Fredag i skolkets tecken. Maken och jag skolkar från jobbet och tar med talibanen till Gröna Lund.
I år har hon vuxit lite så hon kunde därmed åka ett gäng mer attraktioner.
I familjen finns en tyst överenskommelse.
Mamma åker inte karusell.
Från att ha varit en jävla galning som lätt kunnat hänga upp och ned i varenda attraktion, så hände något när tonåringen föddes. Jag kan inte ens titta på en karusell. Utan att överdriva.
Så min funktion som kameraman har fungerat ypperligt.
Tills igår.
Det finns nån självmordsattraktion som heter Kvasten. Make och taliban tjatar hål i huvudet på mig att jag ska åka. Och skylten som säger "Du måste vara 110 cm" är den som sen övertygar mig.
Vi står i kö och talibanen är i fullständig extas. Inte bara över själva Kvasten, som hon åkt med pappa 10 min tidigare, utan nu över att mamma ÄNTLIGEN, för första gången, skall åka något annat än bil och flygplan.
Kön är lång och jag känner att det här kanske inte var så bra idé ändå. Men så tittar jag på skylten igen. Det kan ju inte vara så jäka farligt. Kan ett 110 cm-barn, så kan väl jag.
Bortsett från ett onyktert åk i Fritt Fall anno 2002, eller nåt, så har jag inte åkt i något som helst som rör sig upp och ned, eller snurrar åt något håll på så där 18 år.
Jag blir fastsatt in nån sort hängade grej i luften och sen drar helvetet igång.
Och jag kan garantera att jag skrek högst av alla på hela Gröna Lund igår. Jag var fullkomligt panikslagen. De första sekundrarna när den drar igång, så tänker jag på talibanen. Att jag måste rädda henne för hon kommer slinka ur och ramla ner på marken. I detta ögonblick har jag givetvis glömt att hon redan åkt med pappa.
I nästa ögonblick skiter jag fullständigt i alla talibaner och allt annat, för nu handlade det bara om ren och skär överlevnad. Jag insåg på stört att det bara var att knipa igen gluggarna och försöka hålla koll på anus rektus. Och mufflan.
För vore det inte för att jag ändå hann tänka: "jag har jeans, det kommer att synas", så hade jag kissat på mig. Lätt.
Jag vacklar ur mojängen och går som ett fyllo. Bara för att möta en gapskrattande make. Som några minuter tidigare försääääkrat mig om att det "här är fan ingenting, du grejar det."
Jag hatar det där jävla Gröna Lund.
Fotnot; vi kom hem 18.40. Klockan 18.52 somnade frun i huset. Vaknade 22.00, men insåg att jag fortfarande knappt överlevt det hela, så jag gick och lade mig igen.
16 kommentarer:
Förlåt att jag skrattar mona. Tack för dagens skratt inte skadeskratt utan för hur du beskriver det hela, det blir roligt.
Du var för jäkla modig måste jag säga :)
Men sen kan jag säga dig...du ÄR inte ensam. När vi går på Liseberg, är jag den som håller mig på marken. Vägrar släppa marken. Glömmer aldrig svindeln jag fick i pariserhjulet en gång...paniiik.
Kram i massor
p.s hur kunde vi åka så i tonåren, vart tog den orädslan vägen ??
Men..fuck, det ÄR åldern va?
Jag ville jobba som berg-ochdalbaneprovåkare när jag var yngre.
Nu skulle jag hellre dö.
Men jag har åkt fritt fall, TILT.
Jag måste varit full.
Fort en ny artikel så vi kan vara säkra på att du överlevde. Bara masochister kan väl betala för något liknande?
Hahaha, stackare!
Själv älskar jag sånt där, och kommit på mig att tjata på andra som inte tycker att det är kul. Det ska jag sluta med, jag lovar.
Klockrent!
Du beskriver känslan jag också har i karuseller..mitt i prick!
Sedan ska jag nog inte läsa din blogg när jag dricker kaffe.
/Anna.
Jag var också där!! Jag fy f-n vad folk skrek. Själv åker jag inget utan fördriver tiden med en bok och alla bara skriker o skriker. Men inte visste jag då att det var DIG jag hörde!
något som gått upp och ner och kanske snurrat lite måste du ju åkte dom senaste 18 åren eftersom talibanen inte är så gammal!
Liten rättelse, man ska vara 110cm, men du var modig ändå! Jag var på Grönan förra helgen och jag lite uppdaterad. Det är ju inte så lämpligt att släppa iväg en treåring i den, haha!
När jag var på Liseberg i veckan vägrade jag blankt att åka Balder, men allt annat åktes, för sonens skull...
Men jag har lärt honom att skrika så mycket som behövs för att överleva.
Vi skrek ihop, han och jag.
Du är jättemodig! Att du skrek spelar ingen roll! Du överlevde!
Vem bryr sig om andras trumhinner, när det gäller överlevnad??!
Anonym; jag fattar inte? Jag fick tonåringen för 18 år sen och efter det kunde jag inte åka utan att kräkas. Vilket jag alltså gjorde när jag åkte berg- och dalbanan strax efter att jag fött henne. Så bortsett från Fritt Fall så har jag alltså inte åkt i några attraktioner på så många år.
Och skratta på ni! Det var fanimej länge sen som jag var så rädd och så nära att bajsa i byxorna. På riktigt.
Och Charmhäck: visst var det 110 cm. Du ser, jag är fortfarande skärrad!!
*Garvar ihjäl mig.* Man behöver inte gå på nöjesfält, det är bara att läsa din blogg i stället.
Och du. Jag hatar också allt som snurrar och far. Så jag är määäääkta imponerad att du fixade det. Jag hade dött. På allvar. Om inte av en olyckshändelse, så av skräck.
Känner igen mig precis i dödsångesten. Skulle aldrig ge mig på något sådant idag. Sist, och det var minst tio år sedan, hade jag bakiskänsla i timmar efteråt.
Själv skrek jag högst i barn berg o dal banan på Fårup sommarland i tisdags.. Eller rättare sagt, jag var den enda som skrek...
Jag åkte en sånt där vidunder på Grönan för några år sen. Fyfan va livrädd jag var. Tänkte att någon kommer att hitta mig ihälslagen i typ Västberga när den slängt av mig! Förstår dig!!
Jeez vilken mardröm!!! :o)
Jag fattar inte heller vad som hände sedan barnen kom för jag tål inte heller dylika attraktioner. Undrar om det är för att man plötsligt inser att man är mamma och har ansvar för andras liv att man faktiskt inte kan riskera sitt eget!! ;o)
Jag hatar för övr att stå på marken oxå för min nacke tål inte att titta uppåt speciellt länge och säg NÅGOT som är i ögonhöjd på ett tivoli??!! Ska vara radiobilarna då!! ;o)
Skicka en kommentar