Hhmm

Jag är en vän och ordning och reda. Min familj påstår att jag är pedant, men så långt skulle jag nog inte vilja sträcka mig.

Och det är med glädje som jag noterar att talibanen tycks ha ärvt denna "egenskap".

Dock har jag en tvångsgrej. Som jag aldrig kan bli av med. Hur ordningsam jag än är.

Jag har en stöklåda. En låda som ser ut som satan själv rört om i den. Men jag bara MÅSTE ha den. För den innehåller VIKTIGA måste-ha-prylar.

Nåväl. Här är min skräplåda. Som på intet sätt är arrangerad, har bara beskurit bilden rätt kraftigt! Det ser ut som fan. Jag hittar aldrig nåt där. Och varje gång någon råkar dra ut lådan (den finns i köket) så dör jag av skam.

Har alltid undrat om det är en del av mig som gör revolt. Förvisso småskalig, men ändå!


Rösta på mig

Reflektioner

Sitter i soffan och jobbar lite.

Vid soffbordet står talibanen. Hon äter pepparkakor och försöker läsa Expressens framsida (ja, hon har börjat läsa nu, det går inte fort, men det går!).

Jag tittar på henne. Och konstaterar följande;

Hon har vita strumpbyxor med röda ränder och rosa hjärtan på.

Ovanpå det så har hon en gymnastikdräkt med STORA rosa, lila och gröna blommor.

Och som pricken över i:et så har hon sin tiara OCH ett diadem.

Vad månne det bli av henne....?!

Rösta på mig

Lugnet före stormen

Igår kväll tittade jag på filmen Tomten är far till alla barn. Och även om vi inte är så många inblandade, så känner jag igen mig.

Just nu är det lugnet före stormen. Klockan 16.00 så ramlar exmaken, med ny sambo samt tre barn in. Sen kommer ex-svägerskan med familj, ex-svärföräldrar samt mina egna päron.

Majoriteten av barnen är killar. Och vi vet väl alla att få småpojkar är av den lugna sorten.

Så nu ska jag börja städa. Sen ska jag leta fram Alvedon.

För jag är redan slutkörd.

Wish me luck!

Rösta på mig

Traditioner. Makens alltså...

Min man har en guddotter. Som säljer jultidningar. Varenda jävla år. Maken har svårt att inte beställa fler än ett par stycken.

Så varje år sitter vi andra och väntar på årets skörd av dessa jädra böcker och tidningar. Och det är inte alltid att maken tänker så långt. Som förra året, när han gav min mor en Viktväktarbok. Inte för att hon behöver, mer för att han vet att hon gillar att laga mat.

I år fick jag: "Hur man målar möbler". "Hur man lägger stenplattor, fixar trädgården etc". "Stora renoveringsboken". Förvisso intressanta böcker.

Första tanken var att jag, förhoppningsvis, ska få sparken. Eller nåt. Sen insåg jag att han mer tycker att det är "bra-att-ha-böcker". Inte för att jag vet VEM de är bra för...

Av maken hade jag önskat mig tre saker: en Louis Vuitton-grej, en skruvdragare med hög kapacitet som ALDRIG skall lämna detta hus (vi har två ute på vift) samt en rengöringskräm från Sturebadet av ett särskilt märke.

Givetvis fick jag detta. Fattas bara annat. Men han var tvungen att tillägga att när han köpte rengöringskrämen, så frågade bruden hur gammal jag var, varpå hon därefter flyttat sig en meter åt vänster. Till "gammelhyllan", för en annan variant.

Bara så att jag vet alltså...Han skrattade hjärtligt åt detta.

Fast han hade en överraskning. I februari så var vi hos Atelje Uggla i Gallerian, och tog familjefoton. Dessa har jag totalt glömt bort. Så han och tonåringen hade varit där och beställt hem tre bilder, som jag fick i kalasfina ramar.

När dessa foton togs, så var tonåringen inne i sin "blonda" period. Hon som vanligtvis är mycket mörk, fick för sig att bli blondin, så när talibanen tittade på fotografierna, så pekade hon på storasyster och frågade vem det var...Så jag bestämde mig raskt för att jag ska ringa Maria och fråga snällt om inte hon kan ta några schyssta studiobilder på mig och tonåringen. Hon kan dessutom photoshoppa bort lite dubbelhakor och andra (feta) skavanker....

Senare på kvällen så ringde det på dörren, utanför stod Malin och Johan! De firade jul hos släktingar några hus härifrån. En mycket glad överraskning, även om de avstod att komma in och dricka lite vin, då de hade en lånad fyrfota vän med sig.

Så min julafton blev kalasbra. I år igen.

God fortsättning kära vänner!

Rösta på mig

Förtvivlan till glädje...

Julafton blev en enda stor väntan. Talibanen var mycket orolig. Hon visste att hon inte har varit världens lydigaste barn, så tomtens ankomst var i högsta grad osäker.

När han så väl dök upp utanför altanfönstret, så blev hon överlycklig. Tills hon insåg att han fortsatte, ut från vår trädgård, in till granntjejerna (enligt planen), då bröt hon ihop. Bilden ovan är tagen när hon inser att tomten går till tjejkompisarna.

"Men mamma, jag har varit mer snäll än dum!"



Vi vuxna sa att hon inte skulle ge upp hoppet. Att han KANSKE kommer ändå. Då gick hon och öppnade ytterdörren, hämtade en stol och en jacka, och satte sig och väntade. Hon tittar upp mot deras hus för att försöka se vad som händer.
Och väntar. Och väntar.

En kvart senare kommer han ut. Och eftersom han måste ha svarta solglasögon på sig (annars känns morfar igen) och det var mörkt, så stapplade han nedför deras trappentré. Hade vi inte vetat bättre, så hade vi trott att tomten var rejält packad.

Och sen var lyckan gjord. Ett axplock av alla klappar. Även om hon senare på kvällen sa till pappa att hon nog inte hade fått så mycket julklappar av tomten, om det inte var för att hon skickat honom en lista, "för jag har ju inte varit så snäll."

Hon var mest lycklig över att hon fick en tiara i plast (ja, det är nog ingen som tvivlar på att hon inte kommer ha den på sig varje dag!) och en riktig kamera. Hon är redan uppe i 70 bilder, och jag har fått order om att printa ut bilderna senare i veckan.

Rösta på mig

Underlätta tomtens jobb

Talibanen vaknar, och vi går traditionsenligt ned för att kolla julstrumpan.

Efter frukost går vi med på att hon får öppna ytterligare en julklapp.

Sen tjatas det. Det tjatas hål i huvudet på oss. "Jag orkar inte vänta tills tomten kommer ikväll mamma!"

Jag säger att det är lika för alla barn. Att alla måste vänta på tomten.

"Men mamma, om jag får öppna alla mina julklappar nu, då blir det ju mindre jobb för tomten. Det är väl bra mamma?"

Ja. Vad säger man...

Rösta på mig

Traditioner som är "gay".

Min tonåring lär mig mycket. Bland annat uttrycket "gay". Nu för tiden så säger man inte att nåt är töntigt. Man säger att det är "gay". Och det har givetvis inget att göra med gaykillar på något sätt.

Jaja, det är bara att gilla läget.

Tonåringen har kraftiga problem just i detta nu. Hon har ju nyligen skaffat en ny pojkvän. Så hon kan inte erkänna vissa saker ännu. För dom känner inte varandra så väl.

Nåväl. Av olika anledningar så avskyr min tonåring julen. Dock finns det en sak som har blivit tradition hos oss.

Uppesittarkväll med Bingolotto!

Japp!

Maken gör nämligen julskinkorna, och i väntan på att få ta första skinkmackan, så spelar vi Bingolotto. Det här har vi gjort i några år nu. Ingen av oss skulle givetvis drömma om att titta på Bingolotto i normala fall.

Nu har hon panik. Pojkvännen sitter på MSN och försöker övertala henne hårt om att hon ska komma över till honom. Samtidigt som hon ska hinna med tre lotter i taget. Hon kommer med alla möjliga ursäkter, men vägrar tala om varför hon inte kan komma.

Jag säger att hon ska vara ärlig, och lägga korten på bordet.

"Mamma, erunte klok! Jag kan ju inte säga att jag sitter och spelar Bingolotto, det är ju GAY!"

Herrejösses, om man ändå hade sådana små problem här i världen.

Rösta på mig

Skit också!

I dag skulle jag ställa in videokameran i det skåp den alltid står i. I makens arbetsrum.

Då såg jag en välbekant påse från en affär, som jag mer än gärna besöker (ja, Rosa, DU kan ju garanterat gissa vilken), när jag har plenty av stålingar över.

Så nu vet jag vad åtminstone en av mina julklappar kommer bestå av.

Vad gör jag? Ska jag hålla färgen? Jag är inte så bra på det. Å andra sidan så var det en specificerad önskan från mig. Fast jag trodde han skulle satsa på nya elementskydd, som jag också har önskat mig.

Fan också. Jag ville ju bli överraskad.

Och nu ska vi se hur lång tid det tar innan min kära tonåring, som läser min blogg, tjallar för maken!

Rösta på mig

Talibanfunderingar

Sitter i stora matvaruhuset och tar en korv med talibanen, medan maken står i kassakön.

Talibanen funderar.

"Mamma, varför finns det inga svängda rulltrappor?"

En mycket trött mamma, som för stunden inte ooorkar vara pedagogisk, svarar:

"Jag vet faktiskt inte. Jag har aldrig tänkt på det."

"Men mamma, kan du tänka på det en stund da', och säga det till mig sen."

Geez, vad får hon allt i från?!

Rösta på mig

Dopparedagen

Talibanen är på helspänn. Hon räknar dagarna till julafton.

Jag har talat om att tomten ringer en gång till, några dagar före julafton, för att checka läget, och kolla om man uppför sig.

Och för att det inte ska ske några konstigheter EFTER jul, så har jag minsann talat om att tomten mycket väl kan komma och hämta tillbaka alla julklappar. " Och så var det när du var två år, då kom tomten och hämtade ALLA leksaker!". Talibanen såg vettskrämd ut när jag sa det.

Talibanen är en liten dam som tänker mycket. Så idag kom planen för att allt ska hålla fram till den stora dagen, och hon är allt annat än dum;

"Mamma, du måste PÅMINNA mig om att jag måste vara schysst mot dig och pappa. Och följa alla regler. Och glömmer du det, då är det faktiskt inte mitt fel om jag gör fel, eller hur mamma?!"

Very smart unge.

Very not så snäll morsa, som kommer med hittepåhistorier.

Jag bävar för den dagen hon inser att tomten inte finns.

Hon kommer att spöa skiten ur mig.

Rösta på mig

Galakväll

Var ju på galapremiären av Arn i går.

Men först var det lite förberedelser hemma. Jag bestämde mig för komma hem vid 14, gräva fram en långklänning, ta fram alla smycken och leta fram sminket, som numer är väl gömt. Sen skulle jag hämta talibanen, leka lite, och vara färdig för avfärd 17.15.
Men så fick jag ångest. ...dålig mamma..och allt det där. Så jag hämtar talibanen kl 14.00 på dagis.

Big mistake. Värsta skithumöret.

Hur som helst. Lyckas göra mig färdig, med henne tjatandes vid fotknölarna.

Jag bestämmer att vi tar bilen. Maken tycker att jag är tråkig. (Men hustru känner på sig att det var rätt val. För taxibilarna lyste med sin frånvaro många timmar senare..)

Nu är inte jag den som blir särskilt imponerad av s k kändisar. Maken däremot, som är uppvuxen not in Stockholm, tycker fortfarande att det är fascinerande. Eftersom alla människor som är värda epitetet kändis var där. Alla. Hade nån slängt in en bomb i biografen, så hade Se&Hör, och allt vad dom heter, fått lägga ned nästa dag.

20 minuter in i filmen somnar maken. Jag blir varse det genom tunga andetag, som är på god väg att övergå i snarkningar. Så jag väcker honom. Tänker att han kan fan inte sitta och sova till en film som kostat 210 miljoner kronor. Och som vi lyckats få 3 biljetter till, trots att merparten av just videobranschen, som vi representerade, inte fick några biljetter alls. Så han höll sig vaken.

Filmen var otroligt bra. Ett par ställen svajade lite, men den var mycket välgjord.

Efteråt så stod det bussar utanför för vidare transport till Stadshuset för middag. Givetvis tog vi bilen. Och parkerade utanför.

Herr Bindefelt hade som vanligt överträffat sig själv. Vi har varit i Stadshuset förr, men den här gången så hade man även öppnat upp Gyllene Salen för kaffe och dessert samt magdansuppträdande(!).

Och det var ungefär där jag blev imponerad. För det var en konstig känsla att gå upp för trappan, som man sett så många gånger på Nobelfesten, och in i den Gyllene Salen. Det spelades musik i bakgrunden, och plötsligt bjuder en branschkollega upp mig till dans.

Och även om det kändes pinsamt att vara det enda paret som dansade, eftersom det inte var nån sedvanlig dansevenemang, så var det en häftig känsla att dansa där alla nobeltomtar dansar varje år!

Och tonåringen blev svårt imponerad av att jag hade stått och pratat med Stellan Skarsgård.

Men nu är man tillbaka i verkligheten igen.

Rösta på mig

Tacksam

TACK gode gud för www.delicard.se

TACK för att Kista Galleria stänger 21.00 på kvällarna.

TACK för de hemsidor som lovar snabb leverans.

TACK för att det finns stora leksaksvaruhus när man har 18 barn att köpa julklappar till.

TACK för att jag har två egna inredningsbutiker och välja mellan när jag fixar julklappar.

TACK för att jag är egen, så att jag kan dra när jag vill på dagarna.

TACK för att jag har en laptop, så att jag kan sitta i soffan på kvällarna och fixa jobbmailen.

TACK för att jag har barnvakt i kväll när jag ska gå på galapremiär av filmen ARN. Ska bara ner till källaren och gräva fram en långklänning.

TACK för att det gick så snabbt att boka en resa till Las Vegas med American Express.

TACK för att jag har så trevliga bloggvänner!

Rösta på mig

Rutten rumpa

Jag har sagt det förr; min man har många goda kvalitativa sidor. Dock finns det några mindre roliga. Och de sticker ut ordentligt.

Ett av mina största "problem" med honom är hans bakdel. Mja, inte det fysiologiska, utan mer det som kommer ut. Som inte luktar så gott.

Han har en tendens att fisa i tid och otid. Och jag tycker att det är SKITÄCKLIGT!

För det är alltid samma sak. Igår var vi och handlade julklappar. Står och tittar på nåt, då han plötsligt försvinner. Och lämnar kvar en odör som kan väcka döda till liv.

Och som ALLTID så kommer det någon. Som tror att det är JAG.

Igår stirrande en kärring på mig och gav mig det onda ögat. Först fattade jag inte vad det var, hade jag snott hennes tänkta julklapp? Sen andades jag in. Då ramlade poletten ned.

Jag gick bort till maken och fräste. För jag blir så förbannad.

Och så gör han det igen. Och drar. Kvar står jag. Och en gubbe. Först tror jag att det är han. Tills han inte står ut med stanken och drar därifrån.

Sen går vi in till vår ena inredningsbutik. För att slå in alla julklappar. Personalen jobbar på med kunderna. Sen blir det tomt bakom kassan. Och jag känner stanken. Och fram kommer en kund.

Så jag gör som jag brukar. Säger något högt. Varpå maken har mage och bli irro.

Alltså. Det här är inte kul. "Kan du ge fan i och fisa ditt äcklo, jag blir skitförbannad!!"

"Jag kan inte rå för det, det är magen."

"Eller hur, det är för fasen bara och knipa igen!" Sa jag.

Undrar om jag ska köpa en sån där anal butt plugg, eller nåt. Verkar kunna bli en bra julklapp.

Rösta på mig

Ha!

Jag har vågat mig ut på Tradera-marknaden och gjort årets klipp!

Betalade 2500 kr för nåt som kostar över 9000 kr.

Ha! Det här var ju jättekul!

Rösta på mig

Undrar bara

Är man tokgalen om man önskar sig en soptunna till badrummet för 3500 kr?

Den skulle ju göra sig såååå bra där!

Eller?

Rösta på mig

Jag kunde se rubrikerna!

Idag åkte hela familjen och storhandlade. Som vanligt så skulle talibanen absolut åka i en sån där bilkundvagn. En kundvagn med en bil framför, ni vet.

Hon var dessutom extremt gnällig och tjatig. Och som jag tidigare nämnt så har hon rätt bra röstresurser, även när hon talar "vanligt". Dessutom är det mycket ovanligt att hon inte pratar konstant.

Efter nån dryg timme är tonåringen, maken och talibanen framme vid lösgodisavdelningen. Ja. Vi är ju så intelligenta i vår familj, så hon får köpa sitt lördagsgodis där. För det verkar väl onödigt att vi åker till den närmaste av våra egna 10 videobutiker, när vi kan BETALA för det.

Nåväl. Jag har halkat efter och har ingen aning om var övriga tre har för sig. Plötsligt kommer maken rusande. Talibanen är BORTA!

Tonåringen drar undan våra kundvagnar i en hörna sen springer alla tre runt i panik och letar i butiken. Som är stor. Maken kutar ut på parkeringen för att se om någon rent av snott henne.

Det går en kvart, och nu är alla tre kallsvettiga. Jag har tidningsrubrikerna fullständigt klara i huvudet.

Jag är på väg till informationsdisken då jag får syn på maken. Som sitter knäböjd intill våra kundvagnar. Och pratar med talibanen. Som suttit i sin kundvagnsbil hela tiden. Som inte sa ett pip när storasyster drog undan vagnarna för att kuta runt i butiken.

Och hade någon av oss tänkt till, så hade vi givetvis insett att det finns två tillfällen när talibanen sitter tyst; när det äts glass eller godis. För där satt hon och åt av sitt obetalda lördagsgodis.

Övriga familjemedlemmar hade svår huvudvärk under bilfärden hem.

Rösta på mig

Merry Christmas!

Tack gode gud för julklappsshopping via nätet!

Nu är det bara talibanen och personalen kvar!

Fast jag undrar en sak.

Om man antas ha mycket pengar, bara för att man har flera företag, (även om ALLA pengar återinvesteras för att bygga upp allt); varför är det så att vissa människor i ens bekantkskapskrets alltid önskar svindyra presenter från oss till sina barn?

Rösta på mig

Ragga sig lite barnvakt

Jag måste smöra hårt med tonåringen.

För på onsdag ska jag på jättebaluns i Stadshuset. Och det är smoking som gäller. Så jag måste gräva fram nån sorts långklänning ur gömmorna.

Det är nämligen galapremiär på filmen Arn.

Där rök en möjlighet att komma i kapp föregående inlägg.

Himla jobbigt jag har det va?!

Rösta på mig

Juletid

Det är fredagen den 14 december och jag kan konstatera följande;

1) Har inte lyckats ordna ett julbord för jobbets räkning.

2) Har inte kommit på vad jag ska köpa för julklapp till personalen (ca 60 pers) samt till alla butikschefer.

3) Är inte ens i närheten av nån form av inköpslista till nära och kära.

Och jag, som i alla år, varit värsta ordningsmänniskan!

Men vadå, det är ju 10 dagar kvar. Nemas problemas!

Rösta på mig

Tonårssex och gammal morsa

Tonåringen har sina vänner hemma. Hon har, som bekant, inlett ett nytt förhållande sedan några veckor. Häromdagen frågade jag henne om de haft sex. "Ärunte klok, nej det har jag inte." Med hänvisning till att det var så färskt.

Sitter och pratar med tjejerna och får nåt som i det närmaste liknar ett slaganfall.

För dom talar om för mig "hur det är nu för tiden".

Det visar sig nämligen att tonåringen och den nye har haft oralsex. Bara den informationen kändes något onödig för en gammal kärring som jag. Jag kontrar då med att "dom visst har haft sex".

Och då går dom igång. Och talar om att oralsex är INTE att ha sex. "Oralsex nu för tiden Mona, det är förspel serru!"

On "nu för tiden" så heter det att man "strular runt" och det är lika med oralsex!

Jag är modig och fråga då vad poängen är; om man nu har oralsex, varför inte gå hela vägen?"

"Ame, fattrunte, det är som när ni hånglade på er tid, fast det är lite mer nu. Och då BEHÖVER man inte ha sex! Asså, man bara strular runt."

Jag känner att det blir lite för mycket för min senila hjärna, så jag reser på mig för att gå, men de vill absolut att jag stannar kvar och pratar mer.

En timme senare ligger jag i sängen och känner mig som om jag är 60 år. För allt var så självklart för dom. Inte det minsta konstigt.

Gode Gud, om du nu finns, se till att tonåringen blir religös. Eller nåt. Det här är för mycket för mig. Hur cool morsa jag än anses vara.

Rösta på mig

Utmaning: Önskelista

Jag har blivit utmanad att skriva en önskelista. Och det passar ju bra så här lagom till jul!

1) EN SKRUVDRAGARE, med mitt namn ingraverat. Japp, i det här huset konsumerar vi verktyg. Eller rättare sagt; maken tar med sig till butikerna/mässorna, sen försvinner dom.

2) EN LEDIG DAG I VECKAN. För att göra sånt man aldrig hinner.

3) EN TRÄDGÅRDSMÄSTARE. Jag hatar löv och äppelträd.

4) LITET KASSASKÅP, som jag kan lägga in mitt smink i...tonåringen...

5) MER TID, så att jag kan umgås med mina vänner, som jag försakar.

6) EN HANTVERKARE, som kan fixa klart allt som behövs i huset. Han lär stanna hela 2008!

7) ATT MAKEN UPPHÄVER MITT KÖPSTOPP. Så att jag kan börja handla satan igen.

Jag utmanar: Rosa, Bloggoholic och Lantluft.

Rösta på mig

Och så var det det här med bajs igen då'ra.

Det har varit mycket snack om nr 2 den senaste tiden. Och jag har fått höra många roliga historier.

Jag ska därför bjuda på ytterligare en historia, som jag hoppas stannar här;

För några år sen, innan Talibanen äntrade mitt liv, så var jag och maken på Bali.

När vi skall lämna landet och befinner oss på flygplatsen, så känner jag att min mage inte riktigt mår som den ska. Så jag letar upp "damrummet". Som, på så många andra flygplatser, ser ut som de brukar: ett avlångt rum med femtioelva toaletter i rader mitt emot varandra.

Jag hinner knappt landa på toalettringen innan den beryktade "Bali-magen" ger sig till känna. Till den ett enormt magknip. Vi pratar svimfärdig av smärtor. När 20 minuter har passerat, så känner jag mig mogen för sorti. Upptäcker då att det inte finns något toalettpapper.

Panik uppstår. Det går ytterligare några minuter. För jag måste förvissa mig om att jag är totalt ensam i lokalen. Jag har klänning, trosor och sandaler på mig. Av naturliga skäl, så kan jag inte sätta på mig trosorna, så jag tar av mig dom, hänger dom på en krok och öppnar dörren.

Inga människor. Jag har klänningen uppdragen vid midjan, kutar in på toan intill, för att konstatera att toapappret är slut även där.

Strax innan jag är framme utanför den 4:e toaletten så händer det som inte får hända.

Ehh, låt mig säga så här; jag fick ett akut diarréanfall samma sekund som dörren till damrummet öppnas.

Så där står jag. 30+, utan trosor, med klänningen uppdragen till magen och totalt nedskiten. Ner till sandalerna. In kliver två kvinnor. Jag kastar mig in på närmaste toalett. Inget papper. Så jag har inget val. Jag krånglar mig upp på handfatet, akrobatiskt ståendes med halva kroppen på toaletten och gör mig ren. Tilläggas skall att jag inte är särskilt petit..

När jag kliver ut i, förvisso rena, men plaskblöta sandaler, så har en städerska med vagn kommit in. Hon städar alla toaletter. Jag kilar in på första toaletten för att hämta mina trosor. Som inte hänger kvar på kroken.

För er som inte har varit på Bali så kan jag tala om att det är GANSKA många restimmar hem.

Och det var första, och sista, gången i mitt liv som jag flugit över halva världen utan trosor.

Och ja, jag hade klippkort på flygplanstoaletterna hela vägen hem också...

Rösta på mig

PS Efter den resan så har jag aaaalltid ett par extra trosor i handbagaget med mig...you never know.

Ärliga barn

Jag står i vardagsrummet och fixar med julprylar. Talibanen står i matsalen. Jag ser henne.

Plötsligt säger hon;

"Mamma, kan du flytta på dig!"

"Varför då?"

"Jag ska göra nåt som jag inte får!"

Japp. Det blir noga inga problem med henne i framtiden.

Rösta på mig

Lovely evening

Tonåringen är utleasad.

Maken skall lägga talibanen, och ger mig mycket strikta order om att absolut väcka honom "om jag somnar, annars är hela kvällen förstörd, och jag vill se filmen."

"OM jag somnar." Vilket skämt. Det gör han varje helg. Och det är samma procedur;

Jag går upp, rycker honom i fötterna, han mumlar, jag går ned, väntar en kvart. Och så upp igen. Några gånger.

Sen slutar det på samma sätt.

Antingen sover han vidare, för att vakna mitt i natten och byta säng. Eller så vaknar han av mina knarrande steg i trappan, när jag ska gå och lägga mig och;

"vafan väckte du mig inte för, nu är hela kvällen sabbad" och sur som ättika.

Så nu sitter jag här. Med lite alternativ;

1) Sätta på filmen och garanterat ha en överjävligt sur make i morgon, som missat den.

2) Gå ned till hobbyrummet och sätta igång det där projektet som jag tänkt göra i ett par månader, och som har en deadline.

3) Skita i alternativ två, som kommer ta flera timmar, och bara soffpotata vidare framför tv:n.

I vilket fall som helst så tror jag att jag kilar ned till källaren, och sover där i natt.

Verkar bäst så.

Rösta på mig

Har precis

kommit hem från svärmors 80-års kalas.

Jag tror jag ska ta och hälla upp ett glas whiskey.

Jag hatar whiskey.

Det är allt jag har att säga om saken.

Rösta på mig

Upplösning på nattgästen...

För flera år sedan var tonåringen grymt förälskad i en skolkompis. De blev ihop. Efteråt fick jag reda på att han behandlat henne mycket illa.

Och när jag satt och tuggade fradga i morse, så började pusslet i huvudet. Denna kille har dykt upp i umgänget igen. Och HANS bästa kompis bor i närheten av oss. Och den senaste tiden har alla börjat "hänga" där. Den f.d killen bor en bit ifrån oss. En tunnelbanebit.

Så jag var i det närmaste säker på att det var exet, som inte orkat åka hem. Och jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Skulle jag gå fram och göra honom oförmögen att avla eventuella barn? Eller låtsas som om det regnade?

Men, så kom personen ifråga ned, och det var inte exet. Det var exets bästa kompis. Som jag förvisso träffat som hastigast för flera år sen. Men glömt bort.

Oh my God, vilken liten goding. Eller liten, han var typ 1,95. Söt som socker. Artig som få.

Jag presenterade mig. I min sedvanliga t-shirt och mysbrallor. Kände mig lagom representativ. Jag visste inte vilket ben jag skulle stå på riktigt, det kändes mycket märkligt.

Men efter att han gjorde en omelett, och samtidigt talade om att han lagar familjens mat 3 dagar i veckan, så bestämde jag mig.

Han får klart godkänt. Även om han röker, det får jag ta ur honom sen.

Men är han inte snäll mot tonåringen, så kastrerar jag honom.

Så mycket är säkert.

Rösta på mig

Tips tack. Fort som fan!

Tonåringen gick ut i går kväll. Hon är dessutom singel nu för tiden.

I morse kl 6 vaknar maken, och behöver göra ett toalettbesök. På vägen dit möter han någon. Som inte var tonåringen. Eller någon av hennes kvinnliga kamrater.

Han kommer tillbaka till sängen och säger: "hon har släpat hem nån!"

Så nu sitter jag här. Klockan är 10.30. Och väntar. Hur ska jag bete mig? Gillar jag det här?

Jag noterar att snubben i alla fall måste vara lång. För hans dojjer i hallen är modell big size.

Jag ska nog ha ett allvarligt snack med min tonåring idag. Passar bra att ta det efter att jag har varit på svärmors 80-års kalas. Kommer vara på lagom bra humör då.

Rösta på mig

Desperatnotwives

För några månader sen så ramlade det in två besökare hos mig. Som är helt jävla galna. Överallt. Men ska du in på deras blogg, så se till att du är spik nykter. Annars är du rökt.

För övrigt är hämnden alltid ljuv.

Rösta på mig

I-landsproblem av stora mått.

Familjen fasar.

Eller, rättare sagt, maken och tonåringen.

För städerskorna kommer på måndag. Och det är ju bra. Om det inte vore för att de sen är "jullediga" fram till mitten av januari. JANUARI! Fattar ni?!

För nån som tycker om när det är ordning och reda, men som TYVÄRR inte får vara hemma en dag i veckan, och själv ombesörja städningen, så är detta KATASTROF.

Men det är maken och tonåringen som bävar mest.

För dom vet att jag brukar förvandlas till värsta Hitlerkärringen när vi är utan proffsstädning.

Så jag riktigt kände hur tänderna på dem skallrade när jag levererade "nyheten";

no more gå-in-med-skorna-när-inte-morsan/hustrun-märker-nåt

no more skita-i-att-plocka-i-ordning-efter-sig

no more slafsäta-i-soffan

Så ni män, som läser det här; fatta hur bra ni har det! Ni kunde haft mig som fru...

Rösta på mig

(Och ja, jag betalar vitt för denna tjänst...)

Yes. Lösningen på åldersångesten!

Sitter med talibanen i bilen, när hon plötsligt säger;

"Mamma, jag tycker du fyller år för ofta!"

??? Sa jag.

"Jamen du är så MÅNGA år!"

Så vi kom helt enkelt överens om att jag ska fylla år var femte år istället.

Mmm. En väry gudd idé tycker jag.

Hon ska nog få lite extra lördagsgodis i morgon.

Rösta på mig

Ingen svärdottersdröm precis..

I morgon ska jag på kalas.

Min svärmor fyller 80 år.

Min svärmor avskyr mig.

Jippiyee, vad kul det kommer att bli.

Min "riktiga" svärmor, dvs min före detta svärmor, älskar mig.

Det är bara det att hon har en släng av Alzeimers. Så hon har glömt det.

Rösta på mig

Häpp! Vad är det som händer?

Alltså.

När jag skrev mitt inlägg om att sitta på toa och ...hmm.. ja...göra nummer 2, och samtidigt prata i telefon, så var jag mycket tveksam. Till att skriva om det alltså. För jag tyckte det var så grönjävligt pinsamt.

Men det är ju tur att man kan roa åtminstone en läsare. Så till den milda grad att han har lagt ut en tävling på sin blogg, som handlar om November månads inlägg.

Så nu får jag skämmas ännu mer.

Blä på dig Peter! Trodde du hade fullt upp med att byta packning....

Rösta på mig

Totalt stiltje

Jag har så tråkigt. För det är totalt stiltje i mitt liv just nu. Och jag fattar ingenting;

-Talibanen bråkar inte
-Tonåringen sköter sina uppgifter
-Maken städar efter sig här hemma
-På jobbet är det visserligen mycket att göra, men allt under kontroll

Och det är ju precis det jag eftersträvat.

Säg mig då varför det är så jädrans tråkigt?

Kan nån komma och röra om lite i grytan nu. Så att jag kan få explodera lite.

(Och ja, filmen var sanslöst bra (Guldkompassen), passar alla över 10 år. Se den!)

Rösta på mig

Fullspäckad dag = inget bloggande...

Jösses, idag har jag fullt upp;

1) Till BVC för årlig Talibancheck
2) Till banken för glöggparty
3) På kändismingel och Galapremiär av Nicole Kidmans senaste film: Guldkompassen.

Och så är det ju bra om man jobbar innan. Och har tid att handla mat. Och göra sig beautiful.

Kämpig dag det här....

Rösta på mig

Man hör sig själv genom sina barn. Tror jag visst.

Det är inte alltid så bra att uttrycka sig när man är frustrerad.

Vid nåt tillfälle så sa jag till talibanen att jag ville flytta hemifrån. Att det inte längre var roligt att vara mamma till en grinig 4-åring.

Payback time idag. (En liten parentes är att hon har nån fix idé om att aldrig vilja gå sist från dagis. Vilket aldrig lär hända. Och till dagens historia hör också att jag var på uruselt humör i morse, vilket hon fick en kännbar dos av.)

Talibanen sjunger mycket. Väldigt mycket. Och ibland blir det lite småfel med texterna. Och då rättar jag. Givetvis. Och det brukar funka. När hon är på bra humör.

Idag satt hon på toan och sjöng Lusse Lelle för full hals. Jag korrigerar ett ord, och hon får ett tokspel.

"Mamma. Om du gör så där EN GÅNG TILL, då flyttar jag härifrån!"

"Jasså, vart tänker du flytta då'ra?"

"Jag tänker flytta till mormor och morfar!".

"Ojdå." Säger jag.

"Vadå ojdå?" Säger talibanen.

"Jamen då blir det ju jättejobbigt för dig: du kommer vara först av alla på dagis, och du kommer vara kvar tills de stänger, för mormor och morfar jobbar mycket."

Tyst.

"Då flyttar jag till XXX och XXX (granntjejerna, som går på samma dagis) och om du inte är grinig så kan jag komma och hälsa på dig på torsdagar. Och på julafton."

Jag måste skärpa mig lite.

Rösta på mig

Det är nåt mysko med maken

Jag är ju gift med en man som inte kan stava till ordning och reda.

Nåt har hänt.

Jag var borta i 4 dagar. På vägen hem är jag trött, sjuk och för att inte tala om superstressad över att hemmet kommer att se ut som fan. Har ingen ork att städa.

Kliver innanför dörren och fattar ingenting. Det är städat. Inte en pryl står framme.

Han kan väl inte bara ha ändrat sig hux flux efter 10 år?

Eller så sov han inte hemma dom här dagarna.

Ja, nåt skumt är det i alla fall. Till och med talibanen reagerade: "Har pappa städat?"

Rösta på mig

Hur kan man...

vara så jävla dum att man laddar ned mailen en söndagkväll? För att konstatera att man har 46 stycken nya jobbmail.

Så att man förstör en hel kväll. Hur fan kan man vara så dum?

Va?Va?Va?!

Var någonstans hittar man en ansökan om att få bli lyxhustru?

Rösta på mig

Det blir nog tufft för tomten i år

Strax efter varje sommars slut, så börjar vi prata om tomten här hemma. Att han brukar ringa till mammorna och papporna på hösten, och fråga hur det står till på lydnadsfronten.

Det här är viktigt för talibanen. Jag måste i detalj gå igenom dessa samtal. Sen skrivs det en önskelista. Som postas.

Igår satt Jultomten på Gröna Lunds stora scen. Och alla barn fick gå fram och sitta i knät.

Talibanen stirrar på tomten när vi står i kön. Tomten ser mycket trovärdig ut i vuxens ögon.

Talibanen vänder sig till mig och säger: "den där mannen är inte tomten, han har klätt ut sig. Riktiga tomten har inga glasögon mamma (och har snabbt glömt att vår tomte har feta svarta solglasögon på sig varje år) och hans röda jacka är smutsig."

Jag försöker släta över det hela, och snart blir det hennes tur. Hon sätter sig hos honom och jag hör inte vad de pratar om.

När hon kommer tillbaka så säger hon;

"Mamma, det där var INTE tomten, han frågade vad jag önskade mig och då sa jag "men det vet ju du, jag har ju skickat min önskelista!"

Det hela slutade med att jag fick ljuga mig blå och säga att det var Tomtefar. Tomtens pappa alltså.

Hon lät sig med nöd och näppe övertalas.

Jävlar i havet vad morfar kommer få det tufft i år.

Rösta på mig

Gröna Lund, 4 år och för kort i rocken.

Igår arrangerades en Gröna Lund-dag för skärgårdsbarnen som jag besökte. Talibanen och jag fick följa med.

Det är inte så lätt att vara en taliban, 4 år och vara 102 cm lång.

Särskilt inte när 99% av attraktionerna var från 1,20, och det bara, i stort sett, var Nyckelpigan kvar.

Och i synnerhet inte när man inte är lång nog för Vikingagungan. Det finns en minivariant bredvid den stora. Jag försökte låta överentusiastisk och övertala henne till att åka den.

"Mamma, den går inte ens fort. Den är för småbarn!"

Vi pratar om en taliban som inte fattar varför HON inte får POP-Expressen och Fritt Fall (den stora). "Jag klarar visst det mamma!"

Hon var till och med så kaxig att hon klev fram till "vakten" vid POP-Expressen och frågade varför hon inte fick åka. Och inte hjälpte det ett dugg att hon puffade till sin mössa, för att hon möjligen skulle nå 140 cm-ribban som han fällde ut.

Skitsur, och 14 varv senare i Nyckelpigan, så åkte vi båten tillbaka till skärgårdsön.

Rösta på mig

Skönt i skärgården. Eller hur!

Tillbringar 4 dagar ute hos den amerikanska väninnan i skärgården.

Vaknar upp första dagen och är stensjuk. Och jag är ingen pipstina, men fan vad dålig jag var.

Som tur är så är jag "begåvad" med en väninna som älskar att leka sjuksköterska, så jag har blivit servad dygnet runt. Och iproppad allehanda medikamenter från Amerikat.

Igår tryckte hon i mig en sömntablett, så att jag skulle kunna sova obehindrat i 8 timmar.

I am back dear friends!

Rösta på mig

Aldrig kan man pleasa maken

Min man gnäller ibland över att han inte "får" jobba på helgerna. Vilket han i och för sig gör ändå. Han säger att han måste. Och så vidare.

Nu har jag sett till att han ska få en ordentlig jobbhelg.

I morgon lunch, så drar jag ut till skärgården. Och stannar till söndag eftermiddag.

Tonåringen drar till Öland, och är borta hela helgen.

Vad tror du händer?

Det gnälls satan över att han är övergiven. "Vad ska JAG göra då?!" "Är det INGEN som tänker vara hemma?" "Jag vill inte vara ENSAM!"

Och så vidare.

Fattar ingenting. Jag hade blivit fullständigt överlycklig om jag fick vara hemma en hel helg ENSAM!

Han får väl gå ut och ragga upp nån helgfru, eller nåt.

Rösta på mig

Envishet lönar sig.

Mmm, talibanen kom springandes och sa "förlåååt mamma, jag äääälskar dig."

När vi är hemma så berättar hon att det varit bråk vid lunchbordet. Jag tror genast att en kompis varit involverad. Icke. Det var hon som hade bråkat med personalen om vart hon ville sitta.

Jag frågar varför hon bråkade om en sån sak.

"Jag vet inte mamma, min kropp ville bråka."

Rösta på mig

Och vem vinner kampen?

Kommer till dagis för att hämta talibanen.

Som är på skithumör och skriker att hon vill att pappa ska komma istället. Jag talar om att han inte kan, sen vänder jag på klacken och går.

Tror i min enfald att hon ska komma skrikandes efter.

Icke.

Så jag tar bilen hem. Och ringer dagis. Och de föreslår att jag ska komma strax innan stängningsdags.

Så nu sitter jag här och väntar. Ska bli tre´s intresante och se hennes reaktion när jag kommer tillbaka.

Rösta på mig

Det finns idioter. Och så finns det IDIOTER!

Och jag som tyckte att jag och exmaken hade århundradets mest skitiga skilsmässa.

Det finns INGEN som förtjänar ett sånt här beteende. Och i synnerhet inga barn.

Hörrni, skicka henne lite styrkekramar.

Så går det, när man inte har koll..

Vi läser ju bok för talibanen varje kväll. Igår hittade hon en bok, som hon ville att vi skulle läsa ikväll.

Jag tittade inte så noga.

Jag skulle ha tittat noga.

Tar boken, slår upp första kapitlet, som hette nåt med Skuggflickan, och börjar läsa.

Den handlade om hur Gud (!) bestämmer sig för att ta bort skuggorna på allt; människor, djur, växter och saker.

Alltså.

Jag tror inte på Gud. Kan ha nåt med att göra att halva släkten är Jehovas vittnen, och jag fick min beskärda del av domedagsprofetior som barn.

Så jag snubblar över orden, byter ut vartannat ord, hittar på en massa skit, använder alla avancerade ord jag bara kan komma på, låter så osammanhängande jag bara kan.

För jag vet att, föreslår jag en annan bok, så åker jag på att läsa den här skitboken varenda kväll. Vartenda kapitel. Baraföratt...

Efter första kapitlet så säger talibanen;

"Mamma, jag tog nog fel, det var en vuxenbok va?"

Och hur i helvete hamnade den i det här huset? Måste vara min döda farmor som smugit in den med onaturliga krafter.

I morgon blir det Mamma Mu. Efter att jag har gått igenom hennes bibliotek.

Rösta på mig

Somliga straffar Gud med detsamma

Jag har ju inte ätit något onyttigt på ett par månader.

Talibanen har varit hos mormor & morfar och bakat pepparkakor. Som hon villigt delade med sig av.

Jag har svårt med gränser när det gäller ätbara saker.

Så det blev en 5-6 stycken. Vid närmare eftertanke så var det kanske 9.

Och nu ligger jag på soffan och kvider satan. Värsta magknipet.

Och jag och tonåringen som alldeles snart börjar vår årliga tradition av "kolla-vilket-varumärke-som-har-bäst-pepparkaksdeg".

Dvs, vi går igenom marknadens utbud av samtliga pepparkaksdegsmärken. Baka? Icke. Bara degätning.

Jag får fan lämna walk over.

Rösta på mig

Dilemma

Jag har hamnat i ett grymt dilemma.

En kompis i tonåringens yttre bekantskapskrets vill kontakta soc och be att få bli fosterhemsplacerad hos oss.

Jag vet inte riktigt vad det innebär. Alltså, i förlängningen. Orkar man, kan man?

En bra tjej. Många förutsättningar. Men mår värre än skit.

Nån som har erfarenhet?

Trött i håret idag

Jag är 42 år.

Många av mina kompisar är äldre.

Igår var jag på 50-års fest.

Talibanen utleasad till mormor & morfar.

Grönjävlig mensvärk, och verkligen inte sugen. Så planen var en stilla middagssittning, och sen bilen hem.

För hur kul är en 50-års fest?

Okey. Det gick inte riktigt som jag planerat.

Kom i säng 03.30.

Ont i halsen = sjungit som en babian (näpp, inte nåt fjantigt karaoke)

Stel i lederna = inte dansat på 10 år.

Blir väckt kl 11.00.

När fan hände det senast?

(Mmmm, hittade sminket. Väry fiffigt gömställe!)

Rösta på mig

"Jag filosoferar"

Kommer hem, efter en mycket trevlig eftermiddag hos Christina. Som introducerade mig för något jag aldrig tidigare varit med om: en shoppingtur på Myrornas! Tack bäjben, det var kul!

Tonåring, med kompis, sitter och tittar på den senaste Pirates of Caribbean. Filmen är strax slut. Never the less, så tycker jag inte att det är nåt för en 4-åring. Så jag tvingar henne att rita. Sittandes på golvet bakom ena fåtöljen. Vilket hon gör.

Efter en stund noterar jag ett par fötter som sticker ut bakom fåtöljen, dom liksom ligger ned. Det är tyst. Jag fattar att hon smygtittar på filmen. Jag frågar vad hon gör.

"Ingenting. Jag filosoferar."

Ehh. Och vad kom det ordet i från?

Nu ska jag fortsätta att leta efter min sminkväska.

Rösta på mig

Måste jag.......sminkproblem.....tonåring...

Jag älskar min tonåring över allt annat, och jag älskar även hennes kompisar.

MEN, jag får inte ha mina grejer i fred. Jag blir tokig. Jag gömmer, hon hittar.

MÅSTE jag investera i ett mindre kassaskåp? Där jag kan gömma mitt dyrsmink.

Måste jag gå och köpa nån cheap-avsminkningskräm, för att jag just upptäckte att min svindyra är slut?!

Och kom inte och säg att det bara är att säga åt dem. För då har ni inte haft med tonårsbrudar att göra. Icke.

Jag provade till och med att sätta på ett hänglås på min sminväska. (Amen vad fan, jag är desperat!) Men med lite bending, så gick den att öppna i alla fall.

Och nej, jag har inte lust att gå över till Apotekets ACO, och annat billigt. Jag vill ha MITT smink.

Och nu är det kris. Jag ska på stor fest i kväll. Jag har gömt min sminkväska.

Jag har gömt den så bra, att jag inte kan hitta den nu!

Rösta på mig

Mamma-power!

Tonåringen och hennes ena kompis är hemma. De skall ut. De väntar på att några andra tjejkompisar skall komma över. Tonåringen är den som är mest sugen på utgång.

Kompisarna som är på väg hit ringer.

Och LITE power verkar man ha. Lyssna på det här:

Jag: "MÅSTE ni gå ut? Jag har värsta huvudvärken och mensvärken, kan ni inte vara hemma och ha filmkväll här i stället?"

Tonåringen: "Men MAMMA! Jag vill UUUT! Jag har inget liv. Vi har varit hemma 3 veckor i sträck!"

Jag tar telefonluren och pratar med kompisarna:

"Nu kommer ni hit, åk förbi videobutiken och hämta filmer och godis, så ses vi sen. Okey!"

Tjejerna i luren: "Okey!"

Så nu är dom på väg. Och tonåringen undrar vem hennes kompisar är kompis med egentligen.....

Moooaahaha!

Rösta på mig

Korkade människor som ödslar sin tid...

Tänk så många människor det finns, som inte har nåt liv. Den här lilla godsaken har inte särskilt höga studieskulder. Eller vad säger ni?!

Anonym:skulle inte rösta på en mamma som kallar sin dotter taliban- hur roligt blir det för henne den dan hon förstår ordet själv. Är det lika okej för henne att kalla dig för hora ( fast du säkert är det lika lite som din dotter är taliban) IDIOT!!

Jag har just lagt in en spärr, så att jag slipper inlägg från fega ANONYMA puckon.

It´s in the genes...

Jag fattar ingenting.

Min mamma är värsta gourmetkocken.

Den genen hoppade över mig. För jag avskyr att laga mat.

Nu, när jag har ändrat mina kostvanor 100%, så har nåt hänt.

Jag har blivit en jävel på att laga mat. Jag har aldrig i mitt liv lagat nån annan fisk än möjligen fiskpinnar. Nu har jag fisk på menyn nästan varje dag. Och det smakar himmelskt.

Kvällens meny: Vitlöksbakad torskfilé med citrontimjan och ugnsbakade vitlökstomater, på en bädd av färsk bladspenat.

Fast, det är fortfarande för jävla tråkigt att stå vid spisen.

Rösta på mig

"Inte läge mamma"

Jag har haft tung huvudvärk i två dagar.

Finns bara två möjliga orsaker; antingen så kommer det bli ett sjuhelvetes väderomslag (har så kallat väderhuvud), eller så håller jag på att få influensa, eller nåt.

Talibanen frågar varför jag är så tyst. Jag förklarar.

"Det är inte bra läge idag mamma, du måste vänta till på fredag. Sen kan du bli sjuk."

Det är ordning och reda på min dotter.

Rösta på mig

Jag visste det!

Hämtar talibanen på dagis.

"Mamma, snälla mamma, kan vi åka och titta på några krockar?"

Rösta på mig

Västerås tur och retur

Talibanen får vara hemma. För att hon var mentalt inställd på det.

Det var inte jag.

Så vi drar iväg till Västerås på eftermiddagen. Jag hinner inte ens ut genom vägtullarna innan hon undrar om vi är framme snart.

På Essingeleden passerar vi en seriekrock med 4 bilar. I motsatta körfältet. Very spännande för talibanen. 15 min senare sover hon. Hela vägen dit. Och vaknar 15 minuter innan vi är hemma. Eller ja: hela resan skulle ta 3 tim. Om det inte var för att vi lyckades hamna mitt emellan två större trafikolyckor;

Mycket trafik. Står i korsningen vid Tensta/Rinkeby/Kista, eller vad det nu heter. Bilen glider fram. Tittar i filen till höger. Lagom för att se en kvinna köra på en man. Talibanen var helt fascinerad. Hon hörde ljudet.

Vi hinner 10 meter långsamt framåt. Sen krockar 3 bilar i den stora korsningen framför. En rejäl krock. Jag har första parkett eftersom jag är precis bakom.
3 brandbilar, ett gäng polisbilar och ambulanser. Och där fastnar vi. Värsta biofilmen.

Talibanen var helt exalterad. Skulle absolut kliva ur bilen. Hon kunde inte fatta varför hon inte fick. "Mamma, jag vill se vart dom har gjort illa sig." Hon har aldrig sett poliser, brandmän och krockade bilar på nära håll förr.

Och nog fan hann hon se. För där satt vi i över en timme. Sen fick vi köra förbi. Köerna var milslånga.

Så våra "sista" 15 minuter hem tog 2,5 timme.

När vi har läst saga så säger hon att hon vill vara hemma med mig varje dag. "För det var jättespännande att vara med dig mamma!"

Så nu är jag värsta action-morsan.

Rösta på mig

Jävlar - 4-års kontrollen

Jag insåg just att jag missade mötet idag.

Helvete. Jag måste alltså ringa henne igen.

Undrar om hon kommer i håg mig.

Sulle tro det va?!

Rösta på mig

Lite internätschonal kanske..

Häromsistens så lade jag ju upp min CV på en jobbsajt. Har inte hunnit fördjupa mig så mycket i saken.

Men.

Sen några dagar tillbaka så regnar det in så kallade matchningar.

Jag måste ha gjort något fel i ilskan.

För samtliga matchningar avser tjänster i utlandet.

Eller så är det ödet som vill föra mig så långt bort som möjligt.

Hhhm. Man kanske ska ta och läsa igenom dem.

Rösta på mig

Maginfluensa. Johejdu.

Jobbar som en galärslav med att få ut varor till kunder till julhandeln. Alla våra leverantörer har varit sjukt sena med leveranser, så det har varit lite körigt med arga telefonsamtal på sistone. Kan man säga.

Och i morgon får vi en jätteleverans med leksaker, som ska ut med vändande bilar. Denna leverans är flera veckor försenad, och skulle ha kommit idag. Så i förra veckan, när en av våra största kunder, DesignTorget, ringde och var fullkomligt vansinniga, så gjorde jag ett misstag. De ska öppna en ny butik i Västerås på torsdag.

Och jag, mitt dumma as, lovade att personligen köra dit med varorna. Ångrade mig i samma sekund, men insåg att jag inte har något val. 20 mil, eller vad det nu är.

Så morgondagen var planerad.

Tills dagisfröken ringde i eftermiddags och talade om att talibanen kräkts.

2 gånger. Det går magsjuka. Så jag fick order om att, om hon inte kräks resten av dagen idag, så får hon ändå vara hemma i morgon, men får gå på torsdag.

Mina Västeråsplaner skrinlades alltså. Jag fick lite lätt panik. Milt sagt.

Strax innan talibanen ska gå till sängs, så pratar vi om det här med maginfluensan. Hon har inte kräkts nåt mer, så jag sa att det kanske berodde på tårtan de fick äta idag. Hon är inte så van vid sötsaker.

Då kläcker hon ur sig anledningen. Hon böjer sig fram emot mitt ansikte och viskar;

"Det var inte tårtan mamma. Det var kritan!"

"KRITAN?!" Säger jag.

"Ja. Jag åt upp en krita. XXX slickade på sin, men jag åt upp HEEELA min!"

Så nu måste jag släpa med henne till Västerås. För jag lovade personalen att hålla henne hemma.

Åhh, jag är redan trött i öronen.

Rösta på mig

"Snällkakor"

Vi hade ett litet världskrig med talibanen i går kväll. Det var så pass stort att hon idag hade rejäl ångest för sitt beteende.

Så när jag skulle handla idag så bad hon mig att köpa "snällkakor". För hon har bestämt sig för att bli snäll mot mig och pappa.

Jag säger att jag inte fattar vad hon menar. Ber henne förklara. Hon böjer sig fram mot mig. Och viskar. Högt och hemlighetsfullt;

"Igår, när pappa o jag var i Vällingbybutiken så gav Eva mig KAKOR, som man blir JÄTTESNÄLL av!"

Ahh, säger jag. "Du menar pepparkakor! Självklart. Jag köper upp hela lagret darling!"

Rösta på mig

Folk är tamejfan dumma i huvudet

Vi har en ny inredningsbutik i Vällingby Centrum. Hyfsat stor för att inte vara Folkhemmet, MIO etc etc.

När man kliver in där, så skall det mycket till för att INTE uppfatta det som en möbel- och inredningsbutik.

Så då undrar man, när någon kommer in och frågar om vi säljer "såna där klistermärkestatueringar."

???

Är dricksvattnet utblandat därborta?

Rösta på mig

Sagornas tid snart förbi

Talibanen har, sedan en tid, varit mycket intresserad av bokstäver. Sen 1,5 år tillbaka så kan hon alfabetet. Inga konstigheter. De senaste veckorna har hon bett mig skriva ord med 3 till 4 bokstäver. Inga konstigheter.

I veckan sitter vi och äter middag. Hon tittar på mjölkpaketet. Och plötsligt säger hon "mellanmjölk".

Jag tappar nästan gaffeln. Men inser att hon måste ha hört mig säga det.

Igår är vi på bio. Jag tar fram en filmtidning. Pekar på några ord för skojs skull.

Hon läser dem.

Snart kan hon läsa sina godnattsagor själv.

Jösses vad bra.

Tror jag.

Rösta på mig

Gratis rabatter och alternativ medicin.

Vaknar och känner att någon har flyttat in i min hals. Inte läge nu. Bestämmer mig för att duscha och göra i ordning te.

Talibanen drack te, för första gången, i förra veckan. För att hon hade ont i halsen.

Sätter på teven under tiden som jag värmer tevattnet. Plötsligt hör jag att hon rabblar ett telefonnummer. Hon kommer springades ut i köket. Helt överexalterad. Säger att man kan ringa ett telefonnummer så får man köpa rabatter! Väl medveten om mina obefintliga skills i trädgården.

Jag känner inte för en invecklad förklaring om att telefonnumret går till ett försäkringsbolag. Där man kan samla sina försäkringar. Och få rabatter.

Talibanen säger att hon också vill ha ha te. För hon har fått utslag på handleden.
"Och då rinner teét ner inne i min arm, och då blir armen bra igen."

Ja. Why not?

Rösta på mig

Män ska inte lägga sig i.

Maken har ju svårt för förändringar här hemma.

I synnerhet om det står "kronor" bakom förändringen.

Och om förändringar innebär att man exempelvis ska byta gardiner, ja, då förvandlas han till nån sorts neandertalare. Han kan på fullt allvar inte FÖRSTÅ varför man måste byta ut gamla gardiner. "Det är väl inget fel på dom andra?!" Och han har ännu inte smält att jag lade ut 15 000 kr för dessa. Det kommer han aldrig att göra. Och inte jag heller. För fula var dom. Så jag har bidat min tid.

Och för ett tag sedan anlitade jag gode vännen Sömmerskan. Och tillika Esteten. Jag hade en färgidé. Som var galen. Men hon tyckte det var ascoolt;

Svarta matsalsgardiner.

Mitt problem var ju hur jag skulle mörka det här för maken. Han är ju rätt disträ. Hade ju hoppats att han kanske inte skulle märka nåt. Men jag insåg att dessa svarta gardiner skulle bli aningen svåra att undgå.

Hur det nu kom sig, så fick maken reda på planerna. Han muttrade. Och jag dubbelmuttrade. Sen har tiden gått. Jag har inte haft tid att mäta och fixa.

Men i veckan kom gode vännen Sömmerskan. Och mätte. Och maken mumlade nåt om att det inte var "färdigförhandlat".

Och nåt om "då kan jag alltså gå och köpa en ny bil, utan att berätta om det då?!"

Vad fan. Vadå! Det är väl en jävla skillnad!

Väl?

Eller?

Rösta på mig

Postkodmiljonären. Hhhm, hur gick DET till?

Sitter med datorn i knät i soffan, och jobbar. TV 4 sänder just nu Postkodmiljonären. Tonåringen sitter intill. Med sin dator.

Plötsligt är vi båda mycket nära att tappa våra lap-toppar på golvet.

För Rickard Sjöberg ställer en fråga som handlar om MIG (och 24 av min f d klasskompisar)!! Den tävlande får inte veta rätt svar på en gång. Utan måste vänta på reklam. Så nu väntar vi.

Och hur i helskotta kom JAG in i den här frågesporten?

Kryptiskt va?!!

Uppdaterat: den tävlande vann just 30 000 kr på fullständigt värdelöst vetande. Måste vara en idiot som skapar frågorna.

Rösta på mig

På bio med talibanen

Jag har aldrig varit en mamma som pratar bebisspråk. Eller använder förenklade ord för att göra mig förstådd. Så hittills har talibanen haft rätt hyfsad verklighetsuppfattning. Har jag trott i alla fall.

Idag inser jag att hon är 4 år. Vi är på bio och ska se den animerade filmen Råttatouille. Som då handlar om en råtta, som vill, och får, lära sig att laga mat på en gourmetrestaurant i Paris.

Talibanen tjatar hål i huvudet på mig om att hon vill åka till den restaurangen och äta råttans mat.

Jag har en lång utläggning om varför det är omöjligt. Men hon ger sig inte. "Jag ska åka dit när jag är vuxen som du."

Rösta på mig

Grava lässvårigheter.

Jag tror att jag har kommit på den perfekta julklappen till maken.

Jag tror att jag ska skicka honom på en matlagningskurs. Modell light.

Bad honom printa ut ett recept på nätet, köpa ingredienser samt läsa innantill.

Det var världens enklaste recept. Just för att det var han som skulle laga maten.

Som bl a innehöll ruccolasallad och persilja.

Vad tror du han köper?

Spenatsallad och gräslök.

Rösta på mig

Jag är trebarnsmamma. Ofrivilligt.

Jag har fött 2 barn. Men jag är mamma för 3. Den tredje är min make. Och chef.

Maken befinner sig i nya inredningsbutiken i Vällingby. För lite "fix".

Maken är MYCKET medveten om att mina lugna fredagar har blivit värsta måndagarna.

Så här ser min dag ut hittills. Och notera att klockan bara är 12.30;

Kastar mig in på kontoret för att färdigställa löner.

Make ringer. "Varför är du så jävla grinig jämt?", när jag får reda på att jag återigen blir ensam på kontoret. (De andra medarbetarna jobbar bara 4 dgr/veckan)

"Kanske har nåt att göra med att jag är ensam med telefonen, som ringer satan, och kunderna är galna,(För att de väntar på leveranser. Som är försenade från Tyskland, Estland och USA)och för att jag tänkte få lite avlastning."

5 min går. Make ringer: "Kan du åka över till revisorn med en pärm?" "Näe, jag skickar budkillen." Svarar jag.

En kvart går: Make ringer: "Kan du ringa Schenker fort som fan. Varorna från Estland blev inte upphämtade av fabrikens transportör. Kolla med Schenker om de kan hämta grejerna. Det brinner!"

Det kan dom inte. Jag emigrerar därmed på måndag. För våra leksakskunder kommer spränga vårt kontor.

20 minuter passerar. Make ringer: "Och glöm inte att ringa Tele2, och föra över mobilnumren."

En stund senare: "Kan du åka förbi xxxx (andra inredningsbutiken) och plocka upp en Brantevik Hallhylla?"

"Och hur skulle det gå till? Jag har MIN bil idag. Den går inte in." Säger jag. Och blir ännu mer gråhårig.

40 minuter passerar. Make ringer: "Fan, vi har ingen växel här."

Dom står TVÅ i butiken. Jag förklarar att jag har packat ordrar, och måste invänta Schenker. Som kan komma när som helst mellan 12-16. Så jag är fast här.

Så där håller det på. Och dessemellan så ringer kunder och gör beställningar. Eller klagar på att en lampa har gått sönder. Eller idiotsäljare som ska sälja reklamplatser. Och så vidare.

Nån som vill byta?

Rösta på mig

Trotsåldern. Geeez!

Man får inte slå sina barn.

Man får inte kränka sina barn.

Man får inte skrika på sina barn, som i och för sig också är kränkande.

Man får inte sälja sina barn.

Mmm. Talibanen har tur hon.

Hon har tur att hon har en mamma som inte gör något av ovan.

Fast. Är det okey om man GER bort dom?

Jag brukar säga att jag har fått henne för mina synder.

Fy för i helvete vad jag måste ha syndat.

Rösta på mig

Inte läge....att sitta på toa med telefon....

Min lilla älskade Taliban har "begåvats" med rejäla röstresurser. Gäll. Rösten når igenom allt. Och då menar jag ALLT!

Men, om du är allergisk mot toalettbesök, så kan du sluta läsa här.

Jag har ägnat mig åt 4 veckors diet. I söndags var det slut. Jag har därmed börjat min nya livsstil. Med annorlunda mat. Lite mer åt det gröna hållet. Utan att för den saken bli nån kanin. Ingen pasta. Mycket bulgur. Och sånt.

Den här nya livsstilen innebär att magen inte är som den ska. Efter 42 år av varierad fet mat, så har den fått en hälsochock. Har haft vissa problem med att utföra nr 2. Så att säga.

Men i går var det dags. Och eftersom man absolut inte kan göra det på jobbet, så höll jag mig hela dagen. Så när jag kom hem var det panik. Dock var jag "tvungen" att tömma tvättmaskinen först.

Sen kastade jag mig på toaletten. Precis när det var "för sent" så ringer mobilen. I min byxficka. Jag ser att det står "privat nummer". Som betyder att det är tonåringen. Så jag svarar.

Det är det inte. Det är BVC. Talibanen skulle ha varit på 4-års kontroll i somras. Men det har varit lite körigt. Så jag ringde häromdagen och pratade in på telefonsvararen. Att de kunde ringa mig för tidsbokning. Vi har ringt om varandra jättelänge och sköterskan har varit megasvår att nå.

Så nu ringer dom. Mitt i mitt nummer 2. Och jag kunde inte...hmmm....ta mig från toaletten. Och jag tackar gud för att jag precis innan tömt tvättkorgen på golvet, och delat upp högar. För det dämpade badrumsekot. Så att säga.

Så jag sitter där och pratar. Något stressad. Det känns lite obekvämt. Ja, du förstår.

Då öppnas dörren. Talibanen, som aldrig, NATURLIGTVIS, har sett mig på toa, med en telefon, säger högt:

"MAMMA, SITTER DU OCH BAAAAAJSAR?!"

Jag gestikulerar hej vilt, och mimar att hon ska vara tyst.

BVC-sköterskan undrar om hon ringer olägligt. Jag svarar "oh, nej, det är bara en pratglad 4-åring som låter."

Talibanen bryr sig inte för fem öre. Och fortsätter. Hööögt;

"MAMMA, MAN KAN INTE PRATA I TELEFONEN NÄR MAN BAJSAR! MAAAMMMA!"

Klart och tydligt.

Sköterskan säger lite försynt; jag kanske ska återkomma, om du är upptagen?

Jag svarar att det inte är några problem. Och känner att jag kallsvettas och blir, om än mer stressad.

Då. Precis då, händer något som aldrig brukar hända frivilligt. Totalt okontrollerat.

Värsta fisprutten. Som ekar i hela badrummet.

Talibanen, som aldrig har hört mig fisa, börjar asgarva. Och skriker:

"MAMMA! HA HA HA, MAMMA, DU PRUTTADE, NU FÅR DU BE OM URSÄKT!"

Jag avslutade snabbt samtalet och bara DOG. På fläcken.

Och nästa onsdag, 15.00, så ska jag med talibanen till BVC.

Tror jag skickar maken.

Rösta på mig

"Tyst ko, jag tänker!"

Talibanens favoritbok är serien om Mamma Mu (om en kossa, för er som inte vet). Denna kossa har en rätt kaxig kompis, som heter Kråkan.

Talibanen har, liksom många andra i hennes ålder, svårt att höra nyanser i ord, eller innebörden i vissa meningar.

Talibanen är också extremt duktig på att lära sig texter utantill.

Denna (jädra) fågelvän Kråkan är rätt burdus i sitt språk. Vilket då inte Talibanen uppfattar riktigt.

Så när jag häromsistens stod i en affär med henne, hon var lite smågnällig, så ställde jag en fråga till henne. Jag fick inget direkt svar, så jag upprepade frågan. Varpå hon svarar:

"TYST KO, JAG TÄNKER!"

Och JAG vet ju att det är ett direktcitat från boken.

Men det vet inte folk runt omkring. Så de höjer en aning på ögonbrynen, och undrar vad det är för huliganunge jag har.

Detta har hänt ett antal gånger, så nu överväger jag starkt att packa ned dessa böcker i källaren. Det är inte bara den meningen. För du kan ju tänka dig hur det uppfattas när hon t ex säger:

"Hörru din gamla kossa, nu går vi!"

eller

"Far och flyg din gamla ko".

Och inte hjälper det att jag, lite diskret, försökt tala om att det inte är så lämpligt. För i hennes värld så är Kråkan jätterolig och hon ser inga som helst likheter mellan en ko och en 42-årig lönnfet morsa...

Rösta på mig

Fars Dag - resultat

Taliban väcker mamma.

Taliban gör, 90% på egen hand, en äggröra med skinka.

Hustru laddar två frukostbrickor.

Taliban tar fram Fars-Dag-teckning.

Tonåring, taliban och hustru sjunger "ja må han leva", enligt talibanens önskemål.

Maken blir glad. Fast undrar var presenten är...Hustrun blir irro.

Hela familjen äter, för första och sista gången, frukost på 8000-krs lakanen. Hustrun blir nervös över eventuella fläckar.

Familjen softar, och åker sen på överraskningslunch på nice restaurang. Maken glad.

Familjen åker till NK för shopping av 1 st vinteroverall.

1980 kr senare är maken mindre glad.

Familjen gör lite jobbärenden. Maken glad att få det ur världen.

Familjen åker hem. Tonåring åker till sin far.

Maken plötsligt trött. Och utarbetad. Och startar världskrig.

Hustrun hakar på och utvecklar det till 3:e världskriget. Hustrun går sen upp till sovrummet.

Make kommer och ber om ursäkt. Hustru också, fast hustru är frustrerad.

58 dagar kvar till julafton. Måste komma på bra make-julklappar...

Rösta på mig

Fars-dag-ångest...

Som jag tidigare har nämnt så är min man extremt förtjust i bemärkelsedagar av alla de slag. Detta inbegriper naturligtvis presenterna. Om jag t ex skulle köpa honom mössa, vantar och halsduk, så MÅSTE det vara tre separata paket. Helst vantarna i varsitt paket. The more, the better.

Så du kan ju förstå hur besviken han kommer vara i morgon, när han för första gången under alla våra år, inte kommer att få någon present. Jag har inte haft en sekund över.

Så jag tänkte bjuda hela familjen på en nice restaurang istället. För vi umgås aldrig. Tyckte att det var en fiffig idé.

Men jag kommer inte att vinna priset för Årets Hustru. Den saken är säker. För det är presenterna som är det viktiga.

Rösta på mig

Märkliga konstellationer

Det är lika roligt varje gång.

Att få människor ur fattning.

Jag umgås med min f.d man. Och hans nya sambo. Dessemellan var han omgift, men tyvärr dog hon i cancer.

Exmaken har barn med alla sina "kvinnor".

Så när man är på nåt event, som t ex dagens dop av det senaste tillskottet, och man skall presentera sig för nya människor, så är det alltid lika roligt att sträcka fram handen och säga: "Mona, exfrun."

Folk stelnar ofrivilligt till. Man ser hur dom inte får ihop det i huvudet. "Ehh, är inte hans förra fru död?" Eller: "va, umgås han med exfrun?"

Efter hustru nummer 2:s bortgång så åkte vi allihopa till Grekland på semester. Den lokala befolkningen fick inte ihop det; "vadå, så du är mamma till tonåringen där, men inte till tvillingarna? Och han där är din man. Och den där är exmannen?"

Jag garvar alltid läppen av mig.

Rösta på mig

Det är ju så typiskt. Han får ju alltid rätt.

Fredagar brukar vara min favoritdag. För att alla andra är lediga. Så jag har det lugnt och skönt. Ingen dum chef. Eller andra störande moment.

Den senaste månaden har fredagar utvecklats till värsta måndagar. Leveranser stup i kvarten, telefonen som ringer satan.

Så jag är helstirrig.

Chefen ringer mitt i allt kaos och säger att jag måste köra iväg en utlandsbetalning. "Bråttom som fan."

Jag skötte sånt här förr. Men har för mycket annat omkring mig, så det var ett tag sen. Fast, har men en gång lärt sig cykla...osv..

Chefen tillägger: "se till att du gör rätt, det får inte bli fel, för då blir det strul med bokföringen".

Jag lackar ur. Säger nåt om att jag inte är efterbliven och "jag veeeet för fan hur man gör."

Och vad händer? Jag drar i väg 100 000 kr, klappar mig på axeln. Ska precis sätta in fakturorna i pärmen. Och upptäcker att jag betalat fel. Jag har betalat fakturor som ännu inte har förfallit. Det är typ en månad kvar.

Kastar mig på telefonen till internetsupporten på banken, skriker "stoooopppa betalningen för jösse namn!"

"Nä, du vet, när du väl har godkänt, då har det gått iväg. Det går fort vettu." Säger bankmannen.

Jag ringer vår ekonomitantalona. Som säger att hon reder ut det på måndag. Chefen ringer. Jag förhalar. Han frågar om det gick bra. Om jag betalade rätt.

Så jag fick bekänna färg. Och väntade på det sedvanliga anfallet.

Det kom inget. Han till och med skrattade. Jag tittade på telefonen och undrade om "linan" var trasig. Sen. Av någon märklig tankeöverföringsanledning, så frågar han om fakturorna hade förfallit.

"Ehh, det var väl just den lilla detaljen som jag tänkte att du inte behövde veta", sa jag, och drog efter andan. Och erkände.

Och han blev inte arg nu heller.

Jag fattar ingenting.

Eller så hade han ätit lunch med nån snygg brud. Eller nåt.

Puuh. Ska nog hålla mig ifrån betalningarna tror jag visst.

Rösta på mig

Dyrast är bäst? Kan du ge dig på!

Vartannat år köper jag två overaller till talibanen; en billig och en dyr. Måste ha två då jag inte har torktumlare och måste hinna tvätta, ja du fattar. Lite för stora, så att hon kan ha dem i två säsonger. Det ena köpet får hon själv välja. Det andra bestämmer givetvis jag.

Så för några veckor sedan åker vi ut till Barkaby Outlet för att köpa hennes val. Hon hittar en beige overall på Arctic Kid, kostar runt 700-800 kr.

Jag har inte hunnit köpa "dyroverallen" ännu, så det har varit lite körigt med tvättandet av denna beiga overall. Häromdagen hjälper hon mig att öppna tvättmaskinen, bara för att konstatera att hållaren i blixlåset har slitits loss. Den har förmodligen fastnat i nåt av trummans små hål.

Detta resulterade i att overallen är helt söndersliten. Hela grenen, och även mitt på "låren", där inga sömmar finns, är heelt söndertrasat.

Talibanen, och tillika århundradets Drama Queen, faller omkull i en pose på golvet och gråter krokodiltårar. Det tar 20 minuter att lugna henne, med löften om att genast införskaffa en likadan (sulle inte tro det).

Sen kutar jag över till grannen för att låna en overall av henne.

Så idag skall jag till min hovleverantör. Jag ska till NK och spendera 1800 kr på en riktig overall. Av ett märke jag använt i alla år. Även till tonåringen.

Och reklamationen av den andra lämnar jag med varm hand över till maken. Han har precis rätt humör för att ta en dust med butiken.

Rösta på mig

Skolkade lite...

Ursäkta mig men jag skolkade från bloggen igår. Var på tjejmiddag och det blidde lite sent.

Jag återkommer i kväll!

Sådan dotter, sådan mor. OBS! Mycket långt!

När jag startade min blogg för många månader sen så hade jag en tonåring som svassade runt mig, som ville veta vad den hette. Jag ville inte delge henne det. Hon fortsatte att tjata. Och sa: "om jag får veta vad din heter, så får du veta vad min heter." Jag lät saken bero.
En dag talade hon om att hon rotat runt i min dator och, trots att jag har den sparade under ett aliasnamn i favoriter, snokat reda på den. Jag bad då att få reda på hennes.
Men se nej, det fick jag inte. Det gick ett par månader. Jag tog reda på vad hennes heter. Och har låtsats som om det regnat. Men så glömde jag bort namnet på den. Så jag var ute på en liten snokningsturné i helgen.
Och för en stund sen, när jag gick in där och kollade, så fick jag en chock, för hon har skrivit värsta kärleksbrevet om mig. Min bääääbis. Min stora stolthet.
Men så rundade hon av det med att avslöja mig! Och eftersom jag blev så glad över vad hon skrev, så kopierar jag här över det. För jag bidde lite stolt. I lööv you honey.

De allra flesta människor har någon (eller några) som de ser upp till. En människa som de beundrar. En människa som ger dem motivation i livet. En idol, eller en förebild.

Jag har också en förebild.
Ända sedan den stund då jag har varit så pass gammal att jag har förstått vad folk säger till mig, så har jag fått höra att jag är lik henne. Att jag är en kopia av henne, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Jag har inte tyckt att det har varit så roligt att jämt och ständigt få höra att jag är en kopia av henne; dels för att jag inte har velat förknippas med någon annan än mig själv, och dels för att jag inte alltid har sett henne som en förebild. Men åren har gått. Och idag vet jag att jag inte kan få en bättre grund att stå på, än den som hon har skapat till mig. Idag vet jag att jag inte kan få en bättre vägledare, bästa vän och förebild, än vad jag redan har.

Idag vet jag att ingen kan få det bättre än vad jag har.

Men trots att jag vet det, så visar jag min tacksamhet alltför sällan. Jag tjafsar, gapar och är allmänt hormonstinn, trots att jag vet att hon inte förtjänar det (njae, oftast inte, iallafall). Jag tar för givet, trots att jag vet att det är fullständigt idiotiskt.
Senast förra veckan, fick jag kommentaren: "Åhh, jag skulle dö för en sådan relation som ni har".
Och det är precis i sådana stunder, som jag inser att jag måste uppskatta det lite mer.

Jag har en förebild som har gett (och ger) mig allt. Jag har en förebild som alltid finns där för mig, trots mina hyperhormoner. Jag har en förebild som alltid älskar mig, oavsett vad jag gör.

Och det jag ville säga med det här otroligt känslodrypande (för att vara mig) inlägget, är att jag älskar henne också. Att jag finns där för henne med, även under hennes PMS-perioder. Att jag uppskattar henne också, trots att jag är värdelös på att visa det.

Min förebild och min livskraft är min mamma. För att hon är världens starkaste, och för att jag beundrar henne mer än något och någon annan.

(Även om jag blir lite förbannad för att jag vet att hon har spårat min blogg genom att spionera på mig på Playahead)

Behå. Inga enkla saker.

I dag bestämde jag mig för att köpa en ny behå. Big deal, tänker du.

Jo, det är en Big deal. För om man nu har två boppisar modell större, så är det tyvärr inte så att man kan slinka in på H&M och köpa nåt. Som normala människor.

Nä. Här får man gå till en så kallad specialistbutik. I mitt fall så ligger den i Gamla Stan.

Jag är lat. Mycket lat. Vill helst parkera i entrén till butiker jag ska besöka. Men ni som vet hur det ser ut i Gamla Stan, vet också att det inte är särskilt bilvänligt där.

Så jag fick gå. En lååång bit. Så jag drar mig alltid för dessa besökt. Dels för att mina behåar kostar 6-700 kr st, och dels för att det är sånt meck att ta sig dit.

Men nu gick jag dit i alla fall. Butiken är bra, för man finns i registret. Så man uppger bara sitt namn. Så, poff, så plockar dom fram behåar i rätt storlek.

De flesta kvinnor har noll koll på hur en behå ska sitta. Detta gällde även mig, innan jag hittade dit.

När jag var där första gången, så fick jag på mig en behå, som satt trångt som satan. Så att jag fick valkar. Inte så snyggt. Jag beklagade mig lite för Fru Behåspecialist och tillika butiksinnehavare.

Hon upplyser då mig att valkarna har INGENTING med behån att göra. Att behåns uppgift är att ha bysten i säkert och bekvämt förvar. Sen, om man får valkar runt omkring, det får resten av kroppen svara för. Att det är ointressant ur behåperspektiv.

Jaaahapp. Sa jag. Och betalade.

Idag bestämde jag mig för att vara wild'n crazy. För mina "vanliga" behåar var slut. Så jag köpte en guldfärgad.

Jösses. Har jag hamnat i nån sorts försenad 40-års kris?

Rösta på mig

4-åring säljes. Mycket billigt.

Vetefan vad det är i dricksvattnet här hemma, för jag har en helt jädra rabiat 4-åring. Om jag tidigare tycker mig ha haft perioder då hon varit pain in the ass, så var det rena förspelet. Hela veckan har varit ett ständigt krig.

Så nu jäklar åker hon ut på Blocket vilken sekund som helst.

Det ska tjafsas om ALLT;

"Det heter inte fibe, det heter five", säger jag när vi övar engelska.

"MAN FÅR SÄGA SOM MAN VILL."

"Det står inte 12, det står 21", säger jag när vi övar siffror.

"MAN FÅR SÄGA SOM MAN VILL."

"Du måste stava med två T, annars står det God Nat, och inte God Natt."

"MAN FÅR SKRIVA SOM MAN VILL."

Nu låter det som om vi har värsta skolan här hemma, men då bl a bästa vännen är amerikanska, och bor här 3-4 dagar per vecka, så har det automatiskt blivit så att hon vill lära sig engelska. Sen är hon inne i en period där hon vill lära sig att skriva själv.

"Nu är det dags att gå och lägga sig", säger jag.

"JAG BESTÄMMER NÄR JAG SKA LÄGGA MIG. INGEN KAN BESTÄMMA ÖVER MINA TANKAR."

"Mamma, du ska rita med mig nu!"

"Du bestämmer inte om jag ska rita med dig", svarar jag.

"JAG BESTÄMMER VISST ÖVER MINA RITBLOCK!

Så idag så säger jag att jag överväger att flytta härifrån. Att jag flyttar hem till mormor och morfar, för dom är inte elaka mot mig.

"DU MÅSTE BO KVAR HÄR FÖR DU ÄR MIN MAMMA!"

"Näe, jag måste inte det. För jag har bestämt att jag inte tänker bo med nån som är taskig mot mig, eller som säger emot PRECIS allt, och nu har jag fått NOG av det här tramset."

Säger jag. Och känner att den pedagogiska mamman är bortom all räddning.

Och så tillägger jag: "Eller så åker du ut på Blocket!"

Då får hon råpanik: "MAAAAAMMA, DU KAN INTE SLÄNGA UT MIG PÅ MINA RITBLOCK!"

Om en timme ska hon i säng. Och då börjar nästa världskrig.

Gode Gud, måtte jag vinna på Lotto, eller nåt, så jag kan dra iväg en vecka, tills den här mardrömmen har passerat.

Ja just det. Jag kanske ska berätta vad damen hade på sig idag. Trodde jag skulle dö, när vi kom hem och overallen åkte av: svarta strumbyxor med en miljon stycken Spöket Laban på. Till det hade hon en knallrosa gymnastikdräkt. Med en stor rosa ros på vardera axel. Från gudmor. Som kommer från Amerikat. Herrejävlar. Jag får en hjärtinfarkt endera dagen.

Rösta på mig

Gapa sig lite.

Hata-chefen-ilskan har lagt sig.

En smula. Den här gången. Tack vare det "kända transportföretaget", som hämtar och lämnar prylar hos oss varje dag.

Jag är mycket sällan otrevlig. Vi har många hämtningar/leveranser till vårt kontor. Alla från det "kända transportföretaget" är alltid väldigt trevliga. Kan bero på att vi alltid spelar hjälplösa blondiner. Och dom köper det. Och är schyssta.

Utom en jävel.

När han levererar prylar till oss, så dumpar han oftast allt på lastkajen. Eller på gatan. Eller i hissen. "Det är för trångt." Eller "jag har inte tid."

Så när vi kom i morse, så hade han dumpat 5 pallar på lastkajen. Värdet på varorna är en hel del.

Och efter att ha levt på ananas i två dagar (diethelvetet) så gick jag från 0-100 på en millisekund, och fick ett cp-anfall.
Och ringde det så kallade radiobordet.
Och laddade från tårna.
Och talade om att jag fanimej inte accepterar att han gör så.
Och "hade jag känt dig väl, så hade sagt att den där jädra chauffören skulle behöva lite analsex, eller nåt, så att han slappnar av lite och blir trevlig, men nu känner jag inte dig, så jag säger inte det."

Sa jag.

Och radiobordskillen sa bara "harkel, ja, okey, mmm, jo, jag ska prata med honom".

Så nu lär han garanterat aldrig bli en trevlig kille.

Men det var skönt att få gapa lite.

Och jag ska fortfarande söka nytt jobb.

Rösta på mig

Vadå följa traditioner. Make your own.

De senaste dagarna har talibanen varit a pain in the ass. Big time.

Så imorse fick jag ett tokspel på henne. Jag muttrade nåt om Tradera eller Blocket.Allt slutade med krokodiltårar och "jag looovar att aldrig mer skrika på dig mamma."

Så för en gång skull så var hon glad när jag hämtade henne på dagis. Men plötsligt får hon en gråtattack. Jag frågar vad som är fel.

Det visar sig att hon tycker det är orättvist att det är Fars Dag på söndag. Och Mors Dag på våren. Och varför finns det inte Barns Dag?

Jag hade inte hjärta att tala om för henne att Menlösa Barns Dag är i december. Så vi bestämde att idag så skulle det vara Barns Dag.

Så jag fick noga instruktioner om att då måste man ju få en överraskning. Och att det kunde vara vad som helst. Smått som stort.

Och eftersom man tillhör kategorin alltid-dåligt-samvete-mamma, så lämnade man henne i tonåringens vård, rattade ned till den lokala leksaksaffären. Och köpte en hemlis.

Så nu måste jag skriva in det här i kalendern. Så att man kommer ihåg det nästa år.

Men känner jag henne rätt, så lär man få inrätta Barns Dag några dagar innan Mors Dag också.

Och why not?

Rösta på mig

Vad händer med kroppen egentligen?

Jag upptäckte just nåt märkligt.

Råkade hamna i källaren. I min klädkammare. Som innehåller "när-jag-blir-smal-kläder". D v s alla mina dyra märkeskläder, som jag har sparat. För att jag någon gång skulle bli smal och snygg igen.

Jag har gått ned en del i vikt de senaste 3 veckorna. Tillräckligt för att inse att jag kanske kan använda något från min guldgruva.

Nu till saken.

Jag hittar 8-10 kavajer som jag med lätthet får på mig. Blir själaglad.

Tills jag ska knäppa igen dem. Det går inte. Ballonisarna i vägen. Jag blir stensur.

Visst i helskotta brukar det väl vara så att man får mindre boppisar när man går ned i vikt?

Alltså. Jag har BESTÄMT för mig det.

Man måste alltså ringa farbror doktorn. För det lär ju garanterat bli billigare. Och snyggare.

Ja. Jag tror att det får bli så. Ska bara banta lite till.

Rösta på mig

Jämföra med verkligheten

Min chef säger ofta att jag har det bättre än andra. Eller: "så här är det i det verkliga livet." Bla bla bla.

Så när jag då får en kommentar av kära Monica där hon beskriver sin vardag, så undrar jag egentligen vad skillnaden är. Titta här;

Norska Monica skriver;
Du vet nog inte hur bra du har det! Ditt jobb är iallefall flexibelt , händer mycket , olika saker åker på ikea, sätter upp nya mässer , handlar inn saker,osv!Själv får man sitte inne med 17 stk lite galna människor, vissa verre en andra.

Mona svarar;
Jaaa, det låter ju väldans kul och omväxlande. Men när man agerat budbilschaufför tillräckliga länge, så vill man inget annat än att åka till ETT ställe, och vara där hela dagen. Och min chef är som 17 galna människor....no difference at all.

+ dårligt betalt, ingen risk tillägg osv!

Mona svarar;
Ehh. Jag tar endast ut "fickpengar". Och jag, om någon, gör mig mer än väl förtjänt av så kallat risktillägg, med tanke på all skit jag står ut med.

+ att du får gå till sängs med chefen Moohhaaaa, då kan du ju passa på att förhandla lite också efteråt hahaha

Mona svarar;
Hhm. Frågan är om man VILL gå till sängs med sin chef. Jag skulle helst gå i säng med min MAN. Fast det är klart, några sängförhandlingar har väl passerat genom åren.

Och DU jag menar inte att jag vil hoppa till sängs med chefen, absolut inte! Dessutom är chefen en hon.

Mona svarar;
Som det ser ut nu, så kan jag gladeligen byta honom mot en HON!

Och jag är fortfarande förbannad. Märks det..

Rösta på mig

Anger Management-kurs!

Okey. Jag kan konstatera att det inte är så bra att tillbringa 1 timme med att skriva, och lägga upp en CV på en jobbsajt när man är fly förbannad.

För nu kommer jag inte in.

För jag har glömt det jävla lösenordet.

Så nu måste jag vänta tills de mailar tillbaka.

Fan också. Jag som tänkte gå till mitt nya jobb i morgon.

För det är väl så det funkar?!

Eller inte.

Rösta på mig

Bloody Mondays!

Vad är det med måndagar egentligen? Jag HATAR måndagar.

Av olika orsaker så har jag min värsta arbetsdag på måndagar. Jag gör ett rutinjobb, som måste göras på måndagar. Och jag är den som måste göra det.

Och det kan jag leva med.

Men så har jag en chef, som de senaste måndagarna, förvandlas till komplett galning. Som inte har förmåga att hantera stress what so ever. Som är universums mest krävande människa. Som inte accepterar några som helst misstag. Ever.

När dessa två händelser inträffar på samma dag, så är ett världskrig oundvikligt.

Och inte gör det saken bättre att vi har ett sjujäkla humör båda två. Så gissa om det ryker!

Idag blev jag så arg, så för första gången på en miljon år, så har jag lagt ut mitt CV på en jobbsajt.

För jag har äntligen bestämt mig för att man inte MÅSTE jobba i hop med den man är gift med.

Satan. Jag är så förbannad så det bolmar ur öronen på mig.

Rösta på mig

Man kan ju inte få allt i en man. Eller?

Tro't eller ej, men maken har många kvalitéer.

Dock saknas ett par väsentliga.

Först har vi ordning och reda. Hustrun förstår inte hur någon, som är sjukligt pedant med arbetspapper, kan vara så inihelskotta slarvig hemma.

Sen är det matlagning.

Det bara GÅR inte.

De få gånger han står framför spisen, så måste hustrun ge noga instruktioner. Och då pratar vi LÖJLIGT noga intstruktioner.

En gång, för många år sedan, när hustrun hade opererat ögonen, och var tvungen att ha dem stängda, så skulle maken laga mat.

Hustrun var någorlunda medveten om makens "skills", så något annat än makaroner och falukorv var inte aktuellt.

Världens enklaste mat. Tänkte hustrun.

Men det var när maken frågade hustrun hur tjockt man skulle skära falukorvsskivorna, som hustrun förstod att kökstjänsten för all framtid skulle tilltvingas henne.

Och hon är inte ens intresserad av matlagning.

Stackars barn.

Rösta på mig

Rembrandt. Or not.

Mitt i garageröjningen frågar talibanen om jag kan titta på en barnfilm med henne.

Vi sätter oss i fåtöljen. Något i högra ögonvrån pockar på uppmärksamhet.

Jag vänder på huvudet och noterar att vi har ett konstverk mitt på den vita väggen.

Jag noterar också att det varken är jag, maken eller tonåringen som är orsak till denna målning.

Vad sägs om bläckpenna. Och krusiduller.

För ett par veckor sedan tycker jag mig se några konstiga linjer i parketten. Jag tror att det är repor. För jag får inte bort det. Så jag låter det vara.

I veckan sitter jag på toaletten på nedre våningen. Plötsligt ser jag omisskännliga pennstreck i bläck på dörrkarmen. Och på den vita badrumsdörren.

Jag har ett snack med brottslingen. Som loooovar att aldrig göra om det.

När jag nu då konstaterar ytterligare ett konstverk så säger jag:

"Du. Nu blir jag riktigt ledsen på dig. Nu har du förstört hela väggen. Och nu får vi köpa tapeter, i stället för att åka till Thailand. Och sen får vi nog prata om det här med lördagsgodis. Och om tomten.

"Men mamma, du och pappa behöver inte betala någonting. Jag har massor av pengar i min Barbapappasparbössa så jag kan betala det!"

Jag antar att den "om 5-år"-iga planen på omtapetsering kommer att ske snabbare än planerat.

Jädra skitunge.

Rösta på mig

Sexualkunskap med en 4-åring...

Jaha. Då gick det inte att komma undan längre.

Under nån månads tid, så har talibanen då och då ställt frågan om hur barnen kommer in i mammans mage.

Jag har förhalat det hela, i väntan på att köpa en bra bok och berätta. Men hann inte.

I dag sitter vi i bilen. I baksätet sitter tonåringen med en kompis.

"Mamma, hur kommer bebisen in i magen?"

Kvävda skrattsalvor i baksätet.

En mamma som harklar, och hostar lite. Och kommer med en oerhört intelligent fråga;

"Eh, varför undrar du det?"

"Jamen, jag veeet ju hur bebisen kommer ut (gudskelov genom kejsarsnitt, i hennes fall), men hur kommer den IN?"

"Jaaadu. Det är ett litet frö som kommer in i mamman, och så simmar den in i ett ägg. Alltså, inte sådana ägg som vi äter till frukost. Sen får man vänta i 9 månader, det tar jättelång tid, sen kommer bebisen" Säger den puckade mamman.

"JAMEN HUR KOMMER FRÖET IIIIIIIIIIIIN, MAMMA?"

"Ehh, harkel, det kommer från pappans snopp."

Talibanen fnissar. "Va?! Pappans SNOPP?!!!"

Nu ligger två tonåringar dubbelvikta i baksätet och har klara problem med få ned luft i lungorna.

"MEN MAMMA, HUR KOMMER FRÖÖÖÖÖÖET IN I MAMMAN?"

"Ähhhum, ja, ehhh, alltså, pappan stoppar in snoppen i mammans snippa. MEN DET ÄR BARA VUXNA SOM FÅR GÖRA SÅ. INTE ENS STORASYSTER FÅR GÖRA DET." (well....)

Puh. Så där ja. Då var det klart.

Trodde jag.

"Men hur kommer fröet uuuuuut från pappans snopp, och in i ägget?"

"Jaaa. Hmmm. Alltså, det kommer ut från ett hål längst ut på snoppen."

Nu kastar sig den stora dottern ut från bilen, dubbelvikt. Kompisen klarar inte att hålla sig, och vrålar ur sig skrattsalvor. Talibanen blir confused, och undrar varför dom skrattar så mycket.

"För att du är så söt" får hon till svar.

"Jaha. För att jag är söt." Säger talibanen. Och byter samtalsämne till nåt helt annat.

OH MY GODNESS! Har inget minne att det var så här svårt förra gången.

Måste gå och köpa den där jävla boken. Känner jag henne rätt så kommer det följdfrågor. Vilken dag som helst. Och hon kommer GARANTERAT att be pappa visa hålet i snoppen i morgonbitti. Garanterat!

Inget fel på fantasin i alla fall!

Jag är, som bekant, på uruselt humör när jag vaknar. Behöver "vakna" i duschen. Ensam.

Är på väg in i duschen i morse, och talibanen rusar efter.

Jag frågar om det är okey att jag duschar själv. För att jag vill vara i fred en stund. Att jag vill att det ska vara tyst.

Vårt badrum är inte helt färdigrenoverat ännu. Bl a så fattas dörrkarmarna. Varför det är en springa in runt hela dörramen.

Talibanen tycker att hon kommer på en genial idé.

"Mamma, om jag står utanför och pratar genom springan, då kommer det ju bara smala bokstäver in till dig."

Det finns INGET hon inte har svar på. Stöööön.

Rösta på mig

Problem med stämbanden önskas, tack.

Är hemma med talibanen. Dag 2.

Jag är övertygad om att någon betalar henne för att prata.

Igår ber jag henne vila munnen lite. För jag har träningsvärk i öronen.

"Men mamma, om man inte pratar så ramlar tungan ner i halsen."

"Vem säger det?"

"JAG säger det. För så är det faktiskt. Och det är sant mamma."

Rösta på mig

Krypa sig lite

Ähhum.

Det händer sällan.

Men nu händer det.

Jag måste krypa till korset.

Jag hittade mina cd-skivor.

Noggrant instoppade i en programvarukartong. Av mig.

Förlåt mig lilla maken.

Rösta på mig

En efterbliven i grönsaksvärlden.

Jag är ingen vän av sallader och sånt tjafs. Barnen äter givetvis, men jag har bestämt mig för att jag är 42, och jag kan avstå sånt.

Och eftersom jag inte har någon större erfarenheter av grönsakslandet, så har jag heller ingen koll på kompletteringar såsom dressingar o dyl. Som jag absolut måste ha för att få i mig joxet.

För ett tag sen var jag på middag. Där serverades bl a en grönsallad med en kalasgod dressing. Jag blev förvånad över att jag gillade det. Frågade vad det var för dressing.

Det var Balsamicovinäger med hallonsmak.

Och nu är jag ju på diet. Vid några tillfällen de senaste 14 dagarna så har det stått "sallad" på menyn. Så jag tänkte att, om jag kan hitta den här hallonvinägern, så vore det ju finfint. Och jag hittade den.

Men varje gång jag har använt den i salladen, så har jag tyckt att det har varit aningen starkt.

För jag är inte en sån som duttar med ett par droppar. Nej, här hälls det.

Och det har liksom brunnit lite i munnen. Men jag har trott att det har varit min 42-åriga sallads-oerfarna munhåla som inte är så van. Så "jag vänjer mig väl."

Idag åt jag lunch. Sallad. Med hallonbalsamicovinägern. Känner att jag nog får lägga ned dom här salladsdagarna. För det smakar verkligen fööör starkt.

Jag råkar läsa på flaskan.

Att den ska spädas ut med vanlig olja.

No wonder att det har brunnit satan i munnen varje gång.

Rösta på mig

Saatana perkele!

Bestämmer mig för att försöka jobba. Måste fixa våra hemsidor. Till min hjälp har jag ett antal cd-skivor med produktbilder.

Dessa har legat i en påse. Som jag tog med hem. Letar som en babian. Borta. Frågar maken, om han vet.

Han säger nåt om "ja, dom låg inne på kontoret här, jag flyttade dem hit." Och pekar på min hörna av vårt långa skrivbord.

Och med denna tillkännagivelse så vet jag, av erfarenhet, att dessa cd-skivor kan befinna sig precis var som helst i världen.

För allt han tar i, försvinner mirakulöst!

Så nu blir det playtime heeela dagen.

Jag är redan trött.

Rösta på mig

"Host, host, mamma, jag är sjuk"

De senaste dagarna har talibanen harklat sig en del. Hon är väl införstådd med att i den här familjen blir man sjuk på fredag eftermiddag. Och är frisk på måndag morgon.

I morse säger hon: "mamma, jag har ont i halsen, fast det är torsdag."

Jag inser plötsligt att mitt när-vi-ska-vara-sjuka-skämt är taget på fullaste allvar.

Så jag meddelar att det går bra att vara sjuk på en torsdag också. Om det inte händer för ofta förstås.

Hon tittar på mig mig med sina stora blå ögon och säger: "Är det okey om jag är sjuk i morgon också mamma?"

Så idag är vi hemma. Och harklar oss.

Rösta på mig