Om att aldrig slå vad när man är onykter.

Det dracks en hel del igår.

Maken fick lov att gå hem vid 21-tiden då talibanen plötsligt fick ont i magen.

Väninnans man höll sig till rött vin. Och då hans arbetsvecka varit aningen jobbig så är det ju inte svårt att räkna ut att alkoholen tog ut sin rätt.

Själva lyckades vi få i oss tre flaskor champagne och var i finfin form.

Vi sitter och diskuterar djupa väsentligheter som juveler och dyra klockor. (Jamen vafasen, det går liksom inte att diskutera Palestina-frågan med fulla karlar, det fattar ju vem som helst!)

Denna man är ett unikum då han uppriktigt tycker om att köpa vackra saker till sin fru. Vi pratar väry vackra. Själv är jag gift med någon som jag får ge karta, kompass och helst en bild på det jag vill ha. Och tjata ett år först. Ligger liksom inte i hans geografiska gener.

Nåväl. Vännerna hamnar i en större diskussion om ett speciellt inköp. Jag hör på långa vägar att väninnan vet vad hon pratar om medan mannen, något onykter, säger sig vara säker på sin sak. Minsann.

Och det är väl här som denna fantastiska make krackelerar lite, för är det något vi kvinnor har koll på så är det när, var och hur våra juveler inhandlas.

Men han ger sig inte. Och slår till slut vad. Jag försöker att få honom att förstå att det nog inte är en sån bra idé. Dock är han så säker på sin sak, så det var inget snack.

Så när han vaknar idag och har till uppgift att rota fram kvitton från vinden, så kan jag härmed tala om att jag och väninnan under december månad checkar in tors-sönd på ett 5-stjärnig hotell i valfritt land någonstans i Europa för julshopping.

Herregud så jag ska shoppa.