Ensam i solen.

Maken börjar dagen med att fråga vad som står på agendan.

Efter många års samvaro har jag lärt mig att göra min egen agenda på helger. Eftersom han annars anklagar mig för att stressa honom och "jag får aldrig vila ordentligt, du bara tjatar om saker som måste göras".

Så jag svarar att på MIN agenda står gräsklippning, buskansning, vattna grannens trädgård och eventuellt slipa ett bord.

Maken är blixtsnabb och greppar gratischansen direkt: han meddelar att han tar med sig talibanen och åker ut till sina svärföräldrar i skärgården.

Det pratades om att bada, åka båt och njuta av sommaren. Och köpa sig lite jordgubbar.

Så hustrun är således kvar i hemmet och ser till att gräsmattan klipps med en gräsklipparen som håller på att balla ur. Ett ljud som påminner om en motor som inte får tillräckligt med bensin. Något är uppenbarligen fel och halva fina förorten noterar det högst märkliga ljudet den avger.

Sen har man en make med ett antal lösa skruvar: innan han åker vill han "titta på gräsklipparen", eftersom jag råkade klaga lite vid frukostbordet.

Min fullkomligt otekniska man pillar lite på den och utbrister: "VAD har du gjort? Du måste ha kört på nåt!" Jag svarar att jag borde väl för fan ha märkt det, i så fall.

Och nu är jag jävligt uppretad. Inte bara över det faktum att han anklagar mig utan även för att han inte ens haft en tanke på att sjäääälv klippa vår gräsmatta. Det har plötsligt blivit kvinnogöra för "jag har så mycket att göra på jobbet." Han avslutar den tekniska undersökningen med att informera att gräsklipparen är kaputt. Att det inte går att klippa med den.

Fast hustrun är en envis jävla kärring och gräsmattan ska bara klippas. Så i samma sekund han rullar ut på uppfarten så drar jag igång eländet. Och den normala, dryga timmen det brukar ta, utökas till 2,5 timme. I 27 graders värme. Och ett halvt hjärtstillestånd.

Men satan så fin gräsmattan blev.