Att bli bestulen.

Jag vaknar väldigt tidigt på morgnarna. Vardag som helg. Därmed inte sagt att alla vitala delar fungerar som de skall. Hjärnan t ex.

I morse kliver jag ut på uppfarten och upptäcker att min bil är stulen. Jag går ut på gatan för att se om maken möjligen parkerat den där. (Vi alternerar bil, den som åker först tar den som står parkerad närmast utfarten.)

Bilfan är borta.

Och jag får panik.

Här måste jag flika in en annan historia;

För några år sedan så fick jag en väldigt fin bil av min man. En sprillans ny, svindyr värstingbil med turbo.

Och eftersom jag är uppvuxen under enkla förhållanden så blev jag överlycklig för min bil. Jag har alltid varit sådan att jag tar hand om mina saker ordentligt. Jag är med andra ord skitpetig.

Så när jag haft min nya bil i ett par dagar (bodde då i lägenhet) och kommer ut på parkeringen så är den borta. Stulen, snodd, gone. Jag ringer maken och är helt hysteriskt, grinar som en jävla 5-åring "min biiiiiiiiiiiiiiiiiiil, huäääää!" Jag hulkar. På riktigt.

Maken har cp-humor. När jag hulkat klart så kan han inte hålla sig och berättar att han föregående kväll använt extranyckeln och flyttat på bilen. Skoja sig lite.

Och än i dag kan samma förtvivlan och panikkänsla poppa upp när jag tänker på den gången.

Så när jag i morse konstaterar att bilen är stulen så kommer exakt samma känslor. Och jag känner att jag inte har tid med en massa meck om polisanmälan, vara utan bil osv osv. Kutar in i huset för att hysteriskt väcka maken.

I trappan upp till övervåningen kom jag på det.

Grannarna är bortresta och jag lovade dem att parkera på deras uppfart.

Jag säger ju att jag är slut i huvudet.