vuxit lite så hon kunde därmed åka ett gäng mer attraktioner.

I familjen finns en tyst överenskommelse.

Mamma åker inte karusell.

Från att ha varit en jävla galning som lätt kunnat hänga upp och ned i varenda attraktion, så hände något när tonåringen föddes. Jag kan inte ens titta på en karusell. Utan att överdriva.

Så min funktion som kameraman har fungerat ypperligt.

Tills igår.

Det finns nån självmordsattraktion som heter Kvasten. Make och taliban tjatar hål i huvudet på mig att jag ska åka. Och skylten som säger "Du måste vara 110 cm" är den som sen övertygar mig.

Vi står i kö och talibanen är i fullständig extas. Inte bara över själva Kvasten, som hon åkt med pappa 10 min tidigare, utan nu över att mamma ÄNTLIGEN, för första gången, skall åka något annat än bil och flygplan.

Kön är lång och jag känner att det här kanske inte var så bra idé ändå. Men så tittar jag på skylten igen. Det kan ju inte vara så jäka farligt. Kan ett 110 cm-barn, så kan väl jag.

Bortsett från ett onyktert åk i Fritt Fall anno 2002, eller nåt, så har jag inte åkt i något som helst som rör sig upp och ned, eller snurrar åt något håll på så där 18 år.

Jag blir fastsatt in nån sort hängade grej i luften och sen drar helvetet igång.

Och jag kan garantera att jag skrek högst av alla på hela Gröna Lund igår. Jag var fullkomligt panikslagen. De första sekundrarna när den drar igång, så tänker jag på talibanen. Att jag måste rädda henne för hon kommer slinka ur och ramla ner på marken. I detta ögonblick har jag givetvis glömt att hon redan åkt med pappa.

I nästa ögonblick skiter jag fullständigt i alla talibaner och allt annat, för nu handlade det bara om ren och skär överlevnad. Jag insåg på stört att det bara var att knipa igen gluggarna och försöka hålla koll på anus rektus. Och mufflan.

För vore det inte för att jag ändå hann tänka: "jag har jeans, det kommer att synas", så hade jag kissat på mig. Lätt.

Jag vacklar ur mojängen och går som ett fyllo. Bara för att möta en gapskrattande make. Som några minuter tidigare försääääkrat mig om att det "här är fan ingenting, du grejar det."

Jag hatar det där jävla Gröna Lund.
Fotnot; vi kom hem 18.40. Klockan 18.52 somnade frun i huset. Vaknade 22.00, men insåg att jag fortfarande knappt överlevt det hela, så jag gick och lade mig igen.

fredag 26 juni 2009

Jamen okej då.


Även jag får väl inse mina begränsningar.

Tant Mona

Igår var jag ute på lokal. På restaurang alltså.

Jag var på dejt med två barndomsvänner, varav den ena är hemma på besök från USA. (Vad det nu har med saken att göra.)

Det är inte så ofta som jag lyckas komma ut nu för tiden (utan bihang hemifrån) så att bara sitta och glo på folk är halva nöjet. Och jag inser strax att jag är kärring. För jag ser bara små söta tonårsbrudar med mycket ben och många bröst.

Och man märker att man är kärring när det viktigaste förr var att ha så djup cleavage som möjligt medan man idag ägnar huvuddelen av tiden till att försöka dölja volangerna kring magen.

Och man märker att man är kärring när man efter några timmar frågar personalen om de möjligen har en pläd. Ja för fontänen intill vid Kungsträdgården, där vi sitter, ja det drar nog lite kyligt från den.

Och man märker att man blivit kärring när man noterar att gubbjäveln, som förmodligen var i samma ålder, en bit ifrån sitter och glor på en i flera timmar, och att man först tror att man spillt sås på tuttarna, eller nåt. För att sen kolla att inte urringningen är för djup och att man flashar bopparna på nåt alltför ungdomligt vis.

För inte fan glor han för att man skulle vara snygg på nåt sätt. Eller? Och hade man haft tillräckligt med batteri i telefonen så hade man tagit kort på idioten och lagt upp på bloggen. För jag tyckte synd om hans kvinnliga dejt.

Och man märker att man är kärring när man framåt midnatt känner att kudden hemma skriker efter en.

Och man märker att man är en fullfjädrad kärring när man skiljs åt från sina vänner och på väg till bilen, som står parkerad vid bakgatorna mellan NK och Café Opera, vänder sig om var 5:e meter. För att man är livrädd att det ska komma en våldtäktsman eller några huliganer och slå ned en.

Och försöker se cool och avslappnad ut när man går med extra stora kliv. Medan klackarna slår i kullerstenen. Eller nä, klackar har vi inte nu.

Nu har vi flipflop.

Förvisso med mucho bling bling.

Helvete. Jag måste ut oftare.

torsdag 25 juni 2009

Trött


Vad ÄR det med män som inte tål att bli omkörda?! Till varje pris ska dom bara förbi igen. Nötter.

Att bli bestulen.

Jag vaknar väldigt tidigt på morgnarna. Vardag som helg. Därmed inte sagt att alla vitala delar fungerar som de skall. Hjärnan t ex.

I morse kliver jag ut på uppfarten och upptäcker att min bil är stulen. Jag går ut på gatan för att se om maken möjligen parkerat den där. (Vi alternerar bil, den som åker först tar den som står parkerad närmast utfarten.)

Bilfan är borta.

Och jag får panik.

Här måste jag flika in en annan historia;

För några år sedan så fick jag en väldigt fin bil av min man. En sprillans ny, svindyr värstingbil med turbo.

Och eftersom jag är uppvuxen under enkla förhållanden så blev jag överlycklig för min bil. Jag har alltid varit sådan att jag tar hand om mina saker ordentligt. Jag är med andra ord skitpetig.

Så när jag haft min nya bil i ett par dagar (bodde då i lägenhet) och kommer ut på parkeringen så är den borta. Stulen, snodd, gone. Jag ringer maken och är helt hysteriskt, grinar som en jävla 5-åring "min biiiiiiiiiiiiiiiiiiil, huäääää!" Jag hulkar. På riktigt.

Maken har cp-humor. När jag hulkat klart så kan han inte hålla sig och berättar att han föregående kväll använt extranyckeln och flyttat på bilen. Skoja sig lite.

Och än i dag kan samma förtvivlan och panikkänsla poppa upp när jag tänker på den gången.

Så när jag i morse konstaterar att bilen är stulen så kommer exakt samma känslor. Och jag känner att jag inte har tid med en massa meck om polisanmälan, vara utan bil osv osv. Kutar in i huset för att hysteriskt väcka maken.

I trappan upp till övervåningen kom jag på det.

Grannarna är bortresta och jag lovade dem att parkera på deras uppfart.

Jag säger ju att jag är slut i huvudet.

onsdag 24 juni 2009

...och apropå det här med charter. Och tonåringar.

Redan när tonåringen började prata om att eventuellt åka på charter med pojkvännen så gav jag henne rådet att boka All Inclusive.

För jag vet hur det är. Och det är bättre att veta att man åtminstone är mätt om man nu får slut på stålingarna.

Och när bokningen är klar så frågar jag vad som ingår.

"Eh, mat, eller ja....hmmm...jag vet inte."

"Kanske vore bra om du visste."

"Jomen jag vet nog, det var frukost....och så...."

"Men du, jag SA ju att du skulle boka All Inclusive."

Pojkvännen äntrar nu rummet. Båda tittar förvirrat på varandra. Men så kommer dom på det;

"Jamen mamma, hotellet har faktiskt buffé!"

"Men vännen, buffé är inte samma sak som All Inclusive."

"Va?! Är det inte?"

Jag vet inte om mamsen kanske ska ta och boka ett enkelrum intill. Det verkar bli spännande det här.

Mammas lilla flicka. Always.

Tonåringen fyller 18 om drygt 2 veckor.

Och alla som har tonåringar vet ju hur jävla bråttom det är med att bli vuxen. För deras del alltså.

De kan allt. Och mer därtill. Och mamma är bara jobbig, tjatig och lever "i ett annat årtusende".

Härom dagen kom damen hem och talade om att hon och pojkvännen minsann bokat en charterresa till Grekland i augusti.

Det liksom meddelades på ett lite nonchalant och världsvant sätt. Lite så där i förbifarten. Som om det var något man gjort två gånger om året förr.

Igår går jag förbi tonåringens rum. Hon och pojkvännen sitter och småpratar. Och så hör jag ett "Åhh mammaaaaaa!" Så jag kliver in.

Tonåringen med pojkvän har plötsligt förvandlats till små barn;

"Alltså hur GÖR man? Tänk om väskorna kommer bort? Hur vet man var man ska? Tänk om något händer?! Det här känns JÄTTELÄSKIGT mamma!"

Jag försöker förklara.

Lite senare har maken kul. Han säger: "Och glöm för fan inte att gå upp på nätet och skriv in era skostorlekar, för har ni inte gjort det så kommer ni inte med planet. Dom är skitnoga med sånt nu."

Så från att ha varit två kaxiga tonåringar så är de nu två helstirriga småbarn.

Och jag är inte alls avundsjuk på att dom har hela livet framför sig. Inte alls.

tisdag 23 juni 2009

My kind av humor.

Den här lilla raringen hittade jag bland kommentarerna till Pantad-inlägget nedan, och det var länge sedan jag skrattade så högt;

Anonym sa...
Bra att mannen är hemma själv. Då lägger jag in en stöt. Stay away.
den 23 juni 2009 21:58


Så jag var ju givetvis tvungen att svara;

MonasUniversum sa...
Anonym: Välkommen! Men glöm inte att du måste komma efter 20.00, när talibanen har somnat! Och byt gärna lakan så är du bussig. Innan du går...
den 23 juni 2009 22:03


För det fattar vem som helst att om maken får besök före 20.00 så kommer Tjall-Stina berätta för mamma.

Och det verkar ju onödigt när jag äntligen får avlastning, hehe.

Näpp. Näpp. Aldrig. Eller. Jaså, jaha...

Maken tycker att jag ska hyra en bil nästa helg i Frankfurt.

Och jag undrar genast om han vill bli av med mig på riktigt. För all framtid alltså.

Ska nog hålla ögon och öron öppna de närmaste tiden. Kolla lite om han bytt kalsongmärke och parfym. Det är väl sånt man gör när man träffar nån ny.

Allvarligt.

Jag åker ju för fan vilse i min egen näjbörhood.

Så det skulle inte förvåna särskilt många om jag hamnar i Ukraina.

Och det är han mycket väl medveten om.

Nädu gubbe lille, jag åker tåg.

Pantad.

Jag ska åka till Frankfurt nästa vecka. Utan maken. Jag ska besöka världens största mässa inom heminredning. Småprylar. Och ni som känner till mässan i Älvsjö kan ju tänka er: det tar lätt 3 hela dagar att gå igenom denna mässa. It's huge.

Så jag ska dit fredag-söndag. Med den här snyggingen. Ja, maken hennes är förvisso snygg han också, men han får vara hemma.

Och eftersom jag som vanligt bestämmer mig i sista sekund så är det ett helvete att hitta ett hotell i närheten av dessa mässhallar.

Idag hittar jag dock ett. Men bokar inte. Har hemsidan uppe hela dagen eftersom jag måste snacka detaljer med maken.

Så när jag går hem så loggar jag bara ur datorn. Utan att klicka ned hemsidan. Så att jag lätt kan få upp den när jag kommer hem.

Eller hur.

It's gone.

(Och nej, jag kan inte hitta på historik eftersom jag gick igenom några andra sidor för att komma dit.)

Ibland fattar jag fan inte hur jag står ut med mig själv.

Nån som har ett tält?

Det här med barn och tv.

Talibanen har ärvt en olat från mig.

Jag har alltid tv:n på. Alltid. Inte för att jag tittar, utan som sällskap. En olat som sitter i sedan unga bo-ensam-år.

Barnprogram idag är ju inte vad det var när man själv växte upp. I synnerhet inte skiten som exempelvis visas på 3:an.

Så jag var rätt glad när Playhouse Disney startade. Aldrig våld och bara upplysningsprogram.

Och även om jag skiter i vad ugglor käkar till frukost, eller varför en vulkan får utbrott, samtidigt som man för dagen lyssnar på Bethovens musik, så är jag tacksam över att talibanen lär sig en hel del.

Dock är det sällan som hon faktiskt sitter rakt upp och ned och tittar på tv. Det är mer ett sällskap medan man ritar, eller pysslar.

Men genom att titta på klockan så kan hon tala om exakt vilket program som strax skall börja och kan lätt rabbla de nästkommande 8 programmen. I rätt ordning.

Så jag vet inte om det är dags att börja bli orolig och säga att tv:n slutat fungera.

Eller om hon helt enkelt ärvt sin fars fotografiska minne.

Och jag vet i så fall inte vad som är värst.

Att mörda. På riktigt.

Det finns stunder jag önskar att stening på Sergels torg vore tillåtet.

HUR kan man behandla barn på detta sätt?

Jag hoppas vid Gud att någon vettig människa slår ihjäl henne.

For real.

Att ringa hål i huvudet på någon.

Hur störd är man på en skala 1-10 om man ringer sin fru 17 ggr på en dag? Eller rättare sagt, inte fru: medarbetare....kompanjon....whatever.

Och det är 90% skitsaker.

Om maken inte kammar sig snart så kommer jag se till att tappa min mobiltelefon.

Och för att undvika att han ringer på kontorstelefonen, så kommer jag flytta hem mitt skrivbord.

Och lägga hemmatelefonen ute i lekstugan.

måndag 22 juni 2009

Antiklimax. Big time.

Så sedan i fredags så har jag haft cravings för matjesill. Jag pratar svårt sug. Jag pratar kunde-ha-varit-gravid-och-då-fattar-du-vilket-sug. (Nä, jag är inte på tjocken.)

Så jag kunde knappt vänta innan jag storhandlade idag och köpte den största jävla glasburk jag kunde hitta.

Och eftersom jag inte unnade familjen någon gourmetmiddag då jag tyckte att de var okamratliga som inte ville äta sill med mig, så serverades det äckliga makaroner och ännu äckligare köttbullar. Me hate.

Och så trycker jag då i mig allt som fanns. Med alla dess tillbehör. Och är så mätt att jag knappt kan röra mig.

Och det är inte förrän efteråt som jag krasst konstaterar att jag fortfarande är så dunderförkyld att jag faktiskt inte ens kände nån smak.

Sa jag att jag stundtals är hjärndöd?

Till middag.

Köpte den största burk matjesill jag kunde hitta. Och dill. Och gräddfil. Och potäter.

Och har ingen som helst förståelse varför ingen annan i familjen vill äta samma som jag.

Well, då kan de få sitta där med äckliga Felixköttbullar och snabbmakaroner.

För här ska frossas.

söndag 21 juni 2009

Om att inte sova så gott. Eller snarare så länge.

När man vaknar 03.30, efter blott 2 timmars sömn, och konstaterar att AC:n inte fungerar, och därmed badar i svett så skulle varje normal människa öppna ett fönster.

Och så även jag.

Om det nu inte vore för att jag är gift med värsta Pip-Larsson, vilket innebär att jag aldrig någonsin får ha öppet fönster när vi sover "för jag blir förkyld då".

Har alltid varit absolutely förbjudet liksom. För om det var upp till mig så skulle jag ha fönster öppet året om. Det får gärna vara minusgrader när jag sover.

Hur som.

I Tyskland har man givetvis tv. Problemet med där jävla landet är att ALLA program antingen är på tyska, eller så är de dubbade.

Så Law & Order dubbad på tyska var ingen större hit kan jag säga.

Alternativet är CNN. Som i dessa dagar endast visar situationen i IRAN. Och givetvis är det en sorglig historia. Men när man har lyssnat på samma rapportering femtioelva gånger så börjar man ruttna.

Så jag läser en bok. Som tar slut. Och dricker ytterligare en liter vatten. Och kissar mig lite. Och lyssnar på makens snarkande. Och tänker lite. Och tar en ny bok. Och suckar.

08.30 ger jag upp och går upp och duschar.

Och konstaterar att det känns så där med 2 timmars sömn.

Hur gammal ska man vara för att det ska vara egalt med separata sovrum?

lördag 20 juni 2009

I'm too old. För allt.

Givetvis vann maken bowlingtävlingen. Och får en pokal, som förmodligen skall likna en kägla men ser mer ut som en buttplugg, analplugg alltså. Jag skrattar och säger have fun baby!

Alla drar ut sen vidare ut i den tyska nöjesnatten (?) men jag och den amerikanska deltagaren lyckas smita upp på rummet.

Alltså, inte till samma rum.

Nä, han är en människa med ett märkligt liv: gay, inga konstigheter, men han har en man sen 7 år i Los Angeles och en man sen 14 år i Paris. Han reser fram och tillbaka var 6:e vecka. "Businesstrips". Jag undrar om han inte blir confused men han säger att han vant sig. Han flirtar hej vilt och säger att han nu är redo för lite kvinnlig fägring.

Jamen godnatt då'ra, säger jag, drar igen dörren och låser fort som fan.

Och jag kan bara hoppas att jag hör makens knackningar när han kommer hemrumlandes i natt.

Märklich


I Tyskland bowlar man på smala banor med klot utan hål. Ehh, okey.

fredag 19 juni 2009

Se där ja.


Det finns visst paraplydrinkar på lyxhotell också. Och goda är dom. Och maken, som i normala fall aldrig bryr sig, muttrar över hutlösa priser. Jag tror jag beställer in ett par till.

Cravings

Helt otroligt.

Vi är sams.

Körde bil i en timme och en kvart och poff, poff så var vi framme. Och för ordningens skull så körde vi nedcabbat. Sen att himlen var becksvart, ja det var en annan femma.

Framme på hotellet väntade den sedvanliga presenten (vi är här för 4:e året i rad och alla får fina presenter vid ankomst) sen kom maken på att det minsann är fotboll.

Så just nu ligger han och tittar på Sverige-Italien med kommentatorer som pratar tyska. Väry not sexigt. Och givetvis är han bättre än alla på planen. Vilket han noggrant påpekar var 3:e minut.

Själv hade jag precis bestämt mig för att ta ett varmt bad, nu när talibanen inte är i närheten och man kan ligga och läsa. Det är bara det att det finns inget badkar.

Och så är jag sugen på sill. Matjesill. Ända sen jag satt på planet. Så just precis nu kan jag ge vad som helst, bara jag får lite sill.

Nä. Det blir middag från det världsberömda (not) tyska köket ikväll. Schnitzel och potatis med äckliga gröna ärtor. Eller nåt.

Man kanske skulle ta och supa skallen i bitar och ha lite wild'n crazy sex på hotellrummet. Så där som man hade förr. Borta på den tiden när allt var nytt och fräscht. Innan man började reta sig på konstiga tuggljud och andra olater.

Jag tror bestämt att jag är lite gnällig idag.

Ähum.


Maken får nyckeln o ler. Han bestämde sig för att vara wildn'crazy: han är trött på våra stora bilar hemma så han byter ned sig till en Mini Cooper Cab, 'fan, det är ju skitkul, som att köra gocart'. Små pojkar, små leksaker...

Överlevde mot alla odds.


Trodde öronen skulle sprängas och har värsta locket. Skriker som en lomhörd. Nu det värsta: hyrbil till Hamburg. Jag kartläsare då tyskarna ännu ej hört talas om GPS. Maken påstår att jag suger purjo som kartläsare. Han är en skitkorv. Vi får se hur lång tid det tar innan han dumpar mig i vägrenen.

Diaréeanfall


Har jag sagt att jag hatar att flyga? Försöker i detta nu minnas Ryan Airs olycksstatistik. Så dags nu liksom. Läser ni om flygolycka i Lübeck så vet ni. Adjö.

All set to go.


Och maken fick ett fint litet gayrosa provisoriskt pass för 980 spänn. Och så en liten lätt lunch för 200 pix. Han ojar sig redan.

Amen Glad Midsommar. I regnet...


Nä. Jag är inte i Amsterdam och haschar.

Jag är i detta nu på väg till Hamburg. Via en repa till dygnet-runt-öppna-Apoteket. Och midsommarafton för min del kommer att firas i en hotellsäng. Med sprängda trummhinnor, om det vill sig illa. Om inte, så med en god middag på hotellet och lite bankelibank (....väry not upplagd för det....).

Och i morgon ska det bowlas och barbequeas, har jag hört. Med deltagare från 20-25 andra länder.
Har jag sagt att jag är en jävel på Wii Bowling?
Ska sopa mattan med varenda kotte.
För jag kan väl aaaldrig tro att det skulle vara någon skillnad.
Och självklart har jag le computer med mig.
Häpp.

torsdag 18 juni 2009

Jag är störd.

Talibanen har varit utlokaliserad i cirkus 4 timmar.

Och jag saknar henne.

Så pass att tonåringen undrar om jag är störd någonstans när hon nyss kommer hem och tv:n fortfarande visar Playhouse disney.

Jag måste ha en skruv lös.

Inte för tv:n.

Sick. For real.

I normala fall blir jag väldigt snorig när det vankas regn eftersom jag är pollenallergiker. Nåt med naturen bla bla....lyssnade inte så noga vad allergonomen sa då för 100 år sen.

Så jag tog för givet att det var regn på g (vilket det å andra sidan är) och att det var därför.

Icke.

Jag är så ända inihelvete sjuk. Men med två alvedon och amerikanska medikamenter kan jag sitta upprätt. En stund.

I morgon ska jag flyga till Hamburg.

Kan man dö av sprängda bihålor?

onsdag 17 juni 2009

Veckans tips. Eller inte.

Vet ni vad som händer när man stoppar upp två tamponger i näsan?

Men ser ni, det vet jag.

När man ledsnat på att näsan är som en vattenkran pga att man är en extrem pollenallergiker.

Fotnot;
Och ja, de sväller. Satan.

Och nää, jag tänker inte visa nån bild på min stora snok. Glöm det!

Pucko


Är ute och åker med maken. Han behöver gå in på Posten. Kliver ur bilen och efter några sekunder hörs ett klick. Jag är inlåst. Och rör jag mig en millimeter så går larmet. Och min näsa börjar rinna. Jag är pollenallergiker. Sitter med mobilen i knät och skriver det här medan snoret rinner ned på min tröja. Fräscht. Jag ska spöa maken när han kommer.

Friends. Hotell Kantarell.

Jag älskar min tonåring över allt annat.

Jag älskar hennes bästa vänner också.

Dom som har pluggat i USA i ett år.

Men jag börjar bli gammal.

För jag har glömt vardagen med dessa tre damer.

Jag har glömt att varje gång de spenderar ett dygn hos oss så är kylskåpet tomt. Och då menar jag TOMT!

I morse noterar jag som hastigast att maken och talibanen inte har någon frukost.

Och tonåringen konstaterar i går kväll;

"Mamma, vi måste verkligen ta med i beräkningen nu att XX och XX är hemma igen när vi storhandlar varje vecka!"

Alltså. Är det inte tonårskillar som äter som hästar?

tisdag 16 juni 2009

Som man bäddar får man ligga.

Igår kväll försvinner tonåringen, med väninnor, på fest. En fest som det tar 1,5 timme att ta sig till. Man åker hemifrån 21.30.

Och redan där undrar jag om man har tappat kompassvattnet.

21.30 på en måndag liksom. En timme kvar till sängdags, typ.

Eftersom jag drar hemifrån före tuppfan vaknar, så undgick det mig att hon kom hemrasslande 7.30 i morse.

Tonåringen började sommarjobba idag.

Tonåringen var aningen trött när vi talas vid runt 13-tiden. För ägaren till arbetsplatsen och tillika modern, har sett till att butikschefen håller damen i fråga under strikta tyglar. Så det har städats och dammats hela dagen.

Tonåringen kommer somna ovaggad ikväll.

Orka.

Grannen ringer på dörren. Hans dotter leker varje dag med talibanen. Plus att de går på samma dagis.

De är bästisar helt enkelt.

I helgen fyllde bästisen år. Kalas på nåt lekland. Många svettiga barnhuvuden. Många grattiskramar. Många barn.

Grannen meddelar att han fått samtal från två av de små gästernas föräldrar.

Grannen meddelar att de har löss.

Och jag har vääldigt långt hår.

Och näst efter tvestjärtar så är löss det äckligaste jag vet.

Och nu kliar det satan.

Ö V E R A L L T.

måndag 15 juni 2009

Kvällens kommentar från en tonårsdotter.

"Men mamma, du måste FÖRSTÅ att du faktiskt lever i ett annat ÅRTUSENDE!"

Skål och tack.

Sex, sex, sex.

Herrejävlar.

Två 18-åringar pratar sex. In i minsta detalj. Min egen tonåring har vett att hålla tyst. Thäänk Gad.

Och sen. Sen när öronen inte längre är grisskära och damerna går upp på tonåringens rum, ja då sätter man på kanal 5. Och vad visar dom där?

En dokumentär om (störda) människor som är så kallade objekts-sex-fixerade. Objektumsexualitet. For real. Dom har SEX med saker! Som de också är förälskade i....

Och vi pratar en annan (djupt störd) brud som hänger gränsle över ett jävla STAKET, som har en speciell form (nä, inte mjukt någonstans) och går igång på det.

Eller ett annat wacko som har blivit kär i en jävla altarring (staket) framför ett altare i den lokala kyrkan.

Och en annan typ som har ett SVÄRD som älskare.Nä, inte stoppa in i mufflan, bara smeeeeeka, krama och ligga bredvid. Hon jobbade i många år som pilot i den amerikanska armén, men fick till slut sparken pga "psykiska orsaker". NÄHÄ!

Samma brud har en SVENSK väninna, som hon åker och hälsar på. Väninnan är FÖRÄLSKAD i Berlinmuren. Och båda två är också kära i en brojävel som svenskan bor i närheten av.

AMEN FÖR HELVETE! Vad är det för jävla störda människor?!

Fotnot: Och nu står Berlinmurs-bruden och SNACKAR med muren. Om deras FÖRHÅLLANDE. Hon kallar mur-fan för "honom" när hon blir intervjuad av reportern.

Och jag kan bara konstatera att jag är frisk som en nötkärna. Tack för det.

Öronproppar.

Tonåringens båda bästa kompisar har pluggat ett år i USA.

Med en veckas mellanrum har de alldeles nyss kommit hem.

Båda kommer hit för övernattning om en stund. Den ene ringde alldeles nyss;

"Åh Mona, jag ska berätta ALLT när jag kommer!"

Jag känner att mina små öron börjar krulla sig. För nu är hon nämligen inte längre en desperat oskuld.

Och de här damerna är vanligtvis oerhört detaljerade när de ska till och prata om viktiga saker.

I synnerhet när det är sex- och samlevnad på tapeten.

Jag är inte så jävla säker på att jag vill höra.

I´m too old.

Måndag. Herregud.

Agenda måndag;

Åka runt till butikerna i city.

Regn, regn, skitregn. Ont i väderhuvudet då vädret inte vill bestämma sig. Sol, regn, sol, regn. Karusell i skallen.

Mail från fabriker i Kina. Varor på G. Måste maila kompis om hjälp om leveransvillkor. Så att man inte får en container felsydda varor. What to do, what to do...liksom.

Packa en himla massa varor. Bajstråkigt. Men pengar in, pengar in. Som chefen säger.

Samtal från Chefen. Femtioelva stycken. Han kan gå och dö. Hela dagen.

Leta sig billigt hotell till stora pryl- och inredningsmässan i Frankfurt i juli.

Samtal från butikschef. Megakris på en vara. I samtliga 9 butiker. Ringa runt, fixa, fixa, fixa. Ruttna lite på taskig framförhållning.

Bygga hyllor på lagret. Never ending story. Never färdigt liksom.

Hämta taliban tidigare. Alltid på måndagar. Och hon är satan så grinig. Always on måndagar.

Laga sig lite middag. Laga sig stor middag. Tonåringens två varit-i-USA-och-pluggat-ett-år-kompisar kommer och ska ha filmkväll.

Klockan är 12.05

Ajm ålreddy tajerd.

söndag 14 juni 2009

Att få lov att vila. Med alltför smarta barn.

Talibanen tittar medlidsamt på mig och säger att det går bra "och lägga sig och sova på soffan en stund mamma."

Jag tvekar inte en sekund, greppar mysfilten och intar sängläge på divanen.

Efter 17 minuter ger jag upp. Talibanen SITTER på mig och leker frisör med mitt långa hår.

Och pratar.

Och pratar.

Och pratar.

Jag frågar om hon inte får ont i munnen av allt prat, och:

"Ska du inte ta och vila munnen en stund?"

"Så säger du ALLTID! Om man inte pratar så blir tungan torr lilla mamma. Och TÄNK om alla orden skulle ta slut!"

Ohh God. I wish.

Förvisso över 20 år kvar till pension.

Vaknade strax före 05.00 denna söndag.

Nu är klockan 09.00.

Brukar man inte sova sig lite vid den här tiden när man är gammal?

Bara undrar, för hela min kropp skriker efter horisontalläge.

Att inte ha koll.

Nästa helg, midsommarhelgen, så skall jag och maken åka bort.

Nä, ingen romantisk nu jävlar ska det bankelibankas-helg.

Vi ska på en viktig bissniss-tripp....

...eftersom ingen i hela världen, förutom vi, firar midsommar, så har givetvis arrangören noll koll. Så det är bara att tugga i sig och åka.

Och då 2009 är åtstramningarnas år, så pratar vi Ryan Snik-Air.

Skavsta är en liten skitflygplats. Så liten att den kan liknas vid en enkel bussterminal. Inga som helst tjänster utöver restaurang.

Typ, inga som helst luckor för "Mitt-Pass-Har-gått-Ut-Fixa-Ett-Temporärt".

Makens pass gick nämlich ut häromdagen. Upptäckte vi igår.

Och nej, Schengenavtalet suger fetpurjo, för det står att man "bör" ha pass. Och med min tur så lär väl maken få stanna tills ambassaden löser ut honom. (Förresten, kanske inte så tokig idé ändå...)

Så just nu ser det ut som om det är frun i huset som på fredag lunch landar i Lûbeck och med bil, utan GPS, skall ta sig till Hamburg.

Jag som lyckas med fenomenet att åka fel i min egen näjburhood. MED GPS.

Jamen vi ses i Turkiet.

Eller nåt.

Tack!




Allvarligt. Jag tror att jag fyller år varje dag.

Herregud vad ni är trevliga. Jag SÄGER ju det. Jag älskar min blogg.

Tack så jättemycket för alla Grattis...och ja, jag fick bl a en jättefin klocka av maken.

Jag tror jag är gift ett tag till fakiskt.


Och hade man haft en bättre mobiltelefon än den jag har, så hade det framgått vilken otroligt vacker blombukett som käraste Tara-Christina kom med, tack baby!

lördag 13 juni 2009

...bara ett pytteinlägg.

Det finns tårtor.

Sen finns det TÅRTOR.

Tack Rosa, även om det är 310 000 Viktväktarpoints!

Om att fylla år. Och att länka till andra.

Att vakna tidigt på sin födelsedag, och veta att resten av familjen ska uppvakta en med sång och frukost på sängen, ja, det blir en omöjlig ekvation om klockan är 05.10.

För de vaknar inte förrän vid 9-rycket.

Men matematik har aldrig varig min starka sida.

Så jag smyger ned och sätter igång kaffemaskinen.

Medan datorn startar upp. Sen läser jag lite bloggar.

Och så håller jag mitt löfte till darlingen Barlach. Om att ge en särskild blogg lite dragplåster i form av länkning.

För trots allt så har min lilla skitblogg många läsare. Och jag har inte bara läsare, jag har bra läsare. En jävla skillnad.

Och bland en miljon crappiga bloggar så ploppar det ibland upp en del guldpärlor. Jag läser ju en hel del bloggar som förtjänar att uppmärksammas. (En annan dag.) Och alla är inte nonsensbloggar som min egen.

Idag skulle jag vilja att ni tar en kopp kaffe och ger denna blogg 20 minuter av er tid. Twenty minutes. En mycket sjuk människa, med sjukt rolig humor. Och tycker ni att den är bra så sprid den för f-n.

För övrigt så ska vi se om jag klarar att hålla mitt löfte till mig själv: inte skriva ett enda inlägg mer än detta idag. Bara vara en hang-around hos alla andra.

Efter att jag har öppnat alla miljoner paket förstås.

Ska bra smyga upp och lägga mig tillbaka i sängen.

God Morning.

fredag 12 juni 2009

Minnet är kort.


ViktVäktarna. And who cares....
Fotnot dagen efter: Ähhum. Jag kommer få spöstraff på tisdagsinvägningen. Sanna mina ord.

Change of plans.


Det blev Louis Vuitton och TGI, (Thank God It's Friday.) My cup of tea.

Fuck SMHI


I eftermiddag/kväll ska jag och 10 butikschefer spendera några timmar på Gröna Lund.

Lyssnar därför NOGA på vad meterologen säger igår.

Så i morse tar jag på mig en höstjacka och gummistövlar.

Klockan är nu 08.15 och solen skiner som aldrig förr.

Kul: gummistövlar och 23 grader.

Men det är ju tur att de åtminstone är snygga.

torsdag 11 juni 2009

Kissa.

Till slut körde jag på två hjul in i Brommaplansrondellen och sladdade in bredvid Sushi-restaurangen. Och stegen från bilen in till vår ena butik, well, det var världsrekord. För jag liksom studsar över Drottningholmsvägen.

Öppnar butiksdörren, säger tjena till personalen, går rakt fram 10 meter, öppnar dörren in till personalutrymmena, går 3 meter rakt fram, öppnar toadörren.

Sliter av mig byxorna, kissar i luften innan jag landar på ringen, samtidigt slår jag i skallen i handfatet när jag böjer mig ned. Men känslan av att Sankte Per öppnade pärleporten vida översteg smärtan i skallen, let me tell you.

Och ni vet hur det är när man är kissnödig. Alltså när man är riktigt kissnödig. Som en man. Såå kissnödig.

Jag kissade, och kissade och det tog aldrig slut. Jag sitter med toadörren öppen. Hann liksom inte stänga. Och det gjorde ju inget för dörren 3 meter därifrån, ut till butiken, ja, den var stängd.

Tills en kund öppnar butiksdörren.

Och det blir korsdrag.

Och dörren 3 meter från toan plötsligt åker upp.

Och alla kunder som kommer in i butiken behöver bara titta rakt fram så ser dom mig på toa.

Och jag kissar.

Och jag kan inte knipa av strålen.

Och jag får panik.

Så jag skiter i konsekvenserna och hasar över sittringen för att nå toalettdörrsjäveln.

Och lyckas.

Sen får jag torka upp kiss från golvet.

Och jag åker därifrån och undrar om jag har alla hästar hemma.

Toa


Sitter i megaköer. Är kissnödig. Så pass att jag börjar se mig omkring i bilen efter en lösning. Man kan säga att det är kris. Och hade jag haft en snorreborre, så hade MER-flaskan varit räddningen men nu är jag kvinna och det känns inte så aktuellt att köra upp den i mufflan.

Not too smart.


Jag kappkör med en Porsche. Turbo som turbo liksom. Jag kanske är en smula blond i alla fall.

Köra sig lite.

Idag ska jag ut och köra bil.

Först ska jag harva runt i och på Vasastan, Norrmalm och Östermalm.

Sen vidare ut till Norrort. Och Västerort.

Så om det är några skolavslutningsflak på G idag så kan ni väl, please, ta andra vägar.

Jag har bråttom.

Ringrostig.

Jag skriver ett betyg för en anställd.

Och konstaterar att det är jävligt svårt när man inte har mycket till övers för personen i fråga.

Man måste tänka. Och försöka komma ihåg alla "koder" för framtida arbetsgivare. För man kan säga att vi haft tur, 99% av personalen är guld.

Jag vidarebefordrar en arbets"kraft" som jag inte ens önskar min värsta fiende.

Och ska utföra nån sorts balansgång med vad jag enligt lag är skyldig, och vad jag moraliskt anser.

Och längtan till ett kassajobb på ICA blev ju inte mindre direkt.

onsdag 10 juni 2009

Forts: Att vara gift. Och vara jävligt grinig.

Maken kom hem för en minut sen.

Värmer maten i mikron samtidigt som han säger, trallande;

"Snart är det fotboll, snart är det fotboll, pappa ska se på fotboll!"

"Jaha, så det var DÄRFÖR du kom hem! Trodde det var för min skull!"

Och jag kan ju bara hoppas att den där födelsedagspresenten kompenserar det här hårt på lördag.

For his sake.

Att vara gift. Utan att vara grinig.

För två minuter sen.

Telefonen ringer här hemma.

Make. Givetvis.

-"Vad blir det för mat?"
-"Kassler med dragon- och senapssås."
-"Åhh, vad gott! Hur mår du?"
-"Bra." (??)
-"Åhhh! Inte grinig alltså?!!"
-"Näpp! Så skynda dig på!"

Klick.

Att fylla år, men inte idag.

Talibanen och maken åker och handlar födelsedagspresent till hustrun i huset.

Talibanen är mycket duktig på att inte tjalla när det kommer till presenter. Tyvärr.

Däremot så säger hon att hon och pappa har varit i Uppsala och köpt present.

Och då undrar jag två saker:

Har Louis Vuitton stängt igen på Birger Jarlsgatan?

VAD finns i Uppsala, som inte finns här?

Jag är inte alls nyfiken.

Oh no.

Gaaaaahhhhhh

Hur man gör mig glad!


Detta är vad som möter mig på mitt skrivbord i morse. Och det lär INTE vara maken. Klicka på bilden och läs. Nu blir jag nervös. 'Du är min boj i bukten!' Och det känns ju som det här är rätt forum att leta i. Guilty, nån?!

tisdag 9 juni 2009

Märkliga män. Med konstiga gener.

Jag äter frukost på jobbet varje morgon.

Således öppnar jag kylskåpet en gång om dagen. Eftersom det är jag som är middagskock.

Av olika orsaker så har jag sluppit att laga middag flera dagar på raken.

Härom dagen så sitter jag i soffan när maken kommer hem, öppnar kylen och säger:

"Det är nåt som luktar konstigt här."

Och nu kommer det fantastiska.

VEM som helst gör samma konstaterande, för att sen ta reda på källan till odören.

Icke min man.

Han stänger kylskåpsdörren och går därifrån.

Här tar nu Experiment-Kolla-Hur-Länge-Jag-Står-Ut vid.

Nästa dag händer exakt samma sak. Och då ska man veta att han, utöver att öppna kylskåpet på kvällen, alltså öppnar det VARJE morgon när han gör frukost till sig och talibanen.

"Alltså, du, det är nåt som stinker här!" och ett: "Vet du vad det kan vara?"

Jag svarar samma som förra gången: "Ingen aning." Med ett tonläge som formligen skriker: "Men ta reda på det då för f-n."

Dörren stängs.

Den tredje dagen händer exakt samma sak. Och nu börjar jag undra om dom här finska generna innehåller mentala tillkortakommanden av det allvarligare slaget.

Hur, hur, hur, hur jävla svårt kan det vara?!

Och det kliar satan i fingrarna.

Giftasdagar.

Vaknar i morse och känner att "det är nånting" med denna dag.

Skakar av mig känslan när jag kommer på att vi ska på studentmottagning....

..tills en förälder på dagis gratulerar mig (och henne själv, som har samma) på min bröllopsdag.

Jag suger hästballe på bemärkelsedagar. Alltså, när det handlar om hur många år vi varit gifta och när.

Så maken kommer hem med ett gäng rosor. Och trots att de är 8 till antalet så tänker jag inte på det, när han för ordningens skull testar mig med att fråga "hur många år är det nu då?!" Jag ser också att han har skrivit ett kort, där jag får möjligheten att gissa och ringa in 7, 8 eller 9 år.

Sen beordrar han mig att verkligen göra det, och sätta upp kortet någonstans så att jag kommer ihåg.

Jag FATTAR inte att det ska vara så jävla svårt att minnas.

Och nä, vi har ännu inte graverat våra ringar.

För vi kan ju tamejfan aldrig komma överens.

Leka sig lite.


Jag ligger raklång på golvet. 6 barn leker doktor med mig. Två av dem tycker att det vore bättre om jag klär av mig naken, 'för det är man när man sover kvar på sjukhus!' De köper inte min bortförklaring om att jagi så fall skulle frysa. De hämtar en filt. Bad idea det här. Måste ta mig härifrån innan det går över styr.

Skillnad.


Jag är köksansvarig. Barnen får pannkakor. Jag gör tunnbrödsrulle med potatissallad, rostbiff och rostad lök till oss vuxna. Nån ordning får det vara.

Aint gonna happend.


Blöjbyte. Det finns gränser för vad en vikarierande morsa gör.

måndag 8 juni 2009

H e r r e g u d.

Jag har PMS.

Rättelse;

Jag lider av svår PMS.

På allvar.

Idag har jag lyckats göra mig osams med min tonåring. Helt och hållet mitt fel. Och det suger fetpurjo. Jag tror att jag har fått sparken som mamma. På riktigt.

Sen har jag skrikit så hårt i örat på min exmake, att jag var tvungen att byta kläder när jag kom hem. För jag var dyngsvettig. Och jag satt i en bil när jag skrek. Och alla runt omkring stannade upp när de gick förbi.

Ja. Då kan man fatta decibelnivån.

Hata är ett ord som ligger nära till hands. Jag hatar nämligen människor som sätter sitt eget ego framför sina barn.

Men det är överspelat nu. Problemet är jag och min PMS.

Eller rättare sagt; jag, min PMS och det faktum att jag ska leka dagisfröken på vårt föräldrakooperativ i morgon. Sjuk personal.

Med lite tur så får jag ställa mig i köket.

Och stänga alla dörrar.

Föredettingar.

Det finns idioter.

Sen finns det före detta äkta män som ibland inte har något större existensberättigande.

What so ever.

Konsten att fylla år, men inte så många.

Den här veckan tänker jag fylla år.

Sisådär någon gång närmare slutet av veckan.

Problemet är att jag blivit fixerad vid siffror. Ju högre, desto mer diarée.

Varför heter det "diarée förresten? Vad kommer DET ordet ifrån?.

I alla fall.

Jag tycker på fullt allvar att det "inte bara är meningslösa siffror". För mig börjar det bli dödligt allvar.

Och det är ju märkligt med tanke på att matematik i normala fall inte ingår i min repertoar.

Men jag gillar presenter. Det är ju ett problem.

Så, som vanligt kommer jag inte att få ihop den ekvationen.

söndag 7 juni 2009

En taliban som aldrig kommer lära sig cykla. Av två anledningar.

Sent förra sommaren fick talibanen en cykel. Utan stödhjul. Vi hann inte öva så mycket. Maken var ute typ nån gång.

De har övat några gånger i år. Och varje gång kommer båda två hem. Ursinniga på varandra. Man kan tro att det är två 3-åringar som bråkar.

Jag har inte brytt mig så mycket. Jag har aldrig sett dem öva. Oftast har jag stått vid spisen.

Idag står jag, som vanligt, vid spisen när de bestämmer sig för att gå ut. De övar på gräsmattan. Och då ser jag anledning nummer 1 varför hon aldrig kommer att lära sig.

Talibanen är 5 år. Maken är en dedikerad pappa och har köpt en cykel till sitt första och ende högt älskade barn.

En cykel som passar en 9-åring. Hon har inte en chans att med fötterna nå ned till marken. Såvida cykeln inte ligger horisontellt.

Så jag öppnar fönstret och upplyser maken om att en god idé kanske är att skruva ned sadeln i botten.

Det underlättar lite men inte tillräckligt.

Efter maten vill maken att jag följer med ut så "att jag får se hur jävla jävligt det är med hennes humör och skrikande."

Då upptäcker jag anledning nummer 2 till varför talibanen aldrig kommer att lära sig cykla.

Spelar maken minigolf och förlorar, så är det fel på antingen lutningen, eller på "klubbfan".

Ska man föra en dialog med maken så pratar han om allt runt omkring.

Går det över huvud taget inte så som maken vill så gnälls det i all evinnerlighet. I synnerhet om han är lite trött.

Jag lyssnar på dem när de bråkar där på gatan. Talibanen är skitförbannad för "att det är fel på vägen, det är guppigt!" Och: "titta där mamma, där bor Amanda." Eller: "Det DÄR kan man kalla stubbe mamma!"

Varvat med: "Paaaaaaaaaaaaaappa, du styr åt feeeeel håll!" Och lite: "Mina rumpskinkor sitter fel på sadeln!"

Efter 15 minuter var jag färdig att trycka ned både henne och honom i varsin jävla brevlåda längs vägen.

Jag försökte förklara att det bara är hon som kan kontrollera cykeln och att det INTE är pappas fel att cykeln lutar åt ett visst håll, att han bara försöker rädda henne från att ramla, och att man MÅSTE ramla och öva, öva, öva 100 gånger, innan man har lärt sig. Och snällar rara: SLUTA och gnäll för böveln!

Efter halva vägen gav jag upp och gick hem och städade.

45 minuter senare kommer två åskmoln hem. Den ene skriker som en gris, den andre säger att han säljer cykeln i morgon, "för nu ger jag upp!"

Det är dags att kalla in morfar. Eller köpa stödhjul.

En make utan kontroll.

Vi går och röstar i sann demokratisk anda.

När vi kliver in i röstlokalen så vänder sig maken plötsligt om och frågar vem/vad jag tänker rösta på.

Jag tar samtliga partiers valsedlar och säger: "Well, for me to know and for you to never know!"

Han blev fullständigt perplex;

"Alltså. Jag vet inte om jag kan vara ihop med nån om jag inte vet hur den röstar."

Och här har vi min älskade make i ett nötskal. Han hamnar i en situation som han på intet sätt kan kontrollera, vilket är oerhört svårt för någon som har är ett extremt kontrollfreak.

Jag bara log och gick in och röstade.

Och kommer aldrig att tala om på vad!

På med hjälmen.

Talibanen vaknar och jag hör henne springa in till maken.

Efter 30 minuters tv-tittande i vår säng kommer hon ner och förstör min söndag;

"Pappa, vaknade och är jätteförkyld mamma!"

Och det är nu man knäpper händerna och ber en tyst bön om att man skall överleva denna söndag, utan att bli anhållen för mord på ûbergnällig make.

Jag kan redan nu säga att oddsen inte ser särskilt lovande ut.

Och var jag inte gråhårig innan...

Vi har dragit ut på det här med att dränera runt huset. I flera år. Men nu måste vi.

Så maken hookar upp sig på internet och surfar runt.

Efter 20 minuter så kommer följande:

"Asså, det är ju inte precis frågan om nån jävla rocket science här. Det är ju bara att gräva, skrapa sig lite, lägga i nån sorts duk och fylla igen. Hur svårt kan det vara!"

Jag stelnar till.

Alltför färskt i minnet har jag när han skulle borra upp finskåpet och det blir snett. Men "äh, det är bara att ta en liten kartongbit här och sätta under den här skruven och hänga skåpet på serru, kolla, nu blev det rakt!"

Eller sätter upp kabelgömmor och förlitar sig på att de ska sitta fast med den förklistrade tejpen. Trots att frun säger att man "nog måste spika fast dom också." Men nejdå, och nu hänger dom hej vilt just eftersom klistertejpen slutat fungera.

Eller att han endast kan jobba i två-timmars pass, sen ska det vilas och fika sig lite.

Och så tänker jag på vårt övre badrum som "det bara tar hantverkarna tre veckor att bygga, fan vad du tjatar", och som nu, sex år senare, fortfarande saknar granitskiva, dörr- och fönsterfoder. Och badrumsskåp.

Eller när han, härom helgen, lade två dagar på att gräva upp en liten stubbe. Och sen var fullkomligt jävla ledbruten.

Vi har ett stort hus. Det är alltså väldigt många meter att gräva. Och eftersom han dessutom inte kan göra något utan att ha sin hustru ståendes intill, som sällskap, kombinerat med hans kan-bara-jobba-två-timmar-i-taget och hans för övrigt mycket pressande arbetssituation på kontoret, så kan detta inte sluta annat än i katastrof.

Missförstå mig rätt, han har många goda talanger. Så länge han har ett tangentbord under händerna.

Men nån Martin Timellski kommer han aldrig att bli.

Så nu återstår det för mig att få dessa tankar ur hans huvud. Jag tror att jag ska be honom om ett enkelt jobb; plantera en ny häck. Efter max tre plantor lär han ringa första bästa företag för dränering.

H e r r e g u d vilken tur han har, som är gift med en sån otroligt jävla smart kvinna.

Så var det Bruce Springsteen igen.

I detta nu: kommer ned till vardagsrummet, tar fjärrkontrollen, sätter på tv:n och lägger tillbaka den på bordet.

Sätter mig sen på divanen, som står i ena hörnet av rummet. Loggar in på datorn.

Det är cirka 3 meter mellan mig och fjärrkontrollen. Tv4 ploppar upp. Jag orkar inte lyfta på världsdelen och hämta fjärren.

Och se där;

Jag får genomlida EN TIMME med en dokumentär om Bruce Springsteen och nån jävla konsertinspelning från våren 2009.

Så man kan säga att jag upplevt samma konsert som alla andra i Sverige denna helg.

Och nu vet jag varför jag inte kan med karln: alla låtar låter likadana. ALLA.

Allåååne.

Hela jävla världen sover.

Utom jag.

På en söndag.

Jag är något less på det här.

lördag 6 juni 2009

Maken. Alltså.

I morgon ska jag blogga om makens nya hemmaprojekt.

Jag måste bara andas, hälla i mig lite vin och ta sats först.

Mr-have-a-tumme-in-the-middle-of-the-hand.

Herre jävlar.

Nationaldagsfirande från Stockholm.

Sven-Bertil Taube.

Är det inte dags för honom att kila vidare snart?

Apropå Bruce Springsteen. Och vax i öronen.

Jag har aldrig lyssnat särskilt noga när jag hör en låt med honom.

Så om någon frågat så hade jag sagt att just den låten heter Down by the rain. Möjligen har jag funderat att titeln varit märklig, men vadå; man kan ju lätt bli deppig av regn.

Sladdar in på Expressens hemsida där man tydligen har den unika möjligheten att få höra bild- och ljudupptagningen av gårdagkvällens konsert. Eller rättare sagt, av en låt.

Downbound Train.

Joråsatt.

Samlingar till vansinne.


Jag städar lite.
När jag får upp intresset för något så har jag ingen botten. Ska det samlas, så ska det samlas in absurdum.
Detta är en bråkdel av min armbandssamling. Äkta med oäkta.
Och när jag ser detta undrar jag stillsamt: när övergår sjukdom till sinnesjukdom?

Does anyone think Im stupid?


Det här är två svindyra ljuslyktor i kristall. Jaha, och? Well, de kom i paket om TRE. Någon i detta hus tror inte att jag märker om nåt går sönder. Skall bli intressant att se vem av de två som är skyldig, för tonåringen är hos sin far.

fredag 5 juni 2009

"Brucan"

Det här med Bruce Springsteen.

Allvarligt.

Alla verkar vara helt till sig i trasorna över denna 80-tals-get-over-it-idol.

Jag fattar ingenting.

En gammal jävla gubbe men nån enstaka okey låt.

I detta nu.


För 30 min sen passerar jag en korsning här hemma i Bromma. Tredje bilen framför mig kör på ett litet barn. Barnet ligger livlöst på marken. Folk ringer ambulansen. Jag kör en bit fram och måste stanna bilen eftersom jag skakar fullkomligt okontrollerat. Ringer maken och gallskriker. Och känner att en bit av mig dog just precis då. Hur får man reda på om hon överlevde? Jag kan inte andas.
Fotnot: Eftersom jag kommer förbi olyckplatsen bara sekunder efter att det har inträffat och då ser förarna till bilarna framför mig rusa ut, en kastar sig över flickan, de andra trycker upp varsina mobiler mot öronen, så förstår jag att jag inte kan göra något. Ambulans och polis är tillkallade. Och det var lika bra det för jag bryter ihop fullständigt.
Efter mitt ärende åker jag till närpolisen. Som givetvis har stängt tidigt dagen före helgdag. Jag ringer sjukhuset, som givetvis inte kan lämna ut uppgifter. Jag ringer någon, som får reda på att flickan har avlidit. Denna uppgift korrigeras senare.
Hon överlevde och jag kan börja andas igen.
Fy fan i helvete. Är det enda jag kan säga.
Och tack Linda.

En missnöjd make och en äcklig chef.

Maken kommer in på mitt kontor.

Han tjatar nåt om att jag har kommit att bli en legendarisk ordförande i GKIF-klubben.

Inte en vanlig simpel ordförande...näe...L E G E N D A R I S K.

GKIF??

Gnäll Kärringar i Förorten.

Sen går han så nära mig han bara kan. Och släpper en brakskit. Vänder på klacken och går.

Och jag tvingas andas med öppen mun i 1 minut och 34 sekunder.

Det är uppenbart att det finns andra aspiranter på att få sova i lekstugan.

Makens kommentar.

Maken säger att han ger mig för lite stryk.

Vet inte riktigt vad han styr med, den där.

Att sova i en lekstuga.

Vet ni hur kallt det är att sova i en lekstuga?

Hehe, inte jag heller.

Jag hade tur. Maken jobbade sent. Jag slapp träffa honom.

Ska hem tidigare från jobbet idag.

Och packa väskan!

Seriöst.

torsdag 4 juni 2009

Utkastad?

Här är en som från och med ikväll förmodligen är förvisad till lekstugan.

Permanent.

Och det är väl tur som fan att den är topprenoverad.

Herregud, man måste väl bjuda lite på sig. Och sin man.

Det var ju ändå han som bad mig fortsätta blogga förra sommaren...

60 saker om mig. Bara sådär.

Tänkte publicera den här listan för några veckor sen, men Uppsalas största bloggare hann ju givetvis, ovetandes, före mig, så jag fick avvakta ett tag.

Nå. Här är lite värdelöst vetande om mig.

1) Jag är en källar-knarkare. Dvs, jag går igång på fräscha källare.
2) Jag kan inte sätta mig och äta middag om inte alla kastruller, och allt annat i köket är rent och snyggt.
3) Jag har varit baddräktsmannekäng. Hade en gång en snygg kropp...
4) Jag är svinblyg och avskyr att träffa nya människor.
5) Min största dröm är att åka till Japan och gå på en Sumobrottar-turnering.
6) Jag småpruttar ibland. I min ensamhet.
7) Jag är en gnällig fru.
8) Jag är avundsjuk på människor med intressanta utbildningar/jobb. Dock aldrig missunnsam.
9) De 15 första åren av mitt liv har visats på tv. Hundra jävla gånger. And I hate it. Och trots det gick jag med på en inspelning i vuxen ålder. För att jag var ett jävla pucko.
10) Jag är en svinbra kompis.
11) Jag har äckligt dåligt självförtroende/självkänsla.
12) Jag är asrolig.
13) Jag har grymma problem med matematik. Varför kunna liksom...
14) Jag har mycket svårt för korkade människor. Alltså, på riktigt korkade människor.
15) Innan jag har fyllt 50 så kommer jag ha gjort cirkus 5 plastikoperationer. I love it.
16) Jag ser alltid fram emot narkossprutan.....sover aldrig så bra som då!
17) Jag tycker på riktigt att min man borde ge min frikort på Mikael Persbrandt.
18) Han får givetvis ett på den däringa Tone Bekkestad, eller vad hon nu heter. Varsågod och klicka.
19) Förresten, han kan få 1 frikort om året på henne. Så är det lugnt sen.
20) Jag är en god hustru.
21) Jag har, anonymt, anmält en människa för något olagligt. Och en hel bransch fick en chock.
22) Jag har stora tuttar. Som alltid är i vägen. Men ganska snygga.
23) Jag läser aldrig artiklar om barn som far illa. Det skulle bli mördarvarning då.
24) Jag tycker på allvar att diamanter och briljanter är självklara presenter till en god och trogen hustru. Just för att det är jobbigt att alltid vara god och trogen.
25) Jag skulle aldrig kunna tänka mig att gå omkring med en fejkväska. Även fast jag inte stör mig på att andra gör det.
26) Jag är avundsjuk på att min dotter, med vänner, har hela livet framför sig.
27) Jag tycker det är extremt avtändande med människor som petar sig i näsan offentligt. Extremt.
28) Jag har levt ett mycket spännande, roligt, annorlunda, och för en del; ett chockerande liv. Jag borde skriva en bok. Faktiskt.
29) Jag ångrar mycket. Tyvärr, för det är ju inte politiskt korrekt att göra det.
30) Jag tänker skriva åtminstone en bok innan jag dör. Troligtvis under pseudonym. För allas bästa. Om inte så för mitt eget...
31) Jag skulle kunna flytta till Las Vegas på en sekund, om tillfälle gavs. Och nej, jag spelar inte. Det finns annat som lockar.
32) Jag kan inte äta frukost om jag inte har duschat först.
33) Jag är den perfekta kandidaten för att vara stenrik. Skulle klä mig bra under det epitetet.
34) Jag har personalansvar och jag avskyr det. Trots att jag är bra på det. Bara problem.
35) Om en vara är för liten/stor/trasig, så skulle jag aldrig drömma om att gå tillbaka med den. Way too feg för det.
36) Jag blir oerhört förlägen vid beröm. Vill bara sjunka genom jorden. Även i min blogg.
37) Jag har många fördomar och en del mindre smickrande egenskaper. T ex så dömer jag alltid folk på förhand. Fast jag hävdar det motsatta om folk frågar. Jobbar på det.
38) Jag blir på allvar rädd för mig själv vid kombination PMS och köra bil. På riktigt. Försöker hålla mig från bilen då.
39) Jag och min chef/man bråkar ibland så att tapeterna krullar sig. Det är farligt nära mellan kärlek och hat. Jävligt nära.
40) Jag tror på riktigt att jag är en bra mycket lyckligare människa om jag har obegränsat med pengar och är smal. Men jag låtsas att det inte alls har någon betydelse. För jag orkar inte ta diskussionen.
41) En av mina stora "drömmar" har alltid varit att i någon form jobba med hemlösa. Problemet är att jag nog inte klarar det mentalt eftersom jag är en sån som tar med mig jobbet hem. Och så många sängplatser har jag inte. Men vore jag snuskigt rik så skulle jag göra nåt åt problemet.
42) Som alla andra föräldrar så skulle jag med lätthet dö för mina barn.
43) Jag skulle aldrig dö för min man. Det finns alltid andra.
44) Jag låter medvetet folk tro att min man är utbytbar. Det är han förvisso, men jag vill nog helst ha honom kvar.
45) Ingen annan skulle någonsin kunna stå ut med min man. Det har till och med en expert sagt. Alltså är jag värd Bragdmedaljen varje år.
46) Jag kan vara en riktig jävla hagga. Bara reta mig vid rätt tidpunkt i månaden.
47) Folk kan bli förvånade över att jag är så genuint snäll. Vilket kan få mig att undra ibland...
48) Jag släpper ytterst sällan in någon innanför min "mur". Just nu finns bara en människa där.
49) Jag gillar att höra skvaller. Dock gillar jag inte att skvallra själv.
50) Jag är gift med någon som mer än gärna skulle prenumerera på Hänt i Veckan, om det inte vore för att jag tvärvägrar.
51) Jag gillar att folk har förutfattade meningar om mig. Jag gillar att de har noll koll. För jag är en jävel på att skådespela, utan att för den skull vara falsk.
52) Jag skäms inte en jävla sekund över att jag sover i 8000 krs-lakan. Det finns annat jag drar ned på för att kunna göra det.
53) Jag har ständigt dåligt samvete över att jag inte tar hand om mina vänner ordentligt.
54) När jag åkte fast för fortkörning en gång, och konstapeln bad mig kliva ur och följa med till hans bil, så lovade jag maken att "neka, bara neka för fan", och i samma sekund jag satte mig i polisbilen så sa jag: "Okey, var ska jag skriva på någonstans?" För jag höll på att bajsa på mig. Maken förlät mig aldrig för det. Han skulle hellre velat att jag bajsade ner hans BMW.
55) En gång gjorde jag och en arbetskompis ett moraliskt inbrott på vår arbetsplats. Och även om vi juridiskt aldrig skulle ha torskat så var det rätt blött i brallan på oss efteråt.
56) Jag berättar gärna för allt och alla att min man bajsade på sig på ett flygplan en gång. Till och med nu när jag skriver det, så skrattar jag lika mycket. Och det är 10 år sen. Talibanen älskar att höra den historien. I'm evil.
57) En gång tvingande jag min man att ha sex med en uppblåsbar docka. Bara för att jag var nyfiken och inte har en snorreborre själv. Det var i särklass det roligaste jag varit med om. Ever. Han var dock mindre imponerad kan jag säga. För att inte snacka om hur ont han hade.
58) Den uppblåsbara dockan knölades efteråt in i en påse i en garderob, i vårt sommarhus. Som vi nåt år senare lånade ut. Det var inte alls pinsamt. Inte alls.
59) Jag har haft en enda könssjukdom i mitt liv. Och då trodde jag att jag skulle slå ihjäl avsändaren. Men han var för bra i sängen för att jag skulle dumpa honom. Och det var ingen allvarlig relation, bara en så kallad k-kompis under ett par år.
60) Jag har en gång öppnat dörren helt näck, i tron att det var min dåvarande kille. Det var det inte. Det var hyresvärden. Och jag var glad över att jag åtminstone inte behövde skämmas över min kropp. Då.

Och när man har haft ont i huvudet.

Jag har upptäckt en nackdel med att sova av sig migränen under en hel arbetsdag.

Man är på jobbet exakt 04.59 nästa dag.

Grattis.

onsdag 3 juni 2009

Jag säger bara..

Migrän.

Dra åt helvete vilken migrän jag har haft idag.

Och spytt satan.

Och det känns som om Skansens alla apor har bajsat i min mun.

Så nu borstar jag tänderna och kryper tillbaka till min håla och inväntar en ny migränfri dag.

tisdag 2 juni 2009

Tänkte på en sak. Äckelgubbar.

När vi stod på Arlanda och väntade idag så gick jag iväg en snabbis för att handla en grej.

När jag går tillbaka så får jag ett bra tillfälle att titta på min snart 18-åriga dotter, på avstånd.

Jag noterar då även andras beteende omkring henne.

Givetvis säger alla morsor att deras barn är vackra. Men det är bara det att den här damen är verkligen snygg. Så ända in i helvete. Säger andra.

Men jag kan inte påstå att detta skänker mig någon vidare glädje när jag ser alla snuskiga gubbjävlar som äter upp henne med blicken. Typ alla över 25.

Det är nästan så att jag får lust och gå fram och klappa till dom.

Ursäkta mig, det är min bäbis ni tänker snuskiga tankar om.

Äcklon.

En gammal mamma.

Läser saga för talibanen.

Hon pillar med mina ögonlock.

"Mamma, det är nåt här."

"Vadå?"

"Det är nåt här, ett streck liksom. Det är nog en skrynkla. Det verkar som om du börjar bli lite gammal mamma."

Vad var det vi sa nu igen....? Man fick inte slå barn va?!

Om hur man åker vilse en tisdag.

Tonåringens två bästa kompisar har spenderat det senaste året i USA. Idag var det dags för den ene att komma hem.

Och som snäll moder så kör jag givetvis ut till Arlanda. När vi nästan är framme så noterar jag en olycka modell mycket stor i motsvarande körfält.

Någon har kört rätt in i en portal, ni vet: dom däringa stora sakerna som är över vägarna, fulla med skyltar om var man är, och ska. Denna portal hade vält rakt över vägen. Samtidigt säger dom på radion att vägen är avspärrad.

For a very long time.

Sen möter vi väninnan.

Och när vi ska åka därifrån så får vi tipset om att åka via nåt Almunge, eller vad det hette. Så vi åker. Och jag rattar in Almunge i GPS:en. Och hela jävla tiden så poppar det upp ett meddelande om att det skett en trafikolycka och vill jag byta väg. Till slut ruttnar jag och stänger av skiten.

Och vi åker. Och åker. Och kanske svänger lite fel här och där. Och är mitt ute på landet.

Efter 20 minuter får tonåringen krupp:

"Mammaaaaa, du ser ju: ALLA bilar vi möter åker ju åt ANDRA hållet! Mamma VÄND bilen. Ahhhh, med pappa kan man ju andas för HAN vet ju vart han ska men DU, du hittar ALDRIG!"

Jag är envis. Jag tänker fanimej inte vända, för att hamna i den stillastående kön. Näpp, någonstans måste jag ju komma ut från bushen.

När 40 minuter gått i 110 km/tim så börjar jag nog undra om jag verkligen ska hitta hem. Då och då kommer små söta byhåleskyltar upp. Med en himla massa konstiga aldrig-hört-talas-om-namn.

"Mamma, snälla mamma, ring pappa. Han VET. Men åhhh, han har stängt av telefonen, han sitter på flyget hem från Finland. Du MÅSTE vända nu, vi kommer aldrig att hitta hem!"

"Jamen vadå, vi umgås ju med varandra och titta, kolla vilka vackra hus det är här!"

"Mamma, men åhh, du är helt STÖRD! Hur ska vi hitta hem? Och DU ska vara Stockholmare mamma!"

"Exakt, det var just det, det HÄR är inte Stockholm serru!"

Vi hamnar till slut i Uppsala. Och därifrån var det plättlätt.

Och väninnan med föräldrar var hemma sedan länge.

?


Ladugårdar. Jag är far away från my hoods, let me tell you. Helt seriöst.

Jag kan.


Hur man lyckas med det omöjliga. Dvs åka vilse fast man har GPS. Jag vet fan inte var jag är, bortsett från att den visar att jag är 8 mil från Stockhokm. Bra jobbat.

Om att inte skriva mail early birdy till Kina.

Jag letar fabriker i Kina. En factory alltså. Och har nu hittat fem aspiranter.

Och ibland när man har bråttom och morgonen är arla, så står inte alla kor i hagen.

Igår drar jag iväg ett mail där jag bland annat skriver;

"...we're also looking for a long term relationship with the fabric we choose in China."

(fabric = tyg, för er som glömt)

Imorse får jag ett svar på knagglig engelska;

"but we don't understand that fabric you wrote about. That means that we have to stock a lot of the same fabric. And are you sure you will use the same for that long? Isn't it better if you use different on each product, if we may say so?!"

Det är nog inte bara en skrivarkurs jag ska ta i augusti. Det blir en sväng engelska också..

måndag 1 juni 2009

Lobotomerad allergiker.

Jag har i vuxen ålder blivit pollenallergiker.

Kraftigt allergisk.

Detta har lett till att jag blivit allergisk mot så kallade kärnfrukter. Äppeln, päron and you name it. Fast jag kan äta det om det är tillagat.

Så därför är jag inte så imponerad av våra 8 äppelträd, som jag skrivit en del inlägg om.

Nåväl.

Ibland är jag korkad. Eller nä, jag är helt jävla pantad.

I fruktskålen ligger det vindruvor och päron.

Jag är hungrig.

Vindruvor är små.

Så jag tar ett päron. Och tänker: "Amenvafan, jag kanske inte är allergisk längre. Det var ju så många år sen som jag testade mig. Det har säkert vuxit bort."

Trycker i mig päronet.

Tonåringen ringer.

Samtidigt som jag pratar så känner jag hur hela mitt svalg svullnar igen. Och det kliar och sticker i hela munnen och halsen.

Och jag får svårt att prata.

Blir lite lätt panikslagen. Överväger en stund om jag ska ta mig in till sjukhuset.

Men jag springer ned till frysen och trycker ned en glass i halsen. Och har så bråttom att jag håller på att kvävas. På riktigt.

Efter en kvart känns det bättre. Även om hela kroppen skakar.

Kokar mig lite te.

Och undrar om jag verkligen ska blogga om det här.

Men kommer fram till att det måste väl ändå finnas fler som skulle kunna vara lika jävla korkade.

Va,va,va,va?

Fotnot: Och nu när jag glor i spegeln så kan jag konstatera att det ser ut som om jag rånat Akademiklinikens hela lager av Restylane. Ser ut som hon "HotLips" i tv-serien Mash...

....ska hångla lite med maken i kväll tror jag visst.

Apropå det försvunna Air France-planet...228 döda..

Jag ska till Hamburg under midsommarhelgen.

Jag tror jag hoppar flyget.

Faktiskt.

Nu så.


No more jävla vinterpuppor. Sommar. Officially.