Det här med barn och tv.

Talibanen har ärvt en olat från mig.

Jag har alltid tv:n på. Alltid. Inte för att jag tittar, utan som sällskap. En olat som sitter i sedan unga bo-ensam-år.

Barnprogram idag är ju inte vad det var när man själv växte upp. I synnerhet inte skiten som exempelvis visas på 3:an.

Så jag var rätt glad när Playhouse Disney startade. Aldrig våld och bara upplysningsprogram.

Och även om jag skiter i vad ugglor käkar till frukost, eller varför en vulkan får utbrott, samtidigt som man för dagen lyssnar på Bethovens musik, så är jag tacksam över att talibanen lär sig en hel del.

Dock är det sällan som hon faktiskt sitter rakt upp och ned och tittar på tv. Det är mer ett sällskap medan man ritar, eller pysslar.

Men genom att titta på klockan så kan hon tala om exakt vilket program som strax skall börja och kan lätt rabbla de nästkommande 8 programmen. I rätt ordning.

Så jag vet inte om det är dags att börja bli orolig och säga att tv:n slutat fungera.

Eller om hon helt enkelt ärvt sin fars fotografiska minne.

Och jag vet i så fall inte vad som är värst.