När det är tråkigt på tv och väljer akuten, där the real stuff händer.

När det kommer till mig själv och maken så är jag typen som sällan tar nåt på allvar. Eller alltså, jag tänker att "det är nog ingen fara".

Och med en allergonoms (heter det så?) 4-5 år gamla diagnos att jag inte är nötallergiker, endast kärnfruktsallergiker (pga pollen...ja, helt jävla rubbat) i ryggen, så har jag käkat nötter lite då och då. Nemas problemas liksom.

Dock tillhör ju just valnöten inte en nöt man dagligdags käkar.

Och jag måste nog få säga att man är särdeleles jävla korkad när man stoppar in valnöt efter valnöt för att se "om det v e r k l i g e n är den som orsakar det där jobbiga i halsen".

Men från det sista experimentet tills jag var på aktuen så tog det max 10 minuter. För DÅ blev jag en smula panikslagen. Känslan av att kvävas är inte särskilt angenäm kan jag berätta.

Och när jag kommer in på den fulla akutmottagnigen så släpper dom allt, drar in mig på akutintaget, och ringer på en läkare och sköterska som kommer rusandes med två sprutor.

Förmodligen för att det klart framgick att jag hade problem att få luft och jag var aningen vit i ansiktet.

Sen fick jag vara kvar 1,5 timme för observation. En av sprutorna innehöll adrenalin, fråga mig inte varför, jag var för borta då för att be om förklaring. Det var mer som .."ge mig för fan allt ni har NU, jag får ingen luft!"

Adrenalinet ger en del bieffekter såsom hjärtklappning, skakningar, "känsla av att du blir arg", stickingar m.m smått och gott.

Jag fick en av dessa. I kvadruppel upplaga. Jag skakade som värsta Parkinsonpatienten. Vi pratar skaka så förbannat att jag tappade telefonen hela tiden när jag skulle dra iväg ett blogginlägg.
Alltså, jag var inte sjuk på något sätt för då hade andningen kommit tillbaka, även om det kändes som om jag hade en apelsin i svalget. Jag hade tråkigt och ville blogga helt enkelt.

Sen kommer en manlig undersköterska och säger att "en anhörig har ringt och låter hälsa att du ska få ett kok stryk när du kommer hem!"

Jag tycker att det är ett märkligt statement från maken, så jag frågar om det är min mamma som har ringt. "Det vet jag inte men det var en kvinna."

Då kommer jag ju på att det var Tara-Christina, som jag råkade skrämma ihjäl. Inte alltid bra med sms kan jag säga. I synnerhet inte när man inte får dit alla bokstäver för att man håller på att dö av att inte få in luft.

När jag två timmar senare kommer ut på parkeringsplatsen så inser jag att jag nog varit lite mer skitnödig än jag ville erkänna: jag hade ställt bilen mitt i vägen. Där man kör. Där man ska backa ur för att kunna köra ut från området. Så 8 av bilarna runt mig var inparkerade. ...bara klivit ur, låst och kutat in. Smarto.

Sen var det hem till sängen.

Idag är jag fortfarande fyrtiofyra år men kanske inte lika korkad som fram till går.

Häpp. Nur är det vardag igen. Nu kör vi!

Och tack för alla kommentarer. I synnerhet tack till er som är nya här, eller som aldrig kommenterat förr. (Ni gamlingar vet ju redan vad jag känner för er!)